Ingen religion är ädlare än man gör den

En religion är inte något som svävar fritt i rymden i någon sorts ursprungsform. En religion finns bara i den form den utövas av människor eller som människor vill utöva den. Egoistiska kvinnohatare kommer att leta efter möjligheter att förtrycka kvinnor, homofober kommer att lusläsa skrifterna efter passager som ger dem en ursäkt att vara trångsynta, liksom kvinnohatande och trångsynta mer eller mindre lärda en gång tolkade religionen och skrev dessa passager. Det blir en evig rundgång av indignerat darrande pekfingrar.

Religioner är inte ädlare eller djupare än andra tankesystem eller känslor. Det finns något förmätet i hur religioners företrädare anser sig ha rätt att säga ”Gud finns”, medan ateister förutsätts inte säga ”Gud finns inte” för att inte såra de förment ädla och djupa. Religioner kräver respekt när de inte har någon annan täckning än sina utövares handlingar och ord.

Religioner har formats av mänskliga erfarenheter. De nu gångbara tre patriarkaliska religionerna judendom, kristendom och islam (i kronologisk ordning) tycks alla vara uppbyggda efter ett klan- eller feodalsamhälle med den allhärskande mannen i toppen. En nyckfull man vars regler inte får ifrågasättas och som man måste kommunicera med via underdånig bön. Som av en händelse anser han vanligen män vara viktigare och närmare honom, och företeelser som kvinnlig sexualitet, menstruation och barnsbörd tycks skrämma vettet ur honom, för att inte tala om kvinnlig intelligens. Dessutom gillar han högt och rent manliga hierarkier. Hela nationella rättssystem, som det i Iran, kan därmed byggas helt och hållet på egoism och projicering. Då kan man t o m kan straffa en nioårig flicka för att hon ”lockar” män, varvid man bekvämt nog själv slipper skärskådas som pedofil, och man kan tvinga in kvinnor i diverse täckande lakan, så man inte behöver besvära sig med att disciplinera sig.

Blind auktoritetstro leder alltid till mänskliga katastrofer. Gör man någon annan till sitt huvud, kommer ofelbart det huvudet att bli för stort och tänka käpprätt åt skogen, och ingen broms finns så att man kan hoppa av. Man är så illa tvungen att skapa sig en etisk grund på egen hand och använda både sitt eget huvud för att tänka och skaffa kunskaper, och ett eget hjärta som säger stopp när fanatismen och längtan efter det rena och absoluta sätter in. För ingenting som lever är fullkomligt, och det fullkomliga är döden.

Annonser

Mr. & Mrs. Smith

Det är kul att lyssna på kommentatorsspåren på filmers dvd-utgåvor.
Aj, den här scenen kunde vi bara använda en sekund av eftersom resten blev förstört i labbet – den här scenen skulle egentligen spelas in i snöiga bergen, men det blev för dyrt så vi gjorde det i öknen – huset skulle egentligen vara 20% mindre, men Brad tyckte inte att hans personlighet rymdes där så vi fick öka på (!) och det blev MYCKET bättre – vi hade en sprängladdning på staketet så att det skulle brista när Brad kom springande, men så snubblade han och det gick av på ett helt annat ställe…

Om ni ser Mr and mrs Smith kanske ni ska skippa spåret där regissören pratar med manusförfattaren. Regissören mal på i en evighetsmonlog med gnisslande röst och släpper inte in sin medkommentator, och det är hjärtslitande att höra den arma författaren prata i expressfart för att få in i alla fall några åsikter. Han kan ju inte be karlrackarn hålla käft. Största delen handlar om den underbara Brad och framför allt den underbara-jätteroliga Vince Vaughn, och Angelina Jolie omnämns i förbigående som en skicklig statist ungefär. T o m när man pratar om att hon hänger sextio meter upp i luften i en vinsch, talas det mest om den underbara stuntdirectorn som hissade upp henne. På kommentatorsspåren kommer en hel del av det verkliga nätverkandet fram. Du kan ha fått Oscar som skådis, du kan vara världsberömd, du är ändå bara en brud. Inte undra på att skådespelerskorna startar egna produktionsbolag (Drew Barrymore, Sandra Bullock, Goldie Hawn).

Producentspåret är faktiskt bättre. De två manliga producenterna sitter och nojsar å det kärvänligaste(”Jag har nakenbilder på dig!”) och har en del varma ord till övers även för den uppenbarligen helt utomstående kvinnliga stjärnan, även om även de är totalt bortkollrade av Brad och Vince.

Filmen då?
Ja, om man sväljer att de två huvudpersonerna är två sunda och rosiga lönnmördare, så är det alltså en romantisk komedi med action i. Skvättande hjänsubstans har undvikits, och producenterna tycker därför på fullt allvar att det är rätt snällt och rart, trots att det pangas minuter i sträck och the body count är hög.

Bortsett från att lönnmördarvinkeln är dubiös har de ändå lyckats hyfsat. Paret i filmen går till äktenskapsrådgivare därför att de kommit ifrån varandra, och det har de gjort för att de inte är ärliga. De känner inte till varandras hemliga liv. Sex är alltså på fryspunkten. Så hamnar de på kollisionskurs i jobbet, ett ofrivilligt skott från Brad (staketet!) får Angie att tro att han verkligen vill döda henne, och karusellen är i gång. Efter en uppslitande shoot-out och ett rejält slagsmål i huset faller de i varandras armar, eftersom de givetvis älskar varandra, och attraktionen exploderar. Nu är de på samma sida. De attackeras och ett knaggligt samarbete uppstår. Mot slutet kommer vad producenterna kallar Dödsdansen – de är nu totalt samstämda och bryter sig ur en belägring, guns blasting, i en slow motion-koreografi som jag till min irritation blev helt såld på.


Us against the world

Det är faktiskt en förbannat häftig scen.
Jag är inte det minsta förvånad över att Brad och Jolie blir kära efter den här filmen. Den är som gjord för det. Till och med jag skulle kunna bli kär i Brad under såna omständigheter.
Särskilt som han hela tiden driver med sin egen actionhjälteappeal. Hur ofta ser man den muskulösa machokillen bryta sig in i stålbunkern, beväpnad till tänderna, snyggt belyst bakifrån – och så får han hicka?

Betyg 3,5 av 5.

(Till min hemsida)

Planer för resten av livet.

Lufta katten i natt? Tjohej.
Lillkatten sprang nerför trapporna efter ett visst funderande på om hon verkligen ville gå ut. Sedan fick hon syn på den nya fina, tända granen på gården och fick kalla tassar. Hon är extremt försiktig. Jag puttade ut henne ändå, ville att hon skulle se nya klättervänliga cykelstallet som byggts så att den blockerar hela utsikten. Lillkatten fick panik på katters vis och började rusa. Men förutom cykelstallet är det också ny fin asfalt på gården som inte släpper genom regnvattnet, så det låg minipölar överallt som om marken var bestruken med olja, och Lillkatten fick sladd och kanade till sin förfäran iväg flera meter.

Nu var hon definitivt ointresserad av såväl stall som gran och flydde uppför den våta, hala brandtrappan i metall och vägrade komma ner. Där låg hon i regnet och jag kunde inte klättra upp och hämta henne, för då skulle hon antagligen backa ut på ett såphalt fönsterbräde och trilla ner och bryta benen av sig. Klockan var ett på natten. Jädrans kattracka! Jag fick åka ner tre gånger innan hon vågade sig ner och susade in i farstun som en blixt. Måste tog ta ner henne i dagsljus så hon får orientera sig lite.

***

Resten av livet: Det är dags att lägga upp planer!

Man kan ju inte räkna med någonting förstås. I min ålder tycker man att varje extra år är bonus, har man krånglat sig så här långt har man av tur eller slump klarat en rad incidenter som lika gärna hade kunnat sätta punkt för hela resan. Jag höll t ex på att drunkna när jag var ungefär fyra, räddades av min farmor. Hade det varit en mindre uppmärksam person som varit ansvarig just då hade det varit godnatt. Jag minns hela händelsen glasklart, hur hon slet upp mig ur vattnet.

MEN förutsatt att jag har ännu mer tur och det finns lite tid att vinka på, vad vill jag ha gjort? Och hur lång tid kan det beräknas ta, realistiskt alltså?

Den fjärde kriminalromanen har börjat röra på sig och vill fram. Jag har också en ”vanlig” roman att skriva, egentligen flera. Jag har utkast till en fängslande bok om det mänskliga språkets ursprung. Jag har stommen till och ett par kapitel av en rolig bok. Och poesi. När jag började skriva som barn blev det faktiskt först dikter, därefter prosa, och ganska snart experimentell prosa. Då var jag ungefär fjorton. Sedan pjäser som jag inte vågade skicka någonstans. Vid sjutton dikter igen, och när barnen var nyfödda mer prosa. Sedan slog migränen till när de var några månader gamla och det mer långsiktiga skrivandet gick i stå. Så ni kan se att jag måste plocka upp de där trådarna där jag lämnade dem. (Mina barn har ibland fått för sig att deras ankomst hindrade mitt skrivande, men det är helt fel. Jag skrev redan på BB med en baby på armen, det var alldeles ljuvligt, och när vi kom hem blev det mer. Jag har fortfarande de manusen kvar.)

Men det är böckerna, det! Sedan är det Filmen (helst Filmerna). Bartendern i videobutiken, Nikita som nästan kunnat vara mitt barnbarn, har fått ögonen på ett amerikanskt filmmanusstipendium som även jag varit inne och nosat på. Nu ska han skicka ett manus och jag skicka ett manus. Givetvis ska vi båda gå till semifinal, åka till USA och gå på krogen. (Endast 3% av ansökningarna kommer från utlänningar, men vi är optimister). Vad som händer efter att vi varit på krogen är ovisst. Han har en bra grundidé, men jag stavar bättre. Amerikaner är fanatiska när det gäller typsnitt och stavning. Å andra sidan ska han ladda ner riktiga manusverktyg medan jag kommer att sitta och slava med Word. Och han är bättre på att skapa nätverk, den saken är klar!

Så var det ståuppandet. Kombinerat med sång. (Cows with guns.) Allt jag behöver är mod, för att inte säga dödsförakt, mera material och några som vill lira med mig.
Lätt som en plätt.

Visst ja, sen ska jag ju bli snuskigt rik också och rädda världen.

Vilse på Kungsholmen

Pratar med Lasse, designern, som tycker om mitt omslagsförslag till tredje deckaren. Han vill veta om min bild går att trycka.

”Vad kan gå fel?” frågar jag.
”Det kan liksom bli små fyrkanter…”
”Pixlar. Men jag har förstorat den här bilden och den pixlar sig inte?”
”Hm.”

Han talar om hur jag ska gå till väga för att kolla. Göra mitt lilla utsnitt ur den mycket större bilden som omslaget är hämtat från, skriva in 300 pixlar per inch (det som jag brukar) och se vilka värden det ger.

Jag gör det. Eller i alla fall mitt bästa. Bilden håller för så där 2×3 centimeter, påstår Photoshop. Och när jag blåser upp den blir det pixlar. Direkt. Ser ut som något TV-nyheterna har fixat så att man inte ska se vad det föreställer.

Uhu? Varför ger min metod inga pixlar då? Blir det pixlar ändå när man trycker? Jag försöker igen, blåser upp den bearbetning jag gjort till flera meter. En drömlik stämning, disig – men inga pixlar. Har jag uppfunnit en revolutionerade ny metod att kunna använda små pytteutsnitt? Det är väl ändå inte möjligt?

Nå, han vill ha omslaget, så jag lägger de olika versionerna minus pixeleländet på en skiva och åker till förlaget. (Min mail klarar inte 27 meg). Måste ändå gå ut och gå, tänker promenera hem sedan. Träffar en stressad designer som hastigast, ger mig ut igen. Går gatan fram. Det är några kvarter från Fridhemsplan och jag kommer att gå förbi huset där Stieg höll till. Svänger till höger. Nerför en backe. Hamnar i hotahejti.

Stor flerfilig gata med fredagskvällksrusningstrafik. Långa bostadshus på andra sidan. Uppriven asfalt. Stora futuristiska kontorsbyggnader på min sida. Har aldrig varit här förut. Var ligger stan? Åt vilket håll?

Ja, jag ville ju promenera. Chansar på att gå åt ena hållet, är kanske på väg mot förorterna. Har tappat allt vad lokalsinne heter. Finns inte en människa att fråga. Traskar på. Friday evening blues. Hittar en skylt – Lindhagensgatan 71-81. Bra, ju lägre nummer desto närmare City. Välsignar det metodiska person som införde detta. Travar på. Går förbi Securitas – där var jag och researchade första boken. Hittar någon sorts gångväg. Typisk sån där våldtäktspark, mörk kväll, öde och tomt, glesa lyktor, gräsmatta, höga snåriga buskar. Suckar och håller nyckeln i handen.

Plötsligt är jag på en gata jag känner igen. Här tränade jag aikido i en källarlokal för – när var det – femton år sedan? Går fram och tittar i fönstren – en firma där nu. Har inga problem att minnas hur det var då, hur vi samlades i den där trappan. Kär blev jag också. Vad hände med paret som drev dojon? Deras baby är tonåring nu. Yoshigasaki , sensei, måste vara över femtio. Jag glömmer aldrig den första känslan av befrielse när jag såg den där mattan och bara kunde släppa loss, jag som varit så upptagen av ord och bild att jag inte märkt andra sidor av mig.

Går samma väg upp till Fridhemsplan som jag gick då. Ser baksidan av nedlagda biografen Draken. Kulturförstörelse. Minns ett program om en flicka med Downs syndrom. Någon frågade henne vad som var svårast. Tid, sa hon. Jag förstår inte tid. Det slog mig vilket intelligent svar det var, att hon var intelligent. Hon var som en mästersnickare utan redskap. En begåvning utan verktyg.

Jag förstår inte heller tid. Inte helt.

Går förbi kaféet där Stieg hängde innan han flyttade till ett annat. Vilket? Annas vid Kronobergsparken? Otroligt att han inte finns. Tre minuter härifrån bor min ena son. Tre minuter åt andra hållet min mor. Femtio meter från den platsen bodde hon som liten flicka. Stan är full av minnen och de får hjärtat att brista.

Tittar in i bokhandeln. Går över bron. Ser för mig hur jag skulle ha klättrat uppför branten med ett bloss i handen om det varit femtonhundratal. Hade jag haft råd med en fackla, eller hade jag fått klänga bäst jag kunde i mörkret?

Köper onyttiga bullar. Går hem. Det är i det här tillståndet jag inte känner igen folk, djupt försjunken i tankar. Det händer lite då och då att någon hejar och jag stirrar förvirrat på dem. Nu vet ni varför!

Och hemma finns ett mail från en amerikansk bekant som skriver på en roman, en pjäs och en kriminalserie, och allihop låter spännande.

Nu ska jag lufta katten och sen krypa till kojs med Elisabeth George.

God natt!

Hemsidan

Åke Greens egen rapvideo

Häftigare än man tror.

***

Uppdatering.Bestämde mig tidigt för att inte se Schyfferts vad-är-humor-serie, eftersom han alltid lyckas göra mig illa till mods. Så jag är inte förvånad över att han ”testade gränserna” (idioters ständiga ursäkt) genom ett pedofilskämt vars första rad man hör innan en censurskylt dyker upp i rutan. Och om det var en arrangerad ploj – lika vidrigt.

***

Det finns något ruttet i Sverige – läs Erik Wijks artikel om rättsstatens sammanbrott.