Svankande modeller

Varför står fotomodeller nuförtiden alltid och svankar allt vad de kan?
Titta på bilderna hos Karolina! Först bantar de ner sig tills de knappt har någon ända, och sedan står de och skjuter ut det lilla de har kvar av baken. Hur ska de ha det, de arma tjejerna?

Smaken är som baken – konstig, frestas man säga. På femtiotalet var det modernt med platt bak. Alla kvinnor hade höfthållare som klämde in rumpan. Elizabeth Taylor gjorde sin fantastiska rollprestation i Katt på hett plåttak i en vit åtsittande klänning och drog in ändan så gott hon kunde, alltså motsatsen till svank. (Tuttar, däremot, fick man ha).

Hur fånigt det här egentligen är skulle man se om killarna började göra likadant!

ElizabethPlattbakad…?

Tisdag

Tack och lov inga skrik den här natten!

Det blir en rätt späckad dag. En massa administration och jobb i samband med modern min. Jag vill göra lite fint hos henne tills hon kommer hem på provbesök i morgon för att se vilka hjälpmedel hon behöver. Sedan har jag fått info om hemhjälp, färdtjänst och såna saker, och det ska bli en rad läkarundersökningar när vi ändå är på g. Mycket att smälta för henne som bara satt och tittade på TV en lördagmorgon och sedan hux flux låg på golvet ensam med ett brutet ben.

Det är en svår balansgång på alla möjliga sätt. Hjälp behövs, men den kan inte ges så att mottagaren känner att hon får mindre kontroll över sitt eget liv. Det krävs diplomati och det krävs att hon kan ställa om sig utan att tappa sugen, hon har ett nytt jobb här. Jag får inte ta över, och ändå måste jag ibland vara envis. Och hon stretar till hälften emot, och till hälften tycker hon det är skönt och väldigt bra att jag finns där och kan fajtas för henne och reda ut saker.

Igår när jag satt ensam i hennes lägenhet förstod jag plötsligt hur stort det här är. Oavsett vilken relation man har till sin mor – när man är mycket liten är mamma (eller den som finns där och ser en) meningen med livet. Jag bröt mig loss redan som femtonåring av olika skäl, och det krävs en hel del att ta tag i saker nu. Men jag sätter mig ner hemma hos henne och låter alla känslorna komma som de vill. Ömheten, ilskan, avståndet, sorgen, minnen, behovet att gå vidare och ha en egen sfär. Ett tag kändes det som om jag gick in i det förflutna och kunde bli sittande där hur länge som helst, hållla kvar minnet av dem vi var och vetskapen om henne, trots att det finns så mycket som jag alltid velat bort från.

Det här låter kanske utlämnande, men jag tror det är saker de flesta av oss upplever någon gång, en gemensam erfarenhet.

Och nu ska jag åka och köpa ett diskställ och göra fint i hennes lägenhet!

*

Glöm inte dagens embryo

Skrik i natten

Trevliga Johan och Kerstin har flyttat och vi har fått nya grannar.
Jag har inte sett dem. Förrän nu inatt. Alldeles nyss.

Plötsligt började en kvinna skrika. Det var mer än gräl. Katterna spetsade öronen. Jag spetsade öronen. Skrikandet tog inte slut. Det är mitt i natten.

Går ut i farstun. Lyssnar mig fram mellan ytterdörrarna. Ner en trappa. Ner en till. Knackar på en dörr. Paret öppnar – det är uppenbarligen inte de, kvinnan ser helt lugn och samlad ut, han också – och nu hör vi var det är. De nya grannarna.

Killen och jag bankar på dörren. Plötslig tystnad. Öppna, säger vi. Annars ringer vi polisen, säger han. Just när han går för att göra så öppnas dörren och en chockad och förgråten kvinna kommer ut. Förlåt… viskar hon. Vi har just flyttat in… grannsämjan… förlåt… shhh… det blir bara värre….

Hon försöker hyssja på oss. En karl i underkläder kommer gående, blänger på oss och försvinner in i ett rum. Han ser arg ut. Vi ger oss inte. Till slut kommer han fram och gapar åt oss. Skriker att han är troende. Och att jag ska lugna ner mig. Han är den typen som försöker skrämma folk till tystnad. Grannkillen går tätt på honom, bestämd men inte provocerad, de står och stirrar in i varandras ansikten.

Till slut är situationen en aning nertaggad. Kvinnan har inga synliga blåmärken. Den arge förkunnar att han ska gå och lägga sig. Bra, säger vi. Gör det. Ring på hos oss om du behöver, säger jag till kvinnan.

Grannparet och jag växlar några ord och jag går upp till mig. Fullständigt skakad. Jag är glad att grannkillen ställde upp – det är alltid bättre om andra män säger ifrån.

Fan, fan. Visst har folk grälat förr här under de tjugo år jag har bott i huset, men inte på det här sättet. Folk har varit arga och ledsna. Men inte rädda. Det är en jävla skillnad.

Fan också.

*********************

(Hemsidan)

F.U.L.A. ORD

Vi hade ett herrans problem med en porrspammare på älsklingsforumet i höstas. Idioten inte bara skrev skit, han bredde ut sig över hela ytan så att ingen annan kunde posta. När jag kopierade (för att skicka till server och polis) blev det ett dokument på över 300 sidor.

Det var fruktansvärt enahanda, analsex av den blodigare sorten blandat med hatfulla uttalanden mot kvinnor, uttjatat i oändlighet. Det var nästan så man önskade han skulle ta sin jädrans veckopeng och köpa en ny porrtidning, så att det blev lite variation. Men framför allt var det ganska ruggigt. Han var helt besatt, slutade aldrig.

Vi jagade honom från server till server. Några släckte ner honom. Han gick till Internetkaféer. Vi visste inte om det var en helgalen tonåring eller en vuxen sexualförbrytare. Medan vi kämpade med det där flyttade större delen av gänget över till en annan sajt dit man inte kan ta sig utan att bli godkänd.

Webmastern trixade lite och det blev lugnt ett bra tag. Vi kom över det hela och började glömma bort honom. Tills han var tillbaka en dag, nu inte längre från Kanada utan från USA. Det verkar (säger en av de IT-kunniga kvinnorna som jobbar just med säkerhetsfrågor) som om han använder en trådlös anslutning och kapar sig in på servrar eller hur det är. Det var samma tröstlösa meddelande: All women are sluts, I pound her tight ass with my 12 inch cock until she bleeds and screams… osv, osv. (Nej, inte behövs det någon feminism, inte!)

Den här gången, efter unisont tjat från oss alla, blockerade webmastern helt enkelt alla fula ord. Det blev rätt roliga resultat av det för oss vanliga postare. Jag kunde t ex inte skriva ”subtitles” eftersom det innehöll ordet ”tit”. När jag skulle skriva till någon ”I passed on your information”, vägrade forumet ta ordet passed eftersom det innehåller ordet ass. Jag försökte skriva ”I p-ssed on your information” istället, men det var ju inte så lyckat. Det lät som om jag pissade på hennes information!

Men, men…. detta har totalt desarmerat det lilla pervot. Nu försöker han STAVA sig förbi hindret, men det är ett fullständigt fiasko! Det ser bara för ynkligt ut när han skriver ”all women are s.l.u.t.s!” , man får bilden av en ilsken sjuåring som inte kan prata rent. Att försöka stava fel hjälper inte heller. ”How many slllllluttts here are desperate to get phhhoooked so hard their tooth fillings pop out? ” försökte han igår. Hehe, sa vi, gud så larvigt.

Det gör inte alls samma intryck, det gör det inte. Tack och lov! När han spottar och fräser om sin jädrans tolv-inchare som vi gäspar åt vid det här laget, sätter vi bara ut några varningsskyltar på ömse sidor om honom – ”Lilla pervot har stavningsövningar ovanför”.

Önska oss lycka till!

Söndag

Hittade mamma nere i sjukhusets meditationsrum. Hon mediterade inte, hon satt vid ett bord med andra patienter och gäster och åt hembakad semla och drack kaffe. Det fanns tända ljus, det hördes vacker lugn musik och solen sken utanför. Två snälla värdinnor gick runt och skötte om folk. Skönt och vilsamt. Och man fick bulle till kaffet fast man inte var religiös.

Jag hade köpt en röd liten sminkväska åt henne på Indiska (så röd och rosa och glittrig som möjligt) och ett armband. Man behöver glamour på rehabgeriatriken.

Uppe på avdelningen fick vi höra mera sång, fast live. Mammas rumskompis har varit operasångerska och underhåller gärna. Hur man kan åstadkomma så vackra toner i åttioårsåldern liggande på rygg i en sjukhussäng vet jag inte. Men det går.

Efteråt gav hon mig den här bilden av en målning. Anna-Greta Söderholm, Kungliga Operan i Stockholm 1946-66, här som Grevinnan i Figaros bröllop.

”Fyll inte livet med år. Fyll åren med liv”, skrev hon åt mig på baksidan.

Ska bli!

Söderholm

Den glada lilla humanoiden

Igår kom den lilla flocken på savannen fram till ett extra bra matställe. Träden hängde fulla av druvor, bananer, kex med smör på, och balanserade fat med hemgjord pyttipanna med rödbetor, och i oasen under kronornas skugga flöt inte bara friskt källvatten utan också choklad med vispgrädde. Av en ren tillfällighet dinglade inte halvkilos paket med äkta vaniljglass från grenarna just igår, men den lilla humanoiden här hoppade lyckligt upp och ner i solen och åt och åt, vilade sig lite och åt mer. Det var särskilt det där trädet med kex med smör på som lockade. Det var ett tag sedan flocken stötte på just den sortens träd, och enligt naturens lagar äter man då tills man stupar. Man vet ju aldrig när träden behagar blomma igen? Tänk om det blir torka och missväxt? Tänk om chokladkällorna sinar?

Efteråt låg allihop saligt stönande huller om buller i gräset, inte olika sjölejonen på pir 39. De borde ha drömt att de var stora, loja valar som gled runt i vattnet och gäspade, men istället drömde de att de flög. Att de bara orkade!

Men idag vankar den fortfarande väldigt mätta humanoiden runt och muttrar: Där ligger en banan, den bryr jag mig inte om, och där finns ett paket med lustigt nog några kex kvar, det bryr jag mig inte heller om… (Druvorna är slut).

*************

(Hemsidan)

Pir 39

Här ligger de och dåsar och låter och klättrar på varandra (och luktar!) på pir nr 39 i San Franciscos hamn.
Titta på killen längst ner till höger – man kan se knäna under huden. Bakfenorna var ben en gång i tiden.

PIR 39