Tron på den goda religionen, och cynismen i Idol 2005.

I Expressen idag skriver kolumnisten Marie Söderqvist om religion – Är det farligt att tro på Gud?.

Hon tycker inte det, och det låter ju inte så hemskt. Kyrkkaffe och snälla människor och Guds förlåtelse, tänker man. Hon citerar Ayaan Hirsi Ali som mycket riktigt skriver att det farliga med islam är inte att den är en religion, utan att det vill vara något annat – nämligen politik. Styra människors hela liv i varje detalj.

Men sedan far Söderqvist fullständigt vilse, uppenbarligen helt omedveten om de senaste tio tusen årens historia (är hon inte statsvetare?) och särskilt då det sista milleniet som i västvärlden helt dominerats av kristendomen. Hon ser troende i förhållande till andra system: ”Det är ingen slump att man i en fullständigt gudlös tankevärld, som den kommunistiska, var helt likgiltig för enskilda liv”, skriver hon. ”En människa var inget värd; hon kunde offras för framåtskridandet, för den rätta vägen, för den goda saken. Tror man på Gud sätter det effektivt stopp för alla sådana resonemang.” (Jaså?) Och hon tillägger: ”Påven har ett andligt rike, inte ett världsligt. ” Sedan kommer hon på att det kanske är något litet fel här, för hon avslutar för säkerhets skull: ”Så har det varit länge.”

Jaså? som sagt. Har inte de kristna kyrkorna som få under århundraden styrt och ställt med människors liv? Har de inte ständigt offrat individer för ”en god sak”? Och försöker inte många av dem fortfarande, med hårdnackat motstånd mot exempelvis aborter och preventivmedel? Katolska kyrkan kastar sig med liv och lust in i lagstiftningsdebatter globalt – hur många tusen liv den har kostat vet man inte. Och kd bildades just för att få in religionen i det politiska livet i Sverige.

Det är inte farligt med religiösa friskolor, tycker Söderqvist. ”Det är inte farligt med skolor där man lär sig att tro på Gud”.

Jo, det är det. Inte för att folk med nödvändighet blir våldsverkare av att gå i dem, men för att de berövar barnen deras rätt till allsidig information om världen. Religiösa skolor finns nämligen just för att ”skydda” dem från denna information. Religiöst dagis, religiös skola, sedan eventuellt religiöst universitet som i USA – hur snedvriden blir inte bilden av världen?

Som sagt, religion ska vara just religion. Privat, inte ingripa i samhället genom t ex skolor. Lära sina barn sin egen tro får föräldrar göra utanför skolan. Skolan ska vara samhällelig och gemensam, en mötesplats för korrekt information om OLIKA idéer!

OCH SÅ gladiatorspelet Idol 2005. En jury väljer ut tävlande – tonåringar! – och de väljer inte de bästa, som sedan ska tävla – svårt nog för ungdomar i en känslig ålder – utan de väljer ut lämpliga kandidater för sågning respektive upphöjelse. Bottenlöst cyniskt. Till detta kommer offentlig, plump skymfning.

– Programmet visar delar av hela castingen, med glädje och sorg. Det är verkligheten vi får se, påstår programchefen Åsa Sjöberg.
Visst. Det var ”verklighet” på arenorna i Rom också. Denna verklighet är precis lika manipulerad. Man vet i förväg att människor kommer att skadas. Så nog är smärtan verklig, alltid.

– Det vet vad de ger sig in på. De är inte så oskyldiga som de verkar, sa en grånad jurymedlem förra gången de begav sig. Den fientliga tonen påminner mig om karlar som försvarar sexuella trakasserier.

– Jag skrev på ett papper, jag får skylla mig själv, säger det senaste offret.

Skylla sig själv? Vid sexton? Inför en hel TV-industri och en medelålders panel? Nonsens!

Annonser

Winston. Om en katt.

Winston är den enda katt jag haft som inte begriper sitt namn. Han är också den enda katt jag någonsin hört om som vid vuxen ålder hoppat rakt in i en spegel.

Han är oändligt värdig och kärleksfull. Han vill fortfarande krypa in i min tröja som han gjorde när han var liten. (Nu väger han 10 kilo). När han faktiskt får komma in i skrivtröjan någon gång makar han sig omsorgsfullt till rätta – hela jag går i vågor – och så sjunker han ihop med en belåten suck och börjar spinna. Jag ser ut som om jag vore i tionde månaden med trillingar.

Winston är kastrerad. Innan han blev det, var hans känslor intensivare och han vi stod varandra ännu närmare än nu. När jag var ledsen kunde han ställa sig på bakbenen på bordet framför mig, lägga framtassarna på mina axlar och titta mig rakt in i ögonen.

Katters värld är en annan en vår. Orsak och verkan kan vara svårbestämbara. När Winston växte förbi både sin mamma och sin syster Loppa började han retas med syrran, och en gång hoppade han upp på skrivbordet för att skrämma henne när hon låg på värmeelementet. Muttrande försökte hon retirera ner på golvet, men fastnade med en klo som vred sig när hon föll och blev hängande.

Det måste ha gjort vansinnigt ont. Hon gallskrek. Lyckligtvis var jag där, rusade fram och kupade händerna under hennes bak och lyfte henne rakt upp, och hon flög en halvmeter upp i luften med hjälp av den där mystiska fjädringen katter är försedda med. Landade på skrivbordet och stod där och såg förvirrad och misstänksam ut.

Winston förstod absolut ingenting. Utom att det på något dunkelt sätt hade med honom att göra. Oändligt försiktigt smög han över golvet, rädd att sätta ner tassarna – tänk om Loppa började vråla igen? Det gjorde hon inte – däremot hade mammakatten fått korn på det hela, raskt lagt ihop två och två och fått det till fem och skred med tjock, borstig svans mot Winston för att ta sin jätteson i upptuktelse.

Jag fick distrahera dem, men det visade igen hur skarp könsgränsen är i deras tillvaro. Nu är vi summa en honkatt, en hankatt och så jag här, men gränsen går enligt Loppas sätt att se saken inte mellan djur och människa, utan mellan hane och honor. Om jag måste schasa bort Winston för att han inte ska kräkas på mattan rusar hon modigt till mitt bistånd, kastar sig över sin bror och pucklar på honom av alla krafter. När jag hejdar henne tittar hon på mig oändligt bestört och sårad.

Winston är också obekvämlighetsfetischist. Brukade sova med min skrivmaskin som huvudkudde (vad han saknar den!). Eller hopklämd mellan skrivbordet och fönsterbrädan.

FÖR ÖVRIGT lyssnar jag på en cd med Robson &Jerome (Robson Green från Wire in the Blood-serien, bla) och med Chambawamba som min vän Helmi i Salzburg har skickat till mig. Kan inte sluta.

Och så läser jag äntligen Stiegs bok.

Kommande författardagbok.

Jobbar med att få klar min hemsida tills nästa bok kommer om tio-tolv dagar. Bilder, böcker, artiklar. Och antingen här eller på den sidan tänkte jag ha en författardagbok om skrivande – hur första idén till boken kom, vad jag gjorde med den, research osv.

En site som är intressant att gå till är journalisternas facksida. Debatter och krönikor om hur och vad och varför man bör skriva si eller så, och när det går åt helsicke eller om det inte har gjort det.

Jag kan fortfarande inte hantera den här bloggen. Varför finns det inget ”previous posts”? Eller en lista med andra bloggar att gå till? Och hur fåt jag bort den fåniga lilla bilden av mig när jag svarar på kommentarer? Att se min nuna en gång per inloggning räcker väl!

Frågor utan svar…

Nätter i Hollywood

I våras kraschade jag. En olidlig arbetssituation utlöste det; allting strejkade, kroppen gjorde sig av med rubb och stubb, och jag svimmade i badrummet och slog huvudet i ett järnrör.

Jag begrep inte att jag svimmade. Jag vaknade oändligt fridfull, avslappnad i hela kroppen, och försökte minnas att jag gått och lagt mig. Det hade jag inte. Jag låg i kattlådan.

Kvinnor! Vad gjorde jag? Jo, reste mig upp och städade. Ringde inte på hos supergrannen, som också är läkare, förrän både badrummet och jag var snygga och rena. Han hade hört dunsen och ringde ambulans. På sjukhuset måste jag upp från båren för att kräkas igen, såg alla kranar och rör och fattade att jag skulle svimma en gång till – slängde all värdighet överbord och lade mig ner på golvet direkt. Och vaknade fem minuter senare – återigen oändligt förnöjd. Det var så skönt där på golvet.

Sedan fick jag tjata mig till dropp och tjata mig till att få stanna. Ingen mat eller dryck på flera dagar. Jag tog mig an en bister äldre dam som kämpade med näbbar och klor för att hålla sig kvar på avdelningen, hon ville inte till något hem. När jag åkte hem påstod hon att jag varit en solstråle. Solstråle! Vid mina år ser man ut som om man vill bitas så fort man inte ler – solstråle brukar man icke kallas.

Jag bad doktorn om lov och åkte till Kalifornien, den första resan på många herrans år. Hamnade på ett hostel i Hollywood. Vaknade varje natt med migrän vid två, tog en tablett och lade mig igen. En natt träffade jag på en flicka som satt i köket i mörkret, helfrustrerad. Missförstånd om plats och de hade bara satt henne där. Jag gick ut i receptionen, lät bli att le och fick dem att skaffa fram kuddar och filtar åt henne så hon kunde sova på golvet. Det var skönt att se hur hennes nerver rätade ut sig och åskmolnet löstes upp.

Nästa natt, upp klockan två och sitta på en pall i väntan på att tabletten skulle kicka in. Nu var det en flicka som snyftade någonstans. Man kan ju inte låta tjejer med brustet hjärta sitta och gråta ensamma, så jag traskade bort till andra änden av korridoren. Där var hon – i full färd med att ha sex med en kille. Det tog en sekund för min hjärna att ställa om. Sedan var det bara att traska tillbaka längs hela korridoren igen.

På morgonen berättade jag det för personalen. – Va? sa de. Det enda stället där vi inte har kameror!

De hade kameror. Överallt. Folk från hela världen kom till Hollywood och älskade i vrår och snyten och mörklagda salar, omedvetna om att de filmades, till stor glädje för de anställda.

Nu rusade de in och kikade på filmen.

Men allt de såg var en tant som reste sig från en pall, gick längs en korridor, stod och glodde ett ögonblick utan att röra en min och sedan traskade tillbaka igen.

Magiska nätter.

Cordelias humanism – och Lawens

Jag har just läst två artiklar.

Den ena är Cordelia Edvardsons öppna brev till nobelpristagaren Elie Wiesel som du hittar här.

Den andra är Lawen Mohtadis recension av Ayaan Hirsi Alis bok ”Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld” här.

CORDELIA är överlevande från Förintelsen, korrespondent i Israel, och har den sällsynta förmågan att hålla huvudet kallt och humanismen varm i dilemmats huvudort på jorden, Israel/Palestina. Hur man än vänder sig i den konflikten har man ändan bak – någon kommer att bli lidande på något sätt. Då gäller det att ha sinne för humanismens essens i varje läge, och det har Cordelia. Det är ytterst sällsynt, de flesta försvär sig till någon form av idé och följer den gärna även när den förvandlas till sin motsats.

Nu har Elie Wiesel, även han en överlevande, uttalat sitt varma stöd för bosättarna som just evakuerats och inte bara det, han kräver vördnad och sympati av de palestinier som lever i elände alldeles intill. Själv är jag inte förvånad – något hos Wiesel har väckt mina antipatier från början, och jag har alltid undrat vad det är. Ljuger han? frågade jag mig själv. Satt han verkligen i läger? Kanske var det en utstrålning av pretention som stötte bort mig. Pretentioner förutsätter humorlöshet, och humorlöshet leder till en dålig uppfattning om människans väsen, behov och villkor. Brist på sinne för ekvilibrium, balans. Alltså har jag aldrig litat just på Wiesel.

Cordelia sticker hål på hans bubbla och pekar på hans enögdhet. Och hon gör det sansat, genomtänkt och med ett stänk av sorgsen, knappt förnimbar – humor. Jag kan inte kalla det något annat.

LAWEN är precis tvärtom. Hennes artikel är genomsyrad av vad man skulle kunna kalla jargong-debattekniken. Dvs man bevisar ingenting, diskuterar inte, slänger bara fram ett påstående i hånfullt tonläge och läsaren som är införstådd får själv dra sina slutsatser. Fakta spelar ingen som helst roll.

Hennes offer är Ayaan Hirsi Ali, som med enormt mod slåss mot kvinnoförtryck inom islam. Hon gör det med livet som insats – hon skrev manus till filmen som fick en fanatisk muslim att mörda regissören Theo van Gogh. Hon är alltså otroligt modig, och ingen kan rimligen påstå att hon inte vet vad hon talar om. Men Lawen behandlar henne som om hon vore en okunnig islamofob. (Det ordet kan hon rimligtvis inte använda – men hade Ayaan hetat Margit, så hade det varit det självklara tillmälet).

Exempel: ”Ibland blir läsningen komisk. Horder av rotlösa ungdomar som ”slits” mellan civilisation och mörkerland och som inte behärskar västerländska uppförandekoder. Jobbigast i Holland är tydligen turkar och marockaner. Ha ha, det är vad jag också alltid sagt. ”

Jaha? Har Ayaan fel? Slits inte ungdomar i invandrade familjer från Nordafrika/Mellanöstern mellan två kulturer? Själv känner jag ett antal personer som har det så, varav en fått flytta till en annan del av landet för att leva sitt liv som hon önskar, Företeelsen är väl ett rätt välbekant faktum vid det här laget. Men Lawan tar inte diskussionen. Hon bara ironiserar i största allmänhet.

Krama din humanist! Hon/han behövs som vatten i öknen för att något förnuft och någon tanke och diskussion alls ska vara möjlig. Totalt intellektuellt kaos och oförmåga att hitta någon praktisk väg att gå är alternativet.

Stieg

När jag kom in i bokhandeln satt Stiegs böcker i mängder i väggstället.

Jag satte mig på en stol bredvid. Det såg ut som om jag vilade mig, men i själva verket satt jag alldeles för mig själv hedersvakt för hans bok ett ögonblick.

Gå till expo, klicka på artikeln under bilden av hans bok.

Härovan sitter han och diskuterar och röker en av sina miljoner cigarretter.

He went out with a bang, not with a whimper.

Bokmässan i Göteborg

Om drygt en månad – 29 september t o m 2 oktober – hålls bokmässan i Göteborg. På lördagen den första oktober kommer jag att vara där.

Klockan 14.00 kommer jag att signera böcker i B. Wahlströms monter, och klockan 16.00 kommer jag att bli ”korsförhörd” i Deckarhörnan. Alla som vill få böcker signerade, eller lyssna – eller bara säga hej! – är välkomna.

Jag har bara varit på bokmässan en gång förut. Den är en fantastisk tillställning med bokälskande människor i varje skrymsle och vrå och böcker, böcker överallt. Jag ser verkligen fram emot att få komma dit.

Här ovan ser ni mina två första kriminalromaner i serien som skulle kunna kallas ”The Davidsson Files”. Den första (nu i storpocket) heter Den sjätte natten och handlar om nynazism i Sverige – det är en thriller, men innehåller också andra element. Den andra, Brottsplats Rosenbad, utspelas faktiskt ”nu”, oktober 2005 närmare bestämt, och handlingen rör sig kring en kvinnlig justitieminister, en trevlig kraftnatur som är på kollisionskurs med övriga regeringen.

Båda fallen engagerar min mordutredare Margareta Davidsson. Hon har en död man, en ung älskare och en poliskollega som hon tycks ha begått ett mord han inte kan åtalas för. Hon känner ett stort avstånd till honom, men det finns också ett band mellan dem. En journalist sa att Margareta liknar Helen Mirren, och det ligger något i det – en något yngre och varmare Helen Mirren!

I båda böckerna finns folk i olika åldrar och livssituationer, med och utan humor, höger- och vänsterinriktade, politiska och opolitiska, varmhjärtade och iskalla. De strävar på så gott de kan på gott och ont, och när katastroferna inträffar måste de försöka manövrera sig ur dem.

Vi kanske ses i Göteborg!