Man lämnar inte en uppsättning

Jag kommer inte att se ”I väntan på Godot” på Stadsteatern. Mycket för att jag har minnet av Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård i en magisk föreställning som man aldrig glömmer, men också för att presskonferensen med en ”glad och stolt” Stadsteaterchef som nu tagit över pilten och en Tommy Berggren som skryter med att han var ”nyckeln till att Persbrandt lämnade Dramaten” lämnar en väldigt dålig smak i munnen. Det finns inte mycket att vara stolt över eller skryta med här.

Inte vet jag vad som hände på Dramaten som fick Persbrandt att sticka iväg som en förnärmad tonåring. Det är en stor och stark och vuxen karl, han borde ha kunnat klara av det under de återstående föreställningarna av Måsen, vad det än var. Man lämnar bara inte kolleger och publik i sticket. It just isn’t done.

Persbrandt borde sättas i ett års karantän för att fundera över om han verkligen är jordens och teatervärldens centrum. Det har han råd med. Om inte annat, kan han ju spela tysk film. Jag vill i alla fall inte se honom, och jag vill inte läsa om honom.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

9 reaktioner till “Man lämnar inte en uppsättning”

  1. Jag har aldrig gillat honom, för mycket ego, för lite eftertanke, men som sagt man behöver ju inte mobba iväg någon.
    Har aldrig förstått hans konstnärliga storhet och kommer inte att kunna se Solstorm. Kan inte se filmer där han är med.

    Gilla

  2. Fast om omständigheterna medför att han gör ett dåligt jobb så kanske det är bättre om han hoppar av. Inte för att jag har någon aning om vad konflikten handlar om. När jag såg inslaget på tv reagerade jag mest på den monumentala upplåsthet som kollegan Tommy Berggren utstrålar. Honom skulle jag ha svårt att arbeta med.

    Gilla

  3. Även om han låg i konflikt med någon, även om han vantrivdes och kanske gjorde ett mindre bra jobb på grund av det, borde han inte bara ha gått sin väg.

    Katharine Hepburn skrev om att lära sig ”act under fire”. Hon råkade i sin ungdom ut för en regissör som (erkände han senare) faktiskt gick in för att förstöra hennes karriär. Men hon sprang inte sin väg. Först klagade hon och gnällde hos alla som ville höra på, sedan gick det upp för henne att hon släppt kontrollen över sig själv och tillåtit sig att bli ett offer. Så hon slutade klaga och försökte göra något åt situationen i stället. Riktigt bra blev den aldrig, men hon blev starkare och lärde sig något för livet – och hennes karriär blev inte förstörd.

    Jag har svårt att tro att Persbrandts skakande upplevelse ens var i närheten av detta. Så är han ingen KH heller.

    Gilla

  4. Läste läsarkommentarer till en artikel i Metro igår. Om Jan Malmsjös och senare Börje Ahlstedts sk påhopp på Persbrandt. Alla 19 tyckte Persbrandt väl får göra som han vill och att de gamla gubbarna var bittra föredettingar som gnällde. Att de bara själva ville ha uppmärksamhet. Vidare att; vem fan bryr sig om den där lilla löjliga teaterankdammen?

    Vad ingen verkade ha en aning om är HUR gravt ett sånt här avhopp ses inom teatern. Man bara gör inte så, det finns kontrakt, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att man bara inte GÖR så. Man ställer inte kollegor inför en sådan situation, det är så totalt repektlöst och själviskt. En skådespelare ringer sig inte ens sjuk om h*n inte nästan ligger för döden eller totalt har tappat rösten.

    Men Micke bara drar han. Och folk hejar på. Vadå? Han får väl göra som han vill. Tja. Och nytt jobb fick han också. Precis som alla höga chefer som inte sköter sig. Lustigt hur det funkar…

    Gilla

    1. Ja, det är absolut tabu. En gammal regel är att man sitter aldrig i scenkläderna, och man går in på scenen om man inte är död eller medvetslös. I en film av John Cassavetes finns en scen där skådespelerskan kryper till scenen på alla fyra. Hon (Gena Rowlands) är nästan helt utslagen, men hon ger sig inte. Folk vill hjälpa henne upp, men regissören viftar undan dem. Hon måste klara det själv. Och det gör hon också.

      Jämför med andra yrkesgrupper – en brobyggare skiter i att dra till några viktiga skruvar och går hem för att han är putt på ett eller annat, och bron rasar. Eller en bilmekaniker struntar i att laga bromsen på en bil för att chefen var dum. Det går bara inte. Man gör inte så, man har ansvar.

      Jag förstår inte heller de där ryggradslösa kommentatorerna. Förmodligen har både Ahlstedt och Malmsjö under sina långa karriärer många gånger stått på scenen när de med hela sin själ velat därifrån – därför att de var sjuka, argna, ledsna, fulla kanske. Och nu sticker den här pösmunken bara.

      PS – nu har jag läste kommentarerna till en Metroartikel, 16 st, och flera av de senaste tar avstånd från hans sätt att smita. Den värsta av dem som stöder honom talar om hur ”rakryggad” han är som lämnat Dramaten. Mycket märkligt ordval.

      Gilla

  5. Kommer ni ihåg när Jarl Kulle hoppade av Cyrano de Bergerac på Dramaten anno dazumal? Han bråkade med regissören och det hela tog väl abrupt slut före premiären?

    (Kan inte hitta ett dugg om detta på nätet — hjälp mig att minnas!)

    Hur som helst kröp det väl aldrig riktigt fram vad det var som fick Kulle att sjappa — men jag minns att han i intervjuer senare sa att han ångrade det, att man ALDRIG hoppar av som han gjorde.

    Gilla

  6. Vi vet ju inte. Persbrandt kan ha alla skäl i världen för att lämna. Jag har svårt att tro att någon drar på sig en vanära som denna bara för att jävlas.

    Gilla

    1. Givetvis tyckte han själv det. Men den stilen fungerar inte – andra är dumma, usch vad jag mår dåligt, nu får de minsann klara sig utan mig! Eller om det nu är så att man har bekymmer på hemmafronten.

      Hans sätt att tänka med sig själv i centrum visar sig när han säger att det här är ingenting som medierna ska diskutera. En teaterföreställning är en offentlig angelägenhet och han har lämnat publiken i sticket.

      Det är möjligt att folk var jättedumma mot honom, det är möjligt de grälade så stickor och strån rök – men man går inte bara.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s