Snart nytt år/Uppdaterat.

La mig vid tvåtiden i natt och sov lite då och då och vaknade för tjugo minuter sedan, och det var inte ett hårt regn som föll utan mjuka snöflingor som lekfullt virvlade runt i luften utanför sovrummet. Vinden rev och slet i plastskynkena runt takvåningsbygget snett emot, men there’s an ill wind that blows no good och det ska ju bli nytt och fint där när det blir klart.

Jag drömde två drömmar framåt morgonen. I den ena var jag märkligt nog ute och gick med min svartmelerade katt Loppan (utan koppel). Jag tog en ovanlig väg hem från parken, en brant stig, och hoppades den inte skulle sluta vid ett stup. Det gjorde den inte heller – i stället befann jag mig plötsligt på en helt annan plats, i en främmande stad (såg ut som Dalarna), och bakom en röd trästuga skymtade jag en svartbrun björn som vandrade fritt på gatan.

Nu tryckte jag Loppan tätt intill mig (hon hade fått sin döda brors färger, röd och vit) och drog mig undan, livrädd. Min barndoms skräckdrömmar rörde sig alltid om björnar efter att jag sett en i en skog. Sedan märkte jag att det var flera vuxna björnar med sina ungar, och trots att de rörde sig fritt hade de uppenbarligen en husse och ingen annan brydde sig om dem. De var inte farliga.

I den andra åkte jag hem till Rickeby, huset vi byggde i Kårsta för många år sedan och som jag flyttade ifrån 1986. Ungarna var med. Jag traskade rakt in och sa att det här kan vi ju ha som sommarstuga nu, inte behöver jag köpa något på Gotland, vad fint det är, och ena sonen hittade sin gamla cykel och körde runt i trädgården. Sedan gick jag uppför trappan och märkte att det var ombyggt och att det fanns en hel massa sängar för gäster överallt och hörde en manlig röst prata i telefon, och plötsligt mindes jag: Herregud! Jag har ju sålt huset. Och jag som bara gick rakt in!

”Kom, vi måste gå ut härifrån, det är inte vårt längre”, sa jag djupt generad till familjen och traskade snabbt nerför trappan igen. Men där kom husköparens gäster, och jag stannade kvar av någon anledning och sa: ”Jag byggde det här. Med hjälp av ett gäng miljöaktivister”, och de blev intresserade och vi satte oss ner och pratade om allt möjligt.

Så drömde jag faktiskt.

Annonser

Lilla A

Idag fyller mitt lilla barnbarn fyra månader. Grattis, min älskade lilla gumma!

Jag har bara fått träffa henne en enda gång. Jag fick inte gratulera på BB, inte köpa barnvagn (jag tror inte ens att mamman fick veta att jag ville göra det). Blommor och presenter får inga tack. Böner till pappan får inga svar.

Jag har inte velat störa mamman med att prata om saken, jag har velat att hon ska få uppleva sin baby med ogrumlad glädje.

Men hjärtat blöder.

——–

”Till Skatteverket, Stockholm

Jag har en specifik fråga.

26-08-07 föddes mitt barnbarn, en liten flicka. Hennes föräldrar heter XX och XX (födelsenummer), båda Stockholm.
Föräldrarna är inte gifta eller sambos men jag tror de har delad vårdnad. Jag tror den lilla flickan heter A*** i förnamn.

Nu undrar jag: Kan jag få reda på hennes fullständiga namn? Tyvärr har jag inte hennes födelsenummer. Jag skulle bli väldigt tacksam.

Med vänlig hälsning
A.B.”

.
.

”Hej Annika!

Hennes fullständiga namn är A*** (tre namn till plus mammans efternamn).

Med vänliga hälsningar
B. B.
Skatteverket, Stockholm”

Varför? Därför att föräldrarna inte har besvärat sig med att tala om för mig vad hon heter, utom det de (förmodligen, fick jag höra) skulle ha som tilltalsnamn.

Julafton

Jul 2007

Julkort, tavlor familjen gjort, familjeporträtt. Ny lampskärm. Den lilla medicinflaskan på bordet innehåller Cointreau eftersom jag inte kunde kånka på hela riktiga flaskan. Hon fick Mats Strandbergs Jaktsäsong, jag fick marsipangris. Tavlan till vänster om henne är målad av hennes bästa vän och heter ”Georgina och draken”. Det är hon som är Georgina – en krigare.

God Jul!

Nu är det dan före dan och jag vill passa på att önska alla mina kära läsare en trevlig julhelg – antingen ni firar eller ej. Er som är helstressade vill jag påminna om att det är en dag i morgon också, man kan i lugn och ro strosa runt då och köpa färdig skinka och korv och burkrödkål och julmust och sedan lite badolja och sånt som presenter. För er som tänker hyra film och gosa in er framför TV:n rekommenderar jag ”den andra” Capotefilmen, den med den fenomenala lilla brittiska skådespelaren Toby Jones i huvudrollen och rad andra magnifika skådespelare – bland dem Daniel Craig.

Kram på er! Vi hörs!

Chris Rea: The road to hell

April 2006, drygt nio minuter.

Stood still on a highway
I saw a woman
By the side of the road
With a face that I knew like my own
Reflected in my window
Well she walked up to my quarterlight
And she bent down real slow
A fearful pressure paralysed me
In my shadow

She said ”Son, what are you doing here?
My fear for you has turned me in my grave”
I said ”Mama, I come to the valley of the rich
Myself to sell”
She said ”Son, this is the road to Hell”

On your journey ‘cross the wilderness
From the desert to the well
You have strayed upon the motorway to Hell

Well I’m standing by a river
But the water doesn’t flow
It boils with every poison you can think of
And I’m underneath the streetlights
But the light of joy I know
Scared beyond belief way down in the shadows
And the perverted fear of violence
Chokes a smile on every face
And common sense is ringing out the bells
This ain’t no technological breakdown
Oh no, this is the road to Hell

And all the roads jam up with credit
And there’s nothing you can do
It’s all just bits of paper
Flying away from you
Look out world take a good look
What comes down here
You must learn this lesson fast
And learn it well
This ain’t no upwardly mobile freeway
Oh no, this is the road to Hell

Man lämnar inte en uppsättning

Jag kommer inte att se ”I väntan på Godot” på Stadsteatern. Mycket för att jag har minnet av Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård i en magisk föreställning som man aldrig glömmer, men också för att presskonferensen med en ”glad och stolt” Stadsteaterchef som nu tagit över pilten och en Tommy Berggren som skryter med att han var ”nyckeln till att Persbrandt lämnade Dramaten” lämnar en väldigt dålig smak i munnen. Det finns inte mycket att vara stolt över eller skryta med här.

Inte vet jag vad som hände på Dramaten som fick Persbrandt att sticka iväg som en förnärmad tonåring. Det är en stor och stark och vuxen karl, han borde ha kunnat klara av det under de återstående föreställningarna av Måsen, vad det än var. Man lämnar bara inte kolleger och publik i sticket. It just isn’t done.

Persbrandt borde sättas i ett års karantän för att fundera över om han verkligen är jordens och teatervärldens centrum. Det har han råd med. Om inte annat, kan han ju spela tysk film. Jag vill i alla fall inte se honom, och jag vill inte läsa om honom.

Tvärblogg mot en Icabutik. Och en till. Och 7-Eleven. Och sedan en bra film.

I need a fix. Närmare bestämt vaniljglass. Av ett bestämt märke, Hägendaszszz. Jag behöver verkligen ett paket vanijglass.

Går till en Ica-butik som för detta märke. Frysen är nyfylld. Men icke en enda med vaniljsmak. Bailey, Bailey, jordgubb, kakdeg (hu!), Bailey, Bailey. Lyfter paket efter paket tills knogarna vitnar av kylan.

Har bett dem ett par veckor att beställa hem just vanilj, för uppenbarligen vill ingen ha Bailey. De unga tjejerna tittar på mig som om jag inte vore klok. Ska kunderna ha åsikt om vilka varor de ska ta hem nu också? Jag blir sur på denna dumma affär.

Sneddar över till närmaste 7-Eleven. Just det – Bailey, Bailey, kakdeg, Bailey. Frågar tjejen i kassan, som är upptagen med att flörta. ”Vi har bara de som står där”, säger hon. Hon tänker inte gå dit och försöka leta fram en vaniljglassburk. Nu tycker jag illa även om 7-Eleven.

Klockan är en minut över tio på kvällen. Och I need a fix!

Travar vidare till nästa Ica där jag minsann varit stamkund i tjugo år. De stänger tio, men nöden har ingen lag. Glasdörren är låst. Där står jag som Flickan med svavelstickorna och tittar in. Vid en kassa står en yngling och räknar pengar. Vid en annan betjänar en annan yngling en senfärdig dam. Jag gestikulerar, lägger huvudet på sned, knäpper händerna, faller praktiskt taget på knä. Ena ynglingen tittar på mig och skakar på huvudet. Räknar vidare. Det går fem minuter. Den senfärdiga packar och packar och grejar och närmar sig dörrarna. Och de går upp! Och där står den huvudskakande ynglingen.

Han säger att han har loggat ut (jo, jag såg när han gjorde det). Och nu vill han hem. Vårt samtal tar ungefär lika lång tid som om jag skenat in efter min glass.

Jag tar det med humor. Utåt. Inåt är jag på det där ”Aldrig mer denna butik!”-humöret. Never! Dumma grabb!

Går till nästa 7-Eleven. Yes. You guessed it. Bailey, Bailey…

Utan snus försmäktar jag nu framför denna dator och svär över att ingen har någon serviceanda nuförtiden. Den försvann någon gång på tidiga åttiotalet, kommer jag fram till, kanske lite svepande. Det var nämligen då jag en dag gick in på Svanströms vid Stadsbiblioteket och tittade på skrivmaskiner (som datorer fast utan skärm och det man skrev kom ut på papper direkt). Jag hittade ingen skrivmaskin med utropstecken och började fråga en ung manlig expedit om detta.

Han blev, till min stora häpnad, otroligt chockad av att jag förutsatte att han visste något om sortimentet. Han flinade halvt försmädligt, halv generat åt den konstiga tanten (då omkring fyrtio) och det gick upp för mig att jag just bevittnat ett paradigmskifte.

Jag backade ut. Det kändes som ett historiskt ögonblick och susade sorgset. Som ni ser har jag aldrig glömt det.

Jaha, och hur ska jag nu få upp blodsockernivån…?

FÖR ÖVRIGT ber jag att få rekommendera Ett öga rött! Det är inte ofta jag ser en svensk film som jag tycker är bra, men den här var det. Fin regi, en rad fina skådespelare, fint foto, underbar arabisk musik, och den är inte rädd att blanda humor med mycket allvarliga inslag. Större delen av den är faktiskt vemodig. Se den!

(Nej visst, nej. Jag är ju inte här…)