Min ena hand vet vad den andra gör.

Just nu känner jag mig lite som de två systrarna som har var sitt huvud och en halv kropp var, sammanvuxna, och har lärt sig att fungera tillsammans. Var och en får anpassa sitt ben till den andras när de går och kör bil, till exempel. (Jag tänker inte publicera en bild, men de finns.)

Jag har ju ett infekterat kattbettsfinger på högra handen, och doktorn såg därför till att stelkrampssprutan gavs i vänstra axeln. Eftersom fingret ömmar och inte ska blötas ner och sprutarmen gör ont och inte kan lyfta, får man koordinera dem på helt nya sätt.

Diska kopp? Högerhanden håller i örat (koppens), medan vänsterhanden försöker göra själva diskandet (väldigt klumpigt). Kläder som hänger högt? Högerhanden får lyfta ner, men måste komma ihåg att vika undan Fingret.

Det börjar gå bättre nu. Men resten av mig mår uruselt, ärligt talat, jag känner det som om jag hade en superförkylning med 39° feber i kroppen, minus snuva och halsont. Det måste vara fingerinfektionen som hann sprida sina trupper i mig innan jag larvade iväg till doktorn ett halvt dygn för sent. Vill gärna gå och lägga mig hela tiden.

Så hur ska det gå med test-ståuppen? Jo, det är lite tid kvar och hjärnan fungerar märkligt nog, och jag ser inte sjuk ut och är alltså inte förkyld och kan inte låta bli att spontan-repetera med nya infallsvinklar. Så jag tänker inte ställa in. Men det lilla såret på fingret har stängts över infektionen, så jag tänker koka en stoppnål och öppna lite. Det blir lättare för penicillinet då att slåss. Området kring såret är väldigt spänt och svullet.

Nu ska jag ta mig ut på gatan som en vanlig kvinna och köpa frukt och färdiglagad mat. Det är tur att man har en fungerande axel och en fungerande hand!

Senare: Inte så konstigt att jag känner mig febrig. Jag har feber. Attans, nu måste jag ringa doktorn.
——–
Och nu har jag varit där igen, rejält vinterklädd. Enligt läkaren ska jag bli tillräckligt bra för att kunna ståuppa på utsatt tid, trots att jag verkligen mår tjyvtjockt nu. Tydligen kan själva bettet ge feber, även om bakterierna inte gör det. Nyhet för mig.

Nu vill jag verkligen att det här ger sig, så jag kan återgå till mitt vanliga liv. Katten deppar också, för jag orkar inte gosa med henne som jag brukar.

Annonser

Back to peace and quiet.

Nu är harmonin återställd, men vi har inte haft tur med folk idag, Loppa och jag. Det här var vad som hände.

Loppakatten är ju dålig och dessutom växer hennes klor in i trampdynorna, så vid femtiden i eftermiddags var det dags att besöka Tove på djurkliniken igen. Det gick alldeles utmärkt förra gången, och även om Loppa inte gillar att gå till doktorn, brukar det inte vara några problem.

Alltså på med selen och in i kattburen, och så ringa efter en taxi. Jag ringer alltid samma taxibolag och får alltid trevliga chaufförer som kliver ur bilen och hjälper mig med kattburen. Så även nu. För ett tag sedan lärde mig en taxichaufför att man kan dra fram passagerarsätet fram och ställa buren på sin shoppingvagn mellan det sätet och baksätet, där står den stadigt och tryggt, så det visade jag den här killen. Det gick hur fint som helst.

Vi susade iväg och tjugo minuter senare befann vi oss i undersökningsrummet. Tove rörde försiktigt vid Loppa, pratade medicinering med mig och klippte hennes klor. Loppa kröp ihop, men hon har aldrig klöst eller bitit en enda människa i sitt femtonåriga liv och gjorde det inte nu heller.

Vi tog blodprov förra gången. Det gick också bra. Nu skulle vi göra det igen. Men den här gången gick allting fruktansvärt, fruktansvärt fel.

Sköterskan som kom in klantade med nålen och måste vicka på den för att få tag i ådern. Loppa började röra oroligt på sig. Hon blev ängsligare och ängsligare medan blodet rann och sköterskan klämde på hennes framben för att få det att rinna bättre. Tydligen gjorde det av någon anledning ont. Loppa blev mer och mer hysterisk och började jama och till sist skrika, och när sköterskan försökte få på ett plåster var katten alldeles ifrån sig och sprattlade vilt. Plötsligt högg hon tänderna i mitt finger, hårt, och när jag lyfte ner henne på golvet gjorde hon om det, varpå hon kröp ihop intill väggen.

Jag har hört att djurbett inte alls är bra, med tanke på bakteriefloran i munnen, och började spola vatten på såren och klämma ut så mycket blod jag kunde. Sköterskan sprutade på sprit och bandagerade mig.

Och sedan föreslog hon att vi skulle ge oss på katten igen. Jag trodde inte mina öron.

– Nej sa jag, inget mer våld mot denna sjuka och chockade katt. Icke med min kofot.

– Då får vi väl sätta krage på henne, sa människan. Hon blöder ju. Vill du ha blod på allting?

– Ger jag fullständigt attan i, sa jag, om hon inte håller på att förblöda.

– Ja, om du vill ha blod på allting så, sa sköterskan, rätt näbbigt.

Jag tittade på den skräckslagna katten, som har blåsljud på hjärtat, struma och cancer, och kunde inte begripa hur någon ens kunde komma på tanken att plåga henne en gång till bara för att jag skulle slippa tvätta bort ett par blodfläckar. Och dessutom bli förnärmad när hon får nej! Noll empati. Denna person kommer icke i närheten av min katt mer, det är en sak som är säker.

Loppa hade nu brutit ett tabu genom att skada mig. Det har bara hänt en enda gång förut under alla mina år av kattägande att en katt gjort det, och det var när Loppas mormor kom hem från skogen släpande benet efter sig, sönderbitet av något rovdjur. Hon blev bra, men just då rev hon mig när jag försökte lyfta henne. Det var nästan en kvarts sekel sedan.

Loppakatten var lika chockad över detta tabubrott som jag. Försiktigt drog jag henne till mig och stoppade in henne i buren utan att möta motstånd.

Receptionen hjälpte mig att ringa efter taxi. När den kom, visade det sig att den kördes av den otrevligaste chaffis jag någonsin mött. Han larmade och gormade redan när han kom, sedan ville han inte kliva ur bilen, och när han väl gjort det började han klaga och tjoa om kattburen och var den skulle placeras. Han lyssnade inte alls och var så otroligt högljudd och aggressiv att jag vägrade åka med honom. Helilsken drog han sina färde och jag promenerade hem.

Loppa lugnade sig, och vi gick sakta genom parken och gjorde en paus hos Margaret Bokhandlare. Snälla bilister och bussförare fick mig på gott humör igen genom att stanna och släppa mig över gatorna. Jag vet inte vad det är, kanske har jag bara en enorm tur, men de stannar nästan alltid även om det är uppenbart att jag väntar mig att de ska köra först. Just nu var det balsam på själen att möta vänlighet, om än bara i form av förare som stannar! Alla är inte snäsiga och har bråttom i Stockholm!

När vi kom hem undrade jag hur jag skulle få selen av katten. Skulle hon inte förknippa känslan av mina händer på sin rygg med den hemska klinikupplevelsen? Jag tror på lugn och lämpor och inte på konfrontation, så jag lämnade henne i fred ett par timmar. Hon traskade runt, drack vatten och lade sig i fönstret. Och till sist gjorde hon något ovanligt.

Hon kom fram till mig, strök sig mot mitt ben och stod still. Jag petade på hennes huvud. Hon reagerade inte. Då knäppte jag upp ena knäppet på selen och sedan det andra, och hon rörde inte en fena. Selen gled av och Loppa gick lugnt och lade sig under bordet.

Hon hade faktiskt kommit fram till mig i syftet att få mig att ta bort selen. Det låter inte märkvärdigt och hundar gör det hela tiden, kommer med halsband och koppel, men det är ett mycket originellt beteende av en katt.

Och nu är som sagt lugnet återställt och allt som vanligt i lyan. Mycket skönt.

Utom att jag har bandage både på pekfingret och långfingret på höger hand…

Morgonen efter.
Det blev en orolig natt och fingret bultar och värker. Loppas hörntand gick in väldigt djupt och lämnade ett trekantigt sår. Blir det värre, får jag förstås åka in till doktorn och betala ännu mer pengar än den tusing som gick åt igår, vilken är katten väl unnad. Jag vill inte ha blodförgiftning. Loppa mår inte heller särskilt bra.

Nu kommer jag ihåg att puckot som skulle ta blodprovet inte rakade Loppas tass, vilket skedde förra gången. Hon stack rakt in i pälsen och såg självfallet inte var ådern gick. På grund av henne sitter jag nu här och det är besvärligt att göra en massa saker, t ex diska ordentligt, och jag är orolig för ståuppen som närmar sig. Jag måste verkligen fungera bra just nu, en penicillinkur skulle inte göra mig mer skärpt precis. Jag ska försöka diska och sedan lägga det onda fingret i kokt saltlösning ett tag. Salt är min universalmedicin.

Hon begrep inte heller att det inte är nyttigt för katten att bli så fruktansvärt rädd att hon tappar kontrollen. Förutom att det var en skräckupplevelse för henne kunde hon ha fått en hjärtattack, hon är ju avmagrad och sjuk. Denna djurskötare verkade tycka att en panikslagen katt – för ett blodprov! – är fullständigt normalt.

Det finns i alla fall en sak jag kan göra med den onda långfingret, nämligen sticka upp det i luften! Så det gör jag.

9:12
Nu har jag diskat, och det finns redan var i fingret.
Iväg till doktorn alltså.

Senare.
– Du blev biten igår? sa läkaren. De som får kattbett kommer omedelbart! Och om du redan har varbildning, är bettet väldigt djupt.

Jaha. Så istället för att vara förnärmad och oempatisk mot katten, borde djurskötaren (jag vet inte hennes riktiga arbetstitel) ha sagt åt mig att omedelbums åka till akuten. Hon borde faktiskt också ha sagt något i stil med att hon beklagade.

Läkaren tittade på mitt rödsvullna finger. Penicillin och, om jag så önskade, stelkrampsspruta. Förmodligen är jag skyddad sedan tidigare (kvinnor brukar ha fått fyra sprutor i ungdomen och män fem, en extra i lumpen), men det var i alla fall ett antal decennier sedan och vem vet, jag kanske kommer att trampa på rostiga spikar på Gotland vad det lider? Så jag önskade.

Jag frös. Här är det svalt sensommarväder, men jag kom klampande i rena vinterutstyrseln. Efter läkarbesöket klampade jag vidare till apoteket för att hämta medusin åt mig. Lätt virrig gick jag inte till det närmaste utan till det vid Odenplan, men då fick jag ju också en trevlig pratstund med en kvinna som stod och delade ut lappar för en scenfestival på Pygméteatern idag och ikväll.

Tänk så praktiskt. Läkaren mailar ut receptet till alla apotek och jag kan hämta ut den var jag vill. De gröna apotekskorten är borttagna.

Och nu sitter jag här och väntar på att sprutan ska kicka in. Jag ska få ont i armen, bli röd och irriterad och stel, har det försports. Och vid standupen kommer jag att vara full av antibiotika och halva den här dagen har gått och ont hade jag inatt.

Jag har verkligen inga goda tankar om denna okvalificerade djurskötare, det har jag inte. Men tack kära kommentatorer, Smulan och Darkangel, som hjälpte till att få iväg mig till doktorn! Och så säger de att bloggar inte behövs.

Kväll.
Sprutan kickade in och armen känns öm och stel och svår att lyfta, men så farligt är det inte. Penicillinet har börjat verka i det trasiga fingret och jag börjar lära mig att använda vänster hand. Dessutom köpte jag ett par gummihandskar för att kunna diska lite mer effektivt.

Och jag har gjort mig en tröst-blåbärspaj. Med vänster hand!

Svar till Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar.

Jag publicerade just det här på Newsmillbloggen, där JZ och CG kommer igen efter reaktionerna på deras inlägg om ”Varför kan man inte se ömheten i ett slag på munnen?” Den negativa stormen är moralpanik och feministiskt tjafs, ett försök att trycka ner våra innersta känslor, anser de.

————–

Citat: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella. Många av dessa har skrivit till internerna och bett om att få bli deras kvinnor.”

Det ni skriver, ovanstående och resten, är farligt korkat (varför skulle just ”vackra kvinnor” längta mer än andra efter ”en sundare utlevelse” som de alltså skulle få av psykopater?) och er märkliga idé om att reaktionerna är ”moralpanik” likaså.

Vad ni längtar efter är råknull utan skyddsräcken, det stora äventyret, att våga möta smärtan och botten inom sig själv. Det är OK, jag respekterar er för att försöka formulera denna längtan. Men ni misslyckas fullständigt och ni letar på helt fel ställen.

Det finns vissa känslor som INTE ska levas ut därför att de, symboliskt eller ej, skadar. Det finns anledningar till att kvinnor söker jävliga män, men anledningen är knappast längtan efter den stora utlevelsen, utan dåligt självförtroende och en vacker men naiv tro att just de kan ”hjälpa” dessa män. Kvinnor kan gå för långt i sin längtan efter att göra saker bra igen, ta fram det ”fina” hos manliga våldsgalningar.

I slaget och fientligheten – psykisk och fysisk – finns ingen ömhet, bara förtvivlan och egoism. Försoningsknull lever på lånad tid och är ofta desperata, en tillfällig lättnad i ett dåligt förhållande. De flesta ser, när de väl kommit ur förhållandet, att denna ljuspunkt var liten och rätt patetisk, ett förtvivlat men hopplöst försök att komma nära, och det mesta självdestruktivt. I riktigt dåliga förhållanden liknar dessutom dessa ligg mest våldtäkter.

Sätt er ner och försök analysera vad ni verkligen menar. Vad feminismen beträffar, har den gett er valfriheten att söka män som inte dominerar och bär sig åt som bortskämda barnungar, och den ekonomiska och sociala friheten att lämna dem när ni vill. Snacka inte skit om det, tack så mycket.

En pepparskaksbrun bloggmadam

med världens trevligaste norrländska tonfall landade i min lya idag. Och vi pratade som av en händelse om Grekland och värmen där, om bloggare och kärlek och lite av varje, och vi gick på kafé där madammen bjöd på kardemummabullar och bad om ”vanligt kaffe – för det har ni väl?” och det hade baristan, och det var något av det bästa kaffe bloggmadammen fått, sa hon.

Sedan gick vi på promenad runt parken och entusiastiskt visade jag alla vackra träd, och hon visste att de hette ”bok” och ”ask” och annat mystiskt, och vi gick förbi kaféet där jag ska ståuppa vad det lider.

Och här är blogmadammens vänsterhand.

Bloggmadammen

Hur stark är Barack Obama?

Här är en sak som stör mig med Barack Obama: Han har ännu inte dykt upp på det demokratiska partikonvent som ska nominera honom till amerikansk presidentkandidat.

Det är det här han har arbetat för och sett fram emot halva sitt liv (åtminstone). Han ska vara stjärnan på konventet. Men han är inte där. Han driver en ”sista-minuten-kampanj”.

Det är tydligt att han helt enkelt inte vågar stå bredvid Hillary Clinton och kunna jämföras med henne. Han vågade inte stå bredvid henne när hon höll sitt tal (eller vid sidan av scenen) och påtagligt visa bilden av kvinnan som troligen fick flest röster numerärt men som ändå manövrerades ut, och som han faktiskt gav fingret i extremt ungdomligt övermod. Alltför många kvinnor kan tänkas vara arga, alltför många har själva sprungits om och manövrerats ut av yngre, mindre kompetenta pojkar i sina yrkesliv.

Så Obama ”kampanjar” och sitter fegt och tittar på Hillarys tal på TV på säkert avstånd. Tryggast så. Folk kan tycka att han är en lättviktare i jämförelse med henne, om de står på samma podium.

Men hur mycket personlig styrka visar det att hålla sig borta? Litar han inte ens på sig själv?

Personligen tror jag det var ett misstag att smarta sig till segern genom att satsa på små caucasuses i stället för regelrätta primärval. Det var flitigt och intelligent, men det gav honom fler delegater från små stater än Clinton fick från stora. Han satsade på att när presidentvalet väl kommer, ska han ha kunnat ringa in även dem som faktiskt inte röstade på honom under primärvalstiden.

Än har det inte fungerat. Han och McCain ligger skrämmande nära varann i opinionsmätningarna. Barack hade för bråttom och var för arrogant. Om Hillarys stöd faktiskt var större än hans, hade han gjort ett bättre drag för sitt land och för sin egen långsiktiga karriär genom att spela schysst, ta ett underläge om det blev så, och ställa upp som hennes vicepresident (om hon nu i sin tur var smart nog att be honom). De hade varit mycket svåra att slå i ett läge där den sittande regeringen gjort ungefär allting fel, och han hade haft år på sig att vinna folks förtroende. Som det nu är, väcker han entusiasm men inte i tillräckligt vida kretsat.

Nu tycks kvinnorna på konventet inte vara fullt så benhårt inställda på att aldrig rösta på honom som det har utmålats, men situationen är minst sagt osäker. Många är djupt besvikna över att allt tycks vara tillbaka vid det gamla grå: Två karlar som presidentkandidat och vicepresidentkandidat, och den unga oerfarna spolingen gick förbi den äldre kvinnan.

Kafé med minnen.

Igår var jag på kaféet vid teater Giljotin och pratade med den unga ägaren, Arash, om dag och tid och arrangemang omkring min sneak preview-ståupp. Vi hade riktigt kul.

Kaféet har en egen ingång, och man går uppför en trång trappa. Medan vi gick där dök plötsligt ett minne upp: Här gick jag ju en vårkväll 1988 efter att ha sett en makalöst bra föreställning med Thorsten Flinck och Stefan Sauk (”Spindelkvinnans kyss”, teatern hette då Pistolteatern), den där jag bestämde mig för att be Thorsten vara med i min kortfilm, som jag skrivit efter en idé av min son. Hela publiken var till sig av förtjusning, och en massa människor trängdes efteråt uppe i det som nu är Arashs kafé. Jag minns att Thorsten satt vid fönstret och såg slut och grubblande ut. Ett tag senare möttes vi på Ritorno, och han läste manus och ville vara med. Gratis. Men jag fick fram pengar till honom senare.

Lustigt nog fick jag för mig att Thorsten var kort och lite tjock. I själva verket var han 1.85 och vältränad, Mr Sverige-vältränad. När han kom hem till mig för första gången, med akupunktur-nålar stickande ut ur öronen, var mina första häpna välkomstord: ”Men du är ju lång!”

Filmen var heljobbig och väldigt rolig att spela in. Vi var tio-femton personer, nybörjare och proffs i en enda röra, långt ute på landet i en bekants hus. Min ena son designade en tidsmaskin. Jag lyckades utverka en helikopter. Jag minns fortfarande hur den kom svepande i gryningen över ett fruset landskap, och hur det kändes att lyfta med den – utan dörr. Fotografen, Roland Sterner, lånade en skinnluva av mig när han gick till väders med kameran.

Sedan hände allt som kan hända på en filminspelning. Folk blev kära, folk blev ovänner, folk glömdes på upphämtningsställen och bilar tappade bort varann, och det började brinna. Jag skrev, regisserade och fungerade i praktiken som scripta och upptäckte att jag gillade att lösa knepiga problem.

Som till exempel det här: Thorsten skulle komma vandrande längs en öde, höstlig väg, konstig och muttrande för sig själv. Grått och träd utan löv och bilar som svepte förbi. När inspelningsdagen kom hade det snöat och solen sken från en knallblå himmel. Det såg ut som en julkort!

Roland vred sina händer och sa att många gånger under många filminspelningar hade han bett till makterna om rätt väder, och bara en gång hade makterna lyssnat. De skulle inte göra det nu, hur han än spanade mot horisonten efter obefintliga moln. Men jag var märkligt nog inte bekymrad alls. Jag stoppade in oss i hans bil och for runt i trakten och rekade, och vi hittade en vägsnutt med med höga bankar dit solen inte nådde. Där fick Thorsten traska och muttra, och det såg ut som en glåmig grå dager och bilarnas strålkastare bidrog till det.

Filminspelningar är magiska. Jag kan inte fatta att jag inte kämpat hårdare för att göra film sedan den där första. Visst har jag försökt (och fått höra att jag kan skriva bra manus), men inte så koncentrerat intensivt som den gången.

Ja, allt det där kom tillbaka till mig när jag klev uppför den där trappan. Nu hoppas jag Roland och hans fru kan komma på ståuppen.

Det finns inget sätt att få sig själv att skriva utom att sätta sig ner och faktiskt göra det. Sådant här, däremot, tarvar bara ett enkelt knep. Man bjuder helt enkelt in en massa människor, och när de väl sitter där är man så illa tvungen att öppna munnen och börja!

OK, så lätt tar jag ju inte på det, jag har skrivit material och repeterat och filat och jobbat. Men jag kommer ändå att bli ytterst förvånad när kvällen faktiskt bli av.