Lugnet före stormen // Uppdatering om Natacha hos Linda S.

OK, jag skulle inte blogga mer idag, men jag är arg.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men läs följande om Natacha Peyre på LS-bloggen.

Det här är en sanning. Visst är det så. Kanske behöver Natacha den här omruskningen för att förstå vad hon håller på med.

Men här kommer tiotusenkronorsfrågan: Varifrån kommer föraktet för henne? Varför förakt?

Killen pratar om denna utvikningstjej som om hon vore en toalett. Han återkommer gång på gång till ordet spruta, som han uttalar med nästan sadistisk tillfredsställelse. Hon är en pappersbit, hon är ett intet, eftersom hon är ett runkobjekt. En sådan är av någon anledning värd förakt. Varför?

Jag är emot porr och posering och Paradise Hotel och bröstförstoringar och fan och hans mormor, när det handlar om iskallt låtsassex och utnyttjande. Jag tycker Bingo-fotografen och utgivarna av porrtidningar och producenter av porrfilmer bär sig för jävligt åt.

Grabbar och karlar köper dessa tidningar och ser dessa program och använder bilderna som nämns ovan. Okay. Men varför föraktet? Borde de inte vara hjärtinnerligt tacksamma och tycka tjejerna är gulliga, alternativt tycka det är olustigt och förbannat synd?

Detta är bara ännu en outforskat utpost av kvinnoföraktet i stort. Natacha är en person, ingen toalett, oavsett antal sprut. Det är förbannat synd om henne för att hon har gjort denna bröstförstoring och riskerat möjligheten att amma och att känna sensualism med de nerver man har där – en enorm förlust, båda delarna. Visst är det hennes eget ansvar, även om 17 år är för ungt att fatta såna livsavgörande beslut som bröstoperation (hur smart tror killen själv han var/är vid 17?), visst är det idiotiskt att vara med i en idiotsåpa men det är väl ingen ursäkt att behandla henne som skit?

OK – det var bara det jag ville säga.

Jo – en sak till. Läs den här artikeln i Helsingborgs dagblad om hur pressen behandlar Fi. ”Som nazisterna bespottade judarna”. Hittade länken på Queerkids.

———————————————————————————————–

Solig torsdag utanför fönstren – jättekatten sover på mattan och lillkatten i soffan. Bokmässan i Göteborg har börjat, men jag ska inte dit förrän på lördag. Åka ner med tåget på morgonen och hem igen på söndag eftermiddag.

Innan dess har jag saker att göra. På datorskärmen finns en intervju med tyska boksajten Schwedenkrimi – jag har tur, Alexandra som gör den talar svenska.

Dessutom borde jag vara färdig med manusändringar till på lördag, men det kommer märkligt nog inte att bli så. När Marlene Dietrich skulle skriva en bok skrev Ernest Hemingway till henne: ”Nå, har du frostat av kylskåpet än?” Det är det som är det fina med att skjuta upp saker och ting – en massa andra saker blir gjorda. Jag har t ex inte frostat av frysen på flera år och nu fanken blev det av. Det var inte klart förrän två på natten, då kalvade det sista isberget, och innan dess hade jag kunnat se hur dolda infrusna skatter från tidigare eror i mitt liv bit för bit tinade fram som stenåldersmannen i Alperna. En plastflaska med vatten som tydligen var avsedd som kylklamp. Ett öppnat paket fiskpinnar – herregud, jag har väl inte ätit fiskpinnar på många herrans år? När det tonade fram försökte jag slita loss det, nyfiken som jag var på bäst före-datumet – 1977? Men det var bara 2004, visade det sig. Inte det minsta storslaget.

Igår blev det också av att äntligen söka medlemskap i Författarförbundet. Eftersom jag tappar bort papper fick jag gå dit och göra det på plats. Jag ringde först, och en automatröst meddelade att alla var på bokmässan och endast kansliets direkttelefon gällde – men kansliets direkttelefons nummer nämndes inte och finns inte i katalogen! Det var dock meningen, det var för att skydda de två kvarvarande personerna, visade det sig när jag ringde det enda numret jag har, till trevliga (nygifta) juristen Malin. Så allt ordnade sig.

Jag måste också få i väg andra papper och skicka bok till Carol i Amerika. Samt lämna tillbaka film och få ihop någon elegant galant intelligent nonchalant outfit för mässan. Det hade gärna fått bli Lauren Bacall möter Bette Davis, men jag har en aning om att andra inslag kommer att tränga sig in där.

Och så måste jag plasta in en del av hallgolvet. Det är nämligen så att lillkatten Loppa (endast 5 kg) ibland känner saknad efter det liv hon egentligen skulle ha levt som fri katt i Nubien. Då kissar hon på hallgolvet på nätterna. Men vi har ett avtal, hon och jag – hon nyttjar endast en bestämd plats, och den kan jag plasta in och sedan täcka med en tidning så att golvet inte skadas. Inplastandet sker med en bordstablett som jag tejpar fast. (Obs! den används endast till detta!)

Så nu får jag göra ett blogguppehåll till nästa vecka, kära vänner, och jag återkommer med en blogg om hur Brottsplats Rosenbad kom till. Jag har också andra dunkla bloggdeckarskrivarplaner som kan bli kul.

Ha det skönt!

(Här finns min hemsida)

Annonser

Den sjätte natten – så skrev jag första thrillern.

Eftersom flera har bett om det, tänkte jag skriva lite mer om hur mina böcker kommer till, vad som händer bakom kulisserna. Så jag börjar från början med Den sjätte natten, en thriller som kom ut 2003 (och nu har kommit i storpocket, för den som är intresserad.)

Hela processen inleddes faktiskt med att jag hade skrivit ett långfilmsmanus (ett av flera) på ett helt annat tema. Det var inte en kriminalfilm, och det var skriven för en viss amerikansk skådespelare. Innan jag skickade iväg manuset till skådespelarens agent bad jag en svensk filmproducent läsa det – höll det?

Han ansåg att det gjorde så. Manus iväg. Manus kom tillbaka i röda rappet (jag saknade representant). Representant ställde upp, manus skickades över Atlanten ännu en gång, och nu stannade det kvar. Och har så gjort sedan dess, för övrigt, jag hörde aldrig ett ljud.

Men nu hade jag fått för mig att det skulle vara roligt att skriva en actionfilm (med lite djup i) för samma skådespelare. Den här gången skrev jag en outline på sjuttio sidor som helt enkelt mailades till agenten. Hon läste det faktiskt, det var okay men jag hade ju ingen producent, denna skådis läser inte manus utan en produktion i bakgrunden. Där tog den historien slut. (Kuriosa: När jag klagade för en annan person i branschen skakade han på huvudet och frågade: ”Men varför sa du inte att du ÄR producent då?” Jag bara tittade på honom. Kan man göra så?)

Denna person sa också: Varför skriver du inte en bok på manuset?

Nu är film och litteratur två vitt skilda ting, vilket var och en kan konstatera. Jag hade dessutom skrivit en uppsats om filmens och litteraturens språk, så jag visste det verkligen. Att skriva om ett filmsynopsis till en bok är alltså mer än att bara sätta dit citationstecken och ta bort scenanvisningarna. Det är att börja helt och hållet från början.

Men hans ord bet sig fast. Jag kunde bara inte stå emot denna utmaning, särskilt inte som jag visste att jag skulle skriva böcker i vilket fall. Jag tog mig alltså an det hela, vilket var ett jätteföretag, och medan jag slet med det morrade jag för mig själv att om denna bok inte blir antagen, ska jag smälla den där karln i huvudet med något hårt. OM den blir antaget däremot, ska han få en flaska whisky!

Grunddragen till boken fanns alltså, ett naket skelett. Allteftersom jag skrev, föddes en hel värld. Fler personer kom in i historien och de jag hade fick djup och personlighet och karaktär och en bakgrund. De blev mycket verkliga för mig.

Temat i Den sjätte natten är nynazism. Jag gjorde research. Det var så jag träffade Stieg Larsson när boken var i stort sett klar, jag raggade upp honom på café Fix, påstod han senare. Jag hade hört från stiftelsen Expo, som kartlägger högerextremism och som han bildade, att han brukade sitta där. Det gjorde han, och vi fann varandra direkt och det var början på en lång rad samtal som kunde pågå i timmar. Han berättade för mig om vad som rörde sig i sverigedemokratiska och nynazistiska kretsar.

Nu ville jag skildra en av de unga nazister som finns i boken lite mer, och eftersom jag varken är tjugo, kille eller nazist bad jag en tjugoåring på Expo läsa den passagen. Han sade att det var på kornet – precis så kan det kännas. Och hur kunde jag veta det? Ja, det är en av de märkliga processer som sker när man skriver och den inspiration kommer som Jan Guillou påstår inte finns. Man skriver riktigt om saker som man inte vet, lever sig in i personer som man aldrig träffat. Det är också en stark orsak till att jag skriver alls – trots att jag kanske har någon plan med det hela, en riktning för historien, så tar personerna över och skapar sin egen verklighet. De överraskar mig. När jag var barn skrev jag just för att få reda på hur det skulle gå, ungefär på samma sätt som när man läser. Vad ska hända härnäst? Och till stor del gör jag det fortfarande. Det är en stor njutning och ett äventyr.

Boken är till stor del en actionthriller och till mindre del en kriminalroman. Men det stora temat är egentligen: Hur fan handskas man med livet och sitt förflutna? Hur gör man när man trängts in i ett hörn, fysiskt eller psykiskt? Hur samlar man mod och kraft när man låsts in i en källare och måste slå sig ut men inte orkar, hur kan man avstå från att hämnas när man en natt har mördare på kornet? Hur gör man med minnet och det närvarande?

Många har liknat Den sjätte natten med Guillous böcker, men jag hävdar att jag är motsatsen till honom. Om boken är tuff, så OK (ingenting ens i närheten av Arne Dahl, dock, och ingen har klagat på att han är sadistisk och blodig. Får kvinnor inte skriva action? Vi kan mördas och se alla sorters våld, men ska liksom ändå inte veta om det?) – den är tuff. Men den ställer frågor som JG aldrig ställer och kommer definitivt upp med andra svar.

Jag gjorde också annan research, framför allt träffade jag poliser. Kriminaltekniker, bombexperter, mordutredare. Jag hade inte tänkt skriva en polisroman. Det var verkligen en av mina stora föresatser. Men – karaktärerna och historien tog över. Och alla jag frågade ställde upp. De berättade om vapen, visade mig olika explosiva ämnen, lät mig skjuta med en kalasjnikov, diskuterade hur man spränger en helikopter. Jag hade föreställt mig ett visst ljussken – skulle det se ut så? Ja, det skulle det.

Sen kom jag hem och kände det befriande i att vara i en lägenhet där det inte finns några vapen – på en gata där folk går omkring utan vapen. Den lättnaden kom också in i boken.

Stieg klagade på att jag inte hade en bestämd huvudperson. Andra tyckte det var en styrka. Jag var lika intresserad av alla mina personer. Det var roligt att komma ihåg hur det känns att vara en vetgirig trettonårig flicka, till exempel. Eller beskriva hur det är att vara en medelålders kvinna. Jag ville skriva om sex från kvinnans synpunkt (det finns ett par korta passager) och om vuxna människor som reagerar som vuxna. Och om tjugoåringar som reagerar som tjugoåringar. Och om folk som på olika sätt försöker tackla sina mörka minnen och inre demoner – en del av dem våldsamma.

Sedermera har en av personerna, mordutredaren Margareta Davidsson, graviterat mer och mer mot mitten. Det var inte meningen, men det har hon gjort. I Rosenbad spelar hon en mycket större roll och i den tredje boken, Morden i Buttle, kommer hon att vara helt central.

Boken kom ut till sist. Efter många turer. Min producent fick sin whisky. Vi sågs på en krog i Birkastan och han bjöd på lunch.

Den amerikanska skådepelaren? Av honom finns inga spår kvar i boken.

Jag ska skriva om den andra boken som just har kommit ut, Brottsplats Rosenbad, snart.

Hemsida

Lesbiska erfarenheter

(Uppdatering längst ner, svar på utmaning) Hemsida

Det här handlar inte om Tiina Rosenberg. Och så väldigt mycket sex blir det inte. Men ett par historier.

Är ni kvar i alla fall? Okay!

Det här handlar om ett av alla de projekt i livet som jag har startat men som aldrig blev av.
Jag tänkte sätta upp Sartres pjäs ”Lyckta dörrar” på en liten teater. Pjäsen har fyra roller – tre huvudroller – och handlar om tre mycket otrevliga människor som kommer till helvetet: Mannen Garcin och kvinnorna Inès och Estelle. Alla har begått förskräckliga brott och väntar sig följaktligen att hamna i kokande vatten, eld eller diverse tortyrinstrument. Istället visar det sig att de själva är tortyrinstrumenten. De kan inte låta bli att manipulera och plåga varandra, ingå allianser två mot en och upplösa dem igen, och det är det som är själva helvetet. För de kommer aldrig ut. Eller de kanske inte vågar ta sig ut?

Jag tänkte spela Inès. Hon är lesbisk och håller på att tappa sina starka Gauloise-cigarretter av pur upphetsning när vackra Estelle dyker upp på scenen. Nu råkar jag händelsevis inte vara så lesbisk själv, men hur svårt kan det bli? tänkte jag frejdigt. Lustar och kärlekslängtan måste väl kännas likadant? Åtrå som åtrå – jag får väl helt enkelt låtsas att Estelle är en karl. Eller i alla fall imitera mina egna känslor i sådana lägen.

Det var inte så enkelt. Min Estelle hade noll likheter med en karl, hon var liten och rådjursögd och där stod jag och undrade vad jag skulle ta mig till med henne. Det var inte det att vi var särskilt blyga, men var börjar man?

– Ta henne på brösten, flinade rövaren som skulle spela Garcin.

Det lät som en dum idé. Här skulle det inte våldtas utan förföras, och man förför inte folk genom att börja med att grabba tag i deras bröst. Det vore fuskutväg och låtsassex.

Vi hade förstås löst det till slut om inte projektet havererat av andra skäl innan vi kom så långt. Men frågan fanns kvar någonstans i bakhuvudet: Hur borde jag ha spelat den där rollen? Jag hade fått till början på en rätt drastisk, rolig och grym Inés med mänskliga drag, det retade mig att inte ha fått göra henne helt och hållet.

Några år senare hamnade jag på en introduktion till en självförsvarskurs ledd av Petra Östergren. Det fanns två kvinnohus på den tiden (finns kanske än?) och det ena var för lesbiska, vilket jag inte hade en aning om. Det här var alltså i själva verket en lesbisk kurs och jag var den enda straighta kvinnan i gänget. Jag fick vara kvar ändå, och den kvällen upptäckte jag två saker: Dels att jag, som brukar uppfattas som tuff, inte är så förtjust i att lära mig olika slag och sparkar en hel kväll (trots att det förstås är en bra och tyvärr nödvändig kunskap att ha). Det blev för mycket våld. Och dels att luften var full av erotiska meddelanden som pilade kors och tvärs runt öronen på mig mellan de olika tjejerna, och att jag kände dem men inte hade rätt receptorer. De gled av mig som vatten från en gås, helt enkelt. Och det slog mig hur luften alltid är full av små erotiska meddelanden som man inte gör något av, och i blandade grupper märker jag det utan att tänka på saken och kan handskas med dem. Men här gick de mig förbi. En märklig känsla.

Till sist hade Petra en övning som gick ut på att lära kvinnor att säga nej till framfusiga inviter på ett sätt så att det inte kan missförstås. Alltså inte ”tror inte det… ”, utan ”stick och brinn!” Hon delade upp paren och lät oss öva två och två.

Plötsligt såg jag min chans! Inès som hade slumrat längst bak i medvetandet hoppade upp i full vigör, pigg och nyter. Jag satte mig bredvid min övningspartner, en söt och verkligt trevlig tjej med glasögon, och satte igång att försöka charma stövlarna av henne. Jag var Inès.

I vanliga fall är jag ingen mästare på flirt. Men här tog jag fram det grövsta artilleriet, log och fånade mig och kom med de mest idiotiska komplimanger och pillade på hennes glasögon och jag vet inte allt. Till och med viftade på ögonbrynen, tror jag. Jag vill minnas att hennes flickvän gav mig mörka blickar (ber om ursäkt!) Jag trodde förstås att jag skulle bli avfärdad med besked, men istället hände något överraskande – flickan började skratta!

– Men du ska ju säga nej, sa jag förebrående.
– Det går inte! fnittrade hon. Du är så charmig!

Jag var charmig! Till slut lyckades hon förstås göra sig av med mig, men jag gick hem påtagligt uppmuntrad. Jag var charmig! Och jag hade hittat Inès!

Inte för att jag haft någon nytta av det än. Någon som vill sätta upp Lyckta dörrar och behöver en Inès?

Sen var det då Brottsplats Rosenbad, min senaste bok. När man skriver, i alla fall när jag skriver, är det som min amerikanska kollega sa i en dokumentär som jag hoppas SVT vill visa någon gång: Man är tre personer. En som sitter hemma och slår på tangenterna, en som är personen man skriver om och en som står snett bakom henne och följer med i allt hon gör.

Just vid det här tillfället kommer min kriminalinspektör Margareta Davidsson in i det rum i Rosenbad som tillhör min påhittade justitieministers sekreterare, Anders.

Ministerns vän och statssekreterare har hittats halv ihjälslagen i ett närliggande rum och det är Margaretas fall. Hon kommer alltså in och studerar allting uppmärksamt och jag ser allt med hennes ögon och från min plats svävande någonstans över hennes högra axel. Och vad ser hon? Jo, på väggen finns två bilder från Elisabeth Olssons berömda och omdiskuterade och raseriskapande men också imponerande fotoutställning Ecce Homo. Ni vet, den som föreställde scener ur Jesu liv med homosexuella i rollerna. Jag tyckte det var en fantastisk, storslagen och rörande utställning, och nu dyker plötsligt två bilder ur den upp på Anders vägg utan att jag planerat det alls. Anders är gay. Han är inte kristen, men hans pojkvän är det, och därför har han bilderna i sitt arbetsrum.

Ett helt nytt tema kommer in i historien. Och jag träffar Elisabeth och hon lånar mig boken med fotografierna, vi ses i Vasaparken och pratar en stund.

Det är sånt här som gör det så eggande att skriva – mosaikbitar ur liv och tankar kommer upp och bildar ett helt nytt mönster. Det blir en helt ny värld.

UTMANING FRÅN ALTER EGO

3 SAKER SOM JAG GILLAR:
Ungarna
att plötsligt förstå ett sammanhang som jag inte begripit förr
skönhet(ett leende, en färg, en ordvändning)

3 SAKER SOM JAG TYCKER ILLA OM OCH SOM SKRÄMMER MIG: Destruktivitet
pretentioner utan humor
manipulation

3 VIKTIGA SAKER I MITT RUM:
Varma extrafiltar
böcker
pennor

3 SLUMPVIS VALDA FAKTA OM MIG:
Kan kröka överläppen som Elvis Presley
klarar med nöd och näppe två oktaver
sminkar mig ytterst sällan

3 SAKER JAG VILL GÖRA INNAN JAG DÖR:
Dansa och skratta med mina barn,
resa mera,
ståuppa (maybe)

3 SAKER SOM JAG KAN GÖRA:
Uppskatta snällhet,
hålla tider,
hålla balansen länge på ett ben

3 SAKER SOM JAG INTE KAN GÖRA:
Få perfekt städat hemma
baka frasiga wienerbröd från scratch
gå ner i spagat (en livslång ambition!)

3 SAKER SOM JAG SÄGER MEST:
Kom och käka, katter
det var det jävligaste
var är alla PENNOR?

3 KÄNDISFÖRÄLSKELSER:
Humphrey Bogart
tidigare Harrison Ford men han har ju inte gjort en intressant film sedan Witness
överhuvudtaget alla gudabenådade komiker

TRE STYCKEN JAG TROR KAN SVARA PÅ DESSA FRÅGOR:
Sigge
Monica
Linna Johansson

Tiina Rosenberg i TV4

Såg ni Tiina Rosenberg i TV 4:s morgonsoffa?

Nu skulle hon äntligen få svara själv med egna ord i direktsändning på mediacirkusen runt henne och Fi. Lasse Bengtsson behandlade situationen som en rättegång där han var åklagare; han lutade sig fram och spände ögonen i henne och ställde frågor av ”svara ja eller nej!”-karaktär.

Tiina själv satt stel som en pinne och försökte uppföra sig statsmannalikt. En del har hon faktiskt sagt och annat är förvridet eller lögn, men vad hon verkligen har förstått nu är att som partibildare befinner hon sig faktiskt inte i sitt eget gäng längre, där alla känner henne och hon kan skoja och driva med folk och bli förbannad utan större restriktioner.

Situationen påminde mig om det rabalder som uppstod när Lorry-gänget hade en TV-sketch med en hemmafru som sprayade allting med orden ”Allt skit ska bort!” Det slutade med att hon fnissande sprayade bort en turk. Detta var faktiskt en sketch MOT rasism, men för alla som inte är vana vid denna två-varvshumor (dvs de flesta utanför Stockholms innerstad) framstod det som tvärtom. Massor av invandrare blev förståeligt nog tvärförbannade. Lorry mötte tyvärr protesterna utan ödmjukhet – alla ska begripa att DE stod ovanför alla misstankar, punkt och slut! Men sanningen är förstås att ingen står ovanför misstankar. Särskilt inte om man framträder nationellt i TV. Och det gör man också som partibildare. Där måste man prata för miljoner människor som inte har en aning om precis i vilket läge ens interna diskussion i den egna consensus-gruppen befinner sig eller ens egen jargong.

Det hela påminner mig tyvärr också om situationen i den tidiga moderna kvinnorörelsen på sextiotalet. Fantatiska artiklar skrevs, motståndet bråkade och vi var massor som organiserade oss. Självklart var jag med. Men efter ett tag uppstod en splittring: För att vara riktig feminist skulle man helst vara såväl lesbisk som kommunist. Efter att tag lämnade jag min grupp – inte på grund av åsikterna i sig, jag tyckte vi kunde samarbeta ändå eftersom vi delade den grundläggande plattformen, utan på grund av den hånfulla och oförsonliga attityden. Jag hade ingen lust att behöva stå och berätta om min barndom i arbetarkvarter på Söder för att få deras godkännande. (Jag hade andra barndomar också, eftersom min mamma är en kvinna med skinn på näsan som skaffade sig bildning och utbildning).

Nu blev jag rätt ledsen över att upptäcka att en åsikt från den tiden fortfarande lever: Den grundfalska dén om borgarkärringarna. Medelklassfruntimmer som har feminism som ”hobby” och inte bryr sig om kvinnor ur andra klasser eller från andra länder. Tiina hör till dem som omfattar denna idiotiska föreställning.

Medelklassmän drabbas sällan av denna etikettering vilket inte är så konstigt, eftersom den i grunden är av kvinnohatande ursprung. Tyvärr adopterad av en del av kvinnorörelsen. Sanningen är att medelklasskvinnor som drivit kvinnokampen i alla tider har varit absolut avgörande för den framgång som nåtts och de har alltid sett arbetarkvinnornas perspektiv – från Fredrika Bremer och framåt. De har kämpat för bättre bostäder, sjukvård, förändring av rättsväsendet, skolor för barnen, utbildning för kvinnor. Fredrika, t ex, växte upp på ett slott, vilket inte hindrade henne att resa världen runt och besöka alla sorters s k underklass inklusive slavar på amerikanska plantager.

Anledningen till att just medelklass- och överklasskvinnorna var en så stor del av feminismen – och är det fortfarande – är enkel: De hade och har tid och möjligheter. Den som hade fem barn och arbetade tolv timmar om dygnet hade inte mycket ork kvar att dessutom organisera en kvinnorörelse. De hade sällan tid att läsa – om de ens kunde läsa. De kunde inte bilda sig, inte formulera sig och skriva artiklar. Kvinnorörelsen i u-länderna i dag möter samma problem.

De som ändå tar sig fram, hamnar själva i medelklassen. Tiina växte upp i bråkig förort utanför Helsingfors, skaffade sig en rapp tunga och använde sin begåvning till att ta sig upp och använda sitt liv till det hon ville. Från denna nya plattform kan hon göra sådant som att hålla roliga och vassa föreläsningar och bilda parti. Det märkliga är att hon inte kan se den kopplingen. Det är också sorgligt att hon inte märker den elitism som får hennes parti att uppmana ”gräsrötterna” att baka bullar och stå till tjänst. Eller grunnar över varför medlemmar inte vågat klaga till henne personligen, något som hon beklagade i TV-programmet.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till Fi. Ett feministiskt parti behövs antagligen, men ledningen tycks ligga och sväva på moln någonstans långt ovanför sin bas – de lyssnar inte, de är inte intresserade av den enorma potential till folkrörelse som faktiskt finns där.

Tänk om denna partibildning hade börjat med att partibildarna åkte runt i landet från norr till söder och LYSSNAT och diskuterat. Vad vill ni? Vad kan ni? Hur ska vi organisera oss? Jag ser för mig sprängfyllda skolaulor och Folkets hus där kvinnor och en del män under några månader kunde ge av sina synpunkter och sitt kunnande.

Vilken rörelse det hade kunnat bli. Är det för sent nu?

UPPDATERING
Apropå Rubars märkliga program Könskriget i SVT, kan det vara intressant att läsa den här artikeln.


Fredrika Bremer 1843

Lundell

Ulf Lundell är faktiskt generationskamrat till mig. Min generation som skulle bli den jämställda, förnuftiga, levnadsglada, varmhjärtade, den som månade om barnen, den vars tjejer och killar fritt älskade varandra och samtidigt var bästa vänner.

Och nu sitter han här och är sextio och arg och besviken över de mystiska kvinnorna som om de alla kom från månen och han aldrig riktigt lärt känna en enda av dem som människa. Det är nedslående.

”Han kom till en dikt som heter ´Väninnorna´ och handlar om hur kvinnor sluter sig i ringar som utesluter honom och ´ger honom känslan av att vara avklarad´. Då bet han i boken, som om han genomled en smärtsam amputation utan bedövning. Tandraderna framträder fortfarande tydligt. Han signerade den också”, skriver Jonas Thente i sin DN-recension av Värmen om ett möte med Ulf Lundell för länge sedan.

Hur väl känner man inte igen det! Så tycks det vara med en mängd män – de rasar inte för att de anser att kvinnor är underlägsna, utan för att de har en diffus, skrämmande känsla av att de istället är överlägsna och sårande oberoende.

De försöker beordra och flyta ovanpå och kvinnan lyder inte. De tigger och ber (kvinnor ska ju vara ömsinta?) och det fungerar inte heller, och där står de med förnimmelsen att det pågår en fest någonstans inne i ett varmt hus där kvinnorna låst in sig och inte släpper in någon. De skrattar och dricker och utanför står Uffe Lundell ensam och övergiven. Det oförståeliga och förödmjukelsen skapar ilska, och den ilskan i sin tur avslöjar mannen för kvinnorna lika mycket som om han tappat byxorna – han var alltså egentligen inte intresserad av dem, han ville bara ha något för egen del..

Men illusionen om kvinnors frånvarande överlägsenher är förstås lika fel som den om underlägsenhet. Uffe tittar på kvinnor genom ett glas som är till hälften reflekterande. Han har en färdig mall, han lyssnar inte – det är därför han inte begriper vad han ska prata med en jämngammal kvinna om. Han jagar flickor som ännu inte blivit besvikna eller vuxna, utan omfamnar honom med hela sin förhoppning och entusiasm. Han lyssnar till deras iver och planer därför han vet att det bara är preludier till sängen. Jämngamla kvinnor kräver riktig vänskap förutom sängen och han verkar inte ha en aning om hur man gör då.

Och sedan går de unga flickorna också.

Visst är det sorgligt. Men hans musik är en hel del av min ungdom och mitt liv, och den får mig att le och minnas alla dessa dagar med nu döda vänner när allting låg framför oss. Saken är förstås att det fortfarande ligger saker framför oss – om vi släpper den reflekterande spegeln.

Evin Rubars mosaik

EVIN RUBAR (hon som stod bakom det rabalderskapande och kvinnosaksdödande TV-programmet Könskriget) lär skandalöst nog ha fått det svenska Emmy-priset, Kristallen tror jag det heter, för sitt ”nyskapande”.

Först blir jag arg, sedan inser jag hur passande det är. Nog är det nyskapande alltid att av 4 timmar långa intervjuer som hon fått till stånd på falska premisser klippa och klistra så att svar på en fråga bli svar på en helt annan, eller kommentar till någon filmsnutt som den intervjuade inte sett, hälla en röra av ödesmättad musik över och på så sätt få fram en helt ny verklighet.

Nyskapande i ordets mest konkreta mening. Men en dokumentär är det fan i mig inte.

Stackars parkeringsplats

Vaknade nyss och klockan är över nio på morgonen. Det händer nästan aldrig, men de senaste dagarna har jag varit så trött. Känns som om en förkylning grunnar på om den ska bryta ut.

Små ungar leker och skrattar på gården. Det var en av anledningarna att jag flyttade just hit för nitton år sedan när huset i Kårsta såldes, att det fanns små barn här. Mina var ju vuxna, men nu fick jag ändå se små rara tvååringar i overaller med armarna rakt ur tulta omkring. Och det kommer tack och lov nya hela tiden. Folk som flyttar hit verkar bli fruktsamma! Grannarna i våningen under väntar sin andra baby. Grannarna som bodde bredvid mig före Supergrannen fick tre. Och det finns flera dagis i kvarteret. Underbart.

Igår var jag så ut och provkörde med Johan som han hade lovat. Jag var otroligt nervös, ett spännande tillstånd som man inte råkar ut för så ofta i min ålder. Han frågade mig hur länge sedan det var jag satt bakom en ratt, och jag svarade lite svävande att det var så länge sen så – vågade inte riktigt säga som det var, att det har gått tjugofem år sen jag körde Björns och min Ford Transit. Den körde jag i och för sig rätt mycket mellan Kårsta och Vallentuna (med honom bredvid mig, eftersom jag inte hade körkort). Jag körde den hem också när vi varit på en av Barsebäcksmarscherna mot kärnkraft i Skåne – ni skulle ha sett dessa enorma demonstrationer, så mycket folk! Det var natt och det satt ett helt gäng, inklusive sönerna som var barn då, och sov i baksätena. Stora Björn satt bredvid mig och snarkade. Jag körde mil efter mil, och efter ett tag ösregnade det. Mitt i natten gick bilrackarn sönder och vi fick stanna vid en mack och väcka någon stackare, och samtliga tjejer i bilen fegade ur fullständigt och bara gäspade och lät alla karlar fixa med den vrenskande motorn.

Jag försökte faktiskt ta körkort en gång för många år sedan. KG var min privatlärare då, och vi skrek en hel del åt varandra. När jag skulle köra upp i Norrtälje där han bodde var det blixthalka. Jag minns att jag försökte sega uppför en 45 ° backe på tvåan, och sen gled jag elegant som en svan på isskorpan halvvägs in på ett övergångsställe. Det bidde inget körkort. När uppkörarkillen nogsamt förklarat detta för mig, satte han sig i sin egen bil på en helt plan yta för att åka hem – och fick omedelbart en rejäl sladd! Det årets halkigaste dag.

Nå, Johan tog mig till en parkeringsplats. Jag berättade för honom hur jag trodde pedalerna satt och han såg lite ängslig ut, för jag kom ihåg fel.

Det fanns en del bilar på parkeringsplatsen. Det kom fler då och då, bland dem stora långtradare som körde fram till någon lastbrygga längre bort. Vi stannade och bytte plats och jag petade en kudde under mig för att ha koll på var vägen fanns och letade efter den där bilkörarkänslan som jag hoppades skulle sitta kvar i ryggraden. Den verkade ha avsomnat. Det var faktiskt oväntat nervöst.

Jag lyckade i alla fall komma igång utan att få motorstopp och skutta som en kanin, och den närmaste halvtimmen körde jag varv efter varv och ut på lite andra lastplatser, medan en och annan gammal kunskap ploppade upp till ytan. Då och då mötte vi en bil som Johan trodde att jag inte såg (han satt med ett fast grepp om handbromsen), men jag såg dem. ”Biiil!” sa han. ”Det är lugnt”, sa jag.

När vi var klara var bilen var fortfarande hel så Johans fru Kerstin slapp en obehaglig överraskning, och jag var betydligt mer optimistisk och mindre nervös. Tack, Johan! Nu vet jag mycket bättre vad jag kan och inte kan innan jag går iväg till en körskola.

Och sent igår kväll började jag med de sista styckena till Morden i Buttle. Det innebär att ge sig in i mördares huvuden och jag har stretat emot, men efter att ha legat undanskymd ett tag kommer bokens värld närmare.

Den smyger sig på mig och blir en parallell verklighet. Jag ser solen och regnet på Gotland och hör rösterna och….

Uppdatering Idag kom Göteborgsbiljetterna. Förlaget pysslar om mig som bara den. De bokar hotell (förra gången bodde jag på varndrarhem med fem andra bokälskande kvinnor) och skickar tågbiljetter, och med min beslutsångest i Akademibokhandelmissen nyligen i färskt minne (fick inte tummen ur och tog en bil dit när förlagschefen och jag inte hittade varann i gathörnet) fick jag också en försynt liten anvisning som faktisk värmde mitt hjärta: ”Åk till Göteborg. Ta en taxi och checka in på hotellet. Ta en taxi till Bokmässan. Lasse äter lunch med dig….” Hehe! Lappen behövdes, tro mig, jag hade förmodligen druttat runt och letat efter rätt spårvagn annars… jag som alltid är så noga med tider och deadlines! Och de har gjort en fin sida om Brottsplats Rosenbad och mig på sin website också.