Dags att säga adjö!

download
(Douglas har via mail skickat mig en blomma, målad av hans särbo Sibylla, som avskedspresent. Tack!)

Välkomna in på adjökalas! Laxmackor och champagne!

Käraste, käraste bloggvänner, snyggast vore ju att elegant tona bort i fjärran, rida mot solnedgången och sedan en gång, när ni minst anar det, stå där vid bardisken i någon saloon och höja glaset och le brett och säga Howdy, folks. Men nu är jag ju en väldigt verbal typ, så här står jag på scenen och pratar på som vanligt. Och det är alltså tid att säga att the party is over – for the time being.

Nu vet man ju hur det är med sådana där spektakulära avskedsföreställningar med tal, blommor och ridån ner: Tjugofyra timmar senare, eller några veckor senare, kommer festföremålet slokörat tassande tillbaka genom sidoingången, sparkar serpentinerna på golvet åt sidan och muttrar att det var ju inget kul att sluta blogga. Så kan det förstås gå här också. Eller kanske jag dyker upp igen, fri, frisk och fräsch, i en sprillans ny blogg? För säkerhets skulle får bloggen ligga kvar.

Men just nu är det finito. Genast kommer jag förstås på idén att göra ett stort fint collage med bilder från mina två och ett halvt år här, men meningen är alltså att jag ska fortsätta friskna till från all hjärtnedslitande överambition, så det blir inget av med det. Sedan vill jag nämna alla kära medbloggare som upplyst mig i ordets alla betydelser, och då tänker jag att åtminstone NU måste jag i så fall länka ordentligt, jag som så sällan länkar! Och det orkar jag inte, och så blir det nästan inget av med det heller. Men det är klart jag måste tacka Matilda, Elisabet, Lotten, Peter (åt förresten trevlig lunch med f d Frun häromsistens!), Bert, en liten tant, Bloggblad, Sara Hedgehog och Sara L, Liza och även Lisa, och hjälp vilka har fallit mig ur minnet nu fast jag vet precis vilka ni är? Viktoria, stepsandstones… ja, ni som inte står här – ni vet att ni ligger mig varmt om hjärtat fast jag är tankspridd som en snigel.

Ni som varit med mig ett tag har följt mig genom manusskrivande, våryra, bokbranschbekymmer och -glädjeämnen, min slingriga jakt genom tid och rum på min okända far och alla identitetsproblem det förde med sig, levt med i min kärlek till Gotland, träffat mina katter och Supergrannen, lyssnat på mig i sorger, och mycket annat. Ni har tittat på omslag och röstat och läst första-kapitel. Ni har sett Stiegs kommentarer i mitt första manus, följt med till Thailand och Hollywood och flydda tider, läst ilskna politiska inlägg och (hoppas jag!) skrattat åt roliga kåserier.

Några av de bilder som klickats mest på är Gotlandsbilder och bilder från ett dygn vid ett gathörn i New York, bilder som jag tog från en övervakningskamera. (Helt oslagbart populär är dock bilden av Horace Engdahl på Friskis och Svettis.) När jag gjorde min resa till Norge för att träffa gammal och ny släkt och sa att jag skulle vara borta en vecka, kom trots det en stor mängd människor hit varje dag för att se om det hänt något. Det värmde hjärtat. Jag har skrivit drygt 1300 inlägg och fått 11 000 kommentarer – de allra flesta smarta, roliga och sansade – tack! Besökarantalet per dag har rört sig mellan 1 – det var jag själv i juni 2005 när jag startade bloggen och sedan inte visste hur man gjorde, så den blev liggande i flera månader – och 1200 som mest. Antalet sidvändningar totalt är snart uppe i 900 000, vilket betyder att ganska många går bakåt i bloggen och läser tidigare inlägg, det är roligt.

Nu planerar tecknaren Christina Alvner (”Gud som haver barnen kär, har du någon ull?” och ”Jycken”) och jag att ta det bästa och roligaste ur bloggen och göra en bok av det. Jag har alltid tyckt om hennes teckningar och sökte upp henne, och då visade det sig att hon alltid tyckt om min blogg, så det var väldigt lyckat.

För övrigt blir det ståupp (om min lilla provföreställning i april fungerar i alla fall något så när) och böcker och – ja, vi får se.

Vill ni att jag ska komma och hålla föredrag eller prata om böcker, skicka gärna ett mail via hemsidan. (Ja, nu orkade jag minsann länka!)

Trevlig helg! Och stor kram!

Morgonen efter:Tack snälla ni för alla snälla och uppmuntrande kommentarer! Med skammens rodnad på mina kinder märker jag att jag glömde en hel bunt gamla vänner när jag räknade upp bloggkompisar, förlåt… Men blogg-adjöet har redan börjat fungera, kan jag tala om. Jag klev just upp ur sängen med en alldeles ny rolig sång i huvudet, som gjord för ståuppet.

Nyheter – författarträffar och ståupp när den blir klar – dyker upp på hemsidan! Kanske också tavlor?

Sköt om er!

***

S Francisco

Flata förklarad.

Som jag har undrat. Men nu vet jag. Och jag hade aldrig kunnat lista ut det på egen hand.

Ur Annikas mail till Mian Lodalen:

”…har just besökt din hemsida och ser att du ska ha introducerat ordet flata i Sverige. Hurra, då kan jag ju fråga dig vad i all världen det egentligen betyder?

Ordet ger mig bara störande bilder av kvinnor som körts över av en ångvält – platta och förvånade. Det kan väl aldrig vara meningen?…”

Ur Mian Lodalens svar till Annika:

”…flata kommer av två flata ytor mot varandra.
Inget mer spännande än så….”

Aha. Så enkelt var det.

På en seriösare bog pågår intressanta funderingar kring gender och kön hos Sara Lövestam just nu.

‘Nuff said

Jag har definierat ett alldeles nytt syndrom, Nedstämdhet-Utmattning Före Friskskrivning. Med andra ord NUFF.

Så här fungerar det: Man anar att man ska bli sjuk. Man blir sjuk. Man ÄR sjuk. So far so bad.

Sedan vänder det. Sakta. Man är inte fullt så snuvig – febern går ner – det bidde kanske (peppar, peppar!) ingen allvarlig hosta. Nu vaknar hoppet. Det kanske finns ett liv efter förkylningen? Man kanske snart kan gå ut och gå, åka tunnelbana, orka? Livet ser ljusare ut, och för en dag eller två känner man förväntan, man är fylld av energi i vardande.

Och så händer det. Depression. Trötthet. Utmattning. Man är inte så snuvig, men man vill bara ligga i sängen och känna sig dyster. Solen skiner, men vad hjälper det? Hela kroppen känns sorgsen.

NUFF har slagit till, med andra ord. Och där sitter/ligger man som en urvriden trasa medan dystra tankar seglar över ens inre himmel som stormjagade moln.

Inget att göra. Utom det enda vettiga: Slöa precis som kroppen vill att man ska, trösta sig så gott man kan och vänta på bättre tider. För de kommer!

Senare: Och nu är det kväller och fönstret står på glänt mot de mörka gårdarna, och en ensam fågel sitter därute och kvittrar lyckligt och invecklat. Det har den gjort en omgång tidigare faktiskt, innan vi hade några dagar med kyla, och nu har den optimistiskt börjat om. Det låter väldigt fint och speciellt och lite vemodigt mitt i asfaltsöknen. Naturen är evig. Här har funnits både hav och sjö och is och trampat dinosaurier, våra hyreshus och 7-Eleven och alla krogarna är bara en liten parentes.

Och ringduvornas vårkutter har hörts länge nu. År efter år kommer de tillbaka och försöker bygga bo på våra brandbalkonger. Jag vet inte om de någonsin lyckats både lägga ägg och ruva färdigt innan de blev bortkörda, men de ger inte upp. Stora och vackra är de.

Ni killar som INTE liknar Sean Connery

har faktiskt sluppit undan en hel del.

Sean copy
Klicka 1+1 gång för förstoring.

Och han blev definitivt snyggare med åren. Svårt att tro att grabben med öronen verkligen är han.

Från längst uppe t v:

Som tävlande om titeln Mr Universe.

Som någon sorts pirat med höga stövlar – den bilden fordar ett närmare studium! Speciellt förtjust är jag i hur han knutit ihop den röda scarfen han har som småbyxor med en prydlig liten knut, och hur han har tråcklat med hängslena. Det är riktigt rörande. Tänk så glad han måste ha blivit när han hittade sina fina stövlar. Och flätan! Det är fascinerande att tänka sig hans morgontoalett.

Som nakenmodell på konstkola, iförd en bedårande liten virkpåse. (Ingick inte hela anatomin i kursen? Och stack framtänderna ut på honom så där på den tiden?)

Nere t v: Med tiara och dödskallehalsband. (När folk tänker ut sådana där filmkostymer – är det meningen att man ska se för sig hur rollkaraktären tittar sig i spegeln och tänker: ”Yes! Spot on!”?)

Mitten: Och så blev han adlad till slut av brittiska drottningen, denne skotte, och är det inte fint att någon tänkt ut en särskild knäböjarpall med röd sammet och handtag? Man kan undra hur många högtidliga blivande knights och dames (knäböjer även dames?) som skymfligen trillat på näsan innan den kom till. Man får ju ha i åtanke att de flesta som adlats levt ett långt och ärofyllt liv innan de hamnar där framför majestätet och hennes svärd, så de har ju en och annan skavank. Connery verkar ha problem med vänsterknäet, t ex.

Ja, tänk på det – ni har sluppit dyka upp på jobbet i de här utstyrslarna – alltid något att vara glad för!