Reclaim the food

Kattens kampanj Våga Vägra Kattmat är en stor framgång. Efter att ha kastat oäten kartongmat i flera dagar, kokar matte snällt kyckling och blandar spadet med ärtor och Falu rågrut. Torrfoder funkar dessemellan.

Annonser

Glad Mors Dag

alla mammor, nuvarande och blivande! Den må ha blivit ett kommersiellt jippo, men grundtanken är god. Ibland behöver vi känna att vi är bra och fina och får firas lite.

En gång läste jag en rolig serie i BC, en vers som handlade om att mammor bör fira sina barn på Mors Dag, för utan dem skulle de ju inte vara mammor! Jag tyckte den var kul och sann och skickade den till mina barn. Jag är ju hjärtinnerligt tacksam för att de kom till världen.

Annars är det fortsatt snuva som gäller, fast den nu återigen är på väg ner i bronkerna, plus att möjligen åtminstone sex tusen kronor försvunnit från mitt kortkonto. Det är den summa som allra minst borde finnas där enligt mina anteckningar, men igår vägrade Icaterminalen att erkänna att det ens fanns tvåhundra där. Jag är icke i den positionen att sex – sju tusen inte betyder något.Bara två okända terminaler har handskats med kortet: Forex när jag växlade till mig norska pengar och en bank i Sandefjord där jag lyfte två tusen i norska kronor. Plus kortdragaren på Halvorsens konditori som dock meddelade att den inte kunde dra något för jag saknade en viss markering på kortet.

Usch, nu måste jag snörvla mig ner till banken i morgon och TA TAG i detta. Första gången det händer. (Och nej, det ligger inte någon ny liten kamera eller så här som jag glömt att jag köpt.) Jag använder inte längre kortet till vanliga köp, jag använder det bara då och då och passar på att samtidigt ta ut kontanter som är det jag sedan handlar för. Och jag hade massor av kontanter kvar från Norgeresan.

Solen skiner i alla fall. Ha en mysig dag!

Lägesrapport

Väder:
Sol!

Förkylning:
Ja, usch, igen. Vaknar med ett huvud som väger åtta kilo och verkar tillhöra någon annan, någon som har djävulskt ont i detsamma inklusive ögonen. Silver lining:Ju ondare man har, desto skönare är det när tabletten klickar in och smärtan tonar neeer…

För övrigt är det snyt- och nysstadiet – ni vet hur det är. Silver lining 2: Verkar hålla sig till de övre luftvägarna den här gången – peppar, peppar, ta i trä!

Nacke:
Har insupit alla goda råd om kiropraktor. Naprapat! tillägger min mor. Tassar runt och vrider ängsligt på halsen, tills jag blir trött på alltihop. Själv är bästa praktor-pat! tänker jag och vrider till allt vad jag orkar, pang bara, åt båda hållen. RYCK! Inte är det skönt, men rörligheten ökar definitivt. Kommer också på att man nog kan stå med framsidan och sitt vridna huvud (försök nu föreställa er detta) tryckt mot en vägg.

FILM:
Mycket roligare än ovanstående. Mötte Johan, manusförfattaren/regissören in spe, på närbeläget kafé. Förstod direkt vem som var han – det där med att inte känna igen folk gäller endast människor jag har träffat, inte dem jag aldrig sett förr.

Han vill alltså ha option på boken för att skriva ett filmmanus. Men vi hann inte ens sätta oss innan jag började: ”Du är en verklig optimist! Den här boken är helvetiskt svår att adaptera!”

(Överraskat): ”Tycker du?”

”Ja, jag gjorde ett överslag idag – du har SEXTON huvudpersoner som i princip måste vara med, och ytterligare NIO som egentligen faktiskt också måste vara med. Hur ska man reducera där? Sedan har du TRE statistgrupper som måste vara avancerade, förutom tre till som blir a piece of cake i jämförelse. Och ett avsnitt utspelas i Östafrika, och det kan inte återskapas i sanddynerna i Halland… Boken är filmatisk, som du säger, det finns scener man vill filma rakt av – det är bara det att det finns cirka 300 för många…”

Jag tror han blev rätt häpen över min till synes krassa inställning. Men man måste kvantifiera med den rationella delen av hjärnan. Så här är det: Jag skriver boken med mitt hjärteblod, men när jag ser på den med filmögon blir jag en annan, då är den bara en bok bland andra och man är helt enkelt tvungen att kapa och döda älsklingar på löpande band. Ingen bok i världen ryms i en film – dessutom är böcker och filmer grundläggande olika som medier.

Johan gillar boken för dess kraftfulla bilder, genomarbetade personer och för spänningen. Han förstår att det måste bli en karaktärsdriven film, han är inte inne på att göra Beck # femtioelva. Det värmer mitt hjärta. Personerna måste vara lågmälda, handlingen stark. Vi var rörande överens om detta. Vi pratade om stämningar och bilder och kvinnoroller.

Men vi hamnade i en för filmbranschen rätt ovanlig situation när jag, författaren, undrade om man möjligtvis kan slå ihop övernazist nr 1 och övernazist nr 2, medan han, den ev blivande manusförfattaren och regissören, protesterade: ”Men det är ju en av poängerna, att nazisternna bara blir fler och fler!” Vanligen är det ju författaren som ömt klamrar sig fast vid alla sina kära figurer.

Jag har studerat förhållandet litteratur/film djupgående och jag har skrivit ett långfilmsmanus på annat material än detta – plus att Den sjätte natten faktiskt började som ett film-treatment. (Ett treatment är ett detaljerat synposis). Johan har alltså antingen a/ hamnat i ett getingbo, eller b/ kan få massor av hjälp. Det beror helt på hur man ser det!

Nu har jag tittat på en kortfilm han gjort och bett honom skriva en provscen, eftersom han inte gjort långfilm förr. Scenen var välvald – vad jag skriver om den förblir dock mellan honom och mig!

Uppgift för läsekretsen:
Manuset är alltså inte ens påbörjat, men det skadar ju inte att grunna över skådespelare. Ni som har läst Den sjätte natten – har ni några idéer? (Regissören bestämmer, det rör sig bara om förslag!)

För Kents roll skulle jag vilja ha en svensk Daniel Craig, åtta-tio år äldre och helst mörkare. Margareta Davidsson föreställer jag mig som en yngre Helen Mirren, John Danielsson måste vara en rätt anspråkslös man som passar i kostym men blir en annan när han kommer ur den. Anne är en tuffing.

Och nu blir det kultur.

Tycker den här är så rar:

Det gamla paret åt middag på ett värdshus på landet. Efter kaffet lutade sig den äldre gentlemannen fram mot sin hustru och sa:

-Älskling, kommer du ihåg att det var här vi älskade för första gången för femtio år sedan? Vi gick runt till baksidan och du lutade dig mot staketet och vi hade underbar sex.

-Visst minns jag det, svarade hustrun med ett varmt leende. Varenda detalj!

-Nå vad säger du? Ska vi ta och göra det en gång till för gamla tiders skull?

-Din gamla fuling! sa hustrun med glittrande ögon. Ja, det gör vi!

Och de reste sig och gick mödosamt ut på backen, stödda på sina käppar och varandra.

En ung polisman hade hört vad de sa och tänkte att det här måste han bara se. Lika bra att hålla ett öga på dem, tänkte han vidare, så att de inte skadar sig på något sätt.

Han smög efter de två runt värdshuset. De gamla lade ifrån sig sina käppar i skumrasket, hon drog upp sin kjol och hennes make lät byxorna falla, och så lutade hon sig mot staketet. Och så följde det vildaste, mest hämningslösa sex den unge polismannen någonsin skådat. Det gamla paret var viga som akrobater, stönade och älskade frenetiskt i minst tio minuter. Till slut sjönk de utmattade ihop på gräset.

Wow! tänkte den unge polismannen. Här finns det något att lära sig!

Han gav dem några minuter att hämta sig, och så klev han diskret närmare.

-Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag stör, men det där var ju fantastiskt. Ni måste ha ett otroligt kärleksliv. Finns det någon hemlighet?

De gamla pallrade sig mödosamt på fötter och grep darrande tag i sina käppar, och den äldre gentlemannen gav honom en mörk blick och svarade:

-Ja. För femtio år sedan var inte det jädrans staketet elektriskt.

Jäklar

Igår var första gången det gjorde ont och tog emot när jag försökte vrida huvudet åt höger. Idag gör det ont även åt vänster.

Sjukdomen jag med all sannolikhet ärvt efter biologiska pappa leder till att ryggraden växer ihop, s k bennybildningar. Han var stel som en pinne under senare år och kunde inte vända sig om i bilen för att titta bakåt när han körde. (Körde…???) Men även om jag ju visste det, blev det en överraskning när det plötsligt skar till och blev stopp. Jag hade inte alls tänkt mig att det skulle nå nacken för min del, kvinnor får det ofta lindrigare. Det här är inte alls kul.

Hittar ingenting om att träning skulle hjälpa, men jag tränar min rörlighet ändå. Från och med nu ska här vridas nacke tjugo gånger om dagen. Och lutas bakåt. Och ätas anti-inflammatorisk medicin i alla fall lite mer, jag som undviker även smärtstillande för det allra mesta.

The silver lining är förstås att man inte är aktiv gymnast. Skriva kan man göra även om huvet sitter fastskruvat.