Det var tider

ung

Humphrey Bogart påstod att tjugotalet i New York var en oförglömlig tid. Både han och Katharine Hepburn började spela teater då, fast de inte möttes förrän i Hollywood. Charlie Chaplin hade kommit med Europabåten några år tidigare som varitékomiker. Dorothy Parker och hennes penna var i full verksamhet. De korta kjolarna hade kommit, korsetten hade dött, det var en era of swing och friska vindar. Världkriget var över, nu var det moderna och förnuftiga och roliga tider.

Och så kom den här killen från England med en komikergrupp, precis som Chaplin gjort. Han var akrobat också, gick på styltor. Och snygg som tusan. Grop i hakan var oemotståndligt på tjugo- och trettiotalen. Så Mae West, den blonderade lilla sexdrottningen (hon stapplade runt på skyhöga klackar under sina långa silkesklänningar), snappade upp honom och satte honom i en av sina filmer. Och sedan gick det som det gick.

Undrar hur han tänkte när den här bilden togs? Hade han fantastiskt kul?

För ni känner väl igen Archie?

Trutt

Är det någon mer än jag som har lyckats futta eld på en hembakad fralla i ett försök att tina upp den på en spisplatta?

Skulle bara sätta på plattan tre sekunder. Satte mig vid datorn och glömde frallan. Tills till och med mitt usla luktsinne fattade att något var fel. Höjde blicken (kök och spis finns i synfältet) och såg rök. Flög genom rummet. Halva frallan var förkolnad, innanmätet fortfarande fruset. Det var många timmar sedan, men hela lägenheten stinker fortfarande rök.

Kan inte sova. Vi gick och lade oss, katten och jag, och hon sprang och hämtade de grejor hon vill ha med sig, en liten trasa med knut på och en pappersservett med knut på. De ska liksom bara vara med där i sängen. Jag tror de stundom är hennes bebisar. Sen gick jag upp och satte mig vid datorn. Katten kom efter bärande på bebisarna.

Nu har jag druckit somna-om-te och tänker knyta mig igen i det rökluktande sovrummet.
Katten kommer att traska efter med sina tussar, medan det låter om henne. Små rara mammaljud.

Suss gott!

Fången är fri

Natascha, som kidnappades av en galen man och hölls som fånge i en källare i åtta år vill inte känna sig som ett offer, skriver hon i ett öppet brev. ”Han ville att jag skulle kalla honom härskare, men det gick jag inte med på”, säger hon. ”Han hade gett sig på fel person, och det visste både han och jag.”

Han gav sig på fel person. Det är ett fantatiskt yttrande. Hon var bara tio år när hon slängdes in i en bil och låstes in i en cell av en vuxen karl. Hon måste ha varit skräckslagen. Ändå verkar det som om hon kämpade för att behålla sin integritet redan då, och har fortsatt med det under hela resten av sin barndom och ungdom, och nu kämpar hon fortfarande för att få behålla sin integritet och landa på ett förnuftigt sätt. Hon vägrar att anse att någon skulle haft tillräcklig makt över henne för att kunna beröva henne åtta år av hennes liv. Hon var fånge, men hennes liv och tid var ändå hennes, det vill hon att vi ska förstå. Hon är inte ett paket.

Jag kan föreställa mig en tyst maktkamp mellan den lilla flickan och den vuxna, fysiskt sett så mycket starkare mannen. Det måste ha varit en komplicerad relation, trots att den var påtvingad, eftersom det är naturligt för ett litet barn att försöka knyta an även till en mycket grym förälder eller den enda vuxna människan hon har i sin närhet. Men kampen pågick. År efter år. Och trots allt var hon, i något avseende, den starkare.

Jag tror Natascha är en mycket speciell person. Jag tror vi kommer att få höra mer av henne i framtiden.

Uppdatering. Här är hela brevet i Expressens översättning. Delvis skiljer det sig fråm mina citat ovan, även om andemeningen är nästan helt densamma. Jag vet inte om det beror på att psykiatern gjorde tillägg under presskonferensen, eller om den första rapporten (eller översättningen) blev oprecis i brådskan. Det är hjärtskärande att se hur Natascha försöker trösta kidnapparens vän, hur hon försöker ta ansvar och ställa till rätta.

The Ladies

Charlotte Rampling
Charlotte Rampling

fm4
Frances McDormand

davis2
Judy Davis

Rampling: Född i England 1946, skola i England och Frankrike, medverkat i filmer i England. Frankrike, Italien, USA. Debuterade redan -64, slog genom med dunder och brak i Liliana Canavis Nattportieren 1974. Den filmen handlade om ett tortyroffer från andra världskriget som efter kriget träffar på sin torterare (Dirk Bogarde), numera nattportier, och de inleder ett sadomasochistiskt förhållande. Ofta med i intelligenta franska filmer (ofta naken f ö, anses sexig trots brist på såväl barm som ungdom), men också i Basic Instinct 2. Var med i Woody Allens Stardust 1980. Fyra barn. Ordförande i juryn vid Berlins filmfestival i år. Ser lång ut men är bara 1.70cm.

McDormand: Född 1957 i Chicago, adopterades av prästpar i Pittsburgh. Spelar mycket teater. Första filmen Blood Simple -84, gifte sig med regissören Joel Coen, är nu ofta med i hans och broderns filmer, mest berömd i Fargo. Också med i t ex Wonder Boys med Michael Douglas, och Almost Famous. Har en adopterad son.

Davis: Född i Australien 1955 och bor fortfarande i Sydney med hetlevrad man. Två barn. Gick på teaterskola med Mel Gibson, de spelade Romeo och Julia. Har spelat många verkliga kvinnor – Judy Garland, Nancy Reagan, Golda Meir (Israels förra premiärminister) som ung, m fl. Woody Allen-favorit. Har protesterat mot Australiens deltagande i kriget i Irak. Med i The Break-up.