Alla mina döda.

Jag tänker på dem ofta, men jag vet inte varför jag tänker på dem alldeles särskilt idag. Tårarna rinner.Kanske är det någon sorts rening.
Ibland ser jag hela gänget här i rummet. De står bredvid varandra och tittar på mig, och de ler. Och hur de än dog se är de friska och i sin krafts dagar när de är här.
Farmor, den första stora förlusten. Jag led och var rädd för hennes död många år i förväg. Jag minns hur jag vaknade hemma hos henne som barn, i hennes stora säng, och ropade på henne. Och hon kom springande i korridoren, öppnade skjutdörren och strålade med hela ansiktet.
Mimmi, min svärmor. Hur hon satt barnvakt och öppnade för Kåge och mig när vi kom hem, hennes långa grå hår var utslaget, hon var pytteliten och hade rosa morgonrock och var så söt.
Kåge, den största sorgen. Den otroliga energin och värmen i hans röst. Han gav mig våra barn och han gav något mer som jag aldrig ska sluta vara tacksam för: Sin kärlek till våra barn. En människa till i världen som förstod att U och P var det viktigaste som fanns.
Min pappa, den ouppnåeliga. Det fanns något brittiskt i hans stil, han var så behaglig att vara nära, och så det slutna, märkliga. Jag kunde aldrig riktigt tro att han älskade mig och när jag mötte min amerikanska halvsyster den där sista julen, förstod jag att hon någonstans kände likadant, fast hon haft honom hela livet.
Och fler, som inte bara är mina döda utan andras döda.
Varje gång jag fick ett dödsbud hände samma sak: En dröm nästa natt. En stark, färgrik, levande dröm som var mera besök än dröm. Jag var lamslagen av sorg, men den döda i min dröm var upprymd, lycklig, frisk. Leende. Fri. Min pappa nästan sjöng: Han skulle hem till Norge! Kåge ringde, och kraften i hans röst nästan blåste omkull mig. Farmor bara såg mig in i ögonen. Jag rusade mot henne: Du är frisk! Du kan gå! och hon såg på mig och log och sa: Nu, Annika. Nu vet jag.

Vad jag saknar er.
Vad jag saknar er.
Jag vill att ni ska komma tillbaka. Att ni ska vara här med mig.

Nyårsafton

Jaha, nu är det nyårsafton igen. Sedan en timme.
Oj, vad många saker jag har att göra under året som kommer. Hoppas det fungerar. Många saker att skriva. När jag stökar runt här hemma och gör de mest triviala saker, viker tvätt och diskar, utspelas hela dialoger i mitt huvud. Får man inte ner dem på papper direkt – och det ska vara ordagrant, inga stolpar, annars försvinner rytmen – så är de i allmänhet borta. Många gånger under hösten har jag rusat fram och tillbaka mellan köket och datorn, till sist var det ingen idé att slå av den, för jag stod bara otåligt och trampade och väntade på att den skulle tröska i gång. Men de sista veckorna har jag låtit dialogerna komma och gå. Annat i livet ska ju fungera också.

Jag levde en gång ihop med en man som var smart som en räka i vissa avseenden, men han kunde inte diska och tänka samtidigt. För att kunna tänka måste han sitta still, diskutera eller skriva. ”När jag diskar tänker jag bara kopp… kopp… kopp…” sa han. När vi upptäckte hur totalt olika vi såg världen, hur helt olika våra hjärnor fungerade, tyckte jag man borde skriva om det. Det var han med på, för forskarinstinkten var en sak vi hade gemensam. Ytterligare ett av alla projekt som inte blev av. Tyvärr. Världen är full av tappade sugar och snilledrag som aldrig drogs.

Nej ni nattliga läsare, nu ska jag krypa till kojs med S (som är en bok av Sue Grafton) och försöka att äntligen bli klar med den. Obetänksamma bekanta har avslöjatr mördaren, jag försöker glömma bort det bäst jag kan.

Sov gott. Och snart – gott nytt år.

Böcker jag köpt eller fått under 2005

Det här är böckerna som hamnat hos mig under året 2005:

De är:

Antologin om Göran Persson
*Makten framför allt

*Den heliga Birgittas uppenbarelser

Giles Blunt
*Fruset offer

Antologi om
*Fredrika Bremer, föregångare och förebild

Nina Burton
*Den nya kvinnostaden

Lee Child
*Livvakten

Sue Grafton
*R is for Ricochet och *S is for Silence

Herodotos
*Historia

Anna Jansson
*Svart fjäril

Ulrika Knutsson
*Kvinnor på gränsen till genombrott

Stieg Larsson
*Män som hatar kvinnor

Camilla Läckberg
*Stenhuggaren

Marklund/Snickare
*Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Steve Martin
*Shopgirl

Val McDermid
*The Torment of Others, och *The Distant Echo

Marcia Muller
*Cape Perdido, *Dead Midnight, *Cyanide Wells, *The Dangerous Hour

Ruth Rendell
*Thirteen Steps Down

DESSUTOM de här:

– ni får själva läsa titlarna! – plus ett par till, t ex. Ayahis bok.

Jag har ännu inte hunnit med Burton och Knutsson, och är mitt i S is for Silence.
Oj, det blev ju några böcker – jag som tycker att jag aldrig hinner läsa något.

Ut i snöyran..

….kom jag till sist! Efter att ha paltat på mig ordentligt.

Det fanns faktiskt en röd kappa där under lamaponchon också!

DET VAR inte promenadväder, det var det inte, och de första rasriskskyltarna har kommit upp. Jag tog tunnelbanan in till City där slasket förvandlats till vatten på Drottninggatan. Gick in på Åhléns och lyckades faktiskt hitta en sprillans ny kattlåda. Det var inte en dag för tidigt, det är nu femton år sedan någon trampade på den förra kattlådan och lagade den med byggtejp, och jag har inte fått ändan ur vagnen för att köpa en ny sedan dess. Procrastination, var är din udd? Kunde helt enkelt inte hitta en djurgrejaffär! (För den som undrar finns numera djurmat, kattlådor m m innanför mjölkavdelningen på Hemköp.) Seger! Travade sedan runt i butiken med mössa, halsduk och tidning i kattlådan.

Hemma i mina trakter som var en avlägsen förort sådär år 1904, vräkte snön fortfarande ner. Skyltfönstren skymtade dimmigt genom yran och den stora julgranen glimmade. Man fick nästan lust på glögg.

Är det några av er som läser Blandaren? Teknologernas ärevördiga skämttidning?
Här är ett par gamla Blandarskämt som har fastnat i mitt huvud. De första har säkert hundra år eller mer på nacken.

Det äkta paret på teatern, avbildat bakifrån, hon med junonisk figur(=ståtligt mullig).

Hon: – Oh, jag svettas så mellan akterna!
Han: – Säger du det. Jag svettas mest under sjelfva pjesen.

*

Teckning på ett dansande par.
Hon: – Håll mig inte så hårt i rumban!

70-tal.
Vad hade hänt om Jesus inte blivit korsfäst utan halshuggen? Skulle man ha en giljotin i koret då? Och vad skulle man göra med huvudet? Skulle det ligga i en liten korg bredvid?
Eller tänk om Jesus hade blivit gasad som i Amerika? Så hemskt. Då skulle man inte kunna gå in i en kyrka.