Linas livsglädjefond

Det är omöjligt att skriva det här utan att gråta.

När jag gjorde research för Den sjätte natten, träffade jag en mycket trevlig poliskommissarie, Bo Wide. (En av hans yrkesupplevelser finns f ö med i Brottsplats Rosenbad). Vi pratade mycket och länge och många gånger, och han var alltid lika fin att ha att göra med.

Men vad jag inte visste då var att det fanns en stor sorg i hans familj. Bara några år tidigare hade hans dotter Anki och hennes man förlorat sin förstfödda dotter Lina i cancer. Det var en lång kamp med många sjukhusbesök, hopp och förtvivlan. Hon var bara nio år gammal när hon gick bort 20 juli 2000.

Den sista natten låg Linas mamma bredvid henne, och sista kvällen ville Lina se en film, fast hon inte riktigt orkade följa med i handlingen. Hon hade ett rosa nattlinne på sig och hon var noga med att ta sina mediciner innan hon gick till sängs, och sin cytostatikaspruta, och borsta tänderna, och hon var orolig för att hon hade ett litet hål i en tand.

Lina var en viljestark och bestämd och noggrann liten dam, och hon fyllde målmedvetet sina sista år med många upplevelser. Hon ville till exempel sova över en natt i morfars och mormors båt som låg förtöjd i Karlbergskanalen. Det skulle finnas mycket mat (fast Lina inte kunde äta så mycket) och hon visste precis vilken mat skulle vara. Det skulle finnas en liten TV också. Och natten blev av och maten och TV:n fanns där, och Lina och hennes mormor låg och pratade och myste tillsammans.

När Lina inte fanns mer skrev hennes mamma en bok om henne och om den svåra tiden. Jag måste erkänna att jag knappt vågade öppna den – hur orkar man ens läsa om något så fruktansvärt? Men jag är glad att jag gjorde det, för nu fick jag träffa Lina och nu har jag en bild av henne inom mig, och jag är så glad att ha fått göra hennes bekantskap.

Minnet av alla fina stunder de haft, av hur mycket de betytt för både Lina och dem runt henne, fanns kvar hos hennes familj, och de startade stiftelsen Linas Livsglädjefond. Den tar emot donationer och syftet är att ge cancersjuka barn en fin upplevelse. Det kan vara en resa till Kolmården med övernattning, en semester man kan få bidrag till, en dator. Tips på barn som fonden kan ge uppmuntran kommer från barnsjukhusen och läkarna. Fonden har en hemsida (barnen på teckningen är Lina i mitten som håller armarna om sina två yngre syskon) och ett postgironummer, 90 06 41 – 2.

Boken heter ”Det är ju cancer” – Om att fylla vår dotters dagar med liv, skriven av Anki W. Karlsson, utgiven på Hjalmarson & Högberg förlag.

Barn ska inte dö. De ska leva och förundras och växa och uppleva. Barn ska inte dö. Men ibland gör det de ändå, och varje liv är fyllt av mening, hur kort det än är. Låt oss bidra till flera glädjestunder!

Annonser

Stopp och belägg!

Nu ni, kommer jag icke att blogga förrän jag är klar med ”Rum 129”, min kriminal-standalone. Möjligen med undantag för en liten kram-och-stearinljus-blogg på julafton. Jag kommer helt klart att bli både vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, och jag kommer kanske att rastlöst och suktande våldgästa alla andra bloggar. Ha det bra, köp julklappar, måna om er, tyck om er, se roliga filmer och ät marsipan en massa godsaker!

IMG_1774
(Det är lite annat på gång också.)

Jaså? Barn gör dig inte lycklig?

Det säger enligt kvällstidningen en undersökning. Ack, alla dessa undersökningar! Och den här är dessutom tvetydig: Kvinnor med barn mellan 5 och 15 är nämligen lyckligare än kvinnor utan, står det. Mellan 5 och 15 – det är nästan hela barndomen, det. Så rubriken hade lika gärna kunnat lyda: Kvinnor med barn är lyckligare än kvinnor utan barn.

Föräldrar kan utan tvekan ha massor av problem. Men frågan är om det är själva barnen som gör dem olyckliga? Är det inte allt omkring – dubbeljobbandet, isoleringen, brist på barntillsyn, kraschen mellan könsrollerna som brukar visa sig just när allt ässar till sig och marginalerna minskar, vilket de gör när man får barn? Att mammorna blir mer i balans när barnen blir lite äldre tyder på det – de har förhoppningsvis sovit i kapp och fått ordning på vardagen.

Jag tror att väldigt, väldigt få skulle påstå att deras små barn gör dem olyckliga. Tvärtom, de allra flesta kvinnor med barn (och en rätt stor del av männen, antar jag, men där har jag inte sett någon sammanställning) tycker barnafödandet är den absolut största upplevelsen i livet. Nyfött barn: Man är vansinnigt trött, man kan vara hysterisk, man är hängig, man blöder i sex veckor, hushållet är uppochner, det luktar blöjor – men när man tittar ner på den där lilla parveln i famnen är det de mest obeskrivliga, finaste ögonblicken som existerar.

Ge och ta.

Det är saligare att giva än att taga, sägs det, men frågan är om något av det är särskilt lätt egentligen, för tabuna och märkliga känslor och sedvänjor och osynliga etikettsregler står som spön i backen särskilt kring det där med att taga – och då blir ju givandet komplicerat och man river sig i huvudet och undrar hur det kunde bli så fel. När man ville så rätt.

Jag skickade iväg ett par böcker som tack till ett par rara personer, men det blev totalt fiasko fick jag reda på när jag ringde någon vecka senare, för jag hade satt på för lite porto. Mottagarna skulle alltså behöva betala för sina presenter!

Ajajaj – tablå. Väldigt pinsamt.

Ivrig att ställa allt till rätta ryckte jag åt mig ett kuvert och petade ner en sedel, och då slog det mig att de hade ju kört mig runt också, och inte bara trevligt värd-köra-runt, utan till ställen dit de själva absolut inte hade intresse av att åka. Alltså petade jag ner en sedel till.

Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick ett samtal som riktigt pyrde av ilska. De hade tagit väldigt illa upp. Trodde jag att jag skulle betala för deras gästfrihet? Ingenting jag sa gick hem alls. Jag försökte styra in samtalet på andra spår, men rösten i luren tyckte inte om någonting jag sa. Inga pigga infall mottogs med entusisam.

Men nu har jag faktiskt fått en julhälsning, så jag tror och hoppas att jag har blivit förlåten.

Sedan var det vännen jag hemskt gärna ville träffa men den hade inga pengar. Nu är jag inte en rik typ som ”flyger in” folk från höger och vänster, det har aldrig hänt faktiskt, den enda jag betalar resor för är min mamma när hon måste åka taxi. Men nu ville jag verkligen, verkligen att vi skulle träffas, så jag föreslog att jag skulle betala och lindade in det hela i alla krav jag ämnade ha på vederbörande i andra sammanhang som vi talat om tidigare.

Nehejdå. Icke, absolut inte, gick inte på något sätt och vis. Kom inte på fråga. Här skulle inte tas emot någon resa. Vännen tänkte inte sätta sin fot på min mark förrän den kunde betala själv. Och nu undrar jag om vännen också är arg.

Så här sitter man, alldeles osalig. Att ge är troligen en konst, men att ta emot är kanske en ännu större?

Förvåning och chock

John Kjellström och Andreas Jonsson (de s k Stureplansprofilerna) blev oerhört förvånade när deras offer faktiskt blev trodd och de själva dömda för våldtäkt. De talade om henne i föraktfulla ordalag i rätten, övertygade om att deras sätt att se på en vanlig tjej, tydligen delat av deras lika sarkastiska försvarsadvokat, givetvis är alla andras – åtminstone alla ovanför den övre medelklassen. Och andra behöver man ju inte bry sig om.

Nu är plastikkirurgen Troilius även han oerhört förvånad över sin dom för våldtäkt. Han paralyserade en flicka, som dessutom var hans sons förra flickvän, och våldtog henne – det var väl inte så farligt? Oss gentlemän emellan?

För alla de här, och fler, har det känts som en samhällelig konsensus att man kan ta sig friheter mot kvinnor och rätt och åklagare och domare ”förstår”. Det är kanske inte så jättesnyggt det man gör, men inget att göra en stor affär av. Och familjen står en ju bi, sitter i rättssalen och stöttar, liksom vännerna. Vem står, för dessa personer, på deras offers sida? Några feministjournalister och en och annan karl som säkert bara bråkar för att inte bli ovän med frugan. Har den våldtagna flickan på Stureplan kunnat gå dit igen och mötts av applåder och uppmuntrande ryggdunkningar? Jag hoppas det, men jag tror det inte.

Men nu blev förövarna faktiskt dömda, och förvånade och chockade är de. Jag hoppas de blir än mer förvånade och chockade under de år som följer – framför allt av en plötsligt insikt att de, faktiskt, är kräk. Och att den insikten bäddar för en vilja att ändra sig själv och en djup känsla av skam inför dem vars känslor och värdighet velat och tyckt sig kunna ge fan i.

Ljud av andra

När jag var liten och tillbringade somrarna i Norge, vaknade jag alltid av ett dovt, tryggt motorljud. Det var hakkemaskinen, den röda och vita gjutjärnsapparaten som hackade fisk nere i tante Berthas delikatessforretning. Maskinen stod på bänken i rummet innanför affären, rakt under farmors grönmålade sovrum. Det fanns bänk längs två av väggarna och fönster mot gården i söder och ett långt bord mitt på golvet, och i det rummet samlades också tante Bertha och alla biträdena, hennes man och ofta farmor och jag och åt middag mitt på dagen.

Det var hemtrevligt att vakna till det där ljudet, ljudet av andras verksamhet. Jag visste att den hackade fisken sedan skulle blandas med mjölk (antagligen gräddmjölk) och kryddor, hällas i bruna formar och ställas i vattenbad i den stora ugnen i det trånga köket för att bli fiskepudding. I köket stekte man också pannbiffar. Allt hamnade sedan under glasdisken i butiken, som hade stora fönster och en liten cementtrappa mot gatan.

När vi åkte till farmors släktgård var det likadant: Där var alla i full gång när jag slog upp ögonen. Vi bodde i undantagshusets övervåning, och på bottenvåningen bodde hemmadottern Gunhild som sneddade i backen ner mot lagården för att mata hönsen. I stora huset tvärs över tunet lagade Dokka mat och karlarna gick för att mjölka korna och alla gick för att hässja hö. Alla åt också kopiösa mängder mat minst sex gånger om dagen. Där var det också trivsamt på kvällarna vid det sista kvällsfikat vid bordet i köket med de väggfasta bänkarna. Inte vet jag hur det gick till, men jag lyckades krångla mig in bakom folks ryggar och somnade lyckligt till ljudet av deras prat och skratt. Vid midnatt skakade farmor liv i mig, och man fick huttrande göra ett sista besök på torrdasset med tre hål (dasset satt fast på lagården) innan det var dags att krypa ner under det norska duntäcket.

Så därför mår jag väldigt bra av att vakna till ljudet av jobbarna som bygger takvåning i huset snett över gården. Det säger bang och krasch och dunk och de hojtar till varandra och plastsjoken fladdrar.

Underbart!

(Tante Berthas delikatessbutik och blomsteraffären bredvid har nu slagits ihop och blivit frisersalong och cementtrapporna och ugnen är borta. På släktgården har bondens son, farmors brorsson, gått i pension för länge sedan och bor i hela det renoverade undantagshuset. Hans son med fru har flyttat in i stora huset och alla djuren är borta sedan sjuttiotalet. Men minnena finns kvar!)