Citatet i SvB / Jag har lämnat förlaget

Margaret bokhandlare mailade mig och talade om att jag har blivit citerad i branschtidningen Svensk Bokhandel.Det hade jag faktiskt ingen aning om, men jag tittade förstås efter.

Citatet låg för sig själv i texten och lydde så här: ”Tre böcker har jag gett ut och aldrig ett enda litet releaseparty, inget av mina förlag har ens sagt: Kul att boken är klar, nu går vi ut och tar en öl tre-fyra stycken och snackar skit och skrattar!”. Under stod att det var hämtat från min blogg, och att jag finns på fd B Walhströms, numera Ica-förlaget.

Jodå, jag har skrivit så. I en blogg som egentligen handlade om sajten Tjuvlyssnat.se:s releaseparty för sin bok. Och visst får man citera bloggar. Det är bara ett par små fel där.

Dels heter Ica-förlaget Forma Publishing. Och dels är jag inte kvar.

Inte på grund av uteblivet glatt ölande eller vindrickande, även om det kanske spelade in någonstans i bakgrunden. Det var fler och starkare orsaker än så.

Jag kom med vänligt varnande ljud i tre kvarts år utan att något hände. Så när jag sedan ombads skriva på kontrakt i december för fjärde boken, ställdes saken på sin spets. Och jag var tvungen att tacka nej.

Så är det. Denna författare är nu – förutom ett tyskt kontrakt på Margareta Davidsson # 4 – alldeles, alldeles fågelfri.

(Anledningarna kanske jag skriver om någon annan gång!)

Hemsidan

Bloggbrunch på lördag

Nu är vi fjorton sexton vuxna och en liten flicka som ska träffas på Mersmak den tredje klockan 13: Peter, Gitta, Rosemarie, Trulsa, Helena, Lotten, Josh, Janne, Christina, Anna, Ajje, Mikael, Hakke & dotter, jag + Lisa (ev) och Anna Toss. Jag har bokat med caféet. Väl mött! (Förlåt att jag inte länkar, ville bara bekräfta…)

Det rör på sig

Nästa vecka blir det hela två bloggträffar, vilket betyder ett ovanligt färgstarkt uteliv för skrivarlyan (den ena har jag dock fixat nära hemmet). I februari finns ingenting bokat vilket passar utmärkt eftersom det ska skrivas. Fyra långa fina veckor.

I mars kommer jag att vara i Kalifornien första veckan och förmodligen hålla en gästföreläsning på universitetet i Milwaukee under den andra. Det hoppas jag verkligen blir av, det skulle vara enormt roligt. Sista veckan ska jag prata på biblioteket i Söderhamn.

Så: Har jag några bloggläsare i närheten av Söderhamn? Eller i amerikanska Mellanvästern? I så fall kan vi säga hej!

Research

I förrgår mötte jag den här trevliga mannen…

IMG_0736IMG_0737

… som har skrivit den här boken.

armen

Journalisten Anders Johansson, tidigare på DN, var den som letade fram uppgifter om min biologiska pappa åt mig. Allt jag hade var ett namn från 1945. Han undrade hur det gått och jag ville hemskt gärna träffa honom och tacka, så vi träffades till slut på Annas kafé och pratade. Han tog med mig till Riksarkivet efteråt och visade mig hur man letar efter uppgifter om norska och danska styrkor i Sverige under andra världskriget. Tack Anders!

Jag försjönk i mikrofilm av gamla tidigare hemligstämplade papper från 1944-45 och fick reda på en hel del om förläggningarna och denna svunna tid. Utskrivna avlyssnade samtal och genomsökta privatbrev ingick i handlingarna, så det var som att höra dessa människors egna röster.

Ska skriva mer om det här vid ett senare tillfälle. Jag vill ju veta mer om den här mannen för att försöka bygga upp min identitet igen, och lite fler uppgifter har jag fått från olika håll. Igår var jag hemma hos min mamma och berättade om dem, en sak i taget, och hon började plötsligt komma ihåg ögonblicksbilder av den här våren 1945.

Men det är bitar kvar att leta upp i pusslet.

Jag har gjort mycket research för mina böcker. Det känns mycket, mycket konstigt att behöva göra det om sin egen far.

Inför det nya året

1 . Oroa dig inte för vad folk tänker. De gör det inte särskilt ofta.

2 . Att gå i kyrkan gör dig inte till en kristen mer än att stå i ett garage gör dig till en bil.

3 . Artificiell Intelligens är ingen match för Naturlig Dumhet.

4 . Om du måste välja mellan två onda ting, välj det du aldrig har försökt förr.

5 . Det finns inte minsta bevis för att livet är på allvar.

6 . Samvetet är den del av dig som mår dåligt när alla andra delar av dig mår bra. (OK – håller inte med men det var kul)

7 . Män är från Jorden. Kvinnor är från Jorden. Acceptera och ta itu med det.

8 . Ingen man har någonsin blivit skjuten medan han diskar.

9 . Någon som tänker logiskt utgör en trevlig kontrast till den verkliga världen.

10. Människor som absolut vill dela sina religiösa övertygelser med dig, vill oftast inte att du delar dina med dem.

11. En människa som är trevlig mot dig men otrevlig mot servitrisen, är inte en trevlig person. (Detta är mycket viktigt. Var uppmärksam. Det stämmer alltid).

12. Dina vänner älskar dig ändå.

13. Var inte rädd att försöka något nytt. Kom ihåg att en ensam amatör byggde Arken. En stor grupp proffs byggde Titanic.

(14. Var aldrig vidskeplig inför talet tretton. Du har just fått tretton goda råd och iakttagelser.)

Och här till Magnus och andra som vill se snö!

Jag är så GLAD att jag är svensk! (Hoho…)

(Om ni yngre undrar så kommer rubriktexten från en rolig låt som Sveriges roligaste tjej, Birgitta Andersson, sjöng en gång).

Ja, igår kände jag mig så otroligt svensk. Vi har som bekant plötsligt fått snö, och en riktig svensk kan inte uppleva sommaren så där handlöst extatiskt utan att först ha pulsat runt i snö och frusit och längtat. Alltså tog jag en långpromenad igår (fornsvenska för power walk), en sån där när man fryser först men blir varmare och varmare efter hand. Snön bor i en särskild plats i min själ tillsammans med en massa minnen av skidåkning, skridskor, apelsin- och chokladdoft, snöbollskrig, oändliga dystra februarimånader, solglitter över skaren, och så förstås allt skottande när vi bodde på landet. Det måste ha varit de mest snörika år jag sett – utanför vårt hus körde TVÅ snöplogar fast en gång, nesligt men prydligt placerade på varsin åker på varsin sida av vägen. Det var den gången jag inte kunde gå hem från tåget efter jobbet utan fick sova över hos vänner som bodde närmare Kårsta järnvägsstation. (Vi bodde i Kårsta fem mil norr om Stockholm).

En annan gång hade vi -30° nere vid tågstationen när jag kom hem en sen kväll, det kallaste jag varit med om. Kroppen blev alldeles stel och jag vandrade hem 1,5 kilometer med robotliknande rörelser. Dessutom fanns det ingen vägbelysning och vägen var nerisad samt konvex, dvs vackert rundad uppåt. Glashal. Förutom att den inte syntes. Jag siktade in mig på skuggan som var mitt hus och travade på så gott det gick. Vad skönt det var att komma uppför kullen där hemmet låg och komma in i varmare luftlager, bara -25°!

Alltnog, jag köpte med mig en skivad fralla av nyttig sort med helkorn och annat i och promenerade till Strömmen för att mata fåglar. (Ja, jag erkänner – jag matar fåglar och kaniner!) Där blev jag omsusad av skränande tärnor och mås som brutalt knuffade omkull duvor, kajor och små sparvar omkring sig. När de inte fångade brödbitar i luften eller landade rakt på söta snälla viggar nere i vattnet. Flera av de där måsarna är misstänkt lika Gastons griniga mås i serierna. Precis samma röda fötter, attackberedda kroppshållning och Väldigt Vass Näbb. De satt rakt framför näsan på mig på räcket och glodde uppfordrande, och den där näbben ser ut som ett mordvapen. Särskilt när den pekar mot en.

Pulsade sedan omkring i Kungsträdgården och beundrade snöiga träd och kände kylan bita i kinderna, precis som det ska vara. Det blir ju ingen ordning på någonting om man inte får lite vinter. Jag kan gärna tänka mig fem månaders sommar med temperatur på runt +28°, bara det blir en månads rejäl vinter när det ska! Sol, snö och fem minusgrader.

Frågor utan svar

Jaha, den här utmaningen att ställa frågor till de hänsovna… Inte lätt inte. Nu ska vi se…

1. Frejdis skulle jag vilja ha en rejäl pratstund med. Hon var syster till Leif Eriksson, alltså han som åkte till Amerikat på tusentalet från Brattalid på Grönland. (Det var pappan, Erik Röde, som kallade landet Grönland för att locka dit fler kolonisatörer). Alltnog, Frejdis var en driftig kvinna som också ville skaffa timmer och annat i det nyupptäckta landet. Hon rustade faktiskt ett eget skepp, skaffade manskap (män och kvinnor) och slog sig ihop med ett norskt fartyg, alltid bra att segla fler ihop. Hon hade faktiskt varit där förr. Men den här gången hände något. Hon kom hem med norrmännens skepp men utan norrmännen, och ryktena gick att hon slagit ihjäl allihop och bestulit dem. Så nu undrar jag – du Frejdis, vad hände egentligen? Och hur såg det ut, och hur var skrälingarna (indianerna) klädda, och hur kändes det när du blev jagad av dem och skrämde dem med ett svärd från en död nordbo och din gravida mage?

2. Min (för mig) okände far skulle jag vilja titta i ögonen och fråga: Vem var du? Hur tänkte du? Tänk att jag missade honom med tjugo år på grund av detta medeltida tigande.

3. Vilken kvinna som helst på t ex 1500-talet skulle jag vilja be berätta precis allting. Tankar, drömmar, minnen, vardagsliv.

4. OK, det skulle egentligen vara kända personer.Jesus och så. Tänka, tänka… Jag kanske skulle vilja fråga filosofen Platon i antikens Grekland om han verkligen menade allvar med samtliga sina skrifter, eller om en del av dem var författade med en viss humor?

5. Puh, snart klar. OK – jag skulle vilja fråga Lenin om han insåg innan han dog att ryska revolutionen höll på att gå åt skogen och att mycket få saker skulle bli som det var tänkt. Och om han i så fall hade några tankar om varför? Vad hade hela äventyret egentligen lärt honom om historien och den mänskliga naturen?

Av naturliga skäl blir det inga bilder. Det finns förstås inga på Frejdis eller några femtonhundratalskvinnor ur folket, och av min biologiska far har jag inga. Vem vet om Platonstayerna verkligen är lika honom? Och Lenin har jag ingen lust att visa bild på.

barselstuen

Dvs, bilder ur vardagslivet på 1500-talet finns ju! Här är det uppvaktning av en barnaföderska. Barnet badas i en balja på golvet och grannarna ska få en hutt och en smörgås. Det är fascinerande hur mycket folk det finns på alla såna här bilder – ingenting var riktigt privat, det fanns ofta inga särskilda sovrum till exempel.

Det kvinnliga kooperativet 1908

”I november 1908 öppnades en livsmedelsbutik på Jakobsbergsgatan, nära Stureplan i Stockholm. Butiken ägdes av medlemmarna, som för tjugo kronor kunde teckna sig för en andel, en stor summa pengar på den tiden, men möjlig att amortera med två kronor per månad. Till stadgarna hörde att endast kvinnor kunde vara medlemmar, liksom att kunder och personal skulle utgöras av kvinnor.”

Läs mera här i en artikel av Ronny Ambjörnsson som bygger på Monika Björks och Eva Kaijsers bok ”Svenska Hem. En passionerad affär” (Stockholmia, 2005).

Lite mer kvinnohistoria: Den 21 april 1917 lade 3-4000 fabriksarbeterskor ner arbetet och samlades vid Hornstull vid niotiden. Det var krigsår och ont om mat. De tågade hela vägen över Slussen, Lilla Nygatan i Gamla Stan, upp längs Vasagatan för att gå till Arlas mejeri vid Dalagatan och kräva mjölk.

Polisspärrar väntade vid Norra Bantorget. På bilden nedan är demonstrationen fortfarande på Vasagatan (känner ni igen husen, stockhomare?) De här kvinnorna som gick arm i arm bröt genom polisspärren och genomförde marschen.

Om de fick någon mjölk? Det vet jag inte. Men titta på dem! Långkjolar, jackor, hattar, luvor och baskers.Titta på den beslutsamma kvinna i lång rock och händerna i fickorna. Bakom de fyra som står och tittar in i kameran finns en man i hatt som antingen går med tåget eller talar med en av kvinnorna. Han ler och hon ler utan att se på honom. En sympatisör?

IMG_0730IMG_0732

Hemsidan

Bloggträff 1 och 3 februari?

Studiomannen med fru kommer till Stockholm i början av februari, och vi försöker styra upp (usch, nutidssvenska!) en bloggträff lördagen den 3 februari. Eftersom Översättarhelena ska tillbaka hem till Göteborg den eftermiddagen, blir det brunch klockan 13. Jag har föreslagit Mersmak på Rörstrandsgatan om vi blir så där tio-tolv stycken, vilket är vad vi brukar bli. Innehavaren säger att det är OK att beställa bord i förväg. (Blir vi fler får vi dela upp oss på fler bord – men det gäller väl vart vi än går).
Intresserade Stockholmsbloggare får gärna anmäla intresse här! So far kommer Lotten, Översättarhelena, Trulsa, mr and mrs Studioman och jag – fler?

Sedan blir det ännu en träff den 1, eftersom Petra Jankov inte kan på lördagen, om jag har fattat det rätt. Där vet jag inte om något är organiserat än?

OBS!! I kommentaren nedan säger Petra att träffen den första INTE blir på Två på Rörstransgatan, som jag sagt lite här och var. Det är ändrat, det blir någonstans på Söder. Anmälan hos Översättar-Helena!

***

Läs En liten tant idag.

HEAD COUNT för bloggträff lördag den 3 feb kl 13 måste ske senast ett par dar innan. Så långt har vi Studioman m fru, Trulsa, Översättar-Helena, mig, Christina, Rose-Marie, Anna, Ajja… Hur blir det med dig som har barnkalas samma dag, Lotten? Och Josh?

Stockholms uteliv

Gabrielle Roland Waldén

Följde chatten på DN:s webbsida idag om ställen att gå till om man vill ut i Stockholmsnatten. Den tillfrågade heter Johan och är 24, vilket enligt honom själv var redaktionens skäl att kalla honom expert. Ska man ut och träffa folk måste man nämligen vara ung.

Det där är så förbaskat konstigt. Hur har det blivit så här? Hur blev Stockholms nöjesvärld ett dagis för folk mellan tjugo och trettio? Unge Johan blev hemskt förvånad när han fick frågor från folk över 50 och 60 som tydligen ville något annat än se på TV och käka räkor hemma. De som hade fyllt trettio och ”inte är så invidga”, som han uttryckte det, hänvisade han till Aladdin. Det framgick att Aladdin i hans ögon är ett töntställe där aliens ”som fyllt trettio” kan liksom skuffas ihop, så de inte går vilse eller så. Följden av denna åldersnoja är förstås att en trettiotvååring ute i svängen känner sig uråldrig. (För ännu äldre, dvs kufar, finns Tennstopet).

Folk är unga och går ut, de får familj och går ut lite mindre, sedan växer ungarna upp och föräldrarna börjar röra på sig igen. Visst kan jag gå på krogen och äta middag, men var finns ett lagom billigt ställe där jag bara kan hänga, träffa folk som är roliga att prata med, med pratvänlig ljudnivå och utan fylla? Ett dansgolv skadar inte, men folk i min ålder är alltså jämnåriga med rockbanden, inte med wienervals och tango. (Inte för att det är något fel med vals och tango, tvärtom). Dansband var inte min grej på sjuttiotalet och har inte plötsligt blivit det nu.

Vet någon? Var kan folk som inte blir jätterädda för alla som inte är tjugotvå träffas och prata som folk? Ta en öl, en drink, lite mat, diskutera konst och böcker och politik, prata strunt, skratta och dansa lite? Finns det en tom nisch där?

(Bilden? Det är ju en tiger som grävt ner sig så bara svanser sticker upp, ser ni väl? OK, det är ett ventilationsrör på Skeppsholmen som Gabrielle Waldén varit ute och plåtat under en av sina promenader. Får här symbolisera alla nergrävda tigrar i alla åldrar som vill upp och ut!)