Logistikfobikern ska ut och resa

Jag HATAR logistik. Att passa ihop tider, jämföra priser, försöka hitta bra anknytningar utan att behöva vänta någonstans i åtta timmar… men nu är jag är så troligt nöjd och stolt över mig själv. Hör här bara, jag har lyckats ta mig utanför dörren och inte nog med det, jag har dessutom klarat av att åka till Centralen och köpa biljett till Oslo på måndag. En biljett som jag faktiskt lyckats bestämma mig för.(Åtta dagars resa med fyra olika stopp till fyra olika uppsättningar människor med olika behov är en mardröm för logistikfobikern.)

Därefter växlade jag pengar på andra sidan gatan, cruisade vidare till Åhléns och köpte en genomskinlig liten plastflaska (för shampo) och två kontaktlinsbehållare (för salt respektive piller. Genialt!) Från denna punkt gled jag seemlessly till bageriet på Plattan och köpte en vaniljbulle, och fortsatte sedan till en resebyrå där de fixade en norsk inrikes flygbiljett till mig. Vad gör man inte för att slippa beställa och betala på nätet? På det hela taget en mycket snygg operation med stopp utefter en obruten linje som förde mig till tunnelbanan hem.

Salt…? Jo, jag kan inte använda tandkräm, så jag måste ta med mig salt. (Jag vet, de HAR salt i Norge, men det känns så fånigt att be om det.) Och nu är vi inne på logistikfobikerns skräck nr. 2: hur fixa de personliga detaljerna när man inte är hemma?

Saltet, t ex. Det är bara början, en nödlösning. Som en annan Monk doppar jag egentligen tandborsten i kokande vatten innan jag borstar tänderna. Men man kan ju inte be dem man är gäst hos om kokande vatten!

Sedan är det trosorna. (Det här skriver de minsann inte om i böcker som ger goda råd!) Åtta dagar borde betyda = åtta trosor, non? Men se det räcker inte. Man reser och blir varm och dan och vill fräscha upp sig. Och man har krämpor som förhindrar bärande av många saker. Alltså finns det overhängande risk för att man måste skölja upp underkläder någonstans en route. På hotell skiner jag i vad städpersonalen tycker och sköljer glatt på. Men hemma hos folk jag aldrig träffat förr…?

Sedan är det HÅRET. Det här håret tvättar man inte varje gång man duschar, eftersom det tar tre timmar – minst – att torka. Men åtta dagar utan shamponering är en total omöjlighet. Mitt i veckan måste jag alltså tvätta det där jag då befinner mig, och inte bara det, jag måste rulla upp det på papiljotter också. Kan man påtvinga helt nya släktingar åsynen av sig i papiljotter? (Utan upprullande ser jag ut som om jag sovit under en bro. Svårt berusad.)

Och så mat. Min mage pajade för två år sedan och har blivit bortskämd, eller hur jag ska säga. Den ska ha supersvagt kaffe, den kan inte äta vanlig mat om den inte känner för det, och så är jag allergisk. Sådant där vill man ju inte heller vara till besvär med. Jag har i alla fall varnat min bror – laga ingenting fint, risken finns att jag sitter där och käkar norskt flatbröd och dricker vatten!

Alla kufiska vanor och ovanor och egenheter som man kan leva med hemma blir så uppenbara när man är utlämnad så där. Någon borde skriva en bok om hur man fixar det och ändå verkar normal för omgivningen!

MEN – bortsett från alla dessa I-landsproblem så ska det bli så enormt roligt att åka! Jag ser verkligen fram mot det, är så spänd på att få träffa alla.

(Och nu måste jag tala om för min kära nya kusin att han måste opp i ottan på lördag för att köra mig i 40 minuter till en busstation där jag måste ta en buss som går före halv sju på morgonen…)

PS. Hvis noen nye norske slektinger leser dette – det er ikke så alvorlig ment! 😉

Annonser

Linda slutar blogga –

– därför att folk är elaka mot henne i kommentarerna.

Jaha.

Jag måste erkänna att jag inte har läst henne på väldigt, väldigt länge, just därför att hon själv är så elak. Inte avslöjande, inte kaxig som hon säger, utan just elak. Behöver hon fabricera något eller förvrida verkligheten lite för att vara elak gör hon det. Hon har själv talat om att hon manipulerar folk med sin elakhet – det är kul att göra ”tanterna” arga.

Nu skryter hon (jag kan inte kalla det annat) med att hon minsann dissar folk med namn och bild. OK. Hon klubbar alltså till människor med hela jätteloket Expressen som boxhandske utan att vara maskerad? Skulle det göra saken bättre?

Dessutom skryter hon(kan fortfarande inte kalla det annat) med att hon bloggar VARJE DAG, sjuk eller ej, gravid eller ej – och så klagar hon på att folk läser henne med samma besatthet som hon skriver. (”Har ni inget annat att göra?”) Que?

Det enda som berört mig i hennes blogg, på den tiden jag läste den, var när hon beskrev sorgen efter sitt utomkvedshavandeskap. Det var bra skrivet.

Nu finns det ingen ursäkt för mobbning, inte ens mobbning av märkliga, elaka personer som tjänar pengar på att själv mobba. Det finns säkert människor som far runt och kommenterar och är ännu mer vidriga och hatfyllda än Linda själv, och dem finns det ingen ursäkt för alls. De ska antingen sluta läsa det som retar dem (vilket de ju inte gör, de söker upp det) eller gå en kurs i ilskehantering.

Jag tycker alltså inte att hon gott kan ha det. Men litet förundrad blir man ju.

En helt ny familj

För några år sedan gick jag runt i min norska barndomsstad Sandefjord och grät för att alla jag älskade där är döda och borta. Husen står kvar (många av dem i alla fall), jag kan ta på husväggarna, och gatorna ligger där, men staden var tom. Farmor är borta, hennes syster är borta, pappa är borta.

Och så förra sommaren fick jag veta att min biologiska pappa var en helt annan person – men från precis samma stad! För allt jag visste kunde han ha dött barnlös för sextio år sedan, men efter letande med hjälp av journalisten Anders kom det fram att visserligen är han död nu, men det skedde för tjugo år sedan, och jag har tre halvsyskon.

Den första kontakten blev explosiv och proppen gick, så att säga. Jag var tillbaka i mörkret och visste ingenting. Efter idogt letande på Internet hittade jag dock ett namn som visserligen inte hörde hemma i Sandefjord, men den där trevliga intuitionen jag har talade om för mig att detta nog var en kusin. Skrev ett mycket försiktigt mail. Och mötte bara vänlighet och entusiasm och ”Välkommen in i familjen! Kom och bo hos oss ett tag!”

Så underbart. Och nu fick jag veta att jag inte bara har tre halvsyskon, jag har sexton kusiner också. Och sedan ringde plötsligt min halvbror en dag och ville träffa sin nya syster, och han kom till Stockholm och vi möttes och fann varann och jag fick veta ännu mer. Det där mörkret som hade verkat så hopplöst ogenomträngligt började lätta.

Och det lättar mer och mer och bilden ljusnar. Det är som om en gardin dras åt sidan. På måndag är jag i Oslo och äter middag hemma hos min bror och båda systrarna kommer och troligen ett antal barn. Det är min företagsamma bror som ordnat detta, han tycker vi ska lära känna varann mer allihop. Är det inte just vad man drömmer om?

Igår kväll tog jag mod till mig – fruktansvärt nervös – och slog numret till en annan kusin som bor i Sandefjord. Skulle hon vara avvisande? Men jag hade inte behövt vara rädd. Hon kunde inte ha varit trevligare. Vi pratade i flera timmar.

Hon visste redan mycket om mig, till och med hur jag ser ut, för hennes dotter (som är i nästan samma ålder som mina barn) hade redan kopierat material från min hemsida åt henne. Jag blir så glad åt att en massa människor i denna nya familj tycker det är roligt och spännande med sin hittills okända släkting.

När jag berättade om min tårfyllda promenad i det tomma Sandefjord, sa hon: ”Oroa dig inte – hela stan är full av din familj!” Och så inviterade hon mig att sova över hos henne.

Jag har förstås haft massor av fantasier kring hur det varit om inte allt detta hållits hemligt. Om min mamma fortfarande handlat som hon gjort, gift sig med min sociala pappa vilket jag stöder helt och hållet, men ingenting varit hemligt. Om jag funnits i min biologiska pappas liv, träffat hans föräldrar och så småningom hans fru och mina syskon. Jag är så enormt glad åt min fina älskade farmor och hela den norska släkt jag hittills känt, men hur hade det blivit om jag också sprungit i min biologiska pappas familj där på somrarna? Vad hade den strängt religiösa biologiska farmodern sagt om denna vilda unge som säkert förr eller senare ställt orädda frågor om strikthet och religion? ”Hon hade accepterat dig ändå”, sa min kusin igår. Och det säger min bror också.

Men först igår kom jag att tänka på en annan sak. Hur hade min ”riktiga” farmor reagerat? Vad hade hon känt? Hade vi haft denna innerliga kontakt om hon känt till att jag inte var hennes blod redan från början, om hon vetat att den biologiska familjen fanns bara några kvarter därifrån?

Jag har inte svaret. Min farmor var varm, rolig, utåt lite ängslig och tillbakadragen men ihop med mig sprallig och livad. Men hon var inte familjär ens med mig. Hon avslöjade aldrig sina innersta tankar. När jag frågade varför hon aldrig gift om sig – min farfar var sjökapten och torpederades av tyskarna redan 1940 – svarade hon bara: ”Nej. Förlorade jag min man, så förlorade jag min man.” Det var ett faktum, inget att göra något åt. Hon var ledsen över att han aldrig fick se mig, men jag hörde henne aldrig förlora sig i sorg över sin förlust.

Nyss kom ett mail från min syssling i Ringerike, alltså från den ”gamla” familjen. Så nu är resan till det förflutna och det kommande komplett. När jag träffat mina syskon i Oslo och sedan klappat Sandefjord och träffat både min familjevän och mina kusiner där, och sedan kusinen på västkusten, ska jag till Ringerike och återknyta banden med Farmors familj. Och efter det åker jag hem igen.

Nytt omslagsförslag! /Uppdat.

UPPDATERAT:
Nu har jag skickat iväg två förslag till förlaget, färdiga att använda: Ettan och fyran. Jag håller nog mest på fyran, den med helikoptern men utan ”skogsbrand”. Jag har bara gjort ett par små justeringar. Och gjort en baksida till. Så nu får vi se vad det blir!
———

Ny ljudbok på väg, den här gången Den sjätte natten – den första. (Ibland blir det lite konstig tågordning).

Jag har jobbat med en rad olika förslag. Bokia i Visby har hjälpt mig att tycka saker och ändra, de är ju vana att se böcker i hyllorna. (Tack, Roland och medarbetare!)

Det här tycker jag bäst om, den ena varianten. Vad tycker ni?

1. Den grå.
audio sjätte e (grå) låg2.Den gröna.
audio sjätte e (grön) 2 låg

(Som vanligt har jag tagit båda grundbilderna själv.)

Matilda gillar inte kniven, men däremot strålkastaren, säger hon i kommentarerna. Så här blir det då.
3.
Matildas förslag

Man kanske kan ha något annat än kniv?
4.
Helikopter copy

Med mera färg?
5.
Helikopter eld

Okay, så här blir det med röd text:
6.
Helikopter copy

Små och stora mirakler.

Loppa sitter på mattan och jamar otåligt. Dörren till sovrummet är öppen och hon får gå in där, men det är inget kul när inte jag är med. Hon vet ju inte var hon ska ha sina trasor. Hon bär alltså in sina bebisar i sovrummet, och sen bär hon ut dem igen och går fram till mig och grälar lite.

Litet mirakel: Det regnade häromkvällen. Hörde det och sprang nerför trapporna för att hämta in katten. Och märkte att jag kunde känna doften av regn. Med mitt förstörda luktsinne! Stod en lång stund och bara sniffade. Underbart.

Gårdagens impuls: Jag ville åka till Claes Ohlson och köpa en alldeles egen sticksåg till en väldigt rar ung tjej! Det skulle vara hennes namn i rosa på ena sidan och kanske en liten dödskalle på den andra. Jag vet inte om hon läser min blogg (hej i så fall!) men jag har med rörelse följt hennes kamp med och seger över en stor otäck elektrisk borr.

Det stora miraklet. Jo, det finns en sådant. (Jag tar det sist, för jag vill ju inte jinxa något). För första gången på 42 år ska det födas ett litet barn i den här familjen. Min ena son ska bli pappa! Och den blivande mamman mår bra.

Jag har inte fått berätta det förut, fast jag tänker på det hela tiden, för de vill ju berätta själva och i sin egen takt. Men det är därför det har funnits så många söta bilder på djurbarn här i bloggen. Och en bild av den blivande fadern som baby. Att det finns mammahormoner vet vi, och jag är rätt säker på att det finns pappahormoner också. Och nu börjar jag känna att det även finns farmor-hormoner.

Nu är det deras tur att få känna all den där förväntan, stormande glädjen, kaoset och gosigheten och de sömnlösa nätterna och oron. Ett helt nytt äventyr har börjat, en helt ny liten person är på väg. Själv känner jag mig både som en blivande kram-, lek- och trygghetsfarmor och bärare av en del av det här barnets historia. Min egen norska farmor är mycket levande för mig just nu.

Och samtidigt som familjen växer in i det kommande har den vuxit bakåt mot det förflutna, i och med att jag fått reda på vem min bilogiska pappa var och att jag har en stor okänd familj i Norge, däribland tre syskon och sexton kusiner. Det blir helt nya sammanhang. Mina söner har plötsligt en morbror och två mostrar.

Alla de trådarna är inte klara än, alla är överraskade och måste landa, men det pågår för fullt. Nästa vecka åker jag till Norge för att få ihop minnena av mitt liv med de nya insikterna. Jag ska träffa både den gamla och den nya släkten. Ända sedan jag fick reda på det här förra sommaren har jag befunnit mig i fritt fall, men nu börjar det stabilisera mig. En känsla som varit svår är den att jag på något sätt trängt mig på den familj som jag betraktat som min. Jag vet, jag visste ju inget och det var inte mitt fel och min farmor älskade mig, men ändå.

Och nu ska jag försöka låta bli att köpa en söt rosa liten jacka till mitt barnbarn. Jag tror det blir en liten flicka, men mig ska man inte lyssna på, för det trodde jag även när jag var gravid med mina tvillingpojkar. Och jag vet inte hur de blivande föräldrarna ställer sig till en liten rosa jacka om det blir en pojke. På min tid hade det gått bra, i alla fall bland yngre föräldrar, men det är ju annorlunda nu. Dessutom vill de ju förstås köpa det mesta själva, det ville jag.

En liten omgång babykläder har de i alla fall fått, försök hindra en blivande farmor från att köpa i alla fall någonting! Och sonen fick en bok om hur det är att bli pappa, skriven av en sportjournalist. Den boken bara ropade till mig från hyllan. Sedan slog det mig att även jag borde läsa den, eftersom min son ska bli pappa och jag inte har en aning om hur det känns. Så nu har även jag läst det.

Just nu är det mycket mer spännande att befinna sig in real life än i en deckare.