Gamla godingar

HU – fick börja morgonen här med att radera kommentatorsspam, 13 stycken. De är klipp ur amerikanska tidningar med en länk på slutet som tycks handla om medikamenter. Hur fasen kommer de in i bloggen?

MEDAN JAG försöker komma över det och pusta ut, kan väl ni njuta av gamla godingar som Män i kilt – med och utan blåst, ett inlägg med något för alla! och Lesbiska erfarenheter. (Se där!)

Ses!

PS. Just nu(11:25 f m ) intervjuas Elizabeth Taylor på Larry King Live (CNN). Han får dra orden ur henne, men det är kul!

Hon har berättat att den film som var roligast att göra var ”Vem är rädd för Virginia Wolf”, för där fick hon och hennes man Richard Burton gorma och skrika åt varandra. Vilket gjorde att de fick ur sig allting och sedan kunde gå hem och kramas!

PS II. Idag kommer nya boken hem till mig, två lådor! Det ska bli spännande att se dem och hålla i dem!

Annonser

Domen mot Ingrosso

Emilio Ingrosso som slagit och grovt hotat sin f d fru Pernilla Wahlgren fick endast bötesstraff. Så här säger han, enligt Aftonbladet:

– Det kunde blivit mycket värre. Men jag tror att tingsrätten såg på saken som jag, att det var en familjeangelägenhet och att jag exploderade. Det som hände, och anledningen till att jag sa de sakerna jag sa var att jag upplevde en stor frustration. Tingsrätten trodde väl förmodligen på mig.

”Familjeanlägenhet”? ”Stor frustration”?
En man som ingenting lärt och ingenting förstått. Och tingsrättens dom hjälpte honom då inte att förstå bättre.

Flyg

Måste le. Det är verkligen gulligt.
Fick mina biljetter till Gotland idag. Restid Bromma-Visby: 35 minuter.
Jag har flugit dit några gånger förr för att researcha boken, och planet är litet och personalen fnattar runt som tättingar för att hinna servera macka och kaffe. Att de ens försöker!
Vi lyfter och stiger och piloten meddelar stolt att vi nått ”marschhöjd”. Omedelbart efter vänder vi nosen mot moder jord igen och landar.

Sedan: Kan någon tala om för mig varför Gotlandsfärjan inte startar i Stockholm? Utan i Nynäshamn, dit man måste skaka på tåg en timme?

Grader

En man har begått ett fruktansvärt, vidrigt brott. Han har knivhuggit en liten flicka till döds och knivhuggit och våldtagit hennes väninna. Han gick och lade sig igen helt blodig. Alla tycker det är förfärligt, givetvis, och vissa tidningar badar i en ganska äcklig sentimentalitet och publicerar utan vidare den våldtagna lilla flickans berättelse.

Men var är hatet och indignationen? Inte för att jag tycker hat är någon fruktbar känsla, och lynchstämning är ingenting man vill se. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra reaktionen på mansvåld med den besinningslösa ilskan som riktades mot Tiina Rosenberg och Iren von Wachenfelt. Inte mot vad de gjort utan mot vad de – högst eventuellt – sa.

Att det finns så fruktansvärt många män som misshandlar och våldtar kvinnor och barn (ofta sina egna och ofta på utstuderat grymma sätt) – det höjer sällan pulsen hos dem som inte är närmast berörda. Men om någon kvinna, någon gång, kanske (om hon inte är felciterad) säger något som ens antyder att hon är rasande på män för deras våldsamhet blir det ett jävla liv, ett hat och ett verbalt slagregn som inte är av denna världen. Alla män som med jämnmod ser kvinnor leva sina liv i ständig vaksamhet och tycker det räcker bra att de själva inte slåss, blir plötsligt ifrån sig av ilska. De har inte ens kommit i närheten av de övergrepp som drabbar kvinnor och barn från män, de har inte ett blåmärke och de behöver inte vara rädda att sticka näsan utanför dörren – men om en kvinna öppnar munnen femtio mil från dem blir de förnärmade över alla gränser. Och en massa kvinnor som ser den vanliga balansen rubbas jamar med, rädda att själva drabbas av samma ilska.

Så ett ord från en kvinna väger tyngre än våld från en man. Värt att tänka på.

En promenad på stan

Det är inte alltid det händer så mycket. Eller kanske rätt sällan, rent av.
Gick ut på stan. Det var sol och det var lite regn. Klev in i de stora bokhandlarna för att spana efter min bok. Den har inte kommit ännu. Men Stiegs andra kriminalroman är ute och den har ett vackert omslag i rött. Val McDermids senaste, Bounty, är också vinröd och vacker. Att se stora ställ med nya böcker väcker den där förväntan inom mig, jag vill helst köpa med mig stora lager!

Gick förbi NK:s parfymavdelning och såg ett blont hårburr jag kände igen. Jo, det var Eva Lundgren, genusforskaren, stilenligt klädd i tajta jeans och generös urringning. Hon råkade som ni kanske minns illa ut i Rubars politiska pamflett Könskriget (vägrar kalla den dokumentär). Förutom allmänt rabalder och hatstämning ledde programmet till att universitetet tillsatte en grupp för att granska hennes forskning – mot alla akademiska regler. Jo, hon blev friad. ”Nu gäller det bara att bli återupprättad”, sa hon och såg på mig under luggen. För tillfället forskar hon om Knutby.

Ute på Sergels torg stod en ganska stor grupp stillsamma demonstranter. ”Stoppa Sri Lankas etniska rensning av tamiler”, stod det på deras skyltar. De hade hög musik på och en liten tvåårig pojke dansade omkring. Gruppen stod ganska ensam eftersom det regnade och alla människor som strömmade förbi höll sig under tak. Jag undrade om de kände att det är långt mellan Sverige och Indiska Oceanen.

Köpte ett kort till min snart f d förlagschef som går i pension och säljer familjeförlaget. Han är tredje generationen som lett B. Wahlströms, förlaget som har ungdomsböckerna med gröna och röda ryggar, ni vet. Undrar hur många barn i bokslukaråldern han dragit in i ett livslångt läsande och kärlek till böcker! Att leda ett förlag (eller arbeta på ett) är ett fint livsverk.

Åkte hem till mina kvarter och köpte ännu en fantastisk Napoleonbakelse. Mitt numera älsklingskondis har Napoleon och prinsessbakelser som smakar som de ska, dvs som de smakade när jag var liten.

Och nu silar solen in genom fönstret och det är dags att Ta Tag i saker och ting!

Vad är det med Lena Endre?

Jag har alltid varit svag för Lena Endre ända sedan hon var med i ”Varuhuset”, men nu blir jag rätt sur. Vad är det här för larv?

Dramaten är en ”jämställd arbetsplats”? ”Kvinnorna kan inte vara med i varje pjäs”…?
”Lady Macbeth vill vara en man”…? (Hon kanske helt enkelt vill ha makt?)

OK, det sista är en tolkning som vilken tolkning som helst. Men hennes båda första uttalanden är väldigt konstiga. Skådespelerskor har klagat rättmätigt i decennier på att det finns för få roller för kvinnor. Det är ett faktum att det är så. Senast jag hörde ett gäng Dramatenskådespelerskor diskutera den jämställda situationen på sin arbetsplats sa en av dem: ”Man väljer en manlig skådespelare till en pjäs. Sedan ska man utse en moatjé (kvinnlig motpart) till honom…” Männen går helt enkelt först.

Nej, varje enskild pjäs kan inte ha exakt lika många manliga och kvinnliga roller. Ingen är heller nog idiotisk att föreslå det. Det finns pjäser med bara kvinnor, eller bara män. Men Dramatenchefen går in i en manligt dominerad klassisk pjäs och stryker tre kvinnoroller rakt av, och så klär han av Lady Macbeth! Tala om att ta ifrån kvinnorna det lilla inflytande de hade från början.

Han kan inte begripa varför häxorna ska vara där. Nå, Shakespeare begrep tydligen det. Och Lena Endres slutkläm: ”Nuförtiden får man ta i lite mer för att få reaktioner” (dvs hon ska klä av sig naken) är bedrövlig. Det räcker med skådespelarkonst för att gestalta någon som ”utsatt”, vilket är vad de avser.

Det är inget fel på nakenhet i sig. För mig kunde hela gänget vara naket om det ville. Enda generella invändningen (jag har sett massor av nakna skådisar på scenen) är att man glömmer själva teaterstycket och ser skådisarna som privatpersoner (oj, vilken rynkig rumpa…. titta, han har en finne…!) mer än som roller. Och en naken skådespelerska bland idel påklädda män får i alla fall mig att känna att det är Lena Endre som är utsatt. Inte hennes roll. Bara tanken – naken kvinna är en utsatt kvinna – är osmaklig.