Adjö, Bergman /Uppdat.

Kulturlivet på fyrtio-, femtio- och sextiotalen var otroligt enhetligt. Folk tittade och lyssnade på samma program, väntade tillsammans på samma författares och regissörers nya böcker och filmer varje år, och Ingmar Bergman i sin krafts dagar bar upp halva kulturhimlen.

Nu när jag ser vilka år hans olika filmer kom förundrar det mig hur tidigt jag blev medveten om honom, trots att jag oftast var för liten för att få se filmerna. Hela Sverige var intensivt medvetet om Bergman. Han betraktades i allmänhet som konstig och genial. Få kände direkt igen sig i hans filmer, möjligen förändrades det något i ”Scener ur ett äktenskap”. Många beundrade honom på ett närmast devot sätt, andra avskydde honom som pesten.

– Att se hans filmer är som att vara inne i magen på honom, sa en bekant.

– Kritiserar du Bergman? Om du inte vore tjej skulle jag klippa till dig, sa en ung grabb som just kommit in på Scenskolan.

– Aha, nu förstår jag Bergmans filmer! sa en besökande australier på sjuttiotalet efter att ha varit med om en svensk midsommar i skärgård och nordisk natt.

Det gick inte att inte förhålla sig till Bergman om man var det minsta filmintresserad. Själv hade jag en blind fläck när det gällde hans filmer. Jag kände sällan igen mig som kvinna i hans kvinnoroller, tyckte att alla skådespelare lät likadant i hans filmer (talade de bergmanianska?) och såg liksom husets byggnadsställning i stället för huset, kulissens omålade baksida med dess träribbor istället för framsidan. Mycket märkligt. Han gjorde mig ofta arg. Samtidigt kunde jag se begåvningen och drivenheten, i alla fall ibland. Men han hade (för mig som publik) en lätt facistoid sida som jag hade oerhört svårt för. Hans demoner var inte mina. Jag kände honom inte alls personligen och jag vill inte såra alla dem som gjorde det och nu saknar honom, men han väckte minst sagt blandade känslor. (Samtidigt blev jag arg på den småaktiga bostadsrättsförening som ville vräka honom från hans lilla skrivarlya i Stockholm för att han inte bodde i den. Man vräker inte Rembrandt!)

Men han kunde också vara enormt rolig, som i Sommarnattens leende – en film som Povel Ramel för övrigt godmodigt parodierade i Ratataa. Eller i hisscenen i Kvinnors väntan, där en lätt pompös Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck fastnar i hissen och han föreslår att de ska ropa på hjälp lite mer organiserat.

Han sa en gång att den egenskap han värderade mest hos sig själv var energin. Att få saker gjorda, att få dem ur händerna. Han kunde lagt till styrkan, att han aldrig visade någon svaghet utåt och inte lät ana någon inåt. Det fanns något oövervinnerligt hos honom.

De är påfallande vilka starka människor han associerade sig och arbetade med. Harriet Andersson, Bibi Andersson, Käbi Laretei. Inga svaga käril. Och Ingrid Bergman, som ju förlorade sin dotter i många år när hon lämnade sin man Petter Lindström och levde ihop med Roberto Rossellini. Hon och IB ville göra film med varandra, och vad valde han? Jo, han skrev Höstsonaten om en mors uppgörelse med sin försummade dotter. Jag tror han helt enkelt inte kom på något annat (gå nu inte i taket över denna torftiga beskrivning av vad många kallar ”en mästerlig tour de force”, jag recenserar inte filmen, funderar bara runt omständigheterna).

En svagare själ än Ingrid Bergman kunde ha tagit illa upp, men hon var gjord av granit och hade en helt egen motkraft. Hon samarbetade med honom i detta användande av hennes egna plågor i gemensamt konstnärligt syfte, hon tog inte åt sig, hon kunde det här spelet sedan tidigare och drog nytta av det och det blev en film.

Jag såg honom när han satte upp Woyzeck på Dramaten med Thommy Berggren och Gunnel Lindblom. Han ville följa med sin tid och hade öppna repetitioner, en strålande idé, det var bara att gå in och höra på, gratis. Stora scenen var ombyggd så att man kunde se den runtom, det fanns en gradäng inne på själva scenen. Fascinerande. Den färdiga uppsättningen var djupt konstruerad och samtidigt djupt suggestiv. Your vintage Bergman.

Nu på senare år har han av naturliga skäl inte längre burit upp halva himlen, men han har stått där lite längre bort i katedralen som en stark pelare. Han var funnits där under hela ens liv och varit en kulturell probersten och förefallit odödlig. När Bergman dör är det för flera generationer som om någon seglar iväg med Stockholms stadhus eller som om Slottet plötsligt kastar loss och försvinner över vattnet mot solnedgången. Platsen blir väldigt tom.

Se hans filmer! De representerar en estetik, en tidsanda och stämningar som var hans egna, men också en gång en del i en enhetlig kultur som rådde i ett litet område, och som nu faller i bitar.

Tack ska du ha, Bergman, och vila i frid.

Maaret Koskinen skriver inspirerat om hans filmer, och Betty Skawonius om hur han ofta styrde bilden av sig själv. Bara två i raden av många intressanta artiklar just nu.

Harriet Andersson
Harriet Andersson i ”Såsom i en spegel”, inspelad på Fårö.

Tisdag: TV-kanalerna har varit fulla av Bergman hela morgonen, den ena människan efter den andra har kommit fram och berättat om fantastiska minnen och roliga utmaningar de fick av IB och det har lyst om dem. Väldigt roligt, inte minst att se dem allihop igen! Det är precis som det ska vara.

Annonser

Blomvakt, höns och film

Blomvakt är jag för tillfället hos grannarna. De har snällt hissat ner allting som hängde i amplar i fönstren, så att jag kan nå dem. Katten är på annan ort. Deras, alltså.

Kom iväg på trekilometersrundan imorse och stannade hela tiden för att titta på fantastiska ängsblommor som så där slumpartat växer i fina färgkombinationer – blått, lila, gult… Hela stigen intill vattnet nedanför Karlbergs slott är täckt av stinkande bajs från gåsflocken som nu äntligen tycks ha gett sig av efter att ha ockuperat området. Sammanbitna joggare klampar nu stadigt ihop bajset till en alldeles ny beläggning. Håller mig på asfalten numera – lite mindre bajs där – men gick faktiskt ner till vattnet när jag fick syn på ett sothöns med unge. Jag hade köpt en varm rågbaguette på väg ut, så de fick lite och sothönan jagade modigt bort ett antal större gräsänder som kom farande.

På andra sidan såg jag något nytt i sothönsens liv. I ena änden av marinan var en ensam sothöna i färd med att bygga bo i vattnet nära aktern på en båt. Ajaj! Den hade dragit ihop vass och näckrosblad och lite av varje och såg upptagen ut. Men var sjutton var resten av familjen?

I andra änden av marinan fanns ensam sothöna nummer 2, också den i full fart med bobygge intill aktern på en annan båt, denna dock utan motor i baken. Vad har tagit åt dem? Det var nästan så jag ville springa ut på bryggan och sätta en lapp på båtfören till ägarna: ”Strunta i båten! Res till Mallorca i stället!” Men så slog det mig att praktiskt taget alla båtarna låg inne, så det verkar som om större delen av säsongen är över.(Dessutom kanske en lapp skulle få motsatt effekt).

Hörde de två sothönsen ihop? Varför i så fall stereobyggandet? Varför har de övergett det fina boet i vassen intill stranden, dit de brukade jaga iväg alla ungarna när det blir för mycket folk? Var det så här dinosaurierna dog ut? höll jag på att skriva. Lade de också ägg på korkade ställen, som i den trevliga värmen intill en aktiv vulkan till exempel? Det kanske inte alls var den där meteoriten i Mexiko som tog kål på dem?

Gick vidare, och nu hittade jag de fem ungarna som simmade omkring för sig själva. Underligt nog är de olika stora. Det är väldigt mystiskt alltihop.

Klarade de sjuttioen trappstegen i stentrappan utan problem, behövde inte stanna och hämta andan högst upp. Springa funkar inte eftersom benen tröttnar på nolltid, men själva kondisen är det egentligen inget större fel på. Märkligt nog.

För övrigt kan jag rekommendera två filmer: Musik och sångtext (Music and lyrics) med Drew Barrymore och Hugh Grant, enkel men välgjord komedi där han spelar överårig bortglömd popsångare från sjuttiotalet. Man har jobbat med själva musiken och fått till det bra. Den andra filmen är dramat Anteckningar om en skandal (Notes on a scandal – jo, jag avskyr oöversatta titlar!) som är ett drama med Judy Dench och Cate Blanchett. Bonus: Bill Nighy. Otroligt välspelat. Det enda som retar mig med den är egentligen att Dench inte behandlas med lika stor respekt som Blanchett i eftermaterialet. Kom igen… Judy var först och är störst.

Sitter annars och letar skådespelare i Artistkatalogen. Lika frustrerande som att söka tågbiljetter på SJ:s sajt. I dessa tider när vilken bloggare som helst (utom jag) kan lägga ut en filmsnutt på nätet, får man här nöja sig med ett porträttfoto (ofta urgammalt) och ett telefonnummer. Ytterst få har en länk till en hemsida, och i ett par fall funkar inte länken. Tramsigt! Uppdatera systemet! Och när man ska söka avancerat på till exempel hårfärg, kan man inte skriva ”mörk” eller ”blond”, utan man ska välja mellan ljus-, mellan- och mörkblond… och så börja om från början igen… Ja förlåt, men det är så irriterande.

Uppdatering.
En liten tant har skrivit ett så fint blogginlägg om sin systers död. Gå gärna dit och läs vad hon skriver om hur det var, hur familjen fanns med, och sedan de över trettio kommentarerna.

Pride 2007

På måndag börjar Pride-festivalen i Stockholm. Paraden går på lördag den 4 augusti och börjar enligt hemsidan klockan 14:00 från Humlegården. På sidan kan man hitta programmet – hela eller från plats till plats – och får tips om biljetter, resor, hotellrum och hur man tar sig till t ex Tantolunden eller Mosebacke där en lång rad evenemang och diskussioner äger rum.

Själv funderar jag på att gå på Petra Östergrens föredrag om sin prostitutionsbok på måndag. Saken är den att jag inte alls håller med henne. Jag har inte läst boken men en rad artiklar och suttit och pratat länge med henne på en förlagsfest, och jag tycker att hon precis som många andra blandar ihop respekt med s k sexarbetare som människor och individer med respekt för själva verksamheten. Eftersom ingen ÄR sin verksamhet, förstår jag inte varför man gör det.

Inte heller begriper jag varför jag ska ses som förmyndaraktig just när jag tycker illa om prostitution, men inte om jag tycker illa om oskyddad bergsklättring, extremsporter och annat som folk har för sig. Andra kan tycka illa om deckarskrivande, och det tar jag inte som en omyndigförklaring av mig som person.

När det gäller allt annat antas vuxna personer kunna diskutera sin situation på egen hand, men inte här. Just de som anser sig försvara sexarbetares integritet placerar sig stadigt som oombedda beskyddare och uttolkare av vad prostituerade tänker och känner. Med sådana vänner, behöver man fiender?

Debatten kring prostitution är överhuvudtaget väldigt konstig och känsloladdad, där ligger många hundar begravda och finns hela mossar fulla med ugglor, och jag talar då inte om dem som prostituerar sig utan om en del av debattörerna.

Klargörande: Jag tutar gärna i alla tillgängliga lurar för att unkna stigman som hänger ihop med prostituerade ska bort fort som fan och vill definitivt inte kriminalisera sexsäljare (däremot är det utmärkt att torskarna kriminaliseras). Jag tycker sex är något av det häftigaste som finns och respekterar alla så det står härliga till – det är just av dessa två orsaker jag tycker prostitution är skit, för att vara rakt på sak.

Jaha, detta alltså apropå Pride – vad nu prostitution har med just hbt att göra? Ah visst ja, queerteori…

Ja, nu blir säkert allt bra…

Uppdatering: Bapupa säger att han ”inte mår bra” och vill flytta från Sverige. Så han kommer till ett annat land och en annan klubb, om han får som han vill, och frun kommer att flytta med antar jag och allting fortsätta som förut.

Så här står det på Gefle IF:s fotbollssida:

» ANGÅENDE DOMEN MOT YANNICK BAPUPA – 0000-00-00

Nedan följer den information som har gått ut som ett pressmeddelande och som information till våra sponsorer.

Angående domen mot Yannick Bapupa

2007-07-25

I tisdags den 24 juli föll domen mot Gefle IF: s spelare Yannick Bapupa där han dömdes för misshandel, olaga hot och olaga frihetsberövande. Gefle IF ser oerhört allvarligt på dessa brott, i synnerhet eftersom de har drabbat närstående, och vi tar kraftigt avstånd ifrån dessa handlingar.

Genom hela denna svåra situation har Gefle IF: s ambition varit att lägga en mänsklig aspekt på detta och att se till familjens bästa i första hand och hur vi på bästa möjliga vis kan stödja dem. Den mänskliga aspekten att se till familjens bästa, och inte den sportsliga aspekten, har också varit vägledande i vårt beslut gällande Yannick’s framtid i Gefle IF. Vi har efter en omfattande utredning, analys och diskussion där styrelse, spelare och personal från Gefle IF deltagit kommit fram till följande beslut:

Yannick kommer att kvarstå i Gefle IF: s organisation och kopplat till detta finns ett omfattande åtgärdsprogram. Programmet är ett krav från Gefle IF: s sida och ett åtagande från Yannick att fullfölja detta i sin helhet enligt vår överenskommelse. Åtgärdsprogrammet syftar till att stödja familjen Bapupa i deras strävan att förbättra sin relation och sin livssituation. Yannick kommer under den tid som åtgärdsprogrammet tar, och som ett led i sin egen rehabilitering, återgå i träning med truppen så snart det är praktiskt möjligt.

Styrelsen Gefle IF Fotboll

För ytterligare information kontakta:

Leif Lindstrand, telefon 070-340 32 73
Peter Hessel, telefon 073-051 31 87″

Tror verkligen Gefle IF själva en enda sekund på det där? Och varför är de så säkra på att hon vill ”förbättra relationen” och inte bli av med karln? Misshandlare slutar aldrig misshandla frun, på det ena eller andra sättet.

Sparka honom från laget. Ge honom fängelse. Utvisa honom, men låt familjen stanna.

PS. Jag hade känt mig mindre benägen att betrakta Gefle IF:s handlingssätt som hyckleri, om de betonat att det är fru Bapupas livssituation som ska ändras. Att om mannen åker ut ur landet så åker hon också, och ingen har någon insyn i hur mycket mer han kommer att slå henne i fortsättningen. Om målet är att säkerställa hennes säkerhet. Och skulle så vara fallet, undrar jag: Måste hon bo ihop med slöddret?

Snabbbad

Gick upp tidigt. Satte mig framför datorn. Skrev och skrev. Tänkte att var det inte jag som skulle ut och röra på mig mera nu? Jo, men nu var jag ju upptagen…. tvättade lite. Hungrig: Lite knäckebröd och banan och kaffe. Skrev. Klappade katten. Hungrig: Mannagrynsgröt med bär. Skrev. Skulle på banken, kom inte iväg. Skulle betala räkningar, blev inte av. Hungrig: Räkmacka och hemlagad tomatsoppa (mycket enkelt: Skålla och skala tomater – tur att man har ett ”å” på tangentbordet, annars blev det skalla och skala! – och koka med vatten, sila, ät). Skrev.

Jag vågade helt enkelt inte sluta skriva. När man avbryter sig kan det vara fruktansvärt svårt att ta sig in i texten igen. Så jag bara satt där och knackade på, sida efter sida. Medan jag hamrade på tangenterna tänkte jag att det att skriva en bok är som att virka en tehuv till en fotbollsplan. Maska för maska, bokstav för bokstav, tusentals knackningar.

Framåt fyra blev läget PREKÄRT. Banken var nu stängd, men ljuvlig sommardag rådde, precis en sådan som man suttit här och längtat efter. Och jag hade inte badat i år. Inte en enda gång! Och det hördes på sättet radiomusik från någon lägenhet fortplantades mellan gårdarna att det var en loj, fin sommardag där ute. Jag vet inte hur det går till, men man kan höra det.

Inre dialog:
– Skärp dig! Stick och bada!
– Men…
– Om du sitter här blir du en blek, fet gris som får stroke!
– Men boken…
– Okej, rättelse: Du blir en blek, fet gris som får stroke och efterlämnar en väldigt fin bok. Jättebra. Ut och bada, sa jag!
– Men det är så jobbigt – leta upp baddräkt – ta med handduk – ta på mig riktiga kläder…
– Okej, om det är så jobbigt att tänka på flera saker på en gång: Glöm badandet! Packa bara så där tillfälligtvis ner 1 st handduk och 1 st trosa i väskan. Sätt sedan på dig bikini, shorts och en t-shirt och gå till stranden. Sedan, om du råkar få lust, kan du ju alltid gå i vattnet.

Men så oerhört smart. Jag följde detta råd. Ute i stora världen utanför min port var det riktigt fint, visade det sig. Tog mig till stranden. Det var folk där. Med cyklar och utan cyklar och med och utan glada ungar. Skalade av mig shorts och t-shirt. Gick i vattnet. Ovanför mitt huvud strök ett stort plan på väg till Bromma, ute på fjärden kom fyra vansinniga små racerbåtar, sådana som hoppar på vågorna och hotar att välta. Där kom också ångbåtar som tutade.

Plaskade glatt och intensivt i flera minuter. (Typisk plaskare). Klev upp igen, duschade, klädde på mig och travade nöjd och belåten hela vägen hem. Mitt badande tog säkert fem minuter. (Ligga på gräset? Omöjligt!)

Såg förresten en vit Kalle Anka med gul näbb som tycks leva ihop med fyra vanliga gräsänder. Första gången jag såg den låg den och sov, och jag trodde det var en stor porslinsanka som någon konstsinnad person lagt bland de andra änderna. Men den är riktig. Vad är historien bakom den vita ankan?

Så nu har jag badat även i år!

Uppdatering: Halv tolv på natten slår det mig att jag glömt en sak till: Att äta middag. Nu håller jag inte med om att en inställd middag också är en middag, så snart ska jag äta och lösa sudoku.

Jag gillar Monk och Stottlemeyer (Shalhoub och Levine).

Sång Bonnie Tyler.

Introt:

Bakteriskräck, agorafobi, alla sorters fobier har Monk, privatdeckaren, f d polisen. Tony Shalhoub, amerikan-libanes (båda hans föräldrar har rötter i Libanon och han måste vara en av Amerikas mest populära araber) spelar honom. Han är också scenskådespelare och var med i Heat och Mannen som inte var där.

Men jag undrar om ändå inte min absoluta favorit i den här serien är Ted Levine, som spelar den hårt prövade mordutredaren Stottlemeyer – machomannen som ständigt måste be nervösa Monk om hjälp. Han har den ovanliga kvalitén att se ut som en desillusionerad gammaldags snut och samtidigt vara både imponerande och rolig.

07monk
Levine i mitten.

Ted Levine var mördaren i När lammen tystnar och har haft ett litet helsike att få roller efter det. Här är han perfekt, och med mustaschen försvinner den perversa atmosfären runt honom. Att se honom kasta bittra blickar på Monk och följa hans trippande med blicken är en njutning.

Numera tror jag han anses mera sexig än skrämmande.

Ted Levine

Vad är belting?

När vi sjöng, Bloggblad och jag och hon lärde mig en massa uppsjungningstricks, berättade hon om olika sätt att sjunga. Musikalartister, säger hon, kör med ”belting”. Små tunna tjejer kramar på något sätt om luftstrupen inifrån och kan blåsa på utan bara helsike. (Min svordom!) Nu undrar jag, hur gör de? Jag vill också blåsa på utav bara helsike.

En gång i min späda ungdom blåste jag nästan en halv kör av scenen, vilket inte alls var bra, för i en kör ska man vara en ensemble och inte hojtande individer. Men om jag kunde få tillbaka det där när jag står där solo vore det helt underbart.

Något musiksnille ombord som kan förklara?

PS. Wikipedia har en förklaring, men jag begriper tyvärr inte mycket av den…

PS II. Jaha, det här är tydligen ett hett ämne. Nu har jag hittat en uppsats på Göteborgs Universitet, ”Belting- En kontroversiell sångteknik under debatt” av Anna Maria (Anne-Marie?) Nordström. Definitionen på belting är osäker och likaså om rösten tar skada eller ej.

Nu börjar jag i alla fall ana varför rösten gick åt skogen för ett tag sedan när jag sjöng hela dagarna. Om man sjunger i ”talteknik” (som jag antar att jag gör) och försöker nå höga toner, är det inte bra för stämbanden. Särskilt om man inte är uppsjungen. När jag sjöng med Bloggblad däremot efter vi sjungit upp länge, kunde jag hålla på utan att börja hosta.