Ungarna

LÄS Nina Björks artikel om barn som är för länge och för tidigt i livet på dagis.

Begrunda också SSU:s förslag till delad föräldraförsäkring. Mamman ska få 6,5 månader, pappan 6,5 månader.

Vilket betyder att varje mamma som inte har särskilt goda ekonomiska tillgångar måste lämna sitt nya barn när det är 6,5 månader. Är det vettigt?

Annonser

Goda människor städar?

Det tycks finnas en sorts engelska författare som anser att man inte ska städa. Journalister som besökt dem vittnar om dammiga mattor, odiskade tallrikar överallt, högar av böcker och okastade papperkassar med skräp.

Att städa är att ta tid från sin talang och sittt författarskap. Endast den talanglösa pöbeln bryr sig om saker som tomma och skinande blanka diskhoar. Tydligen har dessa snillen inte städerskor heller, fast England är ett land av städerskor. Kanske stiger någon sorts inspirerande essens upp från soporna? Jag vet inte, men fascinerande är det. Eller bara äckligt.

Själv har jag aldrig lyckats uppnå min farmors perfektion. Alla i den norska delen av familjen är städgenier. Allt är dammat, avtorkat, diskat, undanställt där de bor. Förstår inte hur de gör. Själv håller jag på som bara den, men färdigt blir det aldrig. Har aldrig blivit. I hemlighet har jag haft den perfekt städade lägenheten eller huset som ett ideal, om än inte som ett mål. Och jag kommer att bli hundra år, för jag känner att jag inte kan kila vidare förrän jag har sorterat mina papper.

Det blev inte bättre när barnen flyttade, och det blir definitivt inte bättre när jag sitter och skriver. Varför är mitt tangentbord så dassigt? Köper tops och försöker göra rent, men det lyckas så där. Varför finns det kattsand på badrumsgolvet fast jag just har sopat? Hur kan en människa och två katter dra ner såna högar med disk?

Helst skulle jag vilja ha det så där godmodigt trivsamt rent och fint så att vem som helst kunde hälsa på när som helst och känna sig välkommen. Man gör inte det när man kommer in i alltför inbodda och ingrodda hem, där invånarna grottat till det alltför personligt. Det är som att krypa ner i deras obäddade sängar och sno in sig bland kvarglömda kalsingar och svettiga träningskläder. Fullt så illa är det kanske inte här – och just nu skiner mina diskhoar som solar – men bra är det inte heller.

Iris Murdoch var en av de där icke-städande brittiska författarna. Hon och hennes man. Man kan se det i filmen om henne – ”Iris” – där hon spelas av Kate Winslet som ung och Dame Judi Dench som gammal och alltmer sjuk i alzheimer.

Två av mina älsklingsskådespelare. Se filmen! Inte bara för röran i skrivhemmet.

(Hemsidan)

Dench och Winslet – och nedanför Dench själv som ung.

Rex Features

Lördagspromenad

Eftersom ni själva antagligen har ägnat halva lördagen åt att sova, storhandla, spela dataspel eller sitta och glamma och äta brunch på en krog, har jag tagit en lördagspromenad åt er. Vackra höstfärger, frisk luft och historia. (Klicka på bilderna för förstoring)

Sjön vid Karlbergs slott

Sista båtresan för i år?

Karlbergs slott – den ursprungliga delen. Här i trakten jagade Karl XII björn när han var tonåring. Eller om det var varg.

På planen står den här runstenen som restes på 1000-talet någon kilometer härifrån.

Huggaren, uppenbarligen dyslektiker – och hur ändrar man stenskrift i efterhand? – har, enligt skylten, hackat in ungefär: Anund och Torfil de lät resa stenen efter Åsgöt (som vad jag förstår var en kvinna, kanske deras mor?).

Vad jag kan se står det: Anutr auk Thorkiisl thai litu rasa stain ifi Askaut.

Här ett av orden: (kryss) STAIN (kryss). Alltså ”sten”. Inte bestämd form.

År 1699 dog Karl XII:s hund Pompe och blev begravd i parken med en liten sten över graven. (Han skaffade två Pompar till senare).

Såna här äreminnen reser män över varandra (stenar resta över mödrar är det ju ont om). Den här restes 1815 över ”den unge krigaren” och har en ståtlig romersk hjälm högst upp. Manligt och hedersamt. Tänk om en supemamma fått en likadan med en vagga eller nappflaska på toppen…? Inte lika ståtligt…?

Jag blir inspirerad! Fredika Bremer finns visserligen i Humlegården här i Stockholm, men hon är rätt ensam – varför står inte en kolossalstaty över rösträttskämpen Elin Wägner (i kvarnhjulshatt) mellan de två riksdagshusen, till exempel? Var är Elise Ottesen-Jensen, som var banbrytande när hon reste land och rike runt och räddade utslitna kvinnor genom att förspråka preventivmedel? Och så vidare…?

Den enda vettiga sättet att använda en kanon.
Kör ner den i marken.

Och nu, friska och rosiga och dygdiga, kan ni koka choklad och läsa tidningen…

The Loneliness of the Long Distance Runner. 2

Var krasslig både igår och idag, gamla magen – igår kunde jag inte gå ut förrän över ett på natten för att köpa kattmat på 7-Eleven.

Mitt lokala 7-Eleven var en lugn och fin oas där mitt i natten, folk satt och läste och drack kaffe, några satt vid datorerna. Jag köpte en kattmatsburk och vågade mig på en banan (ambrosia, jag var så hungrig!) och traskade hem igen över vår gård som just har demolerats för reparation. En öde asfaltsvidd i mörkret, katterna skulle få hjärtattack om de fick komma ut och inte kunde hitta sina gamla invanda gömställen bland blomlådorna av trä. Dessutom måste jag försöka sova.

Nej, deckare är inte överallt en respekterad konstart. För något år sedan var jag på klassträff, mycket speciellt att se alla som jag mindes sedan de var nio men inte har sett på decennier. Faktum är att de som var färdiga karaktärer redan vid nio, dem kunde man utan svårighet känna igen och placera. Andra hade förändrats totalt. Jag hörde uppenbarligen till de senare, vilket får mig att tvivla på min egen teori. Eller är min nioåring helt död?

Hur som helst, upplysningen att jag skrev deckare möttes med vänlighet, men också med frågan: ”Vilken pseudonym skriver du under?” Att skylta med skriveri av crime var inte comme il faut.

En av dem intervjuade jag senare för en silikonbröstartikel, eftersom han är plastikkirurg. Han gav fina uppgifter – men han var också mycket ambivalent, och han ropade åt mig via satellittelefon (måste det väl ha varit) från sin båt: ”Och vad gör du själv som är så bra? Skriver deckare? Skulle det vara bättre?” Jag svarade : ”Ja, man behöver i alla fall inte söva folk för att de ska läsa”, eller något i den stilen. Fast det vete ju fan.

En f d mycket god väninna stötte jag på i trappan till ett varuhus. Där och då hoppade hon på mig som en terrier: ”Hur kan du skriva deckare? Du MÖRDAR ju folk?”

Vad säger man? ”Har du läst dem?” frågade jag. ”Nej”, sa hon.

Nehej? Så hur diskuterar man litteratur med en person som inte har läst böckerna det gäller? I trappan i ett varuhus? Hon var också ambivalent – vill träffa mig igen därför att jag har skrivit en bok, men vill inte läsa den därför att det bara är en simpel kriminalroman. Man läser inte sånt. It isn´t done. Tycka kan man däremot göra.

Påminde mig om den käre Parkinsons beskrivning av brittiska Underhuset där de två huvdpartierna sitter mittemot varandra. Förenklar tillvaron – man behöver inte höra på eftersom man redan på förhand vet vilka som har rätt och vilka som har fel. Den sida där man själv befinner sig är den som har rätt. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Så det är bara att falla i sömn och ropa ”Hör! Hör!” eller ”Buuu!” på lämpliga ställen.

Så sista varvet för min engelska deckare. Ett enda beslut kvar att fatta, och vilket det är kan jag inte avslöja!

Nu ska jag ge katterna fisk och lägga mig och läsa en bok – det finns inget bättre sätt att somna än när man tryggt håller i en bok.

Godnatt!

Deckare och riktiga romaner

Jan Eklund skriver i DN om varför deckare fortfarande bemöts med mindre respekt än andra romaner, trots ett allt säkrare formspråk och djupare psykologiskt innehåll. Nestorn PD James och Ian Rankin suckade nyligen över detta på ett bokevenemang.

Ja, det kan man ju undra. Jag läser Ruth Rendells Thirteen Steps Down om en verklighetsfrämmande ensam sociopat, jag läser Sue Graftons halvsorgsna småstadsskildringar och Sara Paretskys gestaltningar av brännande samhällsfrågor och frågar mig detsamma.

Men, som det så ofta råkar bli vid sådana här tillfällen – Eklund tar inte upp ovanstående författare. Inte heller Val McDermid eller någon annan kvinna, trots att genren kryllar av, om inte rentav domineras av kvinnor. Han talar om Lehane och Elsmore. När strukturer ska genomlysas – utom just genusstrukturer – nämns endast män. De uppfattas som litteraturens skelett, liksom män uppfattas som samhällets skelett. Jag tror inte att detta sker medvetet i de allra flesta fall. Men de som först kommer upp när det ska listas och generaliseras och refereras till, är män.

Vet ni förresten vem som säljer mest böcker i världen, möjligen undantagna Bibeln och Koranen?

JK Rowling? Dan Brown?

Nix. Det rätta svaret lär vara – Danielle Steel.

(Hemsidan)