Väder och ev. vind

Jahupp, nu ska jag ut på en liten flygtur igen och tittar ut genom fönstret efter den där stormen som ska komma. Temperaturen skulle ju sjunka drastiskt under natten, och nu på morgonen skulle det bli storm som varar om inte ända till påska, så i alla fall till på lördag.

Så långt ingen storm, peppar peppar. Och undras om det är minusgrader? Jag hoppas SMHI har lika fel om den här stormen som om den förra. Molnfritt, snöfritt, isfritt och vindstilla är vad jag vill ha, tack!

På tal om storm hade jag ett samtal om vindkraft på Gotland igår med en kille i branschen där. Det finns ju massor av vita vackra vindkraftverk på denna ö, t ex i en vindkraftspark på Näsudden, det var där ett enormt rotorblad (vad vägde det – ett ton?) lossnade nyligen och landade på en åker. Förutom att det kan susa och ha sig är det alltså inte helt ofarligt.

Låt mig säga direkt: Jag vill ha vindkraft. Massor av vindkraft. Jag var med i striden mot kärnkraft, och då förespråkade vi givetvis energisparande och utnyttjande av källor som sol- och vindkraft. Regeringen lät t o m en grupp experter (varav stora B, civilingenjör, var en) utarbeta en plan för hur Sverige skulle kunna klara sin energiförsörjning utan kärnkraft. Sedan sket de totalt i denna rapport. Kärnkraftsomröstningen kom, och på grund av att det fanns tre alternativ (nej, ja till en del kärnkraft och ja till massor av kärnkraft) i stället för två (ja eller nej) ”vann” kärnkraften.

I början av kärnkraftsbyggandet cirkulerade diverse hemliga papper om hur man skulle lura på svenskarna denna energikälla, för det stod fullständigt klart för alla att den var inte alls populär, speciellt inte bland kvinnor. Jag skrev en serie artiklar om kärnkraft i A-pressen, socialdemokraternas tidningar ute i landet, och blev stoppad efter en eller två. Resultatet av folkomröstningen blev att man skulle använda kärnkraft men att den skulle avvecklas till 2010. Vi som var inne i det hela visste att det troligen inte skulle respekteras, vilket de röstande givetvis trodde. Många, många röstade, enligt vad de själva sa, egentligen mot sin instinkt.

Jag ska prata mer om det här en annan gång, men det jag ville komma fram till var att diskussionen handlade mycket om risker. Radioaktivitet är ju cancerframkallande. Kärnkraftindustrin och dess anhängare körde mycket med sannolikhetskalkyler – ”det kan hända en gång på miljoner år att ett kärnkraftsverk havererar och radioaktivitet slipper ut”, saker i den stilen. Naturligtvis rent nonsens, men deras inställning var som försvarsministerns när ett Viggenplan störtade mitt i centrala Stockholm under en flyguppvisning – han sa att eftersom planet inte skulle kunna störta, hade det egentligen inte störtat.

Industrin såg på risker som något som fördelas på hela befolkningen, alltså matematiskt, medan befolkningen själv – och då speciellt kvinnorna – såg riskerna som att radioaktivitet kunde drabba levande människor, vem som helst, och den risken var de flesta egentligen inte beredda att ta. Industrin sa: ”Men det finns ju naturlig radioaktivitet i marken”, och vi svarade ”Just det, den är precis lika farlig, behöver vi verkligen lägga till ännu högre doser?”

Nu hamnade jag i en riskdiskussion igen med denna faktiskt väldigt trevliga karl. För av någon outredd anledning vill man väldigt gärna bygga dessa vindkraftverk i närheten av bebyggelse. Det finns långa, tomma stränder på Gotland, men nu ska stackars Klintehamn få fem nya vindkraftverk fem hundra meter söder om sitt reningsverk. Man har kämpat emot med näbbar och klor, saken har gått ända upp i regeringen, men inte hjälpte det. Nästa år börjar man bygga.

Förutom att det susar kan alltså rotorbladen lossna. Och att det hände nyligen, betyder inte att det måste ta en miljon år innan det händer igen. Det finns någon expert som anser att vindkraftverken ska stå minst fem kilometer från all bebyggelse, men dagens rekommendation är att ha en kilometer ”som riktmärke”.

Jag förstår inte detta alls. Varför kämpar man aktivt för att sätta dessa enorma stolpar med sina enorma rotorblad alldeles intill samhällen?

Nu ska man bygga vindkraftsparker till havs utanför Gotland kust, men Klintehamnsborna klarar sig inte undan.

PS. Och vad hände med kärnkraften? Jo, när folkomröstningen väl vunnits, READE regeringen ut elkraft, förespråkade högre användning i industrin och mer elvärme i privatbostäder. Allt energisparande och hela omläggningen till ett energisnålt samhälle, idéer som entusiasmerade människor och samlade enorma demonstrationer bland vanligt folk – jag var med i en som innehöll trettiotusen här i Stockholm och fyllde hela Stadion – övergavs brutalt. Och luften gick ur oss totalt. Den starka gemenskapskänslan kring något bra försvann och det mer själviska åttiotalet gjorde entré, och nu har vi en helt ny generation som inte vet ett dugg om kärnkraft och radioaktivitet, t ex problemen med att lagra utbränt bränsle i fem hundra tusen år, och tror att man måste välja mellan den och oljan. Och guess what – kärnkraften läggs inte ner 2010. Det datumet var bara ett trick för att få en motvillig befolkning att rösta ja.

Läsa fel

Det är kul att läsa fel.

Att Per Nuder är kvar i toppen läste jag som att Per Nuder är klar i knoppen, vilket ju låter lovande. Min egen mening i fotoinlägget nedan att mitt arbetsliv endast kräver herrtröjor och sweatpants, läste jag som att mitt arbetsliv endast kräver hemorrojder och sweatpants.

Fler rapporter följer.

Männen sluter leden?

Barack Obama hälsar på sin nya supporter Ted Kennedy men inte på Hillary Clinton, varken före eller efter Bushs tal i går. Inte heller Bush hälsade på Clinton.

Obama skyller på att han ”fick en fråga från en annan senator just då”. Den ursäkten duger för vanliga människor, men inte på den nivån. En politiker har som projekt att hälsa på rätt personer, bestämmer sig i förväg och ser till att det blir rätt.

Ted Kennedy är erfaren och sträckte fram handen mot Clinton. Men jag är nästan övertygad om att klanens stöd till Obama främst beror på att han är man, inte på att han påminner om John F. Kennedy.

Jo, Obama talar på ett mycket karismatiskt sätt om förändring. Och det är verkligen vad varje vettig människa törstar efter. Men hur hade han tänkt åstadkomma den? De tal jag har hört är en väv av ord – mycket, mycket vackra ord – men lite substans.

Glamour?

Martina

Det här är den eminenta fotografen Martina Huber, som var hemma hos mig nu i förmiddags för att ta en bild för Expressen. I och för sig en helt oglamorös bild till en artikel om frusen axel, men ändå.

Jag nästan dreglade av återhållna fotograflustar när hon pysslade med sin utrustning, och det var väldigt kul och trevligt ända tills hon riktade den där kameran mot mig.

Nu är jag ju i det läget att jag inte har kläder. Mitt arbetsliv kräver endast herrtröjor och sweatpants, och sedan finns ju författarkavajen (som jag vid det här laget är innerligt led på). Men även om man ska fotas endast i samband med ett sjukdomstillstånd, kan det ju vara kul att inte se ut som om man sovit under en bro. Åtminstone. Alltså gick jag minsann flera hundra meter bort på Odengatan och köpte mig en knallröd blus av den moderna sort som är insydd på alla ledder.

Unga tjejer, hur orkar ni gå omkring inklämda i dessa tortyrplagg? På sextiotalet befriade vi oss från de figursydda femtiotalskläderna, men nu minsann är de tillbaka – with a vengeance! Nu har vi inte klämt kvinnokött på decennier, nu jäklar ska hull omfördelas! Jag är säker på att figursydda kläder hindrar tankens fria flykt, eller något. Kvinnlig skaparkraft skulle säkert få en kanonstart om alla dessa kroppar släpptes ut ur alla dessa andliga kyskhetsbälten! De må vara sexiga utåt, men inåt är de banne mig kyskhetsbälten – hindrar och markerar och spjärnar emot.

Expediten kastade en blick på blusen på sin galge, på mitt grånade hår och min figur i den jättelika herrocken och antydde att de där blusarna är rätt små i storleken. Ha! Jag provade ändå, för jag har (numera) en så kallad junonisk figur, dvs timglasmodellen, om man vill vara vänlig. Bred midja, men baken är ännu bredare, så resultatet blir timglas. Kurvor såväl här som där. Rubens hade gillat mig skarpt. Alltså kom jag in i blusen. Och kunde knäppa den också. Ända ner.

Och nu undrar jag: Vad ska unga kvinnor med sina pansar-behåar till? Sådana här kläder gör ju detta plagg totalt onödigt. Blusen är sydd med plats för en kvinna, så att säga. Det man har, har ingen chans att smita någon annanstans.

Hur bilderna blev? Ingen aning. Jag stod och försökte låtsas att jag inte hade några händer. För de är i vägen när man ska fotas. Jag får ny respekt för fotomodeller, det får jag – inte nog med att de ska se ilskna ut, de ska göra något med händerna också.

Fortfarande här.

Jag är alltså kvar, vilket Supergrannen kunde konstatera igår när han ringde på för att kolla. Inte någon pigg söndag, men jag tvingade iväg mig på en lång promenad för att få antihistaminet ur kroppen och tittade på det nya superbygget på Norra Bantorget, flera hus som målats i olika färger för att det ska se ut som om de kommit till vid olika tidpunkter – bra idé, när de nu inte gjort det – och så hotellet, som är byggt så att det lutar utåt. Jag förstår att arkitekter och konstruktörer tycker detta är kul – ha, titta vad vi kan! – men det ser fullkomligt livsfarligt ut. Jag skulle aldrig vilja bo där. Jag vill inte ens gå på den trottoaren!

Projekt gourmetmiddagar till mig själv klarade jag också av. Den här gången blev det rödvinsmarinerad kyckling, har marinerat saker förr givetvis men aldrig just kyckling. För första gången i livet använde jag riktig ingefära (ni hör hur långt efter jag är!) Jag stod där och försökte känna in hur man skulle blanda den där marinaden, och det blev faktiskt bra, och när jag stekt kycklingen vispade jag ur pannan med marinaden. Det blev ju rätt stark smak, så tomater och paprika och sådant passade inte så bra till, jag valde att helt enkelt koka potatis med lite morötter och squash. Och låt mig säga nu genast att ska man koka någon gurksort så inte ska det vara squash, det ska vara vanlig slanggurka.

Så vad kan jag efter tre dagar dra för slutsatser om min återuppväckta kokkonst? Fläskköttet med frukt på nytt vis blev lyckad, likaså pajen – där gällde det att grädda kvickt, så att stuvningen under inte mosade pajskalet – och nu kycklingen. Det blir väldigt goda såser! Jag kanske är en knoppande såsexpert? Och ni som ger er på något så traditionellt som kalvstek – såsen är viktigast där också – bryn ordentligt… (Och nu minns jag plötsligt ett telefonprat i ett annat decennium med min salig svärmor om just kalvstek. När hon bjöd på mat var det rejält traditionellt – ärtor och morätter på burk till köttet, kokt potatis och antingen inlagd frukt eller mandelmusslor med grädde och sylt till efterrätt.)

Det här är ju kul. När ungarna flyttade hemifrån hade jag hunnit bli innerligt trött på att laga mat varenda dag, men nu har lustarna vaknat igen. Jag står och uppfinner hjulet på nytt, antar jag, och skriver upp alla recepten med förslag på hur man skulle kunna variera nästa gång.

Men jag har ju inte levt på färdigmat, det enda jag äter i den vägen är fiskgratänger och ärtsoppa. Djupfrysta köttbullar kommer icke över min tröskel, det är inte mat. Burksoppor är också helt otänkbart – vad innehåller de utom fett, smakämnen och vatten? OK, Felix ravioli kan också duga någon enstaka gång. Nej, jag lagar mat på riktiga råvaror – men jag gör oftast inget kul med dem. Lite beror det på att det är så mycket jag inte tål, men det kan inte få vara en ursäkt jämt och ständigt.

Så vad ska jag göra med kycklingen idag? Jag har en bit kvar som ligger och tinar.

(Jo, jag bakade ju igår också – och gjorde egen färskost.)

PS. Lägg inte ituskuren färsk ingefära i kylen utan att täcka över. Det är en envis liten rackare – snart smakar allt ingefära!

Jaha,ja.

Har alltså mått urdåligt hela dagen. Men nyss skärpte jag mig och gick ut för att handla – katten måste ha mat och jag måste ha bananer och choklad.

Ryckte åt mig en sådan där rulle mjölkchoklad. Gick hem. Åt en bit.

Det smakade konstigt. Inte som vanligt. Tittade på rullen, och det som inte ska hända hade hänt: Jag hade köpt (och ätit) nötchoklad! Som jag inte tål.

Spottade ut. Sköljde halsen med saltvatten. Tog ett dunderpiller, ett sådant där som knockade mig på bokhandelträff i Tällberg för några år sedan. Och ringde på Supergrannens dörr för att tala om att om jag ringer på om ett tag och inte kan prata, vet han vad det gäller (han är läkare). Tyvärr har han ingen cortison hemma, men han gav mig ännu ett piller av en annan sort. Eftersom jag inte har lust att åka till sjukhus, utan satsar på att det går vägen. Det gjorde det ju i Tällberg, där personalen after the fact talade om att våra små pumpernickelmackor som varit så goda innehöll nötter.

Om någon timme kommer jag att vara helt borta (av tabletten, alltså). Undrar om jag hinner klä av mig den här gången innan jag somnar? Den gången tuppade jag av på hotellsängen med kläder och makeup på.

Varför har vi i västvärlden så många allergier? Luftföroreningar? Fel mat? Överdriven städning? Vad? Det finns en firma som uppfunnit ett näringstillskott som räddar livet på tusentals fattiga barn i u-land. Det är en sorts mjölk baserad på jordnötter och den kan man ge alla, för ingen där är jordnötsallergiker.

Nötchokladen? Den fick Supergrannen!

Nu har det gått en stund och peppar, peppar, so far so good.