Snälla rör

Vissa saker behöver man inte fixa. Som vattenröret under min diskbänk, till exempel.

För rätt många månader sedan sprang det läck. (Dvs sprang och sprang, det låter som en källa, men det droppade bara rätt friskt ur varmvattenröret.) Rådig som jag är, satte jag en kastrull under läckan. Och tömde den med jämna mellanrum.P g a min grundmurade tro att krämpor går över och saker nog blir bra vad det lider, ringde jag inte värden. Lättare att tömma kastrullen.

Lustiga saker började växa där nere. Inte organiska levande grejer, utan något som såg ut som början på intressanta stalagmiter/-titer. Alltså inte bara där det droppade, utan överallt i kastrullen. Tyvärr hade jag inte tid att forska i detta, så ni får gissa själva vad det kan ha varit. Liksom kalkaktigt. Och det eroderade metallen.

Och så en dag var röret inte läck längre! Bara så där. Kanske hade det stalagmitat ihop sig själv, vad vet jag? Kanske är katten hemlig rörmokare? Kanske har jag en poltergeist som fixat röret med tuggummi?

Där ser man – man ska inte förhasta sig utan ta det lugnt och sävligt. Det ordnar sig, det mesta!

Snabbvisit i Köpenhamn – Kirsten Bonnen Rask, film, mat, Zentropa

Frukost
Frukost i Köpenhamn i morse. Kirsten sitter till vänster, kort hår och linne.

Filmadaptionsgruppen träffades i Köpenhamn hos dramaturgen Kirsten Rask (dramaturg, diplomat, tillika matmamma och gästfri) för att diskutera varandras manusutkast. Jag åkte ner för ett dygn igår morse. 6:20 gick tåget, vid tolvtiden var jag i Kirstens och Christians gula tegelhus i den lummiga trädgården och fick den mest inspirerande lunch. Det var lax, bröd, fantastisk avokadoröra, en särskild sorts rödbetssallad (inga likheter med det vi äter till köttbullar), någon sorts otrolig gryta och en himmelsk hemgjord soppa.

Sedan pratade vi Den sjätte natten. Jag tror det kokade ner till frågorna: Är detta Short cuts med action eller en genrefilm? Och hur hanterar vi det hele? Idéer kastades fram och tillbaka, men inga slutgiltiga beslut har fattats.

Det är något speciellt med en hus där man gillar tio gäster – till frukost. Där det finns en hund som heter Mille och stora fågelburar i trädgården och där en konstrande författare får sova över. Där folk kommer och bor för att fixa manus i slutskedet, där väggarna utstrålar: Här händer det grejer! och där ens pyjamasbrallor som sett bättre dar men som man inte kan leva utan (och hade tänkt smussla med), blommar och trivs och får nytt självförtroende. Där ingenting är perfekt utom gästfriheten, maten och arbetsglädjen.

Igår kväll var det middag på filmbolaget Zentropa (Lars von Trier-filmerna – bland mycket annat). Zentropa har övertagit en enorm militärförläggning – grusplaner, tegelhus i rader, jättelokaler. Det finaste med dem är att de utbildar barn i film, det finns ungar som gått på kurs där sedan de var tretton och nu är tjugo. (Tänk om jag haft ett Zentropa när jag var tretton och fick min första 8 mm-kamera, projektor och klippattiraljer. Det hade varit ovärderligt.)

Receptionen är stor som en hangar och där stod ett bord i ensamt majestät ute på golvet. VD Peter och producenten Mikael gillar matlagning och stekte gott kött och gjorde fantastisk färsk pasta och hade bakat gudomligt bröd.

Med vinglas i händerna visades vi runt på området. Där finns t ex en märklig liten stugby. Manusförfattare och regissörer ville inte vara för nära varandra men behövde samtidigt sällskap, vad göra? Jo, ett gäng pyttesmå stugor inskaffades och placerades i ett inte speciellt inspirerande hörn av området, och där kan de sitta i varsin liten holk och hålla ett öga på varandra. Men inga blommor, inget pynt, ingen utsikt. Genomgående för Zentropa: Inget mys och pys. Det är en lite märklig atmosfär runt hangarer och tegelförläggningar. Avskalat, raljant, vitsigt, effektivt och rensopat.

Här träffade jag också Per-Erik, VD på Filmpool som håller i manusprojekten, och Sten från Omegafilm. Vi hängde med dem till den båt i Christianshamn där de bodde hos vänner. Och sedan hem till hotell resp. till Kirsten, där hon generöst lånade mig sitt eget rum. Och där låg jag i morse medan jag väntade på att klockan skulle bli något värt att tala om och kikade på hennes ungefär 36 hyllmeter böcker (samt manushögar) och tänkte att det är nog ingen idé att skicka henne en bok som tack.

Frukosten imorse var återigen helt sagolik. (Blir detta en matblogg?) Melon, hjortronmarmelad, annan marmelad, kärnmjölk, gårdmjölk, yoghurt, müsli, bröd, ostar, smör, grov leverpastej, ägg,tomater, gurka… Och sedan höll Kirsten lektion i matrummet. Film och mat, två av jordens välsignelser.

Jag tog halv-ett-tåget hem. Trodde Öresundsbron skulle vara fantastisk, men det går ju i ett nafs att fara över den. Såg på avstånd Malmös Turning Torso, som jag hellre skulle kalla Kittlade Katrin, som det huset vrider sig. Eller kanske byggnaden ser ut som en Brio-leksak i kolossalformat?

Och jag vet fortfarande inte hur babyn ser ut!

Missbruk

Ali Baqeri (Iran, i sin protest mot att profeten Muhammed avbildats som rondellhund)säger till nyhetsbyrån Fars att han respekterar pressfrihet, men att den friheten ”inte ska missbrukas till att förolämpa religiösa människor”.

Är det inte bra mycket värre när religion missbrukas för att förfölja, förtrycka, tortera och tysta folk?

NU…

…är hon här!

Omkring klockan elva i förmiddags kom barnbarnet, eller rättare sagt då födde Caroline henne, och nyss ringde hennes farbror och berättade. Allt gick fint!

Det hela gick av stapeln på det närmaste sjukhuset, och i korridorerna stapplade hungriga blivande pappor omkring. Mammorna får nämligen mat, men inte papporna. ”Det är det stora samtalsämnet här”, sa den blivande pappan i telefon till sin bror under händelsernas gång. ”Bland PAPPORNA, ja!” hojtade den blivande mamman i bakgrunden.

Och nu är hon här, och 3 800 gram vägde hon, och nu ligger hon nog och snusar och sover.

Välkommen, lilla stumpan! Vad duktig du var, C!

Kompletterande uppgifter har nu influtit från den stolte fadern. Babyn väger 3840 gram och är 51 cm lång, för att vara exakt. Hon såg också ut ”som ett irriterat russin”, påstår han, men låt inte lura er av den kärva tonen, för han är alldeles, alldeles väldigt lycklig. Och jag håller förstås på att förgå av nyfikenhet på hur hon ser ut, med tanke på alla huller-om-buller-gener i den här familjen. Svart hår, blont hår, rakt hår, krulligt hår, tjockt hår, tunt hår, blå ögon, bruna ögon… Ja, just nu är hon väl troligen flintskallig förstås, gullungen…

Film igen

Jag är inte speciellt glad åt filmmanuset för ögonblicket, har suttit sedan halv sex i morse och försökt förvandla det tillbaka från ett amerikanskt standardmanus till något som i alla fall behåller en del av syftet med och själen och stämningen i boken. En del av mina notes har Johan tagit med, andra har han struntat i eller bara inte svarat på. Som det ser ut nu skulle jag bara säga nej rakt av. Det som är taget direkt ur boken fungerar, en del tidsproblem är snyggt lösta, men han har inte tänkt efter vad som egentligen sker i varje scen och hur man ska bevara det på film.

Om vi inte samarbetar ordentligt på det här manuset har det ingen mening. Det är ingen övning i att göra en amerikansk film enligt mallen 1A.

Jag är trött och ska egentligen skriva bokmanus och nu vet jag inte ens om det arbete jag lägger ner på filmmanuset – vilket är en hel del, från hela scener till tusen småändringar – är något som han tänker gå runt i slutändan för att göra en ordinär slick actionrulle. Finns inte förtroendet finns inget att jobba med.

Jag har läst en hel del nummer av Creative Screenwriting. Vanliga tvisteämnen är att manusförfattare inte tas på allvar och att böcker inte bara förkortas utan förvanskas.Rådet från en ärrad veteran i branschen: Vill du ha kontroll över ditt verk, behåll kontrollen!

Man kan som bokförfattare sälja optionen och glömma alltihop, låta filmfolket använda den som de vill för ett helt nytt verk och återkomma på premiären. Det är helt okay och kan bli fina filmer av det, kanske t o m bättre än originalet. Men det går inte med den här kriminalromanen, eftersom filmen då automatiskt blir direkt kontraproduktiv till det jag ville göra med att skriva boken. Det vill säga filmen blir macho och koncentrerad på männens olika sorters tuppfäktningar.

Jag har gett exempel tidigare på hur kvinnorna förvandlas från aktiva subjekt till passiva objekt i två viktiga sekvenser. Nu ser jag att en viktig scen där en pappa beundrar sin dotters samhällsengagemang förvandlas till puttinutt där han ler (överseende och ömsint) åt hur gullig hon är. Den scenen har f n 14 repliker varav ingen ägnas åt scenens verkliga innehåll, medan en skärmytsling mellan en polis och två enkelspåriga slynglar får 34. och så vidare.

På måndag åker Johan till Köpenhamn för att diskutera denna manusversion med den danska dramaturgen. Jag bad om hennes mailadress och fick frågan: Vad ska du prata med henne om?

Ja, vad?

Jag frågade Filmpool Nord om jag kan hänga med, eftersom vi måste skriva det här manuset tillsammans, annars blir det inte bra. Jag fick inte ens ett svar. Kanske mailet inte kom fram, det har hänt.

Jag vet inte om det här löser sig. Just nu är jag arg och undrar om vi alls ska fortsätta. Det kan fungera om vi samarbetar på allvar, men inte om det blir så här.

Jag behöver reda ut det här och lite tid och svängrum och eftertanke och stressa av och det ena med det andra, så det blir bloggpaus ett tag.

Vi ses! Sköt om er!

Busy morning

Har suttit vid mailen praktiskt taget i ett sträck här hela förmiddagen. Dels har nu fantastiska Trulsa fixat ett hotellrum i Göteborg två nätter för bokmässan, dels har jag just fått bekräftat att jag ska prata en timme i Ystad Stadsbibliotek den 25 oktober klockan 21:00 (kulturkväll), dels mailar Johan och jag intensivt om scenerna i filmmanuset.

Vi stryker och sedan ska vi inte bara lappa ihop de lösa ändarna, utan det blir på sätt och vis ett nyskapande. Jag har både konstnärs-, film- och producentglasögonen på mig samtidigt, och det älskar jag.(Producentglasögon i meningen att jag tänker på kostnader och antal personer som behövs). Utmaningar! Problemlösning! Härligt!

***

Dessutom har jag en dårpippikonversation med Matilda i hennes kommentatorsbås, apropå att hon bara vill dra något gammalt över sig när Internet inte funkar. Den går ungefär så här:

Annika: Det var skitirriterande igår med alla bloggar man inte kom in på.. inte bara blogspot, utan .se också. Man sitter och hoppar. Och förstår hur det blir när alltihop rasar en vacker dag. Har vi diligenser och stencilapparater och brevduvor redo, jag bara undrar?

Matilda: Jag är svårt nätberoende och tycker illa, illa om när jag inte kan läsa det jag vill. Brakar hela systemet ihop får vi väl kommunicera med att skicka röksignaler!

Annika: Funderade på det, men det är så LÅNGT till Australien. Kanske om man packar in röken i liksom ballonger?

Matilda: Nä, man har ju basstationer som tolkar och skickar vidare. Men vete fasiken vad som händer om de tolkar fel. Det som kommer fram till slut kan ju vara nåt helt annat.

Annika: Ja, särskilt om det är röksignaler och det blåser – tänk om röken går åt andra hållet och meddelandet hamnar på Grönland…?

Matilda: Ja, eller om ett par fåglar flyger förbi precis när man skriver ”vad du är rolig” och det blir ”vad du är rälig”…

***

Och så är det min nära kompis i annat land som har ett intressant liv just nu, förutom att hon är min confidante. För första gången har jag fått lust att skriva film på riktiga människors upplevelser. Jag skrev det nyss till henne mest på skoj, men det är faktiskt en fin idé – får se hur hon reagerar.

***

Och NU kvart i två kommer jag äntligen loss och kan gå ut ett tag.