Slöblogg

Allt jag gjort idag är att piffla lite med omslagsförslag till Morden i Buttle-pocketen som kommer i juni, bakat rågfrallor, tvättat, tagit lite bilder till ett annat ev. projekt, skrivit några rader och gått en riktig långpromenad i stan på aftonkvisten. + 14°, perfekt gåväder. Stötte på en gammal klasskamrat som bor i närheten – vi ses så där en gång om året och pratar entusiastiskt tio minuter om alla våra projekt, jag om mina böcker och han om sina tavlor och planer på kommande utställning, så skvallrar vi lite om forna tider, kramas och skils. Vi har känt varandra sedan vi var nio år. Jag har inga som helst problem att se både nioåringen, tjugoåringen, fyrtioåringen och hans nutida inkarnation samtidigt.

– Kommer du ihåg när vi var hemma hos dig när ni var små, du och Thomas och Inga-Lill och jag och skulle ta en bild för en schacktidning? säger han plötsligt. Ingen av oss spelade schack och vi visste inte ens hur man ställer upp pjäserna. Det glömmer jag aldrig!

Men det har jag gjort. Totalt. Hur många minnen finns det som andra har av saker vi gjort tillsammans men som jag har glömt? Ett ögonblick tycker jag det vore intressant att höra, men om jag inte kan framkalla minnet själv, känslan, blir det ju som att lyssna till historier om en annan person.

Sedan kommer vi av olika skäl in på döden. Jag säger att när man är ung känns livet som ett järnvägsspår som löper framför en, och långt i fjärran finns ett okänt, främmande töcken som är slutet på det hela. Men när jag blev lite äldre ändrades känslan: Spåret började böjas av. Lite, men märkbart. Och då förstod jag att vi inte är på väg till ett skrämmande mörker, utan att spåret vänder och vi är på väg hem. Tillbaka till det vi kom ifrån. Min gamla klasskamrat tyckte det lät klart vackrare och mer lugnande än den känsla han själv hade: Att han är i mitten av en tratt. Som ung befinner han sig högt upp och tratten är vid, men allt eftersom åren går kommer han allt längre ner och väggarna kommer närmare, och han trycks obönhörligt mot den lilla pipen. Det låter klaustrofobiskt, jag tycker nog också att min bild är skönare att ta till sig.

Lite senare passerade jag både det hus på ena sidan Odenplan där min mamma bodde som baby med sin mamma 1921, och det hus på andra sidan där hon och jag bodde i början av sextiotalet. Båda husen finns kvar. Gatorna är fulla av historia, vår och andras. Lite längre ner vid Stadsbiblioteket pluggade jag litteraturvetenskap, och ännu lite längre bort på Surbrunnsgatan bodde jag med mina ungar senare på sextiotalet. När jag gjorde lite släktforskning som present till min mor på åttioårsdagen tittade jag i kyrkböckerna i Gustav Vasa-kyrkan och såg anteckningen om hennes födelse, en notering som väl ingen sett på åttio år. Jag fotograferade den och lade bilden till de andra papper hon fick om sin mormor och morfar.

Och nu är det helgdagskväll i timmerkojan. Katten sitter i soffan och river och sliter i sina klor. Vilket påminner mig om att jag fått äran att ge namn åt en liten hittekatt i USA idag. Ägarinnan ville hedra min döda katt Winston genom att ge sin kisse det namnet, men nu råkar det vara en liten tjej. Det stod still i huvet på mig och jag föreslog namnet Tjejen. Alla inblandade tyckte det var väldigt gulligt, så nu heter katten Tjej!

Annonser

Lördagsmorgon

Härligt grått väder, deckarskrivar/läsarväder. Tyst och dåsigt. Röda skrivbordslampan lyser mot grådagern utanför. Katten sitter mot nosen i fönsterglipan och stirrar förhäxad på fyra feta sömniga duvor på takantennen mittemot. Troligen ringduvor. Nu kraxar hon sitt speciella ”kolla, fåglar!”-läte, ett ljud som ingen annan av mina många katter någonsin kommit med.

Kom aldrig ut för att köpa mjölk igår (var fast i bildhantering – det är som att lägga ljud på film, man kan hålla på tio timmar i sträck utan att märka att tiden går). Kaffe utan mjölk är som karlar utan kärlek.

Morgonens första skratt

Ha det nu riktigt myspys idag!

Religiös fundamentalism

Jag gör som Bert, Ögonblickinorr, och länkar till Det progressiva USA (America?)s inlägg om den kristna högerns indoktrinering av barn.

Sanslöst och farligt. Det är just på grund av sånda här avarter som vi måste hålla grundutbildningen av barn sekulär i Sverige. Vi kommer dit, vi också – barn till fanatiska kristna föräldrar och fanatiska islamska kommer att gå i olika galna skolor och aldrig någonsin kunna lyssna på eller förstå varandra. Eller världen överhuvudtaget. Allt som mänskligheten kommit fram till av tolerans, demokrati och förmåga att diskutera under de senaste två seklerna kommer att vara ting som de aldrig hör talas om.

Trollmor

Kan fasen inte sova ordentligt. Vet inte riktigt vad som händer i hjärnan, kanske regredierar man? för i morse klev jag upp och sjöng allvarligt åtta gånger:

När trollmor har lagt de elva små trollen
och bundit dem fast i svansen.
Då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner.
Ho ajaj ajaj buff!
Ho ajaj ajaj buff!
Ho ajaj ajaj buff BUFF!
Ho ajaj ajaj buff….”

Bundit dem fast i svansen? tänkte jag sedan. Stackars små troll! Varför har jag aldrig tänkt på det förr? Och så övade jag på att sjunga ”ho” på olika sätt.

Undrar vad det blir för genial litteratur av det?

Suss gott

Katten Loppa tycker det är dags att nanna. Det visar hon genom att komma springande från hallen med en av sina bebisar i munnen (en pappersservett med en knut på mitten) samtidigt som hon ger ifrån sig små mjuka ljud. Så släpper hon bebisen på mattan och ställer sig att GLO på mig.

Det är nog bara jag som fattar det meddelandet. Men hon har ju rätt.

God natt!