Bad music

Sjukdom orsakas av små elakartade organister, som det lilla barnet sa.

Min lilla organist har gett sig på hela mig. This bug is out for me. Den började helt banalt med halsen och näsan, ni vet som det brukar vara. Fortsatte sedan lite mer oväntat med ögonen. Kastade sig sedan över bronkerna, men gjorde därefter en kringgående rörelse och infekterade livmodern. Den som har klarat sig från bassilusker i 42 år sedan jag fick barnsängsfeber efter förlossningen.

Och lungorna stod utan tvekan näst på tur, när supergrannen plockade fram stetoskopet och rätt ammunition ur urvalet av antibiotika. Han ringde nyss för att kolla upp effekten. Jo, jag mår fortfarande fasansfullt, men det är på rätt väg. Mindre var här och där. Så han prickade rätt när han sköt mot fienden, min riddare!

Man ska räkna sina välsignelser, och till våra hör definitivt att leva i en era där det finns fungerande antibiotika. Till mina egna hör också att jag måste ta tabletter mot allt ont i huvud och hals hela tiden – och det lättar även värken i ryggen!

Det finns en ung dam som jag vill skicka kort till, har velat sedan i torsdags. Knagglade mig faktiskt ut och köpte ett då. MEN den här bacillen vill jag inte ge henne på villkors vis, så därför vågar jag inte skicka något som ens befunnit sig i denna lägenhet! Den unga damen ska veta att det blir kort och annat när bassilusken slutligen har besegrats – och att jag tänker på henne.

Granntjejerna har lovat gå och handla åt mig. Är de inte rara?

Vilka är psykopaterna?

Aase Berg har en poäng, när hon skriver om den samtida deckarlitteraturen.

Själv läser jag just nu Jens Lapidus Snabba cash. Mycket bra skriven, särskilt för att vara en debutdeckare. Men – hur spännande är egentligen människor vars starkaste intresse är att bli rika och stila med dyra kläder och bilar? Huvudpersonerna liknar dem i norska Wonderboy, som dock agerade mindre blodigt och inom lagens råmärken. De båda böckerna kompletterar varandra bra.

Så nu vet vi det.

Såg kanal 9:s trailer som var påfallande manligt dominerat och skickade ett mail till dem om detta.

Fick svar nyss:

”Hej
Tack för ditt mail och visat intresse för Kanal 9.
Kanal 9 har, om man jämför med t ex Kanal 5, en något manligare och något äldre målgrupp.”

Ord och inga visor. Och den manliga målgruppen ska tydligen, enligt trailern, huvudsakligen vara intresserad av… sig själv.

HAR NU lyckats kravla mig till apoteket med mina infektioner på flera ställen i kroppen och fått antibiotika. Som tabletter och att droppa i ögonen. Kunde ta mig iväg tack vare några magiskt uppdykande Alvedon i köksskåpet. Det var som att hitta guld. Slet girigt upp tabletttpaketet redan på apoteket och skar mig i pekfingret. Nu även blodvite.

Verkar som om kroppen vill göra sig av med vatten. När jag ligger med huvudet på kudden kan jag känna hur det sipprar vatten ur ögonen. Munnen är full av vatten. Skallen som trycker kanske har för mycket vatten, den också. Min IQ har i alla fall gått ner. Det tog en stund innen jag fattade hur de jäkla engångspipetterna för ögonsalvan fungerade. Ge mig en gammal hederlig tub! tänkte jag vilt och rev och slet. Just när man fattar som minst och ögonen inte funkar ska man tillgodogöra sig en massa anvisningar.

Innerligt tacksam mot Supergrannen. Hade aldrig orkat släpa mig till åtta timmars väntan på en akut. Hade legat kvar här som en eländig nyutsprungen källa hopkrupen i sängen och hostat konstiga saker omgiven av snytpapper och bara lidit medan allting värkte och febern bultade.

It goes on

-Oj, sa supergrannen nyss när jag bänt upp ögonen, vacklat ut i farstun och ringt på hans dörr.

-Det är lika aggressivt som när jag fick det i torsdags, väste jag. Det sitter liksom i bronkmynningen nu. Plus ögonen och halsen och näsan och..

Han gjorde något som han inte gör annars: Tog in mig och undersökte. Sa att det nog kunde vara en bakterie som heter si och så. Och ska skriva ut penicillin.

Jag måste gå och hämta ut det själv. Det är 1, 5 kvarter. Funderar på att ringa en taxi.

Tillfälligt uppehåll

Nu har jag varbildning i båda ögonen, så det funkar inte f n att läsa och skriva i bloggen.(Supergrannen, som är läkare, försäkrar att det inte är farligt).

I will return when I come back, som Chaplin sa.

Nazidiskussionen betraktar jag som avslutad för min del. Den som så önskar, kan gå in på Nordiska Förbundet m fl sajter och bilda sig en egen uppfattning.

Tråkigt väder är det också. Ämnar nu krypa till kojs ett tag igen.

Jag är väldigt tråkig

Jag är världens tråkigaste matte för Loppakatten. Först en brakförkylning som inte vill gå över, vilket leder till noll lek och hon får inte komma in i sovrummet. Och nu har jag fått ögoninflammation också.

Märkligt – när man mår riktigt pyton och bara har ont får småsaker som världshändelserna förfärligt liten betydelse. Melodifestivalen och prinsessan Madeleines urringning ska vi bara inte tala om. Vem bryr sig? muttrar jag medan jag scrollar ner nätupplagorna och kisar med mina röda ögon.

En gång för länge sedan skulle jag skriva ett reportage för en numera hänsoven tidning som hade Barbro Alvings dotter Ruffa som chefredaktör. Just då var jag inte sjuk, såvitt jag minns, men mådde illa på andra sätt. Skriva reportage var det sista jag hade lust med. Men det var bara att streta på (deadline! Husräkningar! Tonårssöner att försörja!) En son satte sig på andra sidan om skrivbordet med en serietidning, minns jag. Han skulle vara moraliskt stöd. Jag knattrade på (detta skedde med skrivmaskin på speciellt manuspapper). Skickade iväg det hela med forntidspost, eller åkte möjligen in till stan med manuset.

Det här handlade om glögg på Drottningholms slott för pressen. Madeleine låg i sin mammas mage. Jag hade försökt skriva ett kåseriartat reportage (roligt på den tiden var inte liktydigt med plumpt och hånfullt – däremot iakttagande). Och dagen efter ringde Ruffa.

”Jättebra!”sa hon till min lättnad och överraskning. ”Du skriver precis som min mamma. Hurra för dig!”

Vilken komplimang! Och det gick upp för mig att det spelar inte nödvändigtvis någon roll hur man mår – det går att skriva hyfsat smart och underhållande ändå.

Man skriver inte om allt på en blogg heller. Man kan ha enorma sorger i livet, eller det kan ske andra omvälvande ting som av olika anledningar inte kan få komma med på bloggen. Ändå kan man skriva några lättsamma rader som förhoppningsvis muntrar upp en själv och andra lite grann några minuter. Ger lite paus och proportioner.

Må bra nu!