Slöblogg

Allt jag gjort idag är att piffla lite med omslagsförslag till Morden i Buttle-pocketen som kommer i juni, bakat rågfrallor, tvättat, tagit lite bilder till ett annat ev. projekt, skrivit några rader och gått en riktig långpromenad i stan på aftonkvisten. + 14°, perfekt gåväder. Stötte på en gammal klasskamrat som bor i närheten – vi ses så där en gång om året och pratar entusiastiskt tio minuter om alla våra projekt, jag om mina böcker och han om sina tavlor och planer på kommande utställning, så skvallrar vi lite om forna tider, kramas och skils. Vi har känt varandra sedan vi var nio år. Jag har inga som helst problem att se både nioåringen, tjugoåringen, fyrtioåringen och hans nutida inkarnation samtidigt.

– Kommer du ihåg när vi var hemma hos dig när ni var små, du och Thomas och Inga-Lill och jag och skulle ta en bild för en schacktidning? säger han plötsligt. Ingen av oss spelade schack och vi visste inte ens hur man ställer upp pjäserna. Det glömmer jag aldrig!

Men det har jag gjort. Totalt. Hur många minnen finns det som andra har av saker vi gjort tillsammans men som jag har glömt? Ett ögonblick tycker jag det vore intressant att höra, men om jag inte kan framkalla minnet själv, känslan, blir det ju som att lyssna till historier om en annan person.

Sedan kommer vi av olika skäl in på döden. Jag säger att när man är ung känns livet som ett järnvägsspår som löper framför en, och långt i fjärran finns ett okänt, främmande töcken som är slutet på det hela. Men när jag blev lite äldre ändrades känslan: Spåret började böjas av. Lite, men märkbart. Och då förstod jag att vi inte är på väg till ett skrämmande mörker, utan att spåret vänder och vi är på väg hem. Tillbaka till det vi kom ifrån. Min gamla klasskamrat tyckte det lät klart vackrare och mer lugnande än den känsla han själv hade: Att han är i mitten av en tratt. Som ung befinner han sig högt upp och tratten är vid, men allt eftersom åren går kommer han allt längre ner och väggarna kommer närmare, och han trycks obönhörligt mot den lilla pipen. Det låter klaustrofobiskt, jag tycker nog också att min bild är skönare att ta till sig.

Lite senare passerade jag både det hus på ena sidan Odenplan där min mamma bodde som baby med sin mamma 1921, och det hus på andra sidan där hon och jag bodde i början av sextiotalet. Båda husen finns kvar. Gatorna är fulla av historia, vår och andras. Lite längre ner vid Stadsbiblioteket pluggade jag litteraturvetenskap, och ännu lite längre bort på Surbrunnsgatan bodde jag med mina ungar senare på sextiotalet. När jag gjorde lite släktforskning som present till min mor på åttioårsdagen tittade jag i kyrkböckerna i Gustav Vasa-kyrkan och såg anteckningen om hennes födelse, en notering som väl ingen sett på åttio år. Jag fotograferade den och lade bilden till de andra papper hon fick om sin mormor och morfar.

Och nu är det helgdagskväll i timmerkojan. Katten sitter i soffan och river och sliter i sina klor. Vilket påminner mig om att jag fått äran att ge namn åt en liten hittekatt i USA idag. Ägarinnan ville hedra min döda katt Winston genom att ge sin kisse det namnet, men nu råkar det vara en liten tjej. Det stod still i huvet på mig och jag föreslog namnet Tjejen. Alla inblandade tyckte det var väldigt gulligt, så nu heter katten Tjej!

Lördagsmorgon

Härligt grått väder, deckarskrivar/läsarväder. Tyst och dåsigt. Röda skrivbordslampan lyser mot grådagern utanför. Katten sitter mot nosen i fönsterglipan och stirrar förhäxad på fyra feta sömniga duvor på takantennen mittemot. Troligen ringduvor. Nu kraxar hon sitt speciella ”kolla, fåglar!”-läte, ett ljud som ingen annan av mina många katter någonsin kommit med.

Kom aldrig ut för att köpa mjölk igår (var fast i bildhantering – det är som att lägga ljud på film, man kan hålla på tio timmar i sträck utan att märka att tiden går). Kaffe utan mjölk är som karlar utan kärlek.

Morgonens första skratt

Ha det nu riktigt myspys idag!

Religiös fundamentalism

Jag gör som Bert, Ögonblickinorr, och länkar till Det progressiva USA (America?)s inlägg om den kristna högerns indoktrinering av barn.

Sanslöst och farligt. Det är just på grund av sånda här avarter som vi måste hålla grundutbildningen av barn sekulär i Sverige. Vi kommer dit, vi också – barn till fanatiska kristna föräldrar och fanatiska islamska kommer att gå i olika galna skolor och aldrig någonsin kunna lyssna på eller förstå varandra. Eller världen överhuvudtaget. Allt som mänskligheten kommit fram till av tolerans, demokrati och förmåga att diskutera under de senaste två seklerna kommer att vara ting som de aldrig hör talas om.

Trollmor

Kan fasen inte sova ordentligt. Vet inte riktigt vad som händer i hjärnan, kanske regredierar man? för i morse klev jag upp och sjöng allvarligt åtta gånger:

När trollmor har lagt de elva små trollen
och bundit dem fast i svansen.
Då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner.
Ho ajaj ajaj buff!
Ho ajaj ajaj buff!
Ho ajaj ajaj buff BUFF!
Ho ajaj ajaj buff….”

Bundit dem fast i svansen? tänkte jag sedan. Stackars små troll! Varför har jag aldrig tänkt på det förr? Och så övade jag på att sjunga ”ho” på olika sätt.

Undrar vad det blir för genial litteratur av det?

Suss gott

Katten Loppa tycker det är dags att nanna. Det visar hon genom att komma springande från hallen med en av sina bebisar i munnen (en pappersservett med en knut på mitten) samtidigt som hon ger ifrån sig små mjuka ljud. Så släpper hon bebisen på mattan och ställer sig att GLO på mig.

Det är nog bara jag som fattar det meddelandet. Men hon har ju rätt.

God natt!

Bokmässa 06 – yttrandefriheten.

Här kommer den utlovade fortsättningen på min bokmässerapport (blev tillsagd igår att få valda delar av min anatomi ur vagnen.)

Som tidigare sagts hann jag bara gå på två seminarier som hade med årets tema, yttrendefriheten, att göra. Vad beträffar mina egna böcker kommer jag huvudsaklingen indirekt in på ämnet. I den tredje (Buttle) handlar det om kvinnor och flickor i olika tider som berövas mer än sin yttrandefrihet, de berövas sin rätt att existera på denna jord överhuvudtaget. Med dem försvinner förstås också deras tankar, åsikter, inflytande.

I parallellhandlingen om flickan Ida som lever på 1860-talet kan man se hur hon i början är så trött av arbete att hon inte hinner formulera sina tankar eller ens tänka dem. Hon orkar bara ta hand om sitt och notera vad som sker runt henne. Dessutom finns en samhällskod för vad som får sägas och inte sägas, som hon har svårt att ens sätta ord på. Senare, när hennes situation förändras en aning och hon får sova och äta ordentligt, får man se hennes glädje när hon för första gången tas på allvar i ett samtal som en (nästan) vuxen människa och märker att hon kan skriva och till och med bli publicerad. Hon upptäcker diskrepansen mellan vad som sägs och vad som görs bakom kulisserna, orättvisan i att endast män deltar i kyrkoråd och sockenstämmor, orättvisan i att inte de som kan utan de som äger beslutar. Där finns början till en tankevärld som abrupt tar slut på grund av ett småsint, tragiskt brott.


Mattias Gardell och Hirsi Ali

Det ena seminariet jag gick på ägde rum i en knökfull sal och bevakades av polis och åtminstone fyra säkerhetsmän. Det var ett samtal mellan Ayaan Hirsi Ali och Mattias Gardell, en islamkännare som redan tidigare gjort ett mycket märkligt intryck på mig. Nu satt jag och skämdes som svensk över att denna lindrigt begåvade tölp sattes mittemot en blixtrande intelligent Ali som upplevt islam inifrån, på det egna skinnet i flera länder, både i dess vardagliga form och som den extrema islamism som kostade filmaren Theo van Gogh livet och nu är orsak till att hon måste leva med livvakt dygnet runt.

Gardells ton var mästrande och högljudd, den ton en man har när han anser sig vara överlägsen en liten flicksnärta men försöker att generöst inte visa det. Han försökte på fullt allvar påstå att om hon inte hade läst vissa islamska tänkare, vilket han givetvis utgick från att hon inte hade, så hade hon inte rätt att uttala sig på det sätt hon gör om den religion hon föddes in i. Dvs att den har totalitära drag och förtrycker kvinnor. Han citerade henne fel, drog slutsatser utan grund och jämförde gång efter gång äpplen med symaskiner. När hon inte föll till föga i beundran höjde han rösten.

Hirsi Ali försökte med en ängels tålamod förklara sin ståndpunkt för honom. Det var som att se en Porsche cirkla kring en gammal Trabant. Han förstod helt enkelt inte. Hon försökte förklara att Islam är en ung religion som nu befinner sig där kristendomen befann sig för ett par hundra år sedan, att västerlandet gått genom en demokratisk utveckling som de islamska fortfarande har framför sig. Gardell, med sin romantiska syn höjd över den fysiska och andliga misär som allt tankeförtryck för med sig, begrep ingenting. Han satt mittemot en kvinna som könsstympats i barndomen, som gjort resan från stark muslimsk tro (inklusive att hon ansåg att Salman Rushdie förtjänade sin fatwa) till en humanitär syn, som gjort en film om islamska kvinnor underordning och nu måste ha livvakt i salen enbart för att hon uttrycker sina åsikter, och ansåg sig veta bättre.

Publiken blev alltmer irriterad. Den började applådera Hirsi Ali när hon fick en syl i vädret och till slut hyscha på Gardell. Jag är helt övertygad om att han bara tog det som ett bevis för att alla de fem hundra åskådarna var islamofober. (Ett begrepp som Hirsi Ali för övrigt tillbakavisar, och det gör jag också.)

Sara Paretsky

Det jag framför allt minns från Saras stora seminarium var en redogörelse för vad The Patriot Act för med sig i praktiken. Rättsväsendet kan numera begära att alla bibliotek lämnar ut listor på vilka böcker enskilda människor lånar. Inte nog med det, utan det är även straffbart för de biblioteksanställda att berätta om saken. Ett bibliotek kontaktade advokat för att få utrett om en sådan här begäran verkligen är laglig. Resultatet blev att de själva hamnade i fängelse. Situationen är med andra ord vansinnig och rättsvidrig.

USA har blivit än konstigare än det var förut. Att de inte drar sig för att stödja terrorister när de passar dem (Pinochet, Bin Laden när det begav sig, nu Saudi-Arabien) eller störta valda regeringar, visste vi redan. Nu ger de sig på de egna invånarna. Alla samtal och all mailväxling som går utomlands kontrolleras. Mailar man varandra att George W. Bush (dvs den store ledaren) är en ärans skit, vet FBI om vad man tycker. Vem som helst som verkar misstänkt kan låsas in utan möjlighet att meddela sig med familjen. Angiveri uppmuntras. Jag tror det var 60 minutes som rapporterade om en medelålders man i en liten stad som råkade tycka illa om Bush när han träffade de andra gubbarna på gymmet. Dagen efter stod FBI utanför dörren.

Och vad har vi här? En ryggradslös och ideologilös Bodström ville glatt traska i USA:s fotspår. Jag är livrädd för att han ska bli nästa socialdemokratiska partiledare. Vad alliansen tycker om dessa ting är svårt att få grepp om. På EU-nivå hotas vi av nya hädelseparagrafer. Vi går bakåt. Redan finns det folk i Sverige som tror att det är förbjudet att tala illa om Jesus och Muhammed, om kristendom och islam. Det är det alltså inte än. Men det kan bli.

Mer om detta vid annat tillfälle.

Nationaldrag?

IGÅR när jag köpte kameran kom jag inte ihåg vad kortläsare heter. Jag uppfann ett nytt ord – drag-grunka.
Grunka, grej, mojäng, jox, pryl.
Nu undrar jag om graden av tankspriddhet i ett land kan korreleras direkt till antalet ord av den typen?
I så fall är vi rätt disträa i Sverige.
På engelska kommer jag just nu bara på ett ord: Thingie.