Slöblogg

Allt jag gjort idag är att piffla lite med omslagsförslag till Morden i Buttle-pocketen som kommer i juni, bakat rågfrallor, tvättat, tagit lite bilder till ett annat ev. projekt, skrivit några rader och gått en riktig långpromenad i stan på aftonkvisten. + 14°, perfekt gåväder. Stötte på en gammal klasskamrat som bor i närheten – vi ses så där en gång om året och pratar entusiastiskt tio minuter om alla våra projekt, jag om mina böcker och han om sina tavlor och planer på kommande utställning, så skvallrar vi lite om forna tider, kramas och skils. Vi har känt varandra sedan vi var nio år. Jag har inga som helst problem att se både nioåringen, tjugoåringen, fyrtioåringen och hans nutida inkarnation samtidigt.

– Kommer du ihåg när vi var hemma hos dig när ni var små, du och Thomas och Inga-Lill och jag och skulle ta en bild för en schacktidning? säger han plötsligt. Ingen av oss spelade schack och vi visste inte ens hur man ställer upp pjäserna. Det glömmer jag aldrig!

Men det har jag gjort. Totalt. Hur många minnen finns det som andra har av saker vi gjort tillsammans men som jag har glömt? Ett ögonblick tycker jag det vore intressant att höra, men om jag inte kan framkalla minnet själv, känslan, blir det ju som att lyssna till historier om en annan person.

Sedan kommer vi av olika skäl in på döden. Jag säger att när man är ung känns livet som ett järnvägsspår som löper framför en, och långt i fjärran finns ett okänt, främmande töcken som är slutet på det hela. Men när jag blev lite äldre ändrades känslan: Spåret började böjas av. Lite, men märkbart. Och då förstod jag att vi inte är på väg till ett skrämmande mörker, utan att spåret vänder och vi är på väg hem. Tillbaka till det vi kom ifrån. Min gamla klasskamrat tyckte det lät klart vackrare och mer lugnande än den känsla han själv hade: Att han är i mitten av en tratt. Som ung befinner han sig högt upp och tratten är vid, men allt eftersom åren går kommer han allt längre ner och väggarna kommer närmare, och han trycks obönhörligt mot den lilla pipen. Det låter klaustrofobiskt, jag tycker nog också att min bild är skönare att ta till sig.

Lite senare passerade jag både det hus på ena sidan Odenplan där min mamma bodde som baby med sin mamma 1921, och det hus på andra sidan där hon och jag bodde i början av sextiotalet. Båda husen finns kvar. Gatorna är fulla av historia, vår och andras. Lite längre ner vid Stadsbiblioteket pluggade jag litteraturvetenskap, och ännu lite längre bort på Surbrunnsgatan bodde jag med mina ungar senare på sextiotalet. När jag gjorde lite släktforskning som present till min mor på åttioårsdagen tittade jag i kyrkböckerna i Gustav Vasa-kyrkan och såg anteckningen om hennes födelse, en notering som väl ingen sett på åttio år. Jag fotograferade den och lade bilden till de andra papper hon fick om sin mormor och morfar.

Och nu är det helgdagskväll i timmerkojan. Katten sitter i soffan och river och sliter i sina klor. Vilket påminner mig om att jag fått äran att ge namn åt en liten hittekatt i USA idag. Ägarinnan ville hedra min döda katt Winston genom att ge sin kisse det namnet, men nu råkar det vara en liten tjej. Det stod still i huvet på mig och jag föreslog namnet Tjejen. Alla inblandade tyckte det var väldigt gulligt, så nu heter katten Tjej!

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

9 reaktioner till “Slöblogg”

  1. Jag tycker om din bild av att järnvägsspåret böjer av hemåt igen ju äldre vi blir… . Visst är vi beroende av bilder för att få struktur och mening med våra liv?

    Gilla

  2. Och jag tycker att detta var ett fullkomligt underbart, härligt blogginlägg!
    Rofyllt.

    Tack som tog oss med på promenaden.
    Det där med hur man minns olika saker, var alldeles särskilt intressant.

    Gilla

  3. Jag håller med Elisabet om att det var ett rofyllt inlägg, men jag förstår inte liknelsen. Eller rättare sagt, till att börja med förstod jag och tyckte den lät behaglig men sen började jag fundera och blev förvirrad (vilket händer ofta när jag funderar).
    Vad som blev svårt var själva vändningen av spåren. Jag har lite svårt att exakt formulera mina tankar, jar är ju som sagt förvirrad just nu, men borde inte återfärden inträffa i mitten av livet eller precis i slutet?
    Är det meningen att man ska uppleva allt igen? Eller är det bara en reflektion över det som varit? Kanske menar du bara att ett skede av ålderns stadier är harmonisk kontemplation över ett liv levt och att människan får unna sig lyxen av återblickande?

    Sen tyckte jag mycket om din beskrivning av minnena över de hus du har en relation till. Jag själv tycker mycket om att låta byggnader få väcka minnen till liv.

    Tack för ett fint och tankeväckande inlägg 🙂

    Gilla

  4. Tack för uppskattningen!
    Jag menade nog inte att man sitter där och tänker på sitt föregående liv, även om man gör det också – ju äldre man blir, desto mer slår det en hur nära det förflutna egentligen är. I min bild gör helt enkelt spåret en mjuk sväng istället för att fortsätta rakt framåt. Istället för att fortsätta till något skrämmande och okänt, fortsätter dit varifrån vi kom (vad det nu är, det beror på vilken livssyn man har). Jag menar inte att vi förlorar vår ålder och våra erfarenheter, bara att trakterna på något sätt är välbekanta. – Det här var svårare att förklara än jag trodde! Det är inte så att man plötsligt byter växel och tuffar tillbaka på exakt samma spår. Som sagt, en lång, mjuk kurva bara… Och nu kommer man ju lite från ett annat håll, så utsikten är välbekant men ändå ny…

    Gilla

    1. Förvirringen börjar släppa. Om jag förstår dig rätt är det lite som när tonåringen står där och säger, ”Jag är odödlig och ingen har sett på världen som jag”, spåren är raka och det är full fart framåt. Sen, ju äldre man blir växer förståelsen för att livet inte går så fort och att inte mycket nytt har hänt under solen. När vi blir äldre har vi kanske förstått mer av livets villkor och bla bla bla …
      Jag förstår. Miljön omkring oss är ny men spelreglerna är samma. Vi har helt enkelt förstått livets logik.

      Jag vet inte om jag blev tydligare, men jag börjar tycka om din liknelse och jag kom precis på en egen tågliknelse.
      Livet är som en tågresa. Först vill man fort, fort komma fram till målet och resan börjar otåligt. När man väl börjat acceptera resans tid och lärt sig njuta av den, då är den slut.
      🙂

      Gilla

      1. När resan är slut har man förhoppningsvis fått så många intryck att man är god och nöjd… börjar redan känna hur minnena trängs i skallen. Jag tycker om uttrycket i bibeln: ”Mätt på liv”. Visserligen var de gubbarna och gummorna tvåhundra år minst allihop om man ska tro vad det står, men det kanske kan gälla oss också? Man inser att det som kommer i fortsättningen när man inte är med längre kommer att vara ungefär likadant som det man redan upplevt, och det som hände innan man dök upp på scenen. Tiden rullar runt, som Marquez skrev i ”Hundra år av ensamhet”. Man blir inte kvarlämnad i något, man har varit mitt i hela tiden.

        Gilla

  5. Ehh…? Men låg det inte ”Buttle”-pocket på det lilla runda bordet på mässan nu härförleden?

    Jag har förresten bildbevis. På bordet ligger/står ”Buttle”-bok, ”Buttle”-pocket och ”Buttle”-ljudbok.

    Eller ser jag JÄTTEFEL?

    Gilla

    1. Du ser jättefel! 😉 Buttleboken kom ut i juni i år – pocketen kommer nästa år.
      Det fanns två pocketar där, men det var Sjätte natten och Rosenbad.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s