Handlingar

Idag har jag faktiskt handlat. Till exempel en biobiljett, det var inte i går, men ser man den ena bion efter den andra kippa efter andan och dö därför att man själv sitter och tittar på DVD i datorn, blir samvetet till slut för mycket. Dessutom är film bäst på bio.

Och så handlade jag på tunnelbanan. Det var en hemlös kvinna där som höll en upprörd monolog för sig själv, avbruten av små promenader och packande i väskor och gråt – ”jag blev utsparkad, jag kan inte andas, det där jävla boendet, och mina kläder är dyngsura…” och runtom satt vi andra som tysta stela idioter och kände med henne och insåg att alltihop förmodligen var sant men vad fasen gör man? Till sist blev även det för mycket, så jag tog av mig kappan och skalade av 1 st kofta och fullt beredd på att få en smocka gick jag fram till henne och gav henne den. Hon tittade upp en sekund, tog den och sa ”du är snäll”, och sedan försvann hon in i sin monolog igen. Och jag satte mig på min plats och ingen rörde sig, men när jag gick av hade hon börjat dra av sig sin egen tröja.

Obs, detta skedde av helt och hållet egoistiska skäl – det var en väldigt ful kofta!

Tack för kloka mail, erbjudanden om medlingshjälp och cyberchoklad med cyberkanelbullar. Generade bedes om ursäkt och överseende. Nu ska jag gå ut i natten kvällen och köpa knäckebröd.

(PS – lilla A har nu varvat såväl Kate Nelligan och Julie Christie som Bay Bridge i antalet läsarklickanden på sitt konterfej – dvs, hon har mer än dubbelt så många som var och en av dem. Förvånar inte, för hon är mycket sötare än alla tre. Farmor är stolt!)

Le Hair

Okay Elisabet, här en kornig snabb-bild efter dådet – kort hår!

Håret!

Jag ställde in färgningen, så därför blev det inte fullt så stor skillnad som man kunnat vänta sig – men enorm skillnad ändå, och jag tycker det är väldigt snyggt och väldigt skönt att bli av med hårmassan. Fredrik klippte och klippte och jag sa vad fint, nu ser jag bara ut som sextio – femtionio och ett halvt – femtioåtta!

Men visst kan det bli vildare och roligare och mer full i fan! Jag ser fortfarande alldeles för snäll ut. (Men du ville ju inte ha balsam, säger nu den frustrerade frisören, som fiffade till det med vatten så gott det gick.) Nästa gång ska vi släppa loss mer!

Små händer och varma känslor.

Sitter lite då och då och tittar väldigt länge på den vackra bilden av lilla A här nedan. Kan stolt meddela att fler har klickat på henne (för förstoring) än på de båda filmstjärnorna Kate Nelligan och Julie Christie. Hon är mer poppis än Bay Bridge också.

Igår kväll hände något när jag tittade som bäst. Plötsligt, när jag såg på hennes lilla hand, fick jag en varm känsla – jag såg (och kände) min son i henne.

Kanske är det något med kvinnor och barns händer? Jag minns en gång när jag såg en hand på en bild i tidningen som den andra sonen var redaktör för. Då kom också den där varma känslan i maggropen, och jag visste att det var denna andra sons hand. Och det var det.

Likadant med teckningar. I samma tidning hade sonen som nu är pappa en serie. Den var anonym och det var inte meningen att jag skulle veta vem som hade ritat – det här var många år sedan, och mammor behöver ju inte veta allt. Men det var förstås totalt lönlöst. Jag visste att det var han.

Sex månader

Nu är hon sex månader.

Jag har fortfarande bara fått träffa henne och krama henne en enda gång. Det var i oktober. Jo, jag skickade kläderna jag inte kunde låta bli att köpa. Jag vet inte om de kom fram eller om de passade eller hur hon ser ut i dem eller om någon tyckte det var roligt. Jag har inte ens fått några bilder av henne.

På omvägar fick jag veta att hon var förkyld nyligen och att båda föräldrarna var trötta. Så gärna jag hade velat hjälpa till. Det får jag inte. Jag får inte se henne, krama henne, lära känna henne.

Jag fick veta det där om förkylningen på en blogg. Det blogginlägget blev sedan raderat. Jag ska inte veta något. Helst inte finnas alls, vad jag förstår.

Det som kunde vara en så oändlig glädje är en stor sorg.

Så allt jag kan göra är att skicka goda vibbar och önska henne allt gott. Det gör jag – allt jag kan.

Liten A
A. i sin mammas armar.

PS. Bloggaren har nu förklarat via mail att inlägget inte togs bort på grund av mig.

Ögonbrynschock (ja alltså, ögonbryns-chock!)

Varje gång jag ser en bild på mig själv tänker jag att nej, nu måste jag göra något åt det där håret. Det är tjockt och halvlångt och för mörkt och för vitt och… ja, inte kul alls.

Så idag ringde jag faktiskt en frisersalong! Ska du färga, sa hon i receptionen. Vet inte, sa jag. Kanske du ska ha en konsultation, sa hon, kan du komma idag? Ja, sa jag, och jag vill se ut som Julie Christie på Oscarsgalan igår, i alla fall håret!

Jag kom. Den vänliga frisören tittade och kollade och kände på håret och bläddrade i katalog. Hur Julie Christie hade sett ut på galan visste han inte (ska man inte veta det om man är frisör? Dan efter när folk kanske suttit och tittat och blivit inspirerade?) Sedan ville han göra håret lite mörkt och sedan ville han göra det liksom ljusbrunt, så jag vet inte riktigt vad vi kom överens om, men kortare ska det bli i alla fall. Fast inte stubbat.

Nu färgar vi dina ögonbryn, sa han. Ahum? sa jag och tänkte: Snabba ryck! Här har vi en kille med egna initiativ! Men okay, de är ju både svarta och vita och buskiga, så det behövs nog.

Han färgade ögonbrynen (som om de inte vore svarta nog innan!), han klippte och pincettade, det behövdes faktiskt. Jag känner mig som Anne Hathaway, sa jag. Vem är Anne Hathaway? sa han. Och sedan kom han på att jag ju inte alls beställt något med ögonbryn – det var tjejen i receptionen som inte kunnat skilja på mitt namn och mina andra bryn. Men det var inte så farligt.

På onsdag blir det ny frisyr. Jag bävar! Dyrt blir det också, så jag hoppas han vet vad han gör. Och jag är väldigt nyfiken på vad det blir för färg.

Christiekate nelligan hår
Julie Christie igår. Eller jag kanske ska se ut som Kate Nelligan?

Ett väldigt kort perspektiv – Aftonbladet och kvinnlig humor.

Lisa Magnusson klagar på kvinnliga ståuppare i Aftonbladet. Alla ståuppare utom Schyffert är mesiga, tycker hon och värst är tjejerna som ”får vara med” men inte blir avkrävda just något – och hur ska de då bli bättre? frågar hon, som om kvinnliga komiker vore något som dök upp i förfjol.

Nu hör det ju till allmängodset bland unga kvinnliga krönikörer att smocka till, och särskilt då att smocka till andra kvinnor. Det hör till den underförstådda arbetsbeskrivningen. Man fungerar som säkerhetsventil för gubbar som tycker det är rart med kavata flickor, för grabbar som är trötta på feminism och även för kvinnor som är urleda på att ständigt behöva försvara sitt kön. Friska fläktar alltså att banka på medsystrarna.

Men: Har hon rätt i sak? Jag var inte precis på ståupp i går – jag slutade gå när blondin- och bajsskämten började bli väl frekventa – så jag kan inte svara hundraprocentigt heltäckande. Men tanken att kvinnor bara skulle ”få vara med” och att de konsekvent är lite halvroliga låter fullständigt galen.

Möjligen har unga Magnusson hamnat i en mycket liten svacka i den kvinnliga humorns segertåg, men mitt långa liv har fyllts av otroligt roliga kvinnor i underhållningsbranschen. Från salig Julia Caesar över Birgitta Andersson som under sin storhetstid fyllde salongerna med mängder av fantastiska monologer (och som jag även sett live banka skiten ur Margareta Krook, och det gör inte vem som helst) och Hjördis Pettersson och Katie Rolfsen och senare Ulla Skogh och Babben Larsson och paret Skogh/Susanne Reuter och Anna-Lena Brundin med och utan sin norska kompis (förlåt, har just nu glömt namnet) – de där paren fick sällan husera särskilt länge i rutan, till skillnad från killarna.

Ska vi ta roliga kvinnor i största allmänhet, glöm inte Kim Anderzon som kört Vivavagina och andra monologer i åratal, det fullsmockat och gapskratt över kissnödighetens gräns, det finns folk som sett hennes föreställningar tiotals gånger. Hennes begåvning överskuggar den i mina ögon lätt misogyna och krampaktiga Schyfferts. Han har snilleblixtar och tack för dem, men i stort sett?

Vi har Pia Johansson, Sissela Kyhle och Annika Lantz. Alla har varit i Parlamentet. När det programmet blev allt mer maskulint, slutade jag titta. Inte alls av någon sorts princip, utan för att de grabbiga slibbskämten blev för många och för tråkiga.

Beträffande grabbhumor i största allmänhet: Är man kvinna själv är mutta och tutta inte så vansinnigt laddat att man fnissar varje gång de nämns. Och inte heller har man en sån otrolig vördnad och fascination inför penisar att man blir väldigt uppslukad av skämt kring dem.

Bättre lycka nästa gång du går på ståupp, Lisa. Och sluta betrakta kvinnliga komiker som något nytt och oprövat – det är, som sagt, på sin höjd en svacka i en ovanligt grabbig tid.