Bus är inte humor.

Jag blir förbannad på hjärtlösheten.

Att spruta vatten i ansiktet på folk och skrämma ensamma mammor är mycket riktigt bus, men bus är inte humor och har aldrig varit det. Utom för dem som iscensatt ”buset” och för dem som har mentaliteten att de tycker det är roligt att se ledsna, förnedrade och skrämda människor.

Jag tyckte det var fånigt att åtala reportern som höll i den fejkade mikrofonen och sprutade vatten på Reinfeldt. Det var fel, men ett åtal verkade mest vara till för att Säpo blev frustrerade över sitt eget misslyckande. Nu är jag inte alls lika säker. Ett brott är ett brott oavsett om Strix eller någon annan begår det, oavsett om det registreras av en kamera eller ej. Den ensamma mamman som skrämdes av en främmande karl i sin lägenhet bör absolut stämma Strix. Det VAR ofredande och ingenting annat. I en tid då ensamma kvinnor attackeras och mördas, hur kan någon överhuvudtaget komma på denna okänsliga idé? Sedan spelar det ingen roll om offret kanske kompenseras med en massa pengar. Det handlar inte om pengar, det handlar om en attityd gentemot människor.

Aschberg är en en buffel och har alltid varit det – en av de få positiva saker jag någonsin hört om honom är att han stöder Expo. Heder för det. Men det här är lågt och attackerar inte makten, oavsett om det drabbar kända eller okända – det ger sig på det mänskliga i människor, just det som ska värnas och respekteras.

Om han är humanist bör han tänka till ett varv till. Anställa folk med skarpa hjärnor och varmt bultande humanistiska hjärtan och ögon som ser de absurda vansinnigheter som bör och behöver förlöjligas. Gud ska veta att det finns nog av dem.

Annonser

Norge – tillbaka till framtiden / 4

snöfjällTåg

Lämnade Haugesund på Norges vackra västkust och hoppade på ett tåg i Bergen för att åka tvärs över landet, över de snöiga bergen. Långa sträckor åkte vi i ribbade kycklingburar som skulle hålla laviner borta – dvs kycklingribborna var på läsidan. På lavinsidan var det tjocka träkonstruktioner, timmertunnlar.

Och det var hit jag skulle. Tillbaka till ursprunget. Ringerike.

Gamla Heieren

Det här är Heieren gård, troligen 1904. Alla har gått man ur huse för den fotograferingen. Längst till vänster vid första hästen står en man och vinkar – det är bonden, min farmors far. Hans fru sitter i andra änden av raden på en stol med en baby i famnen. Nio av sammanlagt tolv barn hade fötts när bilden togs.

Min farmor är flickan under den gula fyrkanten. Den blå fyrkanten markerar fjöset, ladugården, där det fanns kor, grisar och höns. På gaveln utom synhåll satt utedasset, och det fanns kvar under mitt femtiotal. Bredvid fjöset, sammanbyggt, finns ladan – låven – med den överbyggda bron in, låvebrua. Ser ni porten som skymtar till vänster om det stora boningshuset? Det var stallet.

Allt är kuperat. Bakom husen rinner älven där en av de små pojkarna drunknade. Korna gick i skogen ovanför branten, det hände att någon rasade ner. Åkrarna bakom fotografens rygg har 45° sluttningar, där skulle jag gå med och hässja hö femtio år senare.

Ser ni huset med den röda fyrkanten? Det är andrahuset, undantagsstugan, kallad ”borti”. Betyder ungefär ”där borta”. Hälften av byggnaden är brygghus och vedskjul. I brygghuset destillerade min fars kusiner sprit när jag var barn. I bostadsdelen skulle senare flickan med cykeln bo – ser ni henne, hon står framför träskjulet och virkeshögen?

Nu går vi raskt nedför backen och fram till ”borti” hundratre år senare. Den har fått en inbyggd förstukvist och en liten veranda. Där sitter Nils Håvard, sonson till den vinkande mannen med hästen. Bredvid honom i mitten står cykelflickans barnbarn, nu min värdinna. Den andra kvinnan är NH:s fru.

Heieren borti

Nu bor det här paret, som förut drev gården, i ”borti”. Huvudbyggnaden har övertagits av sonen och hans fästmö. De är ett av FEM hushåll jag hälsade på där äldre föräldrar bor på samma tomt som barnen. Arv, blod, ordning, följder är otroligt viktiga. Det var därför jag blev orolig när jag fick höra att jag inte är av samma blod. Jag var rädd att de, hur snälla de än är, skulle känna sig alienerade.

Men det blev inte så. En av min pappas kusiner på Heieren som bor lite längre bort – jo, också bredvid sina vuxna barn och sina barnbarn – kikade på mig med glitter i ögonen och sa: ”Men du är ju så starkt förbunden med Heieren och hela den tiden. Du ÄR familj hur man än ser på det!” Det var förstås det jag ville höra – och känna själv. Att när dammet lagt sig, finns grunden fortfarande kvar.

Jag red barbacka på Heieren. Följde med cykelflickan och matade hönsen. Lärde mig kalla på korna i skogen och handmjölka i en spann. Hässjade hö för hand tillsammans med ett helt arbetslag som visste värdet av att hålla en god stämning. Rensade hela potatisland för hand. Gick dubbelvikta i fårorna och slet upp långa, klibbiga revor. Och det var roligt! Det var jobbigt, men man var tillsammans. Det måste vara så tråkigt att sitta ensam i en traktor.

Ni ser de två högra fönstren på huvudbyggnadens gavel, där gardinerna är fördragna, på den gamla bilden? De var fortfarande fördragna femtio år senare när jag kom – det var finrummet. Och där i stillheten låg jag på mage på golvet och läste böcker. Vi hoppade i hö på låven, badade i älven. Till skillnad från Farmors generation kunde vi simma.

Utan min mammas beslut att gifta sig med en annan än sitt barns far hade jag missat min farmor och hela Heieren. Jag är väldigt tacksam att jag inte gjorde det. Jag borde fått tillgång till min andra familj också, men nu var det så här.

Samma dag som bilden ovan togs 1904, togs ännu en där hela familjen sitter på ”trammen” (trappan) till huvudbyggnaden. Efteråt har bilder av ännu äldre släktingar klippts in bakom dem. Min farmor är flickan bredvid den gula fyrkanten. Den där trappan var så trevlig att jag byggde en likadan till mitt eget hus många år senare.

Heieren  trappan

Bakom dem fanns två dörrar, en till finrummet och trappan upp och en till köket. I rummen ovanpå frös vattnet i tvättfaten på vintrarna och ingen låg ensam i en säng. I köket fanns värmen och den väggfasta bänken vid bordet.

Nu är huset helt renoverat inuti och den första minimalisten har flyttat in, fyra generationer efter den vinkande mannen.

Heieren PE

När jag kom in började vi prata om böcker. Jag läser just nu mycket religionshistoria, sa han. Det var lustigt, jag läser just nu om de gnostiska evangelierna, sa jag. Jag med, sa han och lade just den boken framför mig på bordet.

Jag reste till Norge för att få ihop mitt liv inom mig, för att känna efter vem jag egentligen är. Jag ville träffa nya och gamla släktingar, dem jag minns och de okända som jag delar blod med. Vem är jag i allt detta? Går det att få en harmoni?

Det lyckades faktiskt. Jag kommer hem med mera frid än när jag åkte. Det gamla finns kvar. Det nya har kommit till. Jag är fortfarande en produkt av min sociala pappa, på gott och ont, och av min farmor och Sandefjord och Heieren. Jag är också en produkt av min mamma och Stockholm och av min biologiska pappa som jag aldrig träffat. Vi sågs inte, men delar av honom finns ändå i mig. Det känns som om jag bottnar till sist, efter att ha befunnit mig i fritt fall i månader.

Jag ångrar inte att jag började forska efter sanningen, jag ångrar inte turnén i Norge, och jag är innerligt tacksam mot alla som tog emot mig med en sådan enorm gästfrihet och vänlighet. Jag har skrivit om den här resan i bloggen för alla som är intresserade, för dem som är i liknande situation, för mig själv och för mina barn.

Pay it forward

Heja Citymail.

Kom just hem med tung matkasse. Gick över gården. Inte så fort, kanske. Ut ur andra porten ångar en yngling från CityMail. Kastar en blick på den åldriga damen och sätter upp farten för att hinna före henne och lägga rabarber på hissen i gårdshuset dit vi båda ska.

Jag kommer in just som han ska slå igen hissdörren. ”Hallå!” ropar jag, som har lite ont och är trött och bor högst upp. Men icke. Yngligen försvinner just som jag kommer runt hörnet. Han rycker på axlarna åt mig genom glasrutan.

Hela tiden medan jag väntar på att hissaskrället ska komma ner igen hör jag honom rusa utför trappor och smälla i brevinkast. Han hinner ner just som jag står där med hissdörren i handen.

”Det var inte meningen”, säger han.
”Inte meningen? Du sprang ju före för att hinna ta hissen”, säger jag.
”Du gick ju så långsamt!” säger han och härmar mig. ”Du gick ju SÅ HÄR!”

Jag går in i hissen, men han rycker upp dörren, ser hotfull ut och börjar skrika. ”Jag går ju på TID! Typiskt elaka människor!” Jag skriker tillbaka, ett tag rädd att han ska smälla till mig. Han sliter upp dörren flera gånger, lutar sig fram och vrålar, och hans verkliga trumfkort blir Skymfen framför Andra: ”Typiskt jävla gamla käringar!”

Så det hade han tid med i alla fall. Istället för att stanna och hålla upp dörren för den jävla gamla kärringen (det är verkligen orättvist mot alla som går på TID att vi ska lufsa runt på gatorna och finnas. Vi kan gott vänta!)

Inte vet jag vad som åt honom. Gräl med tjejen, obetalda räkningar? Jag vet vad som åt mig (barnen brydde sig inte om mig på mors dag. Jag vet, sånt är tabu att nämna, man ska hålla god min, men nu gör jag det i alla fall). Jag åkte upp och började fånigt nog gråta. Skratta hade varit bättre, för vad hade denna grabb och jag med varann att göra, egentligen? Platt intet. Skepp som mötas i farstun. (Han kanske är arg på SIN mamma?)

Men man kan ju undra varför ”gammal kärring” är det mest lågtstående, föraktfulla epitetet? Det finns egentligen ingen manlig motsvarighet, lika lite som till ”borgarkärring”. Även vänstern, när den ska skälla på kapitalism och överklassmentalitet, måste hitta ett kvinnligt skällsord för att riktigt markera sin avsky!

Huff. OK. Nu är det över. Nu är jag mig själv igen.

Stiegs sista bok

Kom in på NK häromdagen. Där låg en hög med Luftslottet som sprängdes med en okänslig text över: ”Början till slutet.”

Det var en chock. Fick anstränga mig för att inte brista i gråt.

Nu har jag köpt den. Den är tjock och känns lovande, kommer att vara ett tag. Men jag har ingen brådska att börja läsa. När den är läst, är den läst. Och då är det slut.

Från början retade det mig att Norstedts drog ut på utgivningen i tre år. Säkerligen av kommersiella skäl, men nu är jag glad de gjorde det. Jag vill att det ska vara länge.

UPPDATERING: Det står inte alls ”Början till slutet”. Det står ”Slutet är här”. Ännu värre.

Suck av lättnad.

Men vilken jäkla tur. Det verkar inte ha försvunnit några pengar från kontot. Jag har gått efter ett bankutdrag som gjordes samma dag jag betalade räkningar, ser jag nu – och räkningarna drogs med stor sannolikhet efter att bankutdraget gjordes. Summan stämmer rätt bra.

Så skönt. Inte bara för att jag inte har råd att förlora pengar, men också för att jag slipper TA TAG i något. Som sagt, logistik- och byråkratifobiker!

(Nu återstår bara att ta reda på varför mina räkningar till ComHem är så stora och varför CSN först begär en inbetalning i juni och sedan skickar en påminnelse om att de velat ha pengar i maj? Man kommer inte fram till CSN på telefon, gör man?)

Silver lining: Det regnar! Det betyder att man kan sitta och ha snuva i fred och grotta in sig vid datorn utan att känna att man måste ut och njuta av solen.

Norge – tillbaka till framtiden / 3

En resa för att försöka förena två familjer inom mig – den jag trodde jag tillhörde, och min nyupptäckta biologiska familj.

H 4 (kopia)

Vestlandet.

Jag har en ny teori: Eftersom så många av Norges småhus är byggda på sluttningar som ofta lutar mer än 45°, har norrmännen blivit experter på balkonger, verandor, terrasser och altaner.

Nu kom jag till Vestlandet, alias Amalfi, Italien. Vi flög från Sandefjord i öster till Haugesund på Atlantkusten, över vita snöfält med mörka bergryggar som såg ut som chokladrippel i eftermiddagssolen. På flygplatsen hämtades jag upp av en lång, glad karl, en nybliven pensionär, den lyckligaste och mest förväntansfulla sådan jag någonsin sett. Vi hälsade, äntligen träffades vi efter att ha växlat dussintals långa mail under våren, när han och frun var i Spanien. Jag hittade honom på nätet, denna min okända kusin, och han var den allra första som hälsade mig välkommen in i familjen.

Frun tog emot i huset hon själv ritat. Från den vackra stenlagda terrassen med utsikt kom man in i en hall som ledde tvill två stora gästrum (de har många döttrar och barnbarn och kan ledigt hysa tio gäster), ett litet bibliotek och ett badrum som jag fick ha för mig själv. Lyxigt. En trappa upp finns kök med öppen spis, matrum och vardagsrum med ytterligare fantastisk utsikt där man kan se solen gå ner över hav och öar. Hon ritade ett särskilt fönster för utsikten. Längst upp under snedtaket bor de själva. Det är ett mycket, mycket trevligt hus – precis som de andra jag besökte under resan. (Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg bara om de mysiga hemmen).

Två kvällar och en hel dag tillbringade vi tillsammans. De berättade mer om min norska familj, de visade ljusbilder av den okända fadern nere i biblioteket. Där var han, i naturlig storlek. Jag klev ända fram till duken och tittade honom rakt i ansiktet, som för att förmå honom att lyfta blicken och se på mig och säga något. Här stod han med sina bröder, här hälsade han på en liten flicka. Böjd av Bechterew. Ögonen smalnade till sneda springor när han log (ja, kasta en blick på mig där uppe i hörnet!)

Jag kan inte riktigt se likheterna, men andra kan. Det är en speciell känsla när just nyupptäckta släktingar ler, petar lite på varann och plötsligt säger: ”Ser du hur lik hon är honom på ögonen?” eller ”Titta nu när hon ler, det är precis som PNS”. När jag föddes sades säkert samma meningar – men om fel far. Nu är det märkligt tillfredsställande att sent omsider få höra hur lik man är någon, det som jag saknat i så många år. Jag är lik min mamma, men där har jag suttit i åratal och tittat på min pappa och på bilder av honom som barn och inte sett något som stämmer. Vi hade inte samma ögon, öron, ansiktsform, hårfärg, hårstruktur – eller intressen.

Den där längtan att vara lik någon kan bli nästan hjärtskärande. För bara ett par dagar sedan satt jag och tittade på min farmor (alltså den jag växte upp med) som tolvåring på hennes barndoms gård. Plötsligt fick jag en jublande känsla – jag kände igen mig i henne! Visst är jag lik henne ändå? Hon kanske var min riktiga farmor i alla fall? Ivrigt letade jag upp en bild av mig själv i samma ålder och lade dem bredvid varandra i datorn.

Och så såg jag det. Som en kalldusch. Som ett slag i ansiktet. Vi var inte det minsta lika. Inte på någon enda punkt. Det jag känt igen hos henne var – hon själv. Hennes älskade ansikte. En dörr slog igen.

Min pappa (som jag växte upp med) och jag var lika på några punkter. Han hade en humanistisk inställning som uteslöt hat, t o m hat mot de tyska ockupanterna. Vid tjugofyra års ålder satt han och förhörde quislingar, norrmän som samarbetat med fienden, och han var bra på det för att han var mänsklig mot dem. Vi var båda mot dödsstraff. Han bodde i USA sedan 1956 och var övertygad demokrat. Han försvann ur mitt liv som daglig närvaro redan när jag var tio, men när jag åkte över för att finnas vid hans dödsbädd 1993 märkte jag att på vissa sätt kände jag honom bättre än hans (som jag nu vet) enda köttsliga dotter, min amerikanska halvsyster.

Men ändå var vi helt olika. Han begrep sig inte på mig och inte jag mig på honom, förutom att jag då och då kände en vind av främlingsskap som skrämde mig och gjorde mig ledsen. Han läste inte böcker, han tyckte inte det var viktigt att diskutera något. Tvärtom, man skulle helst bara utbyta vardagliga fraser. Jag kom bara oro åstad med alla mina aviga frågor. När jag umgicks med honom och den amerikanska familjen undrade jag alltid när själva umgänget egentligen skulle börja. Vi handlade, åt, shoppade, fixade med det ena och andra, berättade om vad som hänt under dagen. Sedan då? undrade jag. När skulle vi börja prata om spännande saker, verkligen lära känna varandra, vara tillsammans? Men det blev aldrig mer. Jag var en forskarnatur i fel bo.

När jag tittade på TV med min systers barn var det samma sak. Där satt jag och pratade och förklarade saker som hände i rutan, kom med nya perspektiv och lade till intressanta sidofakta, precis som jag alltid gjort med mina egna barn. (Nej, de bad mig inte hålla klaffen, de ville höra mer!) Men min systers ungar bara tittade storögt undrande på mig, den konstiga mostern. Varför skulle man vilja veta saker så där bara för att veta? Jag var alltid a fish out of water. Jag passade inte in, och jag kände det ständigt, och som liten antog jag förstås att det var mig det var fel på.

Men redan vid allra första kontakten med okända familjen föll en massa bitar på plats så det nästan hördes. Ett syskon sysslar med språk, en annan är – just det, forskare. (Den tredje har födgeni och det är jag ju sämre på, men vi är i alla fall båda vänsälla, positiva och har anlag för nostalgi!)

Ingen i denna familj, inte ens de mindre förtjusta, har ifrågasatt släktskapen. Det som verkligen fått mig själv att undra är den starka religiositeten som präglat generationer av familjen och fortfarande gör det, positivt eller som något att kämpa med och ta spjärn emot.

Och nu satt jag här med två genomtrevliga människor som också är stöttepelare inom den mest konservativa, högkyrkliga falangen i landet. Jag ville så gärna hålla tyst. Men det kan jag ju inte. ”Du har väl hört ett och annat om mig”,sa han, och därmed var det kört. Jag försökte förklara mina vänliga avsikter, och så satt vi och diskuterade kvinnliga präster och homosexuellas rättigheter till två på natten (kvällen därpå blev det religiösa skolor). De ville också prata, ingen gjorde min av att vilja resa sig och gå, och vi grälade inte. Men ärligt blev det.

Jag fattar det helt enkelt inte. Det är mig fullständigt obegripligt hur någon kan ha mage att sitta och säga en annan människa rakt i ansiktet: ”Du kan inte bli en andlig lärare och vägledare, och det enbart på grund av ditt kön eller din sexuella läggning.” För mig är det en djupgående ekvivalent till rasism, ursäktad med hänvisningar till en två tusen år gammal bok som man i andra avseenden, när det inte passar, lätt kan ta avstånd från. Det är en djup förolämpning. Jag har skrivit om det förr här och jag kommer att göra det igen.

En sak jag undrade över, rent generellt, är om alla dessa kristna män som bestämt sig för att kyrkligt ledarskap är förbehållet dem, just därför finner det lättare att vara vänliga och rara mot kvinnor för övrigt. Det tog jag faktiskt också upp. ”Vet” man att gud – inte man själv – inte vill släppa en kvinna över den sista bron, behöver man ju inte markera sin överlägsenhet. Den bara finns där, helt utan medverkan av den egna äregirigheten.

Min nya kusin och hans fru körde mig runt på en lång underbar tur i landskapet, som är så svindlande vackert. Vilken tur för mig att det är där de bor, så jag äntligen fick komma till Vestlandet. Vi hade – bortom de teologiska diskussionerna – väldigt trevligt. Bilder fick jag också.

Och vi tog bilder av varandra och kramades, och när jag klev upp klockan sex på lördagsmorgonen för att ta en tidig buss till Bergen, och därifrån tåg tvärs över landet till Ringerike, klev frun också upp och stod och stekte norska våfflor till mig som matsäck. De smakade underbart.

vafler