Valborgsmässoeld

För er som missade brasan/ for you English-speaking friends who have never seen the Valborg bonfire before, here are some pictures! Bilder från Rålambshovsparken i Stockholm. Komplett med manskör och massor av rök. (The men in white hats are a senior citizen male choir).

(PS – you can click on all the images twice to view them in a larger format. Then back twice to the blog again.)

IMG_2392
People gathering in the large park by the water. The fire is going to be lit by 8 PM.
IMG_2394
IMG_2396
This is the bonfire-to-be.Someone threw an old chair on top of it.
IMG_2402
Traditional singing, greeting spring. There was a speaker too, but he was such a bore he is not in a picture.
IMG_2404
While we waited for the flames to rise against the darkening sky, two girls grabbed hold of the mike an started singing a capella. Not well, but they were met by enthusiasm!
IMG_2408
IMG_2406
…and then the inevitable smoke drifting the wrong way…
IMG_2418
But then the fire got going.
IMG_2411
IMG_2413
IMG_2419
IMG_2423
IMG_2420

SO – officially – winter is over and spring is here!

Annonser

Skandalerna

Vad i herrans namn ska vi göra med Migrationsverket, som tänker avvisa en klart dödshotad kvinna och hennes barn – för att hon saknar pass? Vad är den medicinska diagnosen på dessa livsfarliga stollar? Hur blev de sådana?

Och vad i herrans namn ska vi göra med Försäkringskassan, som skickar en människa med oläkt ben och höft till jobbet?

När tappade de förmågan att resonera förnuftigt? Hur ska de få den tillbaka?

Helgonet och de gamla riterna

Jaha, så den första maj för så där 1300 år sedan blev Valborg helgonförklarad. Vilket råkade sammanfalla i tiden med gamla keltiska och nordiska riter där man hälsade våren, sommaren och fruktbarheten med eldar. Det blev en fin kompromiss: Dagen får heta Valborg, och vi eldar på som vi alltid gjort!

På Irland brände man eldar fram till nittonhundratalet, då upphörde seden där. Den här dagen kallades (med varierande stavningar) Beltane i de keltiska områdena och Balticum, månaden maj heter fortfarande Bealtaine på gaeliska. Ordet har att göra med ”ljus eld”, ”stark eld”, ”ljus”. Namnet Balticum har samma ursprung. Ordet maj har annars att göra med blommor, det är därför midsommarstång också heter majstång, eftersom den är prydd med blommor.

Kuriosum: Fick just veta att det österrikiska Gröna Partiet – det enda partiet i landet som har feminism på programmet – firar kvinnodagen idag i stället för den 8 mars. Den här tiden lär ha varit en högtid (en av många) för kvinnliga keltiska gudar, så det passar ju fint.

Vår, fruktbarhet, eldar, traditioner som går flera tusen år tillbaka i tiden – inte dumt! Om midsommaren är svenskarnas verkliga nationaldag, så måste Valborg vara vår nationaldag nr 2. Den känns så otroligt svensk. Och det blir inte sämre av att vi en gång var en del av en kultur som sträckte sig över större delen av Europa, där eldarna brann överallt den här kvällen.

Hupp..?

Sitter lite småsömnigt och läser Magnus Amsterdamblogg, där han berättar om sin vilda ungdom i Paris. Plötsligt vaknar jag till. ”Vi festade mest och sket ganska mycket”, står det.

Huh…? Inte skriver väl snälla Magnus så där? Nej, det gör han ju inte. ”…vi sket ganska mycket i studierna”, ska det vara. Meningen fortsatte på nästa rad.

Se där mig som efterlyser högkvalitativ dynamisk litteratur! Hjälper säkert om man kan läsa och ser var det är punkt och så.

Böcker

Det var omöjligt att komma in på bloggen ett bra tag igår kväll. Halv ett på natten lossnade det plötsligt. Så otroligt hemlös man känner sig när man rastlös strosar kring den stängda bloggen, övergiven i svarta natten, och klickar och klickar och ingenting händer… Men eftersom det fortfarande inte gick att ladda ner bilder, fick jag vänta tills idag i alla fall. Uppdatering: Och det är fortfarande skakigt! Ibland kommer man inte in alls, ibland får man vänta en evighet. Sorry! Hoppas det fixar sig snart.

I Morden i Buttle utspelas en del av handlingen på Gotland 1860-62, och något av det roligaste med att skriva boken var att researcha den tiden. Den ligger precis utanför vad man kan kalla mannaminne. Min farmor föddes 1892, och jag uppfostrades delvis av henne och har en rätt så klar bild av hennes barndomstid och nittonhundratalets början, men 1860 är en annan värld. Det märkte jag när jag läste gamla tidningar och sockenprotokoll och tittade på gamla bilder. Tankarna var annorlunda, husen och vägarna såg annorlunda ut. Det var en brytningstid som känns avlägsen och dammig för oss, men som kändes ung och frisk för dem som levde då.

Längst bak i boken har jag med några bilder från dåtidens Visby. Innan jag kom till Gotland undrade jag mycket över vad Almedalen egentligen var, platsen där partiledarna håller tal på somrarna. Det är en park som ligger mitt i stan, vid havet nära hamnen. Biblioteket ligger där, och området kantas av ringmuren. För flera hundra år sedan var den emellertid hamn, sedan blev den Gamle Hamn och var en stinkande göl som behövde dräneras. Här är två bilder av Almedalen som den ser ut nu och som den såg ut 1858. Man ser hur sankt det var då, stora sjöar av vatten med spänger över och några änder som simmar omkring. Teckningen är gjord av en man vid namn Säve som tack och lov för oss dokumenterade allting runt sig.

Gamle hamn kop
”Gamle hamn” 1858. Ni ser domkyrkans torn i bakgrunden?
IMG Almedalen
Och det här är samma plats nu.

Jag läser just nu Jane Fondas självbiografi. När jag köpte den, tittade bokhandlaren lite vänligt nedlåtande på mig och frågade: ”Jaså, du tycker det här är spännande?” Jag undrar just varför det inte skulle vara spännande? Antog han att en nästan sjuttioårig Hollywoodstjärna måste skriva om ytligt flams och skvaller?Tydligen var flera förlag av samma åsikt och mycket negativa, unga lektörer hade ingen aning om att denna inaktuella filmcelebritet har spelat en stor roll i massor av människors ungdom och medelålder. Glamourmässigt, jympavideomässigt, filmmässigt, politiskt. Men så klev kloka Brombergs in på arenan – det förlaget har publicerat många Nobelpristagare, för övrigt – och gav ut boken, och nu har den sålt i minst 25 000 exemplar här!

Den första delen av boken som jag läst handlar inte om Hollywood alls. Jane föddes som kändis av en filmstjärna (Henry Fonda) och en överklassmamma, så kändisskap och Hollywooderi hade ingen signifikans för henne alls. Det hörde till pappas jobb och berörde inte henne. Boken är istället ett projekt att, som kvinna inför tredje akten i livet, äntligen ta reda på vem man är, vad man har gjort och varför, och vad man ska göra nu. Varför har hon, som var en aktiv pojkflicka som lekte indian ute på kaliforniska landsbygden och kallades livlig och full av självförtroende, alltid gett efter för sina män och låtit dem dominera henne? Varför föraktade hon sin mamma, som levde myten om den perfekta hustrun, varför lierade hon sig med sin pappa som hon ändå aldrig kom nära? När tappade hon kontakten med sin kropp och sin tro på sig själv?

Modern blev alltmer deprimerad och skar halsen av sig när Jane var elva år. Brodern Peter, som till skillnad från sin storasyster aldrig tryckte ner sin känslighet och värme, grät. Jane verkade oberörd. Det här var femtiotal och idealet var att inget svårt skulle pratas om, barn mådde bäst av okunnighet och annat livsfarligt larv. Det tog månader innan det gick upp för Jane att modern begått självmord och inte dött av en hjärtattack, och ett år innan någon alls frågade henne hur det kändes att förlora sin mamma, hur hon mådde. (Denna någon var hennes pappas andra fru). Och det tog decennier innan hon för första gången frågade sig vem mamman egentligen hade varit. Svaret var överraskande: Inte det tysta, ledsna, handlingsförlamade offer Jane mindes, utan en sprudlande glad sällskapsmänniska med magnetisk attraktionskraft, en stark personlighet som var den man gick till med sina problem.

Henry Fonda var tungsint, livlig med okända men ouppnåelig för den egna familjen. Han fick hemska vredesutbrott, eller kunde vara tyst i dagar. Gick inte att komma in på livet. Jane kände sig älskad av honom när hon var liten, men så fort hon kom i puberteten smälte det lilla som funnits av kontakt bort. Henry Fonda läste böcker, och det är rörande att läsa hur lilla Jane bestämde sig för att försöka umgås med honom den vägen, ordlöst, genom att sitta i vardagsrummet med honom och läsa en bok hon också. Han gav henne inte en blick när hon satte sig mittemot honom. När hon kom till ett roligt ställe i boken och skrattade hoppades hon att han skulle fråga henne vad som var så skojigt, men han reagerade inte alls.

Jag har aldrig känt mig särskilt befryndad med Jane Fonda, även om jag alltid tyckt hon gjort intressanta filmer som berör samhällsproblem och relationsproblem av olika slag. Men överraskande nog känner jag igen mig i en hel del av det hon skriver. Våra uppväxtförhållanden kunde inte ha varit mer olika – min pappa trodde inte på det amerikanska machoidealet, min mamma skulle definitivt inte finna sig i kärlekslösa äktenskap som krävde tolerans av otrohet, och hon skulle aldrig ta livet av sig. Men jag känner igen barnet Janes livsglädje och kaxiga självförtroende och vilda lekar och den närhet hon kände till djur och natur, en obändig ande, och hur den bryts sönder när man hamnar i puberteten och blir kvinna i ett patriarkaliskt samhälle. Och jag känner igen draget av autism hos fadern, oförmågan att ge sig hän, att kunna nås.

Det ska bli intressant att läsa fortsättningen.

I Thailand läste jag en hel del böcker. En av dem jag tog mig an var Cecilia von Krusenstjernas ”En spricka i kristallen”. Den var fint skriven och handlade uppenbarligen om något viktigt. Ändå måste jag erkänna att jag gav upp ganska snart. Kanske var jag helt enkelt för utbränd och trött för att kunna göra den rättvisa? Men den aktualiserade något som jag undrat över länge, och jag ber CvK om ursäkt eftersom jag alltså inte läste boken till slut: Finns det bra nutida svenska romaner?

De jag tittat på har alla samma drag av blodlöshet, konstlöshet intill utplåning, brist på kraft, dynamik och drivenhet. Det kan finnas ett utsökt språk och innovativa metaforer och ett sug inåt, men det finns en hjälplöshet och humorlöshet över dem som får mig att tröttna snabbt. Det verkar som om unga begåvade författare sätter sig ner och börjar skriva och helt enkelt fortsätter tills de skrivit 200 eller 300 sidor i en enda malande ström. ”Det var i augusti. Hon gick över klipporna. Vinden var som en slöja som omvärvde henne, orange, pockande. Nere vid stranden satt Thomas. Han hade skurit foten på den kniv som Jonas kastade från sig från bryggan året innan. Hon mindes fortfarande hånet i hans blick, hårdheten…” Osv, osv. (Jag bara fejkar här, ingen har skrivit just det.)

Nu är jag väldigt elak, och jag vill inget hellre än att ni säger emot mig och berättar att jag har totalt fel och att mina kunskaper om dagens unga litteratur inte är värda ett ruttet lingon! Det är förmodligen alldeles sant. Vad ska jag läsa? Var finns kraften och ett jävlaranamma som INTE bottnar i självdestruktivitet och trasighet? Var finns en VUXEN tjugofem-trettiofemåring med någon form av helhetssyn och respekt för själva hantverket som har skrivit en sjuhelvetes bok som jag inte kan dö utan att ha läst? Tell me!

———————

Viktigt: En liten tant om faran när religiös extremism möter blåögd ”tolerans”.

Tumme med tummen..?

Har ni en tumme över? Håll den för mig i så fall! Om ni har tid…? Snälla?

Jag sitter och formaterar och reviderar och fan och hans mormor ett filmmanus som ska iväg till en tävling. I Amerika. Och bunten ska i väg i morgon. Och min skrivare är trasig och jag är säker på att mina formateringar drar all världens väg när jag väl skriver ut alltsammans i alla fall.

Jag har inte kikat på det här manuset på flera år. Men nu när jag läser det blir jag engagerad i personerna igen. Chansen att vinna det där stipendiet är inte så jäkla stor men man blir i alla fall läst, i alla fall av en människa, och kan få kontakter. Inte ens alla de manus som vinner blir sedan filmer, men som sagt…! Och amerikanarna är väldigt strikta när det gäller hur manus ska se ut, det ska vara Courier och 12 punkter och indrag för replikerna och inga scennummer och skriver man för europeisk A4 som de inte har i USA måste man göra en 5 cm bottenmarginal och det ena med det andra, och det är det där jag känner på mig kommer att bli en enda spagettiröra fast det ser snyggt ut i sidolayouten i mitt Word-program. Och som sagt, ingen skrivare har jag hur som helst och MÅTTE någon firma som skriver ut ha öppet i morgon för innan dess blir jag inte KLAR!

Och huvudvärk har jag och det är stopp i röret under handfatet fast det får jag ge tusan i och det är panik över hela linjen – hjälp!

Snart, hörni – snart!

Snart exploderar våren.
Vilken varm, solig dag som helst nu!

IMG 1-4

Marken är fortfarande torr, hård och smulig. Men överallt tränger sig vilsna tulpanblad och nytt gräs upp, och koloniträdgårdarna kommer snart att vara fulla av svettiga människor som gräver i små potatisland, och i kanterna kommer det att växa luktärter och röd vallmo.
IMG 2-4
IMG 3-4

Tussilagon tittar upp ur alla skrevor och tuvor där de lyckats rota sig, breder ut sig över backar där de knappt når upp över det vissna fjolårsgräset.
IMG Tussilago
IMG 4-4
IMG Backe

Undrar om några andra folk har ett så passionerat, intensivt förhållande som nordbor till våren, de ljumma vindarna, det klara ljuset, fåglarnas bobyggen, knastret av grus under fötterna, barmarken som de smutsiga snöhögarna lämnat efter sig?
Fågel
IMG Från bron

IMG Kol.gång
IMG Märtha
Märtha Andersson fixar rabatterna vid sin lilla kolonistuga.

IMG Marina
Högvatten vid marinan; just där vattnet buktar in ligger rälsen för att få båtarna i vattnet – en gång byggde en andhona sitt bo där.

IMG Mot bron
Fortfarande kala träd. Snart spricker löven ut.
Den svarta tufserufsen är en lapphund med fantastisk, tjock päls. Hans matte heter Margareta.
Det är något med vatten och stränder som lockar oss. Titta på vattenytan! Man längtar efter att hoppa i och plaska. Och eftersom man är svensk längtar man efter lagom svalt vatten, inte badkarsvarmt som i Sydostasien (OK, ibland kan man behöva en rejäl, skön uppvärmning!)

Nu får attan våren komma. Och sedan sommaren!