Fragment

* Det står en serbisk polis nere på gården. Han ser stor och stark ut och var kommissarie i Belgrad i tio år. ”Aj, aj”, sa jag. ”Pang, pang?” ”Lite”, sa han. Han kom hit på grund av kärleken och svenska har han inte lärt sig än, så nu är han sysselsatt med att renovera vår gård, dvs lägga fuktspärr ovanpå den våta asfalten så att vätan aldrig försvinner och sedan ösa på sand och singel och dylikt. Norra delen av gården är nu effektivt avskild från den södra (där dräneringen finns) medelst en upphöjd gång, inramad av modern rostig plåt och belagd med skiffer och asfalt i mönster. Vad beträffar nya fina cykelstallet har man ställt reglarna rakt på asfalten utan minsta fuktskydd under, så änden badade igår i en liten glad sjö. ”Ladoga!” försökte jag förklara och viftade med armarna och mimade hur rötan kryper upp inuti regeln. Han bara log. Den andra killen är inte serb utan georgier, och de kommunicerar på ryska. ”Alla bara rusk”, som polisen sa.

* Nu är jag nästan klar med en bok. Nästan så jag klarar deadline. Det är bara det att det är fel bok. Inte den jag har kontrakt på. Det är Davidsson 4 det tyska förlaget vill ha, men det är Rum 129 som är i slutspurten. Jag har undrat vad det beror på. Jag vill skriva klar Davidsson 4, jag kan knappt bärga mig, men den signalerar att den behöver tid. Inte så här mycket tid i och för sig, det är bland andra ting moderns hjälpbehov sedan februari 2006 som ställt till det – men tid. Därför att, förstod jag igår, teman från mitt eget liv sipprar in i boken på ett mer konkret vis. Inte bara det att den rör sig kring ett adoptivbarn som söker sin far, utan även på andra sätt. Inte så att jag kalkerar något på mitt eget liv – omständigheter och personer och sättet de agerar på är till 99% annorlunda än i verkligheten. Men dessa teman berör mig och de måste få landa för att det ska bli bra. Till den bok som snart är klar finns det ett mer betryggande avstånd som gör den lättare att skriva och lättare att sjunka in i. Jag är väldigt förtjust i den. Men idag var det dags att maila förlaget om det här och ni får gärna hålla en tumme för att vi löser det smidigt och bra, för att de tycker om Rum 129.

* Projektet. Jag har ev. ett projekt på gång på Gotland. Det har med gamla hus och nya hus och intressanta kulturella ting att göra. Min hobby är att rita hus, samtidigt som jag gillar gamla hus, samtidigt som jag behöver plats för att dra igång saker jag vill göra – film, teater, med mera. Alltså kan det tänkas att jag gör en rätt omfattande affär, som dock fortfarande är i inledningsstadiet. Jag har känt på platsen och känner mig väldigt hemma där, men det finns en rad rätt substantiella aber. OM jag drar igång detta projekt, kommer jag nog att starta en helt egen blogg om det.

Saknad

(Nej, min mamma mår bra.)

Ibland är saknaden och smärtan och sorgen så stora att man vill krypa ur skinnet. Och så läser man en blogg och plågan blixtrar till och man skickade ett mail man kanske inte skulle sänt om man inte blivit tagen med överraskning och inte hunnit gardera sig.

Det var inget elakt mail. Det var bara ledset. Men ändå.

Modern

Trygghetsjouren ringde just. Min mamma har tryckt på larmet och vill ha ambulans, för hon har ont i hjärtat. Så jag åker till henne nu. (Varför ringde hon inte mig?)

***

Jag kom samtidigt med ambulansen precis som förra gången, och hissjäveln stod precis som förra gången. Hon var rätt pigg. In på akuten igen, några timmars väntan, EKG och blodprover. De gav henne nitroglycerin redan i ambulansen, och nu ligger hon nerbäddad med hjärtövervakning. Jag fick höra att den drastiskt tilltagande virrigheten troligen beror på blodtrycksmedicinen. Hon är fortfarande klyftig och kan räkna baklänges utan problem och man kan visa henne saker och ta bort dem, och hon minns vad det var. Så förmodligen blir det bättre utan medicinen.

Damoklessvärdet är golvet som ska brytas upp hemma hos henne och den väntande evakueringen, den oroar henne därför att hon inte kan komma ihåg vad vi beslutade. Hon undrar varje dag om hantverkarna ska dyka upp och om hon ska flytta någonstans. När man varit VD och förlagsredaktör och haft egen firma i olika omgångar, måste det vara rätt skrämmande att förlora kontrollen. Men hon förlitar sig på mig. Hon vet att så fort det är något (som nu), så får jag reda på det. Och jag kommer.

Förhoppningsvis behåller de henne över natten. Hon hade plockat med sig halva lägenheten i en tung väska, en del av det plockade jag med hem igen – som hennes pengar och girohäften, de ska INTE finnas på sjukhuset.

När jag gick hade hon just fått kaffe och smörgås och hon ligger i ett ljust och fint rum, så för ögonblicket känns det rätt OK.

Prat i Ystad: Hela listan.

Det var alltså kulturkväll i Ystad i torsdags, och här är hela historien i praktisk listform.

1.
Resa ner med tåg: Migrän 60%. Trötthet 90%, därför att Belåtenhet också var 90%, därför att istället för att sova i morgonväkten hade jag skrivit mittenbiten i ett kapitel jag länge grunnat över. Jag hade början och slutet, men inte mitten. Förrän nu. Ibland tar pusselbitarna lite tid på sig innan de faller på plats.

Sällskap på tåg var däremot nere på 0%. Jag är infernaliskt pratsugen på resor och hittar alltid folk att sällskapa med, men den här gången markerade grannen vänligt men bestämt att hon ville läsa Hänt i veckan och en bok i fred, så det fick hon. Istället försökte jag hitta på en bra inledning till mitt prat. Det stördes tyvärr av att lässugna grannen satte sig att sova vänd mot mig, så det kändes som om hon läste över axeln. MEN på Pågatåget mellan Malmö och Ystad hamnade jag mittemot en gotländsk sjukgymnast som vidareutbildade sig i kognitiv beteendeterapi, och HON lade faktiskt ner sin bok och pratade.

2.
Ankomst till Ystad: Hav. Fina hus. Trevlig bibliotekarie, Lena, tog emot; jag kände igen henne redan från tågfönstret. ”Man ser alltid på bibliotekarier att de är bibliotekarier”, förklarade bibliotekschefen Ylva senare. Och jag som trodde det var mitt förfinade sjätte sinne. — Låg och degade på mitt rara blommiga hotellrum, nu nära medvetslöshet av trötthet, och letade upp saker att läsa ur böckerna om huvudet plötsligt skulle bli tomt. Tog tablett. Kollade klockan. Nu funderade även magen allvarligt på att lämna in sin avskedsansökan. Men hade aldrig en tanke på att ställa in. När man bokat in sig på författarprat och kulturkvällar är man i show business, man ställer helt enkelt inte in oavsett hur man mår. Bytte kläder, satte på mig författarjackan, gjorde makeup och hämtades till biblioteket.

3.
Biblioteket: 100% trevligt. Fullt av folk. Hela personalen var där och hade gjort om ut- och inlåningsdiskarna till bar. Öl, vin, vatten, smörgåsar komponerade av Jan Hedh, den andre talaren. Janne har skrivit bok om choklad. Man han är inte bara expert på choklad, han är en fullständigt hängiven aficinado. Han vet allt om choklad, han talar med choklad, säger han.

Lokaliserade dasset, förmanade magen och hittade Elisabet och Annika vid ett bord, mumsande på smörgåsar gjort på bröd med (just det!) choklad i.

4.
Pratet: 100% roligt och lyckat! När man väl står där med strålkastarna i ögonen försvinner trötthet och migrän och magen tystnar i pur häpnad. En tekniker gav mig en Madonnamikrofon, ni vet en sådan med en pinne med mikrofon på som sticker fram ur håret. (Jag har alltså inte förstorat läpparna på bilden, det är Madonnamikrofonen som plutar.)

Jag var först, vi saxade våra framträdanden. Lena introducerade.

– Ni som har en stjärna på biljetten har vunnit böcker, sa hon.
– Vad hon glömde berätta är att ni som inte har stjärna på biljetten får diska, sa jag.

Gapskratt, och trivsamheten omslöt oss som en varm filt. Det var inte läge för djupdykningar i hemskheter och psykologi, det här var en trevlig kväll med deckare och choklad, vilka passar utmärkt ihop. Och publiken var så fin. Jag drog min inledning som gick ut på att det råder en märklig chokladbrist i mina böcker, allt som finns är några trasiga vaniljdrömmar i Den sjätte natten och kladdkaka i Morden i Buttle, och sedan var det bara att prata på om skrivande, research och roliga anekdoter. Jag tror min imitation av en hysteriskt kluckande postmodernistisk höna med vit tofs på huvudet faktiskt var väldigt välfångad, och jag fick frågor på slutet, vilket är kul.

En gång vid ett helt annat tillfälle delade jag talarstol med en bra och intressant författare (här kallad X) som olyckligt nog såg publiken som sin fiende. Vi pratade om det på resan till orten i fråga, och jag försökte säga att det är precis tvärtom. Men det bet kanske inte riktigt.

Jag pratade först och gaggade glatt på i vanligt ordning, och sedan kom då den andra författaren.

– Känner ni igen mig? röt X.

Publiken satte sig kapprak i bänkarna som en förskrämd skolklass och nickade stumt.

– HAR ni sett mig på tv? förhörde X vidare.

Publiken nickade igen.

– Men HAR NI LÄST MINA BÖCKER?

Nu skakade hälften av åskådarna blygt på huvudet, och man kunde se att de undrade vad straffet skulle bli. De ville bara X väl, det kände jag, och de var öppna och ville gärna lyssna, men X uppfattade det tyvärr inte. X ville gå till rätta med kändiskultur och mytbildning och tog dessvärre ut sin frustration på sin publik. Det var säkert inte menat att låta så aggressivt, men det blev så.

Men här var det alltså en annan stämning.

5.
Ystad by night: Ystad stänger klockan tio. Elisabet, Annika och jag köpte alltså en pizza på en pizzeria där vi halvt uppvaktades, halvt hotades av en stor karl som sa att han såg ut som Rolf Lassgård. Vi tog med oss pizzan till hotellrummet och satt och pratade och skrattade till bortåt midnatt. Elisabet har en alldeles underbar, varm norrländsk dialekt som lyser upp halva stan.

6.
The Aftermath: Åt frukost och träffade hotellägaren som bad mig att inte förlägga några mord i hans hotell. Jag lovade. Dessutom var jag ju on Wallander Territory, och den gamle sheriffen himself kunde ju dyka upp när som helst. ”You are on my turf, newcomer”.

På tåget hem stötte jag på Maja Lundgren, som ju skrev Pompeji och den omsusade Myggor och tigrar. Jag brakade fram i min vanliga diskreta stil och presenterade mig, men beslöt sedan att hålla min pratsugenhet i schack. Maja Lundgren satte sig några platser längre bort och började läsa en bok. Jag försökte hitta en bekväm ställning i de förbenade tågstolarna och småpratade med lite trevligt folk runtomkring (en dam vars sudoku jag försökte hjälpa till med gav mig förresten en bok. Tack!)

Framåt halvtvåtiden höll det inte längre. Jag böjde mig belevat över den spröda Maja Lundgren och sa: ”Förlåt att jag stör, men vill du hänga med till bistron och prata skit om dumma redaktörer?”

Det ville hon. Nu gjorde vi inte just det (pratade om redaktörer, alltså) men om en hel del annat. Jan Hammarlund anslöt och berättade lyckligt att han hittat en italiensk översättning av en av sina sånger på Internet och tagit kontakt med denna okända beundrare.

Tackade Lundgren för trevligt sällskap i Stockholm och klev ner i tunnelbanan. Där jag stötte på Kurdo Baksi, som jag mötte via Stieg Larsson en gång i tiden. Han hade träffat mina söner på ett bröllop i somras, sa han. Stockholm är inte stort.

Katten låg som vanligt i bokhyllan. Telefonen blinkade.Mamma hade ringt. Två gånger.

”Skulle inte du komma hit…?”

Back to everyday life.

Logiska kullerbyttor

RFSL, den lobbygrupp som driver frågan (om könsneutralt äktenskap), hävdar att det finns goda skäl till en sådan förändring. Hur hållbara är då deras argument?

Det första argumentet är likhet inför lagen. Men i svensk lagstiftning är vi redan lika inför lagen: Alla har samma rätt att gifta sig. Däremot får man inte gifta sig med vem som helst. Men det får man inte göra med en könsneutral äktenskapslag heller! Nuvarande lagstiftning innehåller ett antal begränsningar om ålder, antal, släktrelationer, civilstånd och kön. En könsneutral äktenskaps¬lagstiftning kommer fortfarande att innehålla precis samma sorts avgränsningar som den nuvarande lagstiftningen – med en justering. Argumentet om likhet inför lagen håller alltså inte.

Det här märkliga resonemanget hittar man på ”Bevara äktenskapet”-kampanjens hemsida. Jag förstår inte hur någon kan undå att se bristen på logik här? För naturligtvis innebär inte nuvarande lagstiftning likhet inför lagen, eftersom bara de som vill gifta sig heterosexuellt får göra det. Den som är homosexuell kan av naturliga skäl inte vilja det och får alltså inte, som sin heterosexuella motsvarighet, gifta sig med den han/hon älskar.

Jag har varit gift och kan inte för mitt liv fatta på vilket sätt det skulle ha hotat mitt äktenskap, om homosexuella också fått gifta sig. Vad har de med min och min mans relation att göra? Skulle deras inflytande genom någon sorts mystisk osmos tränga sig in och förgifta oss?

Det är precis som om de här människorna faktiskt inte litar på att äktenskapet mellan man och kvinna är så naturligt som de själva hävdar. De tror tydligen att formen, inte människans egen fallenhet, är det som skapar äktenskapet. Istället borde de ju känna sig säkra på att det heterosexuella äktenskapets essens skulle hålla och fungera vad man än kallade det, raketost till exempel. Om oemotståndliga naturliga krafter för ihop man och kvinna sedan urminnes tider, är det väl skit samma vad man kallar det och om homosexuella får göra samma sak?

Det är som om de utgår ifrån att om äktenskapet inte längre är begränsat till heterosexuella, kommer många heterosexuella inte att vilja ingå det. Mycket märkligt. Fruktar de i hemlighet att många gifta i själva verket är garderobsbögar och -flator och nu med en lättadens suck kommer att lämna skutan, och att de därför vill tvinga dem kvar?

Det är något man ofta lägger märke till – fanatiker tror inte själva på sitt budskap om att deras uppfattning om människans sanna natur är riktig. Därför försöker de tvinga omgivningen med mer eller mindre subtila metoder att följa denna ”sanna” natur. Som detta med att kvinnans naturliga plats är i hemmet, till exempel. Vore det så, skulle man inte med vilda hästar kunna dra kvinnan ur detta hem, inga lagar och begränsningar för kvinnors frihet skulle behövas. Nu är det inte så, och därför har man helt sonika i en rad patriarkala länder förslavat kvinnor med rena förbud. Kvinnor måste med lag tvingas att inte gå ut ensamma, att inte lära sig köra bil, att inte ta in på hotell oeskorterade, att inte skilja sig, att inte resa utomlands utan mannens tillstånd. Trots att dessa fanatiker, i detta fall religiösa sådana, med egna ögon kan se att de inte kan hålla kvinnan på hennes ”naturliga” plats utan hot om rent våld, hävdar de fortfarande att det är naturens ordning.

Det är lite av samma stämning av skräck som verkar diktera den här kampanjens nervösa omsorg om den traditionella äktenskapets form. Som om män och kvinnor inte skulle kunna bli kära och vilja ta hand om sina barn om homosexuella också får gifta sig. De tror att formen styr innehållet i stället för tvärtom. Det finns många mycket grumliga, outredda känslor där.