Vad…?

Vad

Men jestanes – jag har för smarta läsare! Trodde att den här gången skulle det väl i alla fall bli fler än tre försök innan gåtan var rätt gissad! Har med spänning väntat på förslag som ”larver i stelnad choklad” och liknande…

Jo, Bert – det är en avokado – grattis! 💡

Qi och Paradigm: Hedersomnämnande för fantasirika försök!

Det

Annonser

När Per var outhärdlig

Lotten pratade igår bl a om Porr-Per, dvs om tillfället när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna 1966. Tyvärr kommer hon inte ihåg det.

Men det gör jag. Vi bodde på Surbrunnsgatan och hade en liten svart-vit TV som jag tror jag målade grön. (Nej, inte skärmen!) Det var rätt sällan vi tittade på den (förr, när TV var relativt nytt, var folk inte fullständigt hysteriska av intresse och tidningarna inte fulla av artiklar om programmen).Hur som haver, Hylands hörna (ett magasinsprogram med Lennart Hyland) var ändå ganska stort.

Den här gången hade vi en kompis till KG och hennes vuxna dotter på besök. TV:n var på, av någon anledning. Och där kom den omvittnat originella Per Oscarsson och började plötsligt klä av sig.

Nu fanns alltså ingen i rummet som aldrig sett en naken karl. Vi hade, civilt så att säga, ett avspänt förhållande till fenomenet. Hela porrifieringen av samhället låg i framtiden. Vi hade även ett avspänt förhållande till sex. MEN – officiell nakenhet var ännu inte godkänd! Det fanns inte tutt- och rumpchocker i varenda tidning. Och det gjorde att för varje plagg som föll, blev situationen mer och mer outhärdlig.

Det här är ett väldigt intressant kulturellt fenomen. Vi visste ju att världen inte skulle gå under om Per till slut stod där med bar snopp. Vi hade sett snoppar förr. Inte heller skulle TV:n explodera. Men det KÄNDES så! Vi tittade ängsligt på Hyland som bara satt där vid sitt bord med hakan i handen och tittade på Oscarsson, begrundande. Skulle han inte göra något? Jag vill minnas att vi reste oss upp och BACKADE något från TV-apparaten, och den vuxna dottern började prata och prata, alltmer upprörd.

”Ska ingen STOPPA honom? Ska de inte SLÄCKA NER?”

Det där kan vara bra att komma ihåg när vi tampas med andra kulturer som också stundom VET – men kämpar med hur det KÄNNS ÄNDÅ. Det tar tid att vänja sig.

Per tänkte faktiskt plocka av sig allt, trots att han hade flera kalsingar på sig och drog av den ena efter den andra. Jag minns hur han stod där framför mikrofonen och tänkte efter ett tag, innan han avslutade sitt framträdande tämligen abrupt.

Så alla kom helskinnade undan. Den gången.

***

Sisela Lindblom grunnar lite över konsumtionsklassen.

Zubkova och hennes pappa

Simstjärnan Katerina Zubkovas pappa slog och knuffade henne och avstängdes från VM i Melbourne.

Nu hävdar Katerina att hon varit ”olydig” (han ville inte att hon skulle besöka sin pojkvän) och att han är ”underbar”, och han säger att han är ”ångerfull”. Och fallet avskrivs.

Här ligger det feta hundar begravda. Olydig? Vid arton års ålder? Hon är ju vuxen. ”Får” inte besöka pojkvännen? Och titta på filmerna – i ett avsnitt håller han henne tryckt mot sig och de sjunker mot golvet med honom ovanpå. Vad är detta för en karl, vad har han för sig med flickan? Jag tycker det ser ut som våld, ilska och tafsande. Det borde gå under allmänt åtal. Folk som gör så här ångrar sig för övrigt ofta och det händer ändå igen, för de utövar ingen kontroll över sig själva – det är det som syns på övervakningskamerornas filmer.

Söderhamn 2.

En bit på tåget upp hade jag sällskap av en trevlig ung man som var den andra jägaren i mitt liv som erkänt att det faktiskt är jakten han är intresserad av, inte ”att ha det fint i naturen”. Han var den raraste unga pappa ni kan tänka er, men han berättade hur han njuter av att hitta älgen, sikta och skjuta, höra smällen och känna rekylen, och se älgen falla. ”Men det kan man ju inte säga till vem som helst”, la han till. ”De förstår inte”.

Jag tycker det är fint att han säger som det är. (Den första jag hörde göra det var en kulturjournalist på Gotland. Han talade om triumfen att nedlägga bytet. Jag talade om glädjen att se djuren leva och vara lyckliga. Vi råkade nästan i luven på varandra.) Jag förstår alltså inte heller. Att jaga för att få mat – jo. Men själva glädjen i att se djuret dö? Där är jag mer som de indianfolk som först bad bytet om ursäkt. ”Men känner du inte vad älgen känner?” frågade jag. ”Det finns inte”, svarade den unge mannen.

Och hur i hela friden kom vi in på detta? Jo, vi pratade om våra yrken. Han är elektriker som jobbar i Bergen i Norge. Jag skriver. Och han sa att han inte läser böcker. Då började jag förstås ivrigt berätta om hur kul det är, och att research är roligt, och om gången när jag sköt med en kalasjnikov i polishusets källare. Han blev gravt avundsjuk.

Sedan drog jag det första rafflande kapitlet i # 4 för honom, det som lämnar Margareta Davidsson i en minst sagt livsfarlig situation (som man i princip inte kan överleva) långt borta i obygden. Det gjorde honom riktigt nyfiken.

Jag möttes av trevliga Martha (hoppas det är rätt stavat?) från biblioteket och hon bjöd på god räkmacka i personalrummet i väntan på författarträffen. Där fick jag veta att det, hm, fanns en liten snag. Jag hade konkurrens. Komikergeniet Ulla Skogh var där samma kväll på teatern.

Aj, aj, aj! JAG hade hellre sett Ulla än mig själv. Nu lät det som om jag för första gången skulle mötas av en tom lokal. Det händer ALLA förr eller senare, även mycket mer kända personer än jag, så egentligen tar jag det inte så allvarligt. ”Om det inte kommer någon går vi också till teatern”, sa jag. ”Eller vi kanske kan gå på bio?”

Och det var tydligt att jag inte är i form än, för där och då gjorde jag ett misstag man INTE ska göra just innan man ska framträda offentligt och vara underhållande: Precis som med den trevliga elektrikern började jag nu prata och flamsa och berätta historier och ha trevligt med Martha, och därmed bränna mitt krut. Hälften av energin var alltså inte kvar när vi gick ner i kafeterian och hälften av all rim och reson var dessutom borta på grund av ringrost och kvarvarande förkylningsförvirring. Nu har jag rätt mycket energi att ta av, och det blev en fin kväll och några köpte faktiskt böcker, så helt tokigt kan det ju inte ha varit. Vilket var bra, för alla var inte på teatern, visade det sig. Vi hade en publik!

Jag beundrar folk som kommer till biblioteket för att lyssna på en för dem helt okänd författare. Det är sann aptit på böcker och nyheter! Jag är djupt tacksam för att inte alla bara kör med säkra kort.

I hela publiken fanns nämligen bara en som hade läst mina böcker – men han hade i gengäld läst alla tre, och han tyckte bäst om Brottsplats Rosenbad. Och så sa han något som gjorde mig rörd. I Morden i Buttle finns en alkoholist, en periodare (en ung politiker och pappa). Min åhörare har haft egna alkoholproblem och nu tyckte han att jag fångat exakt hur det känns. Det var en desto större komplimang som jag själv praktiskt taget inte dricker alls. Inte för att jag är särskilt karaktärsfast på något vis, utan för att jag helt enkelt inte har de generna. Men det där hör till skrivandets äventyr – om man inte ritar kartan för strikt, kommer man till nya platser och får uppleva helt nya saker. (Sedan tyckte han också att just den boken var lite för detaljerad i andra avseenden, det kanske också ska fram!)

Efteråt var klockan bara kvart över åtta och jag hungrig som en varg och kände inte alls för att sitta framför TV:n på hotellrummet utan mat. Martha förbarmade sig och följde med till en krog, där vi åt och pratade och debatterade tämligen livligt. Och nu vill jag höra vad ni tycker om en sak.

Om jag inte varit i Söderhamn, hade jag inte gått på krogen. Om jag inte varit i Söderhamn, hade Martha inte heller gått på krogen och festat loss på ett glas vatten och en vegetarisk planka. Jag bestämde alltså enväldigt att detta var representation. Varför? Jo, därför att jag upptäckt som många andra att vi kvinnor är för erbarmligt dåliga på att ta betalt och se till att vi får pengar vi rimligen bör ha. Jag har den idén att killar är bättre på detta och gärna ”representerar” även när de inte representerar. Martha blev lite perplex (precis som för mig var hennes första tanke att naturligtvis betala själv, precis som om vi vore gamla kompisar – kvinnor känner sig ofta som gamla kompisar även om de aldrig setts förr och träffas i tjänsten). Nu hoppas jag detta går bra, annars får du maila Martha så pröjsar jag min del!

Måste även tillägga att krogmannen var en gentleman. Jag klagar sällan på mat, men köttet var faktiskt inte bra. Vi krävde ingenting, men han drog av halva priset utan vidare, vilket hedrar honom.

På morgonen var det alltså vacker soluppgång och minusgrader. I brist på Skinnmössan fick jag svepa in mig i mammas hemstickade halsduk. Det var bara fem minuters gångväg till stationen och en skön promenad, men det räckte för att sätta igång mina bronker. De bråkade och ilade och jag hostade ända till Uppsala. (Icke smittsam, men ändå).

Det var roligt att åka till Söderhamn. Kan ni inte inspirera era bibliotek, ABF och kulturhus att bjuda in mig? Författarcentrum Östs minimitaxa gäller!

Quilten

Tar mig friheten att publicera en bild på deckarförfattaren Sue Grafton och hennes nya quilt.

Bilden är tagen i hennes arbetsrum av hennes man Steve Humphrey.

quilt2

Och jo, ja, ni kan förstås gissa vilken ruta jag knåpade ihop i mitt anletes svett…