Krasch sa det.

Projektet började på ett lite udda sätt. Jag kom till Gotland för att titta på en gård till salu och var den enda spekulanten, men ändå var mäklaren märkligt ovillig att ha mig i bilen. Jag var tvungen att fråga för jag har ju, hur det nu fallit sig, ingen bil på Gotland. Eller alls, om man ska vara noga. Nå, han ändrade sig (”du kan komma och ställa dig utanför vår firma” sa han motvilligt) och vi åkte i väg i strålande höstväder.

Vi småpratade i alla fall glatt, och när vi körde in sista biten mot gården med kalkstenshusen kändes det väldigt bra. Jag kände mig hemma med en gång. Det gör man inte alltid. Jag gillade luftigheten och åkrarna och träden och det mesta, utom ett sanslöst fult jättegarage, men det står i ett hörn för sig. När vi kom in i huset kändes det ännu bättre. Det fanns en sal som gjord för litterära aftnar, ett mindre vardagsrum med liten öppen spis, en veranda mot solnedgången. Där uppe ett stort sovrum med ett lagom arbetsrum mittemot och en stor stensal som gjord för invigningsfest/filminspelning/gästrum/framtida två gästrum.

Det fanns plats för diverse projekt även i andra byggnader. Vi flängde hit och dit och tittade på allt. Det fanns ännu ett hus med ännu vackrare puts, för gäster eller uthyrning. Här kunde jag lägga Harrison Ford, tänkte jag. Perfekt.

Nu fanns det förstås vissa små nackdelar, visade det sig. Trappan var lite vittrad. Nå, hur svårt är det att göra en ny trappa? Inget att bråka om. Sedan hade putsen flagat här och där, men det gör den på gamla hus. Måste underhållas helt enkelt. Inget stort bekymmer. Sedan svajade verandan något kanske, men det är ju bara att skaffa lite tjockare brädor. Och underdelen kan man ju måla om, och ruttnade lister är faktiskt ingen stor grej att ersätta.

Vinden var isolerad med lösull, och nu hade den tyvärr sjunkit ihop till ingenting, men det är rätt lätt att rulla ut minerallull på vindar. Har jag gjort en gång på vårt förra hus. Sedan var takkuporna praktiskt taget oisolerade, men dem kan man ju regla upp och isolera. Och i andra huset fanns det varken el eller värmeelement på övervåningen, men det är ju bara att be en elektriker komma för själva elen fanns där i en dosa, och vill man ha mellanväggar är det ju lätt gjort. Och på loftet fattades bara gipsskivorna och monteringen av ett ventilationsrör som någon bara lämnat på golvet (vattenpasset låg också där). Sedan borde man kanske byta ut oljepannan mot bergvärme, tyckte mäklaren, men den fungerar faktiskt fortfarande.

Det fanns mer. Nu blev jag inte direkt avskräckt, men jag hade vissa svårigheter att få ihop allt detta i mitt huvud. När skulle alla dessa småsaker göras? Hur skulle det finansieras?

Jag planerade, räknade, pratade med bank. Såg för min inre syn vänner och barn och barnbarn på gården. Kände att där kunde jag få frid.

Så annonserades plötsligt det andra huset ut till separat försäljning. Det visste jag ingenting om i förväg, där försvann både den uthyrningen och Harrison Ford. Och de två husen ligger rätt nära. Men det kanske var bra att det såldes för sig ändå? Mindre att göra, lägre pris på det som var kvar. Ändå kändes det som en fingervisning till mig. Jag bidade min tid och hittade puttefnuttlägenheten och försökte ställa in mig på att det kanske var klokast att skaffa ett brohuvud på Gotland först. Jag kunde ju alltid sälja om intressanta saker hände på Projekt-fronten.

Men då kom det ett mycket uppfordrande mail från en av ägarna. Kläm ur dig ett bud nu! sa det. Begriper du inte hur charmigt det här huset är? sa det. Och så kom en rad luftiga förslag som skulle ruinera mig om de händelsevis inte fungerade.

Jag tänkte länge. Och kom med ett bud. Ett rätt lågt sådant, som jag nog inte gett om jag inte blivit direkt uppmanad. Men jag kunde faktiskt inte se hur det kunde bli annorlunda och det priset skulle jag klara av. Hur svaret blev tänker jag inte återge här. Låt oss dra en barmhärtighetens slöja över det, men det skrevs i affekt och var tämligen personligt utformat. Min åsikt är att det hade gått bra att helt enkelt säga nej.

Krasch, sa alltså Projektet. Nu slickar jag mina sår och önskar att goda och duktiga människor (med god ekonomi) tar över dessa hus, folk som tar hand om dem med kärlek och omtanke. Helst skulle det ju varit jag, men det är tydligen ”slutdiskuterat”. Just nu är jag rejält avtänd när det gäller fastigheter och köp överhuvudtaget. OK, låt oss säga som det är: JÄVLIGT avtänd.

*

*

*

Kvart över elva på kvällen:

Nu har jag

° Varit inne hos Supergrannen och gett luft åt min besvikelse och andra besläktade känslor.

° Ätit mat. Ätit glass. Ätit choklad.

° Städat undan allt som har med Projektet att göra i en särskild mapp och stuvat undan på hårddisken. Filmidén ligger dock kvar på skrivbordet.

° Jag har en banktid ang. projektet på tisdag. Den bör väl lämpligen ställas in. (Ni hör hur jag drar benen efter mig!)

° Och jag ska anmäla mig till en bilskola. I morgon. Här i Stockholm.

Moving on…

(Tack för tröstande tillrop i kommentarerna! De värmer den stukade hjärteroten.)

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

11 reaktioner till “Krasch sa det.”

  1. Med tanke på hur mycket renovering det krävs i vårt hus, som är snart 40 år gammalt… så tror jag du gjorde rätt. Här bor ändå en händig hantverkare (inte jag, jag står bara bredvid och stönar) men det är jobbigt när all ledighet och alla pengar ska läggas på renovering.

    Gilla

  2. Jo, sånt suger så kramar på dig!
    Men man kommer igen efter ett tag när man har, som du säger, slickat sina sår. Att köpa hus/bostadsrätter samt söka jobb är bland det värsta man kan råka ut för i den här världen.

    Allt gott!

    Gilla

  3. Så tråkigt att det blev som det blev. Det märktes ju att du hade planer och drömmar, jag tyckte att jag kunde se allt framför mig, med verandan och solnedgången och allt. Jag förstår att du känner dig både avtänd och tom. Märkligt att det andra huset gick till försäljning separat eftersom du tittat på det (och skulle lagt Harrison Ford där). Dumma ägare, låter det som. Eller också har de hamnat i extremt svårt ekonomiskt läge, så svårt att de kände sig tvingade att ovanpå allt vara otrevliga. Beträffande Harrison Ford läste jag en gång att Britta Svensson i Expressen, när hon bodde i USA, hade barn i samma skola som han. Då var det inte så mycket bevänt med stjärnglansen – han kom för att lämna ungarna iförd tajts (och tröja, får man hoppas) och hälsade aldrig på de andra föräldrarna i klassen.Enlilgt henne klädde han inte alls i tajts.

    Jag tror att du kan citera Lars Gustafsson från boken Yllet: ”Vi kommer igen. Vi ger oss aldrig.”

    Gilla

  4. Bloggblad: Jag är rätt händig, men allt har ju två sidor. Det är roligt, men tar tid.

    Jessika: Tack!

    Annika: Inget är avgjort än såvitt jag vet, huset ligger fortfarande ute. Får se vad som händer. Både ägarna och jag är frustrerade, men jag öser i alla fall inte invektiv över dem, konstigt sätt att bete sig. Harrison Ford – ja, jag minns också den där krönikan! Av en nestor bland filmkrönikörer har jag dessutom hört att HF är en riktig tråkig träbock. Men givetvis har jag redan en filmidé för den där platsen (som sitter i hjärteroten på mig, platsen alltså) och vad gör jag med den idén nu? Skriver klart, antar jag. Vi kommer igen!

    Elisabet: Jag hade nog inte tänkt föreslå honom tights! 😉

    Gilla

  5. Ska man tolka det faktum att huset fortfarande ligger ute som att försöket till ”utpressning” inte riktigt funkade?
    Har också hört att HF är skittråkig att ha och göra med.

    Gilla

      1. Det var en möjlighet de hade övervägt innan jag kom med i bilden. Jag vet faktiskt inte varför – kanske de tänker att det är lättare att sälja dem var för sig.

        Gilla

  6. Det tror jag också. [Att det är fel tid på året för att sälja.] Iaf tror jag att skira björkblad och vitsippsängar drar upp priset.
    Fast ska man ha det beboeligt vid den tiden så vill man antagligen köpa nu.

    Rykte från ön: hantverkarna har preciis hur mycket som helst att göra. I alla fall tar det precis hur lång tid som helst innan de dyker upp. Och rätt vad det är så kilar ett annat intressant jobb på annan ort in sig mitt i ens eget bestyr.

    Gilla

    1. Ja, det var jag tvungen att ta med i min kalkyl. Det som retar gallfeber på mig är att jag hade klarat den här kalkylen med god marginal. Mardrömmen är att det kommer någon som slantar upp rätt antal miljoner och sedan river ner huvudbyggnaden och bygger en mexitegelvilla… eftersom huset är, absolut inte risigt, men inte i som-gjort-för-martinis-med-affärspartners-skick.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s