Tystnad om Fi

Mian Lodalen och Unni Drougge skriver i SvD om medias tystnad kring Feministiskt Initiativ – och jämför med pajaspartiet Ny demokrati som aldrig möttes av samma fientlighet.

Ansiktsblindhet.

För tre och ett halvt år sedan hände något roligt: Jag fick min första bok antagen. Ett förlag ringde upp mig efter att ha läst manuset och ville träffas, och när vi sågs överraskade de med att vilja skriva kontrakt. Några dagar senare kom jag upp igen för att skriva under, vilket var en fantastisk sak för mig, men jag hade ett stort problem: Hur skulle jag känna igen dem?.

Jag hade memorerat: Han är lång och ung, hon är pytteliten med långt ljust hår… Jag upprepade det för mig själv, gång på gång. Det var jag tvungen till. Jag lider nämligen av en lindrig form av det här, ansiktsblindhet. I kombination med att namn har en tendens att upplösas och försvinna i en dimma för mig. Det verkar förstås inte klokt att inte kunna placera folk man träffat två dagar tidigare, det skulle inte göra något gott intryck på förlaget.

När jag sedan fick en agent led jag alla helvetes kval innan jag lyckades inprägla hans ansikte i minnet, och när det blev dags för nytt förlag var det länge en mardröm. Tre olika blonda medelålders kvinnor! Varav två har likalydande namn! (Jo, jag känner igen er nu. Ordentligt.)

Min familj känner jag igen, och mig själv (t o m i min nuvarande runda version…) Folk jag träffar mycket och ofta. Gamla nära vänner: Inga problem ens efter många år. Och folk med mycket särpräglade drag. Sedan blir det svårt. Det är inte det att jag glömmer människor, jag minns om de är långa eller korta, kroppsspråket och utstrålningen. Personen i sig minns jag. Men ansiktet…? Och namnet? Och även om jag träffar en ny person rätt intensivt några månader, som min varmt uppskattade sjukgymnast för några år sedan, bleknar minnet efter ett tag efter att vi slutat ses. Jag minns hennes figur, rörelsemönster, skicklighet och personlighet. Men utseende och namn? Omöjligt. Likaså med en rad läkare.

Supergrannen känner jag nu så väl att jag inte kommer att glömma bort honom. Det tog flera år, dock, innan jag lyckades memorera kvinnorna i två inflyttade familjer i samma farstu. Oerhört pinsamt när man kommer ut på gården eller ses i tvättstugan. Det verkar givetvis som om man är självupptagen och nonchalant.

Så min dröm för en ny bekantskap är ett riktigt apart utseende. Grönt hår i mohikanfrisyr, tack, rödsprängda ögon, utstående tänder och en tatuering på kinden! Har du dessutom en stor namnlapp på bringan blir det perfekt.