Julivärme.

Klockan tre kommer solen hit och det blir hett som bara den, och idag är det inte alls läge att lämna datorn och gå ut. Vad göra?

Man kavlar upp sweatpantsbenen.
Sommarknän copy

Man hänger upp ett nytvättat, plaskvått påslakan i skrivbordsfönstret. Utanför sol, glada människor, hetta och grönska som känns ända in hit på ett trevligt sätt, här inne bara jag och boken.
Lakan i fönstret copy
(Blir du nu inspirerad där du sitter och flämtar och vill göra likadant, så plocka först bort alla elgrunkor, -sladdar och lösa urtag ur lakanets droppzon!)

Katten torkar man försiktig med en svamp doppad i kallt vatten. Hon tycker hon får pälsen putsad av en ovanligt sval och mysig mamma.

Och så är det bara att skriva vidare!

Sidor copy

Sen med det senaste

Hur har jag lyckats missa dem ända tills nu?

Plötsligt, bara så där, råkade jag få in Little Marbles i en repris-morgonsoffa på TV. Där satt de, två tjejer med gitarrer, avslappnade och samstämda och glada och musikaliska som bara den, ordekvilibrister och totalt utanför alla trista normer och måsten för flickor. Har aldrig hört dem förr och blev fullständigt såld. De tror själva att deras typiska fan är en yngre tonårstjej – möjligen, men de bara måste spänna över hela registret.

Vad jag förstår är de 17 år, och för ett år sedan var de gatumusikanter.Lyssna på ”Finaste grejen” – särskilt den! – på deras myspace-sida. Klicka bara, så kommer låten direkt, och därefter de andra. Något bra klipp har jag tyvärr inte hittat på Youtube. ”Melon” är egentligen ett skämt.

Här en intervju.

Little Marbles
Linn Jonasson och Julia Adams

Innerstadssommar och heta diskussioner.

Varmt, varmt…
Fötter

Ni får gärna tycka något om de postmodernistiska rostiga blomlådorna i bakgrunden.
GårdenKrukor

Vi sitter och har trevligt på Bysis på Hornsgatan, på gården, och diskuterar så stickor och strån ryker.

– Alltså jag tycker inte om feminister, de säger att det finns en manlig generell överordning, det har jag aldrig upplevt…
– Men går du med på att det har funnits en manlig överordning, t ex när kvinnor inte fick bli präster…
– Ja, OK, men jag pratar om nu
– Men exakt när menar du då att den manliga överordningen i så fall tog slut? Och vad säger du om andra länder, t ex Saudi, där man inte får köra bil?
– Jag vet ingenting om Saudi, det är ju möjligt att du har Skådat Ljuset, förresten finns det väl situationer där män är underordnade, en ensam manlig undersköterska bland kvinnor t ex, och jag känner mig absolut inte som ett offer…
– Men man kan ju inte diskutera någon samhällsfråga alls om man inte kan få se det generellt…

De två intill:
– Reinkarnation – håller du med om att antingen finns den, eller också inte?
– Ja, det är klart, men för mig finns den…
– Men det är ju två olika saker…

Om man skulle fråga varenda människa jag känt i hela mitt liv om jag har några diplomatiska talanger, så tror jag inte en enda skulle svara ja. Jag har all möda i världen att förhålla mig hövligt till den ilskna antifeministen vars tankar far hit och dit, från det individuella till det generella, men hon har inga skrupler alls i den vägen och gör fullständigt klart för mig att hon har undervisat i filosofi och jag är en dryg jävel, och jag säger något sarkastiskt om filosofi, och hon reser sig gud hjälpe mig och rusar därifrån. (Ja, diskussionen eller vad jag ska kalla det var bra mycket längre än så.)

Jag begriper inte såna här resonemang. Ja, jag förstår ju hur det funkar givetvis, men varför hålla fast vid det? Manlig generell överordning är något som rätt enkelt går att visa statistiskt, varför förneka den bara för att man blir så jäkla deprimerad av tanken på att den finns? Antingen är vi generellt i underläge därför att det finns en maktordning, eller också är vi helt enkelt dumma i huvudet hela bunten och förtjänar att serva män och i bästa fall bli klappade på huvudet. Och det går att bevisa att kvinnor som grupp inte är dumma i huvudet.

Sedan blir det Gud, reinkarnation, huruvida humanism är en livsåskådning, varför ateister förväntas visa respekt för religiösa men inte tvärtom. En kvinna säger att hon varit ateist sedan hon var tretton och är så hjärtinnerligt trött på att alltid behöva tassa kring religionen och säga att den är något fint, när hon absolut inte tycker det. Och jag upptäcker hur väldigt, väldigt sällan det är jag sitter med en grupp människor där jag faktiskt kan säga rakt ut vad jag tycker om dessa saker utan att behöva gardera mig hit och dit. Till och med i vårt alltmer sekulära samhälle finns det en osynlig gräns för vad man ”får” säga om religion för att anses normalt hyfsad.

Tar bussen hem till en kokhet våning, tar ut katten några minuter och slår upp fönster på vid gavel. Och nu börjar det väl bli svalt nog för att man ska försöka sova.

PS: Klicka på ”Den blygas” länk i kommentarerna nedan, så kommer ni till en hejdundrande intressant artikel om författaren och mångsysslaren Mollie Faustman – sondotter, för övrigt, till en av Sveriges första kvinnliga journalister, Wendela Hebbe, och Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta!

Fågel på sightseeing.

Jag hade glädjen att få hjälpa en liten fågel igår. Jag tror det var en väldigt ung koltrast, en hona.

Jag kom ut i farstun och såg den sitta där på översta trappsteget, några meter från min dörr. Tydligen hade den oförväget skuttat hela vägen uppför fyra trappor, och hade den fortsatt, hade den hamnat vid en stängd vindsdörr. Jag bor högst upp.

När jag närmade mig backade den förstås neråt, flög mot trappfönstret så det small och började fladdra hysteriskt för att komma ut. Hur göra nu? Fönstren i trappan går inte att öppna. Och jag ville ju varken skrämma eller skada den.

Några trädgårdshandskar har jag inte, så det var bara att hämta stora tjocka tumvantarna och försiktigt närma sig fågeln. Den fladdrade, stannade, sjöng en trudelutt, titta upp på mig och flämtade med öppen näbb (som såg vass ut). Stackars liten! Det är inte så lätt att fånga in en vilt sprattlande pippi, samtidigt som man måste vara varsam för att inte råka bryta en vinge. Det gick till slut, och jag började springa nerför trapporna med fågeln mellan tumvantarna. Två trappor längre ner slet den sig, men jag fick tag i den igen och kunde lyckligt sätta ner den i en av blomlådorna på gården.

Den hoppade i väg utom räckhåll, tydligen i utmärkt form, trudeluttade en gång till och svepte iväg över muren till granngårdarna. Precis den rutten våra koltrastar brukar ta.

Det kändes fint, det där. Väldigt fint.

Fågel i trappan
Här är hon, med elisabetansk pil och allt!
(Elisabet, en av bloggvärldens underbaraste, är berömd för sina fina pilar.)

Homofobi/kristofobi/islamofobi – fobier eller ej? Och finns det fler?

Jag skrev just följande kommentar på bloggen antigayretorik, och kom på att jag gärna vill publicera den på min egen blogg. Det handlar om hur språket används när anti-gayfolk resonerar och propagerar:

– Men homofobi och kristofobi är inte alls jämförbara. Att inte godkänna kristna idéer är en rationell process, där en kristen och en ateist i debatt till sist oftast kommer fram till att man inte kan logiskt bevisa vare sig det ena eller det andra.

Homofobi, däremot, är faktiskt ofta ganska likt agorafobi och andra fobier. Det är inget sjukdomstillstånd, men en emotionellt betingad idé, där bara tanken på homosexualitet väcker en stark inre känsla av skräck, ilska eller äckel. Därför spelar det ingen roll hur många logiska bevis man ger en homofob, hon/han hittar bara på nya infallsvinklar.

Dessutom är homofobi lik andra fobier på så sätt att man faktiskt kan använda kognitiv beteendeterapi. En homofob som börjar umgås med homosexuella t ex på jobbet (därför att hon/han måste) eller plötsligt upptäcker att en kär anförvant faktiskt är gay, ändrar sig ofta. För många xenofober är det likadant.

På samma grund som jag är tveksam inför ordet kristofobi, är jag tveksam till ordet islamofobi (i likhet med Ayan Hirsi Ali). Motstånd mot religioner på logiska grunder (tillägg: eller humanistiska) är inga fobier.

Nu när jag tänker på det, när det gäller fanatiska religiösa som yttersta kristna högern eller fanatisk islam, undrar jag om man inte kan säga att motsatsen finns: en fobi mot att våga tänka utanför religionens regler. Spelar ingen roll hur många förnuftiga argument man kan komma med,svaret blir alltid: Det står i Bibeln/Koranen, det här får inte diskuteras! (Tillägg: Det här gäller alltså de mest aggressiva religiösa, som vill genomdriva att deras religions regler blir allas regler, gärna i sin mest brutala och tillspetsade form.)

Pavlovs vovve, c´est moi! / Uppdaterad

Här sitter jag och jobbar, och det enda problemet är att jag blir hungrig hela tiden. Och det enda problemet med det, är att så fort jag äter något får jag en sådan obetvinglig lust att lösa SvD:s svåraste sudoku.

Där får man för att man tagit fikapauser med sudokulösning! Betingad är vad jag är.

Kan man avbetinga sig, eller ombetinga sig och börja associera chokladglass med hemska ting som att deklarera? Kommer jag i så fall att få en obetvinglig lust att ta itu med byråkrati när jag äter chokladglass? Eller blir det tvärtom, slutar jag deklarera?

Livet är fullt av psykologiska gåtor. Och här sitter jag och är himla hungrig och försöker skjuta upp det oundvikliga genom att blogga.

1. Här kan man läsa om Pavlovs hundar.

2. Det var Solkungen, Louis XIV av Frankrike, som enligt senare tiders forskning troligen INTE sa: ”L´etat, c’est moi!” (Staten, det är jag!)

Hund Kung

Målningen till höger är målad av en kille som hette Hyacinthe i förnamn (Obs! Tavlan är beskuren!) Pällen, det röda skynket ovanför monarken, hänger där för att det inte ska dra om det kungliga ännet och för att det inte ska trilla ner spindlar i peruken på honom.

Ser han förresten inte väldigt sur ut för att kallas Solkung? Och fryser han inte om benen? Och visst har han strumpeband? Och svärd – men inte kan han väl slåss intrasslad i det där sammets- och minksjoket? Och står han så där med fötterna för att man ska se skorna både framifrån och från sidan, med den röda höga klacken? (Aha! Det är Dagens Outfit!)

Sommardag

Tvätta lite. Jobba. Tänka: Nu borde jag gå ut i det fina vädret, men inte ha lust, därför att det är så roligt att skriva. Tacksam för att jag inte bor åt öster en het dag som den här – det är svalt om morgnarna.

Framåt ett på dagen: Sätta på sig bikini, lös blus och shorts och åka till stranden. Köper äppeljuice på vägen, på sonens Seven-Eleven. Badet är en fantastisk plats, mitt i Stockholm. Träden är höga och gröna, gräsmattan är full av människor som solar, spelar boll, pratar, fikar. Går ner till vattnet och träffar mamma som sitter och håller ögonen på sin sexåriga dotter där i vattnet bland femtio andra. Vi vaktar åt varandra: Jag hennes saker så hon lättad kan gå ner till dottern i vattnet, hon mina saker så att jag kan bada i lugn och ro. Jag badar med lilla tjejen och visar henne hur man kan simma ryggsim utan att sprattla så mycket med armarna. Sedan får jag gå upp och hämta hennes mamma, så att hon får visa, och de två simmar ut en liten sväng på djupt vatten tillsammans. Badar igen. Har för en gångs skull ingen brådska att gå hem, vill ha lite sommar- och semesterliv här. Vattnet är skönt och folk har roligt. Pratar med mamman, och lilla fina tjejen kommer och visar oss stenar hon har samlat.

Duschar i uteduschen och klär om i damernas. Där sitter en sur tjej och röker. Håller på att glömma skorna och gå hem barfota. Tar en sväng runt udden där det är lugnare under träden, här ligger de som vill vara i fred med sig själva och kanske en liten baby.

Här finns stora, vackra träd, ett som är enormt. Medan två äldre damer på en bänk tittar på mäter jag stammen: 3,5 gånger min längd. Det är fem meter och sextiosju centimeter. Hur gammalt kan det vara? Kikar upp i den imponerande kronan.

Går tillbaka längs stigen mittemot marinan. Härifrån kan man se Stockholms fjärdar ända in till Gamla Stan. Långholmen med sin badplats, Norr Mälarstrand som finns med i alla fyrtiotalsfilmer som ville vara moderna (söndagspromenad med bullig barnvagn), Stadshuset. Det är inte klokt vad Stockholm är vackert och hur skönt det är att vara här på sommaren. Inne i den lilla bukten ligger flera kajaker, uppe på Västerbron ser man folk gå och cykla och blå bussar som glider förbi med regnbågsflaggor för att hedra Prideveckan. Bara en sådan sak!

Går hem och öppnar det genomvädrade sovrummet åt katten, som försöker undfly värmen genom att krypa under bokhyllan. Motar hettan i grind med samma metod som de hängande trädgårdarna i Babylon. De hängande trädgårdarna i Babylon hängde inte, de var genialt placerade trädgårdar ovanpå husen, som höll rummen svala. Nu sköljer jag strandhandduken i kallt vatten och hänger den våt framför skrivbordsfönstret. Tanken är att det ska bli en aning svalare i rummet när vattnet avdunstar. Det hjälper så där.

Äter lite frukt och choklad, lägger mig bredvid katten och läser ut den amerikanska bekantingens bok. Loppa ligger på sidan och spinner och vi ser in i varandras ögon. Att ligga bredvid mig är det enda hon tycker är roligt just nu. Vi sover lite i eftermiddagsvärmen. Den loja stämningen i stan en varm eftermiddag i juli är oslagbar. Ja, jag ville gärna vara på landet ett tag också, men det här är faktiskt inte dumt alls!