Sista tårtbiten från Dalpojken

HÄR hade jag tänkt sätta en bild av en av mina älsklingsskådisar, Samuel L. Jackson, när han trampar i cement och lämnar hand- och fotavtryck utanför Grauman’s Chinese Theater i Hollywood. Men mitt bloggverktyg har plötsligt infört en ordning där jag ska lova och svära att alla bilder jag laddar ner är min egendom, och det är ju den där bilden inte och jag är inte bra på att luras. Så nu har jag skickat ett ödmjukt mail till bildfirman – får jag använda era bilder i min lilla lilla privata blogg? – och det tar tydligen tid att få svar.

Så nu får ni nöja er med bilden av sista tårtbiten från Riktiga Kondiset, Konditori Dalpojken på Rörstrandsgatan i Stockholm.

Tårta

(Det är en massa nya settings, så jag har ingen aning om hur bilden kommer att se ut.)

Dalpojken är konditorn själv som kom hit för en massa år sedan med sin fru Harriet. Han bakade och hon sålde. Undrar hur många vetelängder och prinsesstårtbitar jag har köpt där under årens lopp! De hade servering och stora goda mackor, men ingen latte och inga monstermuffins. Nu ville bostadsrättsföreningen ha mer pengar, de kom med en saftig hyreshöjning efter att ha varit besvärliga på alla möjliga sätt, och Tord och Harriet beslöt sig för att sälja.

Till vem? Jo, till Lewinsky som ligger nere vid Filadelfia. Lewinsky har köpt hela gatan, sa Harriet till mig idag när jag var nere och kramade adjö och lämnade avskedspresent. Inte vet jag vad de tänker göra, men jag känner inget behov av ännu ett latte-ställe. Jag är jättetrött på nya koncept som redan är rutin, jag vill ha normalstora kanelbullar och kakor och vanligt kaffe och leverpastejmackor! Åtminstone någonstans!

Så nu sticker Harriet och Tord till Dalarna och tar igen sig ett tag, innan de bestämmer sig för vad de ska göra i fortsättningen. Och jag äter sista tårtbiten och den var fantastisk – som alltid.

Var är vaktens skador? / Uppdaterad

Jag var inte på Crazy Horse, så jag vet inte vad som hände när Anna Sjödin kördes ut och sedan till en cell. Men jag har lite undringar.

Framför allt: Var är vaktens skador? Enligt egen uppgift fick han först slag i bakhuvudet, sedan ett knytnävsslag (av AS) rakt i ansiktet, sedan höll han på att kvävas så att han måste ”riva henne på armarna så hon skulle släppa taget”.

Jag ser ingenting av detta. Hennes skador ser jag, men inte hans.

Inte ens en läkare har väl så gott läkkött?

TILLÄGG – polisen hävdar att Sjödin var berusad ”på gränsen till drogpåverkad”. Vad betyder det senare, antingen är man väl drogpåverkad eller också är man det inte?

Togs blodprov för att mäta promillehalten? Om inte, varför inte?

Anna Sjödins berättelse här.

Anna Sjödins väns berättelse kan du läsa här. Under en insinuant rubrik och ingress och ”kartläggning” finns hans story.

Lennart Regebo om krogvakter i Stockholm

Ju mer jag läser, desto mer tror jag på Anna Sjödins och hennes sällskaps berättelse och desto mindre på Babak Jemai.

Första svarta Oscars-vinnaren blir frimärke

Den 29 februari 1940 blev en historisk Oscarsutdelning. Storfilmen ”Borta med vinden” skulle få åtta Oscars. Clark Gable fick dock ingen, inte heller birollsinnehavaren Olivia de Havilland. Däremot gick en till Vivien Leigh som hade spelat Scarlett O´Hara. Och den verkliga sensationen – en gick till skådespelerskan Hattie McDaniel som spelat hennes tjänsteflicka, den runda svarta Mammy.

Publiken bröt ut i kvällens största jubel. McDaniel höll ett tacktal och brast i gråt. Hon var den första svarta skådespelare som fått en Oscar. Alla hoppades att isen nu skulle vara bruten och jämlikhet äntligen marschera in i Hollywoodfilmen, men det skulle ta 24 år till innan nästa svarta skådespelare blev belönad, det var Sidney Poitier 1964. Och sedan 19 år till nästa…

Hattie McDaniel föddes 1895 i en baptistfamilj, mamman sjöng spirituals och pappan var präst. När Hattie var 15 år lämnade hon skolan och anslöt sig till en minstrelgrupp som sångerska.

Hon hamnade senare i vaudeville, vilket var varitégrupper med dans, sång och roliga sketcher som turnerade den amerikanska kontinenten enligt schemalagda s k ”circuits”. Tiden var djupt rasistisk – det här var tider när svarta kunde spela på ett hotell, men fick sova i en husvagn utanför. Att använda samma toaletter eller samma sjukhus som vita var det inte tal om. Men underhållare fick man alltså vara, och Hattie gjorde succé. Hon var också den första svarta sångerskan som framträdde i radio. Så småningom gick det sämre för vaudeville och Hattie fick ta allehanda jobb som tvätterska, hembiträde, toalettbiträde i damrummet.

Hon kom till Hollywood och fick efter hand roller i olika filmer. Svarta roller i den tidens filmer var alltid stereotyper. Svarta fick spela konduktörer, drängar, hembiträden, steppdansörer. De förväntades utstråla vänlighet, dumhet och asexualitet och helst inte tala bildat. Ämnet var givetvis oerhört känsligt i Borta med vinden, filmen utspelas ju under slavtiden och inbördeskriget, och rasismen i den var en påfrestning för alla de svarta skådespelarna och genant för de vita. För att mildra det hela bestämdes t ex att ingen svart skulle behöva ta emot några slag och ordet ”nigger” fick inte användas, det ersattes med ”blackie”.

När McDaniel fick rollen som Mammy fick hon också kritik från det svarta samfundet för att hon tog ännu en slavroll. Hon svarade att hon hellre spelade tjänstehjon än var ett. Och ungefär så såg väl valmöjligheterna ut.

Hon var gift fyra gånger. Hon fortsatte att spela filmroller efter Borta med vinden, hon var chef för den svarta sektionen för hjälp till soldater i Hollywood (allt var uppdelat i svart och vitt), och hon fick en egen show i radio, Beulah. På femtiotalet flyttades den över till TV och hon blev den första svarta att ha en egen TV-show. Tyvärr blev hon sjuk i cancer inte långt efter och dog redan 1952.

Hennes sista önskan var att bli begravd på en känd kyrkogård i Hollywood, men hon togs givetvis inte emot på grund av sin hudfärg. Först 1999 fick hon en minnessten på den kyrkogården.

Och nu, 66 år efter den historiska Oscarsutdelningen, kommer hon på frimärke i USA.

Tack för din envishet och begåvning, Hattie!

…………………………………………….

(Hemsidan)

Ny utmaning

Sara på Hedgehog skickar en ny laddning frågor som ska besvaras och bollas vidare – fem saker jag är bra på!

Det var inte så lätt. Men något måste det väl finnas?

1. Jag har nästan svart bälte i att äta wienerbröd, choklad och bananer. Jag är rätt bra på Falu Rågrut också, så det kanske jämnar ut sig?

2. Jag är bra på att umgås med barn, djur och växter. Jag gillar att se alla utveckla sin särart och trivas med den. Alltså inga tomteluvor på katterna, kjolar på hundarna eller japanska dvärgträd formade som gudvetvad!

3. Väldigt bra på att inte röka! (Fusk – jag tycker cigarretter smakar vedervärdigt – men måste ju fylla ut md något.)

4. Får man skriva skriva?

5. Puh. En till.
OK, jag skulle vilja skriva sjunga, men skulle nog inte vilja ta betalt av folk för att lyssna – men jag sjunger i alla fall inte falskt?

BOLLAR vidare till

Annica Tiger
Glamourbloggen (right back atcha, girl!)
Bloggblad
Hakke snackar
Alter ego
Mickey
Peter Käck

…..och alla andra som vill svara!

Sjätte månaden?

Här fanns två bilder från GettyImages. Jag har fått reda på att jag inte får använda dem, så de är nu borttagna

Pitt och Jolie besöker FN. Just nu är de i Davos, där Jolie säger att hon skäms för att USA, som enda land bredvid Somalia, inte ratificerat barnkonventionen

————————————————————————————–

Minns ni inlägget för ett tag sedan om ett kommande underhållningsprogram från SVT där en jury av män ska åtala och ”döma” yrkskvinnors karriärer, enligt Aftonbladet? En hel del människor gick i taket över detta. Bland annat jag.

Så för några dagar sedan inflöt plötsligt en kommentar till detta inlägg med meddelandet att detta är helt fel, exakt lika många kvinnor som män ska ”åtalas” och Annika Lantz och Henrik Hjelte alternerar i åklagarrollen. Undertecknaren säger att h*n är ”en som vet”. Mystiskt värre!

Allt jag undrar nu är om det blir en jury också…

Hemska ovanor

OK, Karolina, jag har kämpat och slitit här för att komma på fem ovanor att lista för att svara på sin utmaning. Det man först kommer att tänka på när man hör ordet är ju sånt som man inte ens vill utsätta folk för i en blogg.

Here we go:

Min värsta ovana är att gå ut och gå så försjunken i tankar att jag inte känner igen folk och inte märker att de säger hej. Om jag till sist vaknar till just som de nästan passerat, kan jag undgå att se sensationella saker som att de just fått ett nyfött barn som de stolt kör i en nyköpt vagn. Till yttermera visso ser jag direkt arg ut, även om jag går och tänker på de frommaste och raraste ting.

En annan ovana är att vägra se och höra reklam i TV. Jag håller envist ljudet nere medan de pinnsmala tjejerna på TV4 pratar och håller det sedan listigt nerskruvat tills de s k samarbetspartnerna också tystnat. Tjat gör mig vansinnig!

Bryter spagetti (förlåt, pasta) i mindre bitar i kokvattnet. För otålig för att dras med långa strån.

Lägger glatt nyköpta, uppslagna böcker med näsan neråt så att ryggen bryts. Gärna en hel trave nyköpta bäcker som jag läser samtidigt (okay, varvar).

Hm… en ovana till… nej, kommer faktiskt inte på någon i brådrasket.

Skickar denna ofärdiga utmaning vidare till

Louisep
Ögonblick i norr
Isobel
någon på Gylf.se
schmut

***

Och så är jag rörd och tacksam över att ha fått en blog award av Liza på Språkmakargatan igår! Det var en fin ceremoni med pokaler till mottagare i ett antal kategorier. Tack!

***

(Hemsidan)

Mobiler och dator 1987?

Uppmuntrad av gensvaret när jag bad er tycka till om
omslaget till min nästa bok
, har jag ännu en fråga till er (tyvärr utan bildillustration).

Jag behöver veta: Hur var det med mobiler och datorer 1987? Det är nitton år sedan. Jag vill minnas att persondatorn var på stark frammarsch, att alla firmor hade datorer och att det fanns stora klumpiga mobiler. Men jag är inte helt säker! Så jag vädjar till den bästa av läsarkretsar – kan ni upplysa mig?

Tyvärr kan jag inte avlöja just nu varför jag frågar. Förhoppningsvis blir det uppenbarat i sinom tid! Anledningen är i alla fall ganska spännande.