Höj en fana för friheten!

Jaha, och nu kan jag plötsligt varken kommentera hos Lotten eller Stationsvakt utan att skaffa mig ett BloggerGooglekonto. Wv hos Lotten när jag var där nyss var bvukonk, vilket passar verkligen utmärkt, för detta konkar ju den fria kommunikationen på bloggarna totalt. Protestera, säger jag! Gå in och fibbla med era inställningar, släpp in folkets massa till er igen! Jädrans Blogger (Google?)! (Jag är banne mig kränkt.)

Uppdatering: Jo, man kan fortfarande kommentera utan att öppna konto, har jag blivit upplyst om nu. Det finns en rad för nickname där man skriver sitt vanliga kommentatorsnamn, och vill man länka till sin blogg eller något annat, kan man göra det inne i texten. Det tar längre tid, men det går ju.

Nu försökte jag skriva en hur-man-gör-en-länk-skola här, men bloggen blev alldeles förfärad över mina åskådliga exempel som ju inte gick att förvandla till snygga länkar eftersom jag bara ville visa hur man gör. Alltså: Gå till Lottens länkskola! (Hon löste det finurligt med en BILD av hur det ska se ut.)

Och för er som är nyfikna… /// Uppdatering

… kan jag tala om att jag just dragit mig ur budgivningen på den lilla ettan i Visby. Inte för att den inte är värd sina pengar, det är den visst det. Men luften har gått ur mig. Och jag måste ägna mig den här boken i lugn och ro.

Det har gått åt en hel massa energi och drömmar (och resepengar!) till Projektet, så bara tanken på att åka till Gotland igen, skriva papper och få nyckel och administrera att lägenheten blir uppmöblerad (även om det inte behövs så mycket av den varan) och köpa tallrikar och bestick osv gör mig bara trött.

Jag skulle säkert få enormt kul där med att bjuda hem Gotlandsbekanta två och två – fler får inte plats åt gången! – men det blir helt enkelt för mycket och för splittrat för ögonblicket. Vi får se vad våren erbjuder. Och då tänker jag också ha mitt körkort.

Uppdatering.

Nu ligger även huvudbyggnaden och marken i Projektet ute till försäljning. För att få ihop det pris de vill ha, har ägarna alltså slutligen bestämt sig för att splittra gården och sälja husen var för sig.

Jag har just tittat genom bilderna på nätet. Det känns väldigt konstigt. Det är ju ”mitt” hus.

Adjö, projektet! Det var väldigt, väldigt fint att träffas, synd att det inte blev vi. Andra krafter styr. Kanske jag kan komma och rädda dig från plasttapeter och frigolitisolering vid något senare tillfälle? Man vet aldrig!

Krasch sa det.

Projektet började på ett lite udda sätt. Jag kom till Gotland för att titta på en gård till salu och var den enda spekulanten, men ändå var mäklaren märkligt ovillig att ha mig i bilen. Jag var tvungen att fråga för jag har ju, hur det nu fallit sig, ingen bil på Gotland. Eller alls, om man ska vara noga. Nå, han ändrade sig (”du kan komma och ställa dig utanför vår firma” sa han motvilligt) och vi åkte i väg i strålande höstväder.

Vi småpratade i alla fall glatt, och när vi körde in sista biten mot gården med kalkstenshusen kändes det väldigt bra. Jag kände mig hemma med en gång. Det gör man inte alltid. Jag gillade luftigheten och åkrarna och träden och det mesta, utom ett sanslöst fult jättegarage, men det står i ett hörn för sig. När vi kom in i huset kändes det ännu bättre. Det fanns en sal som gjord för litterära aftnar, ett mindre vardagsrum med liten öppen spis, en veranda mot solnedgången. Där uppe ett stort sovrum med ett lagom arbetsrum mittemot och en stor stensal som gjord för invigningsfest/filminspelning/gästrum/framtida två gästrum.

Det fanns plats för diverse projekt även i andra byggnader. Vi flängde hit och dit och tittade på allt. Det fanns ännu ett hus med ännu vackrare puts, för gäster eller uthyrning. Här kunde jag lägga Harrison Ford, tänkte jag. Perfekt.

Nu fanns det förstås vissa små nackdelar, visade det sig. Trappan var lite vittrad. Nå, hur svårt är det att göra en ny trappa? Inget att bråka om. Sedan hade putsen flagat här och där, men det gör den på gamla hus. Måste underhållas helt enkelt. Inget stort bekymmer. Sedan svajade verandan något kanske, men det är ju bara att skaffa lite tjockare brädor. Och underdelen kan man ju måla om, och ruttnade lister är faktiskt ingen stor grej att ersätta.

Vinden var isolerad med lösull, och nu hade den tyvärr sjunkit ihop till ingenting, men det är rätt lätt att rulla ut minerallull på vindar. Har jag gjort en gång på vårt förra hus. Sedan var takkuporna praktiskt taget oisolerade, men dem kan man ju regla upp och isolera. Och i andra huset fanns det varken el eller värmeelement på övervåningen, men det är ju bara att be en elektriker komma för själva elen fanns där i en dosa, och vill man ha mellanväggar är det ju lätt gjort. Och på loftet fattades bara gipsskivorna och monteringen av ett ventilationsrör som någon bara lämnat på golvet (vattenpasset låg också där). Sedan borde man kanske byta ut oljepannan mot bergvärme, tyckte mäklaren, men den fungerar faktiskt fortfarande.

Det fanns mer. Nu blev jag inte direkt avskräckt, men jag hade vissa svårigheter att få ihop allt detta i mitt huvud. När skulle alla dessa småsaker göras? Hur skulle det finansieras?

Jag planerade, räknade, pratade med bank. Såg för min inre syn vänner och barn och barnbarn på gården. Kände att där kunde jag få frid.

Så annonserades plötsligt det andra huset ut till separat försäljning. Det visste jag ingenting om i förväg, där försvann både den uthyrningen och Harrison Ford. Och de två husen ligger rätt nära. Men det kanske var bra att det såldes för sig ändå? Mindre att göra, lägre pris på det som var kvar. Ändå kändes det som en fingervisning till mig. Jag bidade min tid och hittade puttefnuttlägenheten och försökte ställa in mig på att det kanske var klokast att skaffa ett brohuvud på Gotland först. Jag kunde ju alltid sälja om intressanta saker hände på Projekt-fronten.

Men då kom det ett mycket uppfordrande mail från en av ägarna. Kläm ur dig ett bud nu! sa det. Begriper du inte hur charmigt det här huset är? sa det. Och så kom en rad luftiga förslag som skulle ruinera mig om de händelsevis inte fungerade.

Jag tänkte länge. Och kom med ett bud. Ett rätt lågt sådant, som jag nog inte gett om jag inte blivit direkt uppmanad. Men jag kunde faktiskt inte se hur det kunde bli annorlunda och det priset skulle jag klara av. Hur svaret blev tänker jag inte återge här. Låt oss dra en barmhärtighetens slöja över det, men det skrevs i affekt och var tämligen personligt utformat. Min åsikt är att det hade gått bra att helt enkelt säga nej.

Krasch, sa alltså Projektet. Nu slickar jag mina sår och önskar att goda och duktiga människor (med god ekonomi) tar över dessa hus, folk som tar hand om dem med kärlek och omtanke. Helst skulle det ju varit jag, men det är tydligen ”slutdiskuterat”. Just nu är jag rejält avtänd när det gäller fastigheter och köp överhuvudtaget. OK, låt oss säga som det är: JÄVLIGT avtänd.

*

*

*

Kvart över elva på kvällen:

Nu har jag

° Varit inne hos Supergrannen och gett luft åt min besvikelse och andra besläktade känslor.

° Ätit mat. Ätit glass. Ätit choklad.

° Städat undan allt som har med Projektet att göra i en särskild mapp och stuvat undan på hårddisken. Filmidén ligger dock kvar på skrivbordet.

° Jag har en banktid ang. projektet på tisdag. Den bör väl lämpligen ställas in. (Ni hör hur jag drar benen efter mig!)

° Och jag ska anmäla mig till en bilskola. I morgon. Här i Stockholm.

Moving on…

(Tack för tröstande tillrop i kommentarerna! De värmer den stukade hjärteroten.)

Ta tag i livet

När min goda vän Henrik i Vallentuna dog 1986 kände jag, förutom chock och sorg, att man verkligen måste ta tag i livet. Carpe diem – lev här och nu! Skjut inte upp till morgondagen! GÖR något! sa jag till mig själv.

Och det gjorde jag? Jahadå. Jag satte upp den där konservöppnaren som hade ramlat ner i köket.

En vecka senare lossnade den igen. Så var det med det livstaget.

Häromdagen bestämde jag mig ännu en gång för att leva helt och fullt. Neonlampan ovanför spisen hade blinkat ett bra tag och jag hade åtgärdat detta medelst tändande av ett stearinljus på bänken intill vid matlagning. Det var romantiskt, och man såg inte riktigt hur det gick för maten i stekpannan, så ett visst element av spänning blev det ju också. Men tyvärr luktar det här konstiga ljuset inte så där härligt stearin när man släcker det, utan fotogen. Första gången trodde jag det var en gasläcka någonstans i närheten.

Men som sagt, detta ligger nu i det förflutna. Jag gick och köpte en ny lampa! Det är en ny sort som jag faktiskt kan både avlägsna och till-lägsna utan att behöva tillkalla Supergrannen. Så nu är det ljus över maten, starkt och tillfyllest, och jag är så belåten med mig själv.

Dvs det där plastfönstret över lampan fick jag inte dit. Det ligger på bänken. Endera veckan, så…

(Men behöver man egentligen ett plastfönster över lampan? Nej! säger jag. Korta personer och små barn kan förstås se den, men det mår de säkert inte illa av, för den är faktiskt inte alls så ful.)

Jag flexar mina skills

Rocky
Ur Martin Kellermans serie Rocky

Romarriket kommer ingen undan. Centurionerna klampar inte runt med bronsplattekjolar och hjälm och spjut på våra gator, men deras röster hörs i tusen högtalare överallt. Och vad gör vi? Jo, vi börjar skoja med deras språk och vändningar, eftersom de konstant ekar i våra bakhuvuden och då och då tränger sig före de svenska när vi ska säga något. Att skoja är ett sätt att bearbeta saker som känns genomgripande på någon nivå, saker vi måste förhålla oss till antingen vi har lust eller ej.

Så först använder vi de främmande orden på skämt mitt i svenska meningar, vrider och vänder på dem, hör hur absurda de låter i sitt nya sammanhang, klär på dem svenska böjningar och klämmer in dem i svensk grammatik. Refererar till program och filmer och musik andra sett och hört. Sedan – plötsligt, utan att vi riktigt märkte det – har de integrerats.

Så där spred sig grekiskan och latinet under antiken. Och så sprider sig engelskan nu – i alla fall i Sverige. Jag suger åt mig den själv, ibland får jag verkligen tänka efter innan jag hittar det svenska sättet att uttrycka något. Det engelska flöt upp till ytan först. Jag får verkligen flexa mina skills i svenska.

Och därför blir jag så lycklig och varm om hjärtat när jag hittar enstaka svenska nybildningar. Som rullväska.

Tack för rullväskan!

Program om Norman Mailer

Jag har just gjort mig själv tjänsten att se en amerikansk dokumentär i TV 2 om nyligen bortgångna författaren Norman Mailer. Det finns mycket att säga om honom, men det är en ren njutning att se ett helt program med en människa som kan uttrycka sig (och att se det utan reklamavbrott).

Njut du också – repriser 25/11 och 27/11.