Norge – tillbaka till framtiden / 3

En resa för att försöka förena två familjer inom mig – den jag trodde jag tillhörde, och min nyupptäckta biologiska familj.

H 4 (kopia)

Vestlandet.

Jag har en ny teori: Eftersom så många av Norges småhus är byggda på sluttningar som ofta lutar mer än 45°, har norrmännen blivit experter på balkonger, verandor, terrasser och altaner.

Nu kom jag till Vestlandet, alias Amalfi, Italien. Vi flög från Sandefjord i öster till Haugesund på Atlantkusten, över vita snöfält med mörka bergryggar som såg ut som chokladrippel i eftermiddagssolen. På flygplatsen hämtades jag upp av en lång, glad karl, en nybliven pensionär, den lyckligaste och mest förväntansfulla sådan jag någonsin sett. Vi hälsade, äntligen träffades vi efter att ha växlat dussintals långa mail under våren, när han och frun var i Spanien. Jag hittade honom på nätet, denna min okända kusin, och han var den allra första som hälsade mig välkommen in i familjen.

Frun tog emot i huset hon själv ritat. Från den vackra stenlagda terrassen med utsikt kom man in i en hall som ledde tvill två stora gästrum (de har många döttrar och barnbarn och kan ledigt hysa tio gäster), ett litet bibliotek och ett badrum som jag fick ha för mig själv. Lyxigt. En trappa upp finns kök med öppen spis, matrum och vardagsrum med ytterligare fantastisk utsikt där man kan se solen gå ner över hav och öar. Hon ritade ett särskilt fönster för utsikten. Längst upp under snedtaket bor de själva. Det är ett mycket, mycket trevligt hus – precis som de andra jag besökte under resan. (Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg bara om de mysiga hemmen).

Två kvällar och en hel dag tillbringade vi tillsammans. De berättade mer om min norska familj, de visade ljusbilder av den okända fadern nere i biblioteket. Där var han, i naturlig storlek. Jag klev ända fram till duken och tittade honom rakt i ansiktet, som för att förmå honom att lyfta blicken och se på mig och säga något. Här stod han med sina bröder, här hälsade han på en liten flicka. Böjd av Bechterew. Ögonen smalnade till sneda springor när han log (ja, kasta en blick på mig där uppe i hörnet!)

Jag kan inte riktigt se likheterna, men andra kan. Det är en speciell känsla när just nyupptäckta släktingar ler, petar lite på varann och plötsligt säger: ”Ser du hur lik hon är honom på ögonen?” eller ”Titta nu när hon ler, det är precis som PNS”. När jag föddes sades säkert samma meningar – men om fel far. Nu är det märkligt tillfredsställande att sent omsider få höra hur lik man är någon, det som jag saknat i så många år. Jag är lik min mamma, men där har jag suttit i åratal och tittat på min pappa och på bilder av honom som barn och inte sett något som stämmer. Vi hade inte samma ögon, öron, ansiktsform, hårfärg, hårstruktur – eller intressen.

Den där längtan att vara lik någon kan bli nästan hjärtskärande. För bara ett par dagar sedan satt jag och tittade på min farmor (alltså den jag växte upp med) som tolvåring på hennes barndoms gård. Plötsligt fick jag en jublande känsla – jag kände igen mig i henne! Visst är jag lik henne ändå? Hon kanske var min riktiga farmor i alla fall? Ivrigt letade jag upp en bild av mig själv i samma ålder och lade dem bredvid varandra i datorn.

Och så såg jag det. Som en kalldusch. Som ett slag i ansiktet. Vi var inte det minsta lika. Inte på någon enda punkt. Det jag känt igen hos henne var – hon själv. Hennes älskade ansikte. En dörr slog igen.

Min pappa (som jag växte upp med) och jag var lika på några punkter. Han hade en humanistisk inställning som uteslöt hat, t o m hat mot de tyska ockupanterna. Vid tjugofyra års ålder satt han och förhörde quislingar, norrmän som samarbetat med fienden, och han var bra på det för att han var mänsklig mot dem. Vi var båda mot dödsstraff. Han bodde i USA sedan 1956 och var övertygad demokrat. Han försvann ur mitt liv som daglig närvaro redan när jag var tio, men när jag åkte över för att finnas vid hans dödsbädd 1993 märkte jag att på vissa sätt kände jag honom bättre än hans (som jag nu vet) enda köttsliga dotter, min amerikanska halvsyster.

Men ändå var vi helt olika. Han begrep sig inte på mig och inte jag mig på honom, förutom att jag då och då kände en vind av främlingsskap som skrämde mig och gjorde mig ledsen. Han läste inte böcker, han tyckte inte det var viktigt att diskutera något. Tvärtom, man skulle helst bara utbyta vardagliga fraser. Jag kom bara oro åstad med alla mina aviga frågor. När jag umgicks med honom och den amerikanska familjen undrade jag alltid när själva umgänget egentligen skulle börja. Vi handlade, åt, shoppade, fixade med det ena och andra, berättade om vad som hänt under dagen. Sedan då? undrade jag. När skulle vi börja prata om spännande saker, verkligen lära känna varandra, vara tillsammans? Men det blev aldrig mer. Jag var en forskarnatur i fel bo.

När jag tittade på TV med min systers barn var det samma sak. Där satt jag och pratade och förklarade saker som hände i rutan, kom med nya perspektiv och lade till intressanta sidofakta, precis som jag alltid gjort med mina egna barn. (Nej, de bad mig inte hålla klaffen, de ville höra mer!) Men min systers ungar bara tittade storögt undrande på mig, den konstiga mostern. Varför skulle man vilja veta saker så där bara för att veta? Jag var alltid a fish out of water. Jag passade inte in, och jag kände det ständigt, och som liten antog jag förstås att det var mig det var fel på.

Men redan vid allra första kontakten med okända familjen föll en massa bitar på plats så det nästan hördes. Ett syskon sysslar med språk, en annan är – just det, forskare. (Den tredje har födgeni och det är jag ju sämre på, men vi är i alla fall båda vänsälla, positiva och har anlag för nostalgi!)

Ingen i denna familj, inte ens de mindre förtjusta, har ifrågasatt släktskapen. Det som verkligen fått mig själv att undra är den starka religiositeten som präglat generationer av familjen och fortfarande gör det, positivt eller som något att kämpa med och ta spjärn emot.

Och nu satt jag här med två genomtrevliga människor som också är stöttepelare inom den mest konservativa, högkyrkliga falangen i landet. Jag ville så gärna hålla tyst. Men det kan jag ju inte. ”Du har väl hört ett och annat om mig”,sa han, och därmed var det kört. Jag försökte förklara mina vänliga avsikter, och så satt vi och diskuterade kvinnliga präster och homosexuellas rättigheter till två på natten (kvällen därpå blev det religiösa skolor). De ville också prata, ingen gjorde min av att vilja resa sig och gå, och vi grälade inte. Men ärligt blev det.

Jag fattar det helt enkelt inte. Det är mig fullständigt obegripligt hur någon kan ha mage att sitta och säga en annan människa rakt i ansiktet: ”Du kan inte bli en andlig lärare och vägledare, och det enbart på grund av ditt kön eller din sexuella läggning.” För mig är det en djupgående ekvivalent till rasism, ursäktad med hänvisningar till en två tusen år gammal bok som man i andra avseenden, när det inte passar, lätt kan ta avstånd från. Det är en djup förolämpning. Jag har skrivit om det förr här och jag kommer att göra det igen.

En sak jag undrade över, rent generellt, är om alla dessa kristna män som bestämt sig för att kyrkligt ledarskap är förbehållet dem, just därför finner det lättare att vara vänliga och rara mot kvinnor för övrigt. Det tog jag faktiskt också upp. ”Vet” man att gud – inte man själv – inte vill släppa en kvinna över den sista bron, behöver man ju inte markera sin överlägsenhet. Den bara finns där, helt utan medverkan av den egna äregirigheten.

Min nya kusin och hans fru körde mig runt på en lång underbar tur i landskapet, som är så svindlande vackert. Vilken tur för mig att det är där de bor, så jag äntligen fick komma till Vestlandet. Vi hade – bortom de teologiska diskussionerna – väldigt trevligt. Bilder fick jag också.

Och vi tog bilder av varandra och kramades, och när jag klev upp klockan sex på lördagsmorgonen för att ta en tidig buss till Bergen, och därifrån tåg tvärs över landet till Ringerike, klev frun också upp och stod och stekte norska våfflor till mig som matsäck. De smakade underbart.

vafler

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

2 reaktioner till “Norge – tillbaka till framtiden / 3”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s