Norge – tillbaka till framtiden / 4

snöfjällTåg

Lämnade Haugesund på Norges vackra västkust och hoppade på ett tåg i Bergen för att åka tvärs över landet, över de snöiga bergen. Långa sträckor åkte vi i ribbade kycklingburar som skulle hålla laviner borta – dvs kycklingribborna var på läsidan. På lavinsidan var det tjocka träkonstruktioner, timmertunnlar.

Och det var hit jag skulle. Tillbaka till ursprunget. Ringerike.

Gamla Heieren

Det här är Heieren gård, troligen 1904. Alla har gått man ur huse för den fotograferingen. Längst till vänster vid första hästen står en man och vinkar – det är bonden, min farmors far. Hans fru sitter i andra änden av raden på en stol med en baby i famnen. Nio av sammanlagt tolv barn hade fötts när bilden togs.

Min farmor är flickan under den gula fyrkanten. Den blå fyrkanten markerar fjöset, ladugården, där det fanns kor, grisar och höns. På gaveln utom synhåll satt utedasset, och det fanns kvar under mitt femtiotal. Bredvid fjöset, sammanbyggt, finns ladan – låven – med den överbyggda bron in, låvebrua. Ser ni porten som skymtar till vänster om det stora boningshuset? Det var stallet.

Allt är kuperat. Bakom husen rinner älven där en av de små pojkarna drunknade. Korna gick i skogen ovanför branten, det hände att någon rasade ner. Åkrarna bakom fotografens rygg har 45° sluttningar, där skulle jag gå med och hässja hö femtio år senare.

Ser ni huset med den röda fyrkanten? Det är andrahuset, undantagsstugan, kallad ”borti”. Betyder ungefär ”där borta”. Hälften av byggnaden är brygghus och vedskjul. I brygghuset destillerade min fars kusiner sprit när jag var barn. I bostadsdelen skulle senare flickan med cykeln bo – ser ni henne, hon står framför träskjulet och virkeshögen?

Nu går vi raskt nedför backen och fram till ”borti” hundratre år senare. Den har fått en inbyggd förstukvist och en liten veranda. Där sitter Nils Håvard, sonson till den vinkande mannen med hästen. Bredvid honom i mitten står cykelflickans barnbarn, nu min värdinna. Den andra kvinnan är NH:s fru.

Heieren borti

Nu bor det här paret, som förut drev gården, i ”borti”. Huvudbyggnaden har övertagits av sonen och hans fästmö. De är ett av FEM hushåll jag hälsade på där äldre föräldrar bor på samma tomt som barnen. Arv, blod, ordning, följder är otroligt viktiga. Det var därför jag blev orolig när jag fick höra att jag inte är av samma blod. Jag var rädd att de, hur snälla de än är, skulle känna sig alienerade.

Men det blev inte så. En av min pappas kusiner på Heieren som bor lite längre bort – jo, också bredvid sina vuxna barn och sina barnbarn – kikade på mig med glitter i ögonen och sa: ”Men du är ju så starkt förbunden med Heieren och hela den tiden. Du ÄR familj hur man än ser på det!” Det var förstås det jag ville höra – och känna själv. Att när dammet lagt sig, finns grunden fortfarande kvar.

Jag red barbacka på Heieren. Följde med cykelflickan och matade hönsen. Lärde mig kalla på korna i skogen och handmjölka i en spann. Hässjade hö för hand tillsammans med ett helt arbetslag som visste värdet av att hålla en god stämning. Rensade hela potatisland för hand. Gick dubbelvikta i fårorna och slet upp långa, klibbiga revor. Och det var roligt! Det var jobbigt, men man var tillsammans. Det måste vara så tråkigt att sitta ensam i en traktor.

Ni ser de två högra fönstren på huvudbyggnadens gavel, där gardinerna är fördragna, på den gamla bilden? De var fortfarande fördragna femtio år senare när jag kom – det var finrummet. Och där i stillheten låg jag på mage på golvet och läste böcker. Vi hoppade i hö på låven, badade i älven. Till skillnad från Farmors generation kunde vi simma.

Utan min mammas beslut att gifta sig med en annan än sitt barns far hade jag missat min farmor och hela Heieren. Jag är väldigt tacksam att jag inte gjorde det. Jag borde fått tillgång till min andra familj också, men nu var det så här.

Samma dag som bilden ovan togs 1904, togs ännu en där hela familjen sitter på ”trammen” (trappan) till huvudbyggnaden. Efteråt har bilder av ännu äldre släktingar klippts in bakom dem. Min farmor är flickan bredvid den gula fyrkanten. Den där trappan var så trevlig att jag byggde en likadan till mitt eget hus många år senare.

Heieren  trappan

Bakom dem fanns två dörrar, en till finrummet och trappan upp och en till köket. I rummen ovanpå frös vattnet i tvättfaten på vintrarna och ingen låg ensam i en säng. I köket fanns värmen och den väggfasta bänken vid bordet.

Nu är huset helt renoverat inuti och den första minimalisten har flyttat in, fyra generationer efter den vinkande mannen.

Heieren PE

När jag kom in började vi prata om böcker. Jag läser just nu mycket religionshistoria, sa han. Det var lustigt, jag läser just nu om de gnostiska evangelierna, sa jag. Jag med, sa han och lade just den boken framför mig på bordet.

Jag reste till Norge för att få ihop mitt liv inom mig, för att känna efter vem jag egentligen är. Jag ville träffa nya och gamla släktingar, dem jag minns och de okända som jag delar blod med. Vem är jag i allt detta? Går det att få en harmoni?

Det lyckades faktiskt. Jag kommer hem med mera frid än när jag åkte. Det gamla finns kvar. Det nya har kommit till. Jag är fortfarande en produkt av min sociala pappa, på gott och ont, och av min farmor och Sandefjord och Heieren. Jag är också en produkt av min mamma och Stockholm och av min biologiska pappa som jag aldrig träffat. Vi sågs inte, men delar av honom finns ändå i mig. Det känns som om jag bottnar till sist, efter att ha befunnit mig i fritt fall i månader.

Jag ångrar inte att jag började forska efter sanningen, jag ångrar inte turnén i Norge, och jag är innerligt tacksam mot alla som tog emot mig med en sådan enorm gästfrihet och vänlighet. Jag har skrivit om den här resan i bloggen för alla som är intresserade, för dem som är i liknande situation, för mig själv och för mina barn.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

2 reaktioner till “Norge – tillbaka till framtiden / 4”

  1. Det är sannerligen inte ofta jag får svälja och svälja och svälja och svälja när jag läser bloggar.

    Men se nu ….

    Underbart skrivet och beskrivet!
    Helt underbart.

    Tack Annika som tog oss med på resan med stort R.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s