Imorgon

Nu är jag nervös.

Idag ringde en socialdam och berättade att min mor sökt plats på servicehus (vilket jag i och för sig kände till, förstås) och nu skulle det bli möte och när kunde jag komma? Jag svarade när som helst, om min mor vill ha mig med. Så vi bestämde imorgon eftermiddag. Då ska vi sammanstråla i moderns hem. När jag ringde mamma lät hon lätt upphetsad – ”det är så spännande!”

Hon har bearbetat den här tanken sedan hon bröt benet i februari. Hon kan fortfarande inte gå ut ensam. Hon gillar sitt hem och hon får besök, men på sjukhuset levde hon upp med alla sociala kontakter hon fick med andra pensionärer. Hon har alltid varit extremt utåtriktad och aktiv – som journalist, som socionom, som chef för Turisthotellens riksförbund, som författare av reseböcker och läroböcker inom restaurang och turism, som anordnare av otaliga glada fester. Jag har inte försökt påverka henne till vare sig det ena eller det andra, jag bara ställer upp och kommer att fortsätta med det. Hon tog själv reda på vem hon skulle kontakta och skrev ett brev. Och nu blir jag uppringd. Det är en märklig känsla att behandlas som sin mors målsman.

Och jag är nervös – tänk om hon inte får en lägenhet, som hon nu har bestämt sig för att hon vill ha (och, tro mig, behöver)? Eller tänk om hon får en, lämnar ifrån sig sin egen, och så hamnar hon bredvid någon besvärlig typ eller en som sängröker och tuttar eld på henne? Jag vill inte att hon ska ångra sig och tillbringa sin tid på servicehemmet under ånger och ruelse. Samtidigt tycker jag, precis som hon, att det är lite spännande. Nu när hon inte är så rörlig vore det fint med en balkong, som de har i det servicehus hon har i sitt grannskap och dit hon vill. Och sällskap. Jag tror hon ser sig själv i en luftig lägenhet med en balkong där hon kan sitta och få frisk luft, alla sina saker och böcker runt sig, och människor ur sin egen generation att prata med varje dag i matsalen.Om det fungerar skulle det inte kunna bli bättre.

Rar Danny deVito på örat

Här är Danny DeVito gäst i morgon-TV efter en blöt natt med George Clooney. På det mest älskvärda sätt ifrågasätter han president Bushs intellektuella gåvor, berättar när han sov över i Vita Huset på Clintons tid (”det var en underbar Clinton-stämning där då”) och älskade med sin fru Rhea i Lincolns rum. Sedan är han ledsen över att hans hus inte ser lika fint ut från luften som Matt Brodericks..

Barbara Walters bredvid honom snörper på munnen, men Bette Midler Joy Behar och Rosie McDonnall är helt ljuvligt gulliga och till sist tar Rosie honom i famn och tröstar och visar hur han ska läsa från promptern… Jag gillar Danny, Joy Behar (och Bette Midler) och Rosie! Walters my dear, det ÄR tillåtet att inte tycka om Bush och hans krig.Och sämre ölsinnen och värre fyllor har jag faktiskt sett. ”Full Danny DeVito HÅNAR Bush i TV”…. äh.

Just nu i Australien

Eftersom det är så förbaskat grått och trist utanför fönstret, lägger jag in en bild från polaren Karens trädgård i Australien där kängurur knatar omkring i gassande sommarsol. Och sedan ska jag slå upp ”echidna”, som hon också säger att hon har springande där…

Foto: Karen Hempel
Big Grey Male Kangaroo

Nu vet jag vad echidna är. Det är ett piggsvin.

På begäran: Karens bild av ett myrpiggsvin.När hon närmar sig sticker den sin långa nos i marken och trycker sig intill stålstaketet.
Echidna May 2005

På kryddhyllan

Kryddhyllan

Den inramade teckningen av en baby som kryper ut från BB och ropar på taxi publicerades på Expressens ledarsida när jag fött våra barn – det var KG som hade ritat den, och han gjorde det i förväg innan vi visste att det var tvillingar. (Sedan ritade han en till, nu med två barn). Bredvid den finns ett foto av mig och Iwan Morelius när han intervjuade mig på café Vetekatten i somras. Därefter faktiskt lite kryddor.

På hyllan ovanför finns ett litet litet lerhus som jag köpte när jag var med ungarna på Ibiza för en evighet sedan. Bakom skymtar man två fina bilder från Eva på evas.blogg.se, sedan ett kort från MildaMatilda och ett från Rahléns bokhandel i Ludvika.

På fläkten finns en hjärtring köpt på Söder, en vit kalksten från stranden i Visby och en röd leksaksbil som jag har köpt till mig själv. Fick ingen när jag var liten (inga tjejer fick leksaksbilar, får de det nu?)och jag har alltid velat ha en röd bil – helst en normalstor, men den här gör mig också på gott humör!(När köper någon en sticksåg till mig i julklapp förresten?) Bilderna är ett foto som råkade bli rött vilket jag tyckte blev fint, ett urklipp med en tavla som jag tror är målad av Carl Kylberg, och så ett vykort från Sune på Gotland.

Utom synhåll högst upp finns en rad pyttesmå knallblå ljusstakar för julgransljus och en glasbjörn.

Ja, så kan det bli.

Sov gott!

Lisa Jensen vann!

Ni minns Lisa Jensen i Pagosa, Colorado, och hennes julkrans i form av ett fredstecken, som jag skrev om i förrgår? Den som vissa trodde var ett satanstecken och som ansågs störa människor med anhöriga i kriget i Irak?

Nå, nu har hon vunnit! Trehundra ilskna medborgare traskade ut i snön med fredstecken, alla hängde fredstecken på sina hus och den där kommittén som ålade henne att böta för sitt hemska tilltag att hänga ett fredstecken på väggen, har avgått.

”Som Elvis Costello sa: Vad är det för fel med fred, kärlek och förståelse?” skrev min Coloradovän Deb till mig nyss. (Hon med älgblåmärket, för övrigt).

Härligt. Än finns det motstånd mot vansinnet.

Spöken i kläder

Det här är ju så idiotiskt så klockorna stannar. Det är så man får lust att starta en egen modellagentur med normalviktiga kvinnor. Det viktiga med modeller är att de har DET som får folk att vilja se dem (och sig själva!) i snygga kläder – inte att de är magra som skelett. Att branschen aldrig fattar det! Vissa är vänner med kameran, andra inte, och det har inte ett smack med vikten att göra.

Monroe Jolie copy

Monroe – Jolie… femtiotal och tvåtusental. Jämför kroppsvikt och armar.

Hemsidan

När Norah blev Ned

När Norah…
norah_05

…..blev Ned
Michele Asselin photo

(Foto Michele Asselin)

Jag rekommenderar varmt Norah Vincents bok ”Selfmade man”(Förklädd till man: En kvinnas studie av männens värld) till alla som är det minsta intresserade av manligt/kvinnligt.

Den är en rapport från LA-journalisten Vincents arton månader utklädd till man bland män. Hon sökte sig medvetet till miljöer där kvinnor inte fanns med – en helmanlig bowlingturnering där hennes lag utgjordes av vita arbetare från husvagnsområden, ett munkkloster, en manlig ”hitta ditt inre jag”-kurs. Dessutom hängde hon på strippklubbar (även som lap dance- och massagekund) och dejtade kvinnor som hon hittade i barer och på Internet.Och resultatet var mer komplicerat än hon trott och resan fick ett oväntat slut.

Norah Vincent är lesbisk och är van vid att betraktas som en maskulin kvinna. Ändå överraskades hon av att hon nästan inte kände sig i fas med någonting i männens sätt att interagera med varann. Sällan hade hon känt sig så mycket som kvinna som när hon var i Neds kläder.

Det fanns en hel del i mäns sätt att reagera på kvinnor som hon förstod bättre när hon såg processen från det motsatta hållet, till exempel förödmjukelsen att bli nobbad vid bardisken. Men slutupplevelsen var att mäns och kvinnors sätt att fungera är så väsensskilt att Vincent kände det som om vi är från olika planeter. Hon hade sin flickvän i bakgrunden, sitt vanliga liv vid sidan av projektet och vänner, men när det hela var över hade Ned och Norah krockat så intensivt inom henne att hon var tvungen att lägga in sig på psykiatrisk klinik några dagar.

Män har andra koder, andra sätt att kommunicera, andra upplevelser. Någon gång upplevde hon det som positivt, t ex när samtliga bowlinglag upphörde med sin verksamhet för att applådera en enda man som gjorde en ovanligt lyckad serie. Men oftast fann hon deras värld svår och trång, fattig på emotionella uttryck och översexualiserad. Ofta fanns en djup, halvt förträngd ilska. I ”finn dig själv”-gruppen riktades den framför allt mot hustrurna. Männen kände ett oändligt ansvar för kvinnor, och när de inte kunde uppfylla sina egna krav vändes ansvarskänslan i fientlighet. I kretsen av män gav de uttryck för sina fantasier om att slå och mörda sina fruar. Med dessa män åkte Norah in i skogen på en retreat, alltså en utklädd kvinna och dessutom lesbisk. Hon var livrädd, men det gick bra.

I denna grupp frågade ledaren Ned: ”Vad betyder det när en man ser en annan man in i ögonen?”

Ned svarade: ”Det betyder: Jag vill sätta på dig eller jag vill döda dig.”

Ledaren bekräftade.För mig, fascinerande och egendomligt. Norahs absolut första upplevelse i drag var att män, samma män som dominerat henne med sina blickar när hon gått nerför gatan, nu undvek ögonkontakt. De visade henne respekt och gav henne utrymme genom att inte se på henne mer än nödvändigt. Jag undrar hur kulturellt betingat det där är – ni svenska män som läser det här, undviker ni ögonkontakt med främmande män på gatan? Har ni alls tänkt på saken? I kvinnovärlden finns inget motsvarande, utom i extremfall där en kvinna t ex är berusad och inte vill bli iakttagen.

Ju mer Ned tog över inom Norah, dess mindre bad hon om ursäkt för sig. Hon märkte att hon kunde röra sig och tala på ett sätt som hade retat folk om hon gjort det som kvinna. Alla, män som kvinnor, bar henne framåt när hon var självsäker och tog plats. Det var en positiv känsla. Men samtidigt krympte hennes emotionella värld till svältnivå. Mäns kostymer ser ut att signalera frihet och gör det i viss mån, men den är också en tvångströja.

Jag är inte förvånad. En av vår tids största och viktigaste upptäckter är hur mycket vi socialiseras till våra roller, könsroller och andra. Men det är ett av vår tids största och farligaste misstag att tro att kön enbart är ett socialt fenomen.