Tala om procrastination

När jag flyttade till min gata för tjugo år sedan, fick jag syn på en liten tapetserarverkstad i en källarlokal lite högre upp.

Ah, så bra! tänkte jag. Precis vad jag behöver till mina två antika stolar som måste kläs om i sitsen plus att ett ben är av. Undrar om han kan reparera benet också, eller bara klädseln?

Vid denna undran stannade det. Såvitt jag minns gick jag aldrig in i lokalen och frågade. Jag har traskat förbi nästan dagligen och tänkt på stolarna. Stolarna, däremot, har stått orörda på vinden i tjugo år.

Och så kommer jag förbi idag och killen är på väg att flytta! Håller just på att lasta i en bil. Jag tvärnitar och frågar, utan att ens säga goddag: Ska du slå igen???

Det ska han. Tala om att vara ute i sista minuten! Trevlig är han också. Han har haft lokalen i fyrtio år och nu är det slut – nästan. För i höst börjar han så där lite hobbyartat i en ny liten källare i grannskapet.

Då, jäklar, ska mina stolar dit…

Hur man inte bör klä sig

”What not to wear” är ett brittiskt TV-program på femman som jag är helt fascinerad av just nu. Programledarna är två beslutsamma kvinnor, Trinny och Susannah, som tar sig an hopplösa klädfall (mest kvinnor men också en och annan man).

Själva grejen är att de skickar iväg vederbörande och går in i hennes liv, tillbringar tid i hennes hem och på jobbet om sådant finns, provar kläderna, pratar med barnen och arbetskamraterna och vännerna (det senare oftast på en pub). Drar sig inte för att kasta eller bränna upp plagg.De borrar sig ner i det arma offret som ibland lever ett aktivt och framgångsrikt liv men ändå har oerhört låg självkänsla, har gett upp alla förhoppningar om att se bra ut eller har styrt åt totalt fel håll. Utan att fläka upp personens liv totalt får de ändå förträngda sorger och ömma punkter att uppenbara sig, och trots att det alltså bara gäller kläder blir det mycket tårar och ibland strid på kniven. Den yttre uppenbarelsen är ju vårt ansikte mot världen, hur folk ser oss (eller vi tror att de ser oss).

Susannah och Trinny ska ner till urberget, så att säga. De stänger in delikventen i ett bås fullt av speglar, klär t o m av dem inpå bara bh:n och trosorna eller kalsongerna. Sedan en grundlig titt. Och här kommer poäng nr 2: Det är ingalunda fråga om att offret ska ändra sig på något grundläggande fysiskt sätt. Inga råd om att gå på gym eller solarium eller banta delas ut. De står inte där för att lära sig hata sina hängtuttar, valkar, magar och celluliter, vilket är vad de har. De är alltså helt normala människor. Ibland unga, ibland medelålders eller över 70. (Om de sjuttioåriga damerna sa den ena programledaren: De här kvinnorna tycker om sex, väntar sig det – och får det!)

Det handlar om att se sin kropp med nyktra ögon och acceptera och tycka om den. Det är en fröjd att se en glimt av livsglädje tändas i små rundnätta femtioåriga kvinnors ögon. Sedan blir det undervisning och shoppingtur och besök hos frissan, och förvandlingen är ofta häpnadsväckande. Folk blir inte filmstjärnor, och de blir inte kopior av varandra. De är sig själva i sin bästa version, eleganta och spännande.

Programledarna skonar inte sig själva heller. När de stod där med en lång smal f d bulimiker som fortfarande hade en skev kroppsuppfattning, klädde den ena (den smalaste av dem) av sig på bara stringtrosorna utan fåniga fnissanden och så jämförde de ben och ända centimeter för centimeter.

Folk, vanligt folk som jobbar i butik eller på advokatkontor eller är arbetslösa, seglar ut glada och lyckliga, nöjda med sig själva och med nytt mod. De t o m rör sig annorlunda. De byter jobb och tar tag i sina liv. En vacker medelålders kvinna klädd i pärlhalsband och tweed som stängt in sig på ett slott i Skottland som sällskapsdam och allmän ta-hand-om-saker efter sin skilsmässa, vaknade till och insåg att hennes liv fanns någon annanstans. En kraftig kvinna som såg ut som en butch men innerst inne inte trivdes med det (man anade händelser i det förflutna), blev en parant kvinna och vågade visa sig ute. Hennes och mannens semestrar hade för hennes del dittills bestått av att hon höll sig på hotellrummet. (Alltså, det är inget fel att se ut som en butch om man är en sådan och det speglar ens inre, men den här kvinnan var livrädd och hade begravt sitt riktiga jag bakom sin soldat-image). Nu ordnades ett party för henne i venedig där paret semestrade, och hon inte bara vågade komma utan hade dessutom roligt.

Undrar vilka av mina kläder T&S skulle slita i småstycken?

susannah trinny

Just nu är båda barnlediga, det är repriser som går. Här finns en intervju.

Samma blod

Brad Pitt säger i en intervju att han och alla hans barn är av samma blod.

Det får mig att tänka på Isabella Rossellini, Ingrid Bergmans dotter. När hon adopterade fick hon frågan: ”Du som har så fantastiska gener – Bergman och regissören Roberto Rossellini – hur kan du adoptera ett barn med en helt annan bakgrund?” Hon svarade: ”Vi är alla från samma fantastiska genpool”. Det tyckte jag var ett jäkla bra svar.

Marie Söderqvist gör det igen

Skriver en osedvanligt korkad krönika. Eftersom hon troligen inte som Linda Skugge specialdesignar sina krönikor för att reta folk (haha, nu blev tanterna arga!) är det risk att hon menar vad hon säger.

Nu är det obligatorisk simning för alla skolbarn som är på tapeten. Varje sommar skrivs det om för låg simkunnighet och nu är den lägre än någonsin, vilket beror på att många nya svenskar inte kan simma.

”Det betyder helt enkelt att de tycker att vi skattebetalare ska langa in mer pengar för att på något mirakulöst sätt få även vattenovana barn från Iran, Irak, Somalia och Turkiet att simma.” skriver Marie. (Varför ”mirakulöst”? Flyter barn från Iran, Irak, Somalia och Turkiet sämre?) ”Och utanför Norden betraktas det inte som något särskilt konstigt att inte kunna simma”, lägger hon till, som om det innebär att vi inte har något ansvar för att ändra på saken. Och så raljerar hon ett tag – tvångssimning för alla vuxna för medborgarskap, kanske? (Tja, Marie, vad sägs om att alla ungar ska lära sig simma i skolan och alla vuxna, svenskar som nya svenskar, erbjudas gratis simundervisning?)

Därnäst kastar hon sig över ett förslag att sexmissbrukare skulle få subventionerad hjälp. ”Kommunerna ska begränsa sexet”, kallar hon detta. Och ”kommunen ska inte syssla med så aparta saker som att se till att somliga inte porrsurfar för mycket.”

Det som retar henne är att dessa saker som hon tycker folk borde kunna klara själva ska belasta kommuner som inte klarar det de redan ska göra. Men båda sakerna rör ju i högsta grad folkhälsan. Det är faktiskt inte bra att folk drunknar och sexmissbrukare sprider lätt sjukdomar – inte till tio eller tjugo, utan hundratals tillfälliga partners. Att lära invandrarbarn simma är, förutom en livförsäkring, också ett sätt att visa dem vad som finns att tillgå i Sverige, nämligen bruket att bada (det raljerar Marie också över. Det är ju fånigt med denna svenska besatthet av att bada, eftersom det är så kallt!) Nu både badar och simmar faktiskt folk även utomlands, men om man kommer från ett ökenområde eller ett land där man inte får klä av sig, vet man inte automatiskt att det är vanligt att ta på sig baddräkt och gå till en strand och ha roligt, och man vet kanske inte att det finns simskolor. Och om mamma och pappa inte kan simma, så kan de inte gärna lära sina barn. Och om nu familjen (oavsett etnicitet) faktiskt inte tar ansvar för barnens simkunnighet, ska barnen helt enkelt inte lära sig simma då?

I botten på den här omsorgen om kommunens pengar anar jag fördomar. Låt de pittoreska invandrarna ha sin ”kultur”, de är inte som vi och kommer aldrig att bli det. Kan inte, helt enkelt, och vill säkert inte heller. En iranier som simmar omkring i en svensk sjö med björkar vid strandkanten är ingen självklar syn. Och att knulla runt är moraliskt förkastligt, mår folk illa av det får de väl helt enkelt låta bli?Ungefär som att alkoholister borde kunna sluta dricka och heroinister sluta ta sprutor, eftersom de vet att de kan få aids.

Jag frågar mig återigen vad MS gör i Expressen, hon har kommit med så många mörkblå snillefoster. Har tidningen slutat vara liberal och gått över till avgrundshögern?

simskola

Varning på stan

Ska gå och handla. På gatan kommer en medelålders kvinna i svart kappa fram till mig. Någonstans i närheten noterar jag en yngre kvinna i knallrosa kofta och vid rosamönstrad kjol – noterar henne därför att klädseln sticker av, som om hon kom direkt från femtiotalet. Jag hejdar mig.
– Du är den första på två timmar som stannar, säger kvinnan i kappan. Hon bryter, troligen på ett östeuropeiskt språk, men talar bra svenska. – Jag har tappat min bussbiljett och har inga pengar…

Där är samtalet slut. Jag ser avvärjande ut och kvinnan går utan ett ord mer. Jag har behandlat henne som en bedragare, och på väg in i mataffären gnager ett litet tvivel… tänk om det faktiskt är sant att hon står där utan pengar…? Vilken förfärlig situation hon måste vara i i så fall.

På väg tillbaka stöter jag ihop med henne igen, hon har tydligen gått längs hela gatan och vänt. Där finns den rosafärgade igen, och dessutom en ung gymtränad brunbränd kille i dyra brallor, tight linne och musik i öronen. De håller någon meters lucka men är korkade nog att prata med varandra alla tre. En bedragarliga helt enkelt. Såvida där det pratet inte är inledningen till ett rån.

Den medelålders kvinnan haffar en annan kvinna, nu en i fyrtioårsåldern som lyssnar med rynkade ögonbryn, tydligen anfäktad av samma tvivel som jag. Jag går fram till dem och säger: – Hon håller ihop med de där två, och pekar.

Se upp med alla de där kvinnorna som har tappat bussbiljetten eller kommer med en vädjande lapp. En hel sommar satt en kvinna med en liten pojke på Hötorgets tunnelbanestation, uppgång Konserthuset. Jag blev så arg för barnets skull, skulle han
vara där timmar i sträck? Jag gick och köpte juice till ungen. Hon tackade mig översvallande på det där sorgsen-hundvalp-sättet. Strax efter stod hon ute på Kungsgatan och pratade med karl som hon hörde ihop med på något sätt. Det var beklämmande alltihop. Minst tio gånger funderade jag på att ringa socialtjänsten för den lilla pojkens skull, men avstod till slut.

Pocket igen. Bästa av två världar i en?

Ni som tittade på de tre omslagen fördelade er ganska jämnt på den gröna kniven, det röda grafiska omslaget och kroppsbyggaren med hakkorstatueringen.

Jag har funderat på det där och gjort ett förslag till. Försökt se om det går att förena kniv och rött och en människa på samma omslag. Åsikter?

Kniv rött

Här fanns en grön version, men den är så ful att den fimpar vi.

Till sist: En dom

Äntligen, nästan tjugo år efter att det blev förbjudet – sju år efter att det blev förbjudet även om brottet utförs utomlands – har någon dömts för könsstympning.

Könsstympning (att amputera flickors könsorgan) är ett vidrigt brott, bara att tänka på det gör mig så rasande att jag knappt kan skriva det här. Det finns inga ursäkter. Även om man är född i denna s k kultur, går det att tänka ut alldeles själv att det måste vara fel att förstöra andra människors könsorgan.

Miljoner kvinnor könsstympas varje år. Det sker i Mellanöstern och över stora delar av Afrika och en del andra länder, det har t o m skett i Sverige tidigare när små svenska flickor ansågs visa för stort intresse för sina könsorgan. 95% av alla kvinnor i Egypten är könsstympade, så gott som alla somaliska kvinnor i Sverige är det. Operationen är livsfarlig eftersom klitoris inte bara är den lilla bit som syns utan ett stort blodfyllt område under huden, många flickor förblöder. Den är smärtsam (manliga läsare kan tänka sig ett rostigt rakblad som skär av ollonet utan bedövning) och handikappande. Inte nog med att det blir mycket svårt att få orgasm, ofta sys också könet ihop så att menstruationsblod har svårt att passera. Blygdläpparna kan också skäras bort, så att det naturliga skyddet för den känsliga inre vävnaden försvinner. Alltsammans är fruktansvärt.

Det finns starka krafter som kämpar mot denna sinnessjuka sed. På sina håll försöker man t ex belöna föräldrar som avstår och ersätter stympningen med symboliska riter som ibland också avlönar alla de kvinnor som tidigare levt på den. Seden är djupt förknippad med islam men når långt över religionsgränserna. Även t ex kristna prästers döttrar är i farozonen. Och om inte föräldrarna utför stympningen, kan den blivande mannens släktingar göra det.

Äntligen en dom. Må den följas av flera. Må den också ha det goda med sig att motståndare inom de här grupperna nu får ytterligare ett argument och stöd av det svenska rättsväsendet.

stympning

10190   Razor_blade

Man vet att man är medelålders när…

…..man ser ett riktigt skitigt, öronbedövande, grimaserande, halvnaket hårdrockband som vill vara farligt, och lägger huvudet på sned och tycker de är gulliga. Oj vad de försöker, krakarna!

…..man tycker att hip-hopare med sina helhandsgester och ständiga kollande om snoppen ligger där de lade den senast, ser ut som tvååringar med dåligt utvecklad motorik.

…..man tycker synd om unga tjejer för att de har push-up-BH som gör ont, fryser om rumpan i korta kjolar och stringtrosor och kännr sig obekväma där de vinglar runt på höga klackar.

….man fnissar åt grabben i rulltrappan på steget längre upp som har dragit ner jeansen så att kallingarna och halva skinkan syns. Jo, man fattar att det är en stil och att det är larvigt att fråga om tjejer verkligen tycker det är sexigt… det är inte det det handlar om, bara frågan visar hur mossig man är.

….det är väldig länge sen man drog runt på stan några stycken och letade efter det där verkligt coola stället där man skulle känna att man var mitt i tiden, i händelsernas centrum, där man skulle vara.

…..man tycker det är skönt att sjunka ner på en stol med ett ”aaah!” efter att ha dansat runt på golvet ett tag till häftig musik (”Aaah!” är det ju bara gamla människor som säger…)

….situationer som man i sin ungdom skulle tyckt var fasansfullt pinsamma nu framstår som rara och mänskliga.

…..man äntligen fattat att livet inte är rättvist och folk är skvatt galna (man själv också), och ändå känner en djup respekt för båda.