Svar till Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar.

Jag publicerade just det här på Newsmillbloggen, där JZ och CG kommer igen efter reaktionerna på deras inlägg om ”Varför kan man inte se ömheten i ett slag på munnen?” Den negativa stormen är moralpanik och feministiskt tjafs, ett försök att trycka ner våra innersta känslor, anser de.

————–

Citat: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella. Många av dessa har skrivit till internerna och bett om att få bli deras kvinnor.”

Det ni skriver, ovanstående och resten, är farligt korkat (varför skulle just ”vackra kvinnor” längta mer än andra efter ”en sundare utlevelse” som de alltså skulle få av psykopater?) och er märkliga idé om att reaktionerna är ”moralpanik” likaså.

Vad ni längtar efter är råknull utan skyddsräcken, det stora äventyret, att våga möta smärtan och botten inom sig själv. Det är OK, jag respekterar er för att försöka formulera denna längtan. Men ni misslyckas fullständigt och ni letar på helt fel ställen.

Det finns vissa känslor som INTE ska levas ut därför att de, symboliskt eller ej, skadar. Det finns anledningar till att kvinnor söker jävliga män, men anledningen är knappast längtan efter den stora utlevelsen, utan dåligt självförtroende och en vacker men naiv tro att just de kan ”hjälpa” dessa män. Kvinnor kan gå för långt i sin längtan efter att göra saker bra igen, ta fram det ”fina” hos manliga våldsgalningar.

I slaget och fientligheten – psykisk och fysisk – finns ingen ömhet, bara förtvivlan och egoism. Försoningsknull lever på lånad tid och är ofta desperata, en tillfällig lättnad i ett dåligt förhållande. De flesta ser, när de väl kommit ur förhållandet, att denna ljuspunkt var liten och rätt patetisk, ett förtvivlat men hopplöst försök att komma nära, och det mesta självdestruktivt. I riktigt dåliga förhållanden liknar dessutom dessa ligg mest våldtäkter.

Sätt er ner och försök analysera vad ni verkligen menar. Vad feminismen beträffar, har den gett er valfriheten att söka män som inte dominerar och bär sig åt som bortskämda barnungar, och den ekonomiska och sociala friheten att lämna dem när ni vill. Snacka inte skit om det, tack så mycket.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

26 reaktioner till “Svar till Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar.”

  1. Längtar de verkligen? Jag upplever inte att de rekommenderar någon de våldsamma männen. De tycks själva ha varit i den situationen och sökt något annat.

    Däremot vill de väl lyfta fram att de känner en attraktion i denna typ av män som de generaliserar till andra kvinnor. Att de tror att en del kvinnor lockas av den aggressiva manligheten. Det fattar jag det som att de vill lyfta upp för att om man inte vågar prata om det så är det svårt att hjälpa de kvinnorna till bättre relationer.

    Själva tycks de väl ha tagit sig ur de destruktiva relationerna och letat efter något bättre. Då de inte tänder på det jämställda förespråkar de romanser för att det är där de kan hitta lusten.

    Gilla

    1. Ja, det är i alla fall ett hedervärt försök till tolkning – och en snäll sådan. Men J & G är inte vidare bra på att analysera vari denna attraktion egentligen består, och deras angrepp på feminister är bara dumt.

      Man kunde ju tänka sig, bara som exempel, att den där passionerade förälskelsen i en skitstövel lämnade efter sig minnen av de få fina stunder som fanns, och att man därför letar efter en ny upplevelse hos andra skitstövlar som påminner om karl nr 1. Inte otroligt, men det är ju något helt annat än att det är någon sorts urkvinneinstinkt att gilla hårda tag.

      Gilla

      1. Jo, att de inte är särskilt skickliga debattörer råder det ju inget tvivel om. Jag fick läsa deras första inlägg ett antal gånger för att ens hänga med.

        Samtidigt, jag drar mig till minnes en ung kille som jag arbetade med i ett behandlingssammanhang. Han var runt 16-17 och förhärdad på ett sätt som jag annars bara mött hos medlemmar i våra omtalade MC-gäng. Han lyste av självförtroende och aggressivitet. Flickorna flockades runt honom, både i hans egen ålder och oroväckande nog en del som var äldre och borde veta bättre också. Det var inte att han behövde tas om hand om som var hans dragningskraft.

        Så jag tror nog att de har ett korn av sanning. Aggressiviten hos vissa män är lockande. För andra män också för den delen, en sån kille får många manliga följeslagare med.

        Personligen tror jag att det för de allra flesta är självförtroendet snarare än aggressiviteten som är lockelsen men för många är det något som är svårt att skilja på.

        Men det jag tyckte om att de tog fram var konflikten som finns i skiftet mellan nya och gamla ideal. Även om de nu inte benämnde dem så.

        Gilla

      2. ”Personligen tror jag att det för de allra flesta är självförtroendet snarare än aggressiviteten som är lockelsen men för många är det något som är svårt att skilja på.”

        Det var exakt vad jag tänkte när jag läste de första styckena i din kommentar. Mer erfarna kvinnor kan skilja på det, och de vet att aggressiva män oftast är inskränkta, egocentriska och saknar empati. Det är rejält avtändande.

        Gilla

  2. Johan. Du nämnde i förbifarten en ganska viktigt sak ”i behandlingssammanhang”..

    Det som ofta glöms bort är att tjejer som flockas kring en aggressiv pojke är själva skadade på något sätt. Aggressiviteten lockar inte ”vanliga” balancerade tjejer.

    De ”vackra” kvinnorna som lockas kring våra kriminella är i regel psykiska vrak. Det finns ingen ”normal” vacker kvinna som söker sig till anstalterna för att träffa en cooling.

    När man intervjuade Svartenbrandt fru berättade hon hur hon slapp jobba och ta ansvar eftersom hon var gift med en anstaltkung som försåg henne med pengar. Och barnen agerade som någonsorts skyddsnät.

    När Svartenbrandt lämnade henne hamnade hon i en dödsspriral. Hon orkade inte ta hand om barnen och slog sina påsar inop med en man som ”också” beundrade Svartenbrandt.

    Detta låter ju inte riktigt som en sund och vanlig tjeje – helt oavsett att hon till en början var ganska söt.

    Psykiatrikern (om h*n existerar) tycks inte ha analyserat frågan vidare.

    Ofta är det droger inblandad. Och ofta kommer tjejen från familjeförhållanden där abnormaliteten är en normalitet.

    Konstigt att Cecilia som utbildad terapeut släpper igenom denna smörja mellan sina fingrar. Hur fasiken ska hon skaffa sig patienter efter denna härdssmälta?

    Gilla

    1. Det är självfallet helt sant. Båda författarna har ju själva varit i sådana relationer. Gyllenhammar är väl samma som skrev ”En spricka i kristallen” om jag förstått det rätt. Där hymlar hon ju inte om att hon inte mådde särskilt bra eller att hennes bakgrund var allt annat än idealisk.

      Det exemplet jag tog upp och som de tar upp är ju å andra sidan rätt extrema. Vackra självdestruktiva kvinnor och Sveriges mest belastade kriminella är som gjort för att provocera. Även människor med mindre problem, i brist på bättre uttryck, lockas nog av liknande egenskaper men i mindre skala. Jag tycker mig möta både kvinnor och män som har svårt för detta. Kvinnor som kämpar på ett sätt som traditionellt var manligt och vill ha jämställdhet men samtidigt bara ser ”manliga” män och som har svårt att hitta rätt för att idealen krockar. Män som uppfostrats och tagit till sig att det är positivt att vara självförnekande och kämpar för att vara jämställda och som sen blir förvirrade av att deras självutplåning inte upplevs som attraktiv.

      Så vissa kvinnors destruktiva dragning till grovt kriminella är självdestruktiv och ytterst ovanlig men den är också toppen på ett isberg. Många lever i samma konflikt mellan förväntningar och normer men det tar sig mindre exotiska uttryck. Författarna tycks hävda att den är biologisk, jag tror lika gärna den kan vara kulturell. Vi är fortfarande inne i ett skifte mellan de gamla könsrollerna och de nya. Det är inte så konstigt att vi inte lyckats finna ramarna för det nya än.

      Jag visste förövrigt inte att någon av dem är terapeut men jag tycker det är bra med terapeuter som vågar provocera. Vi möter hela tiden de som är klämda och där livet inte är så tillrättalagt. Vem ska annars lyfta upp det.

      Gilla

  3. Nu är det så att i stort sett alla kvinnor som sitter i fängelse för grova brott OCKSÅ får beundrarbrev och förfrågningar om de får besök – av män. Men detta pratas det aldrig om. T.o.m Bobbys mamma har fått den här typen av kärleksbrev från män. Hur som helst är den lilla båkdel av befolkningen som skriver kärleksbrev till dömda våldsbrottslingar de inte känner just en liten bråkdel av befolkningen och de är varken särskilt representativa för gruppen kvinnor eller gruppen män.

    Sedan undrar jag vad Johan Ydren som skrev ”inte tänder på det jämställda” egentligen menar?
    Jag ”tänder” inte heller på det jämställda i sig.
    Om jag lever i ett samboförhållande med en man vill jag inte att han och jag ska turas om att ta hand om ev barn, diska, städa o.s.v av den orsaken att jag tänder sexuellt på det, jag vill att vi ska turas om för att vardagen blir lättare då och för att dessa saker är bådas ansvar.
    En samborelation eller ett äktenskap består ju av fler delar än bara sex och passion, och många av de egenskaper jag vill se hos någon jag ska leva med är varken tändande eller avtändande sxuellt utan viktiga av andra skäl.
    Så tror jag väldigt många resonerar.

    Gilla

    1. Själv kan jag tycka det är mycket erotiskt tilldragande med en man som står och lagar mat och gillar det.

      Och beträffande att ta hand om barn – något mer avtändande än en karl som är brysk och oförstående mot barn har jag svårt att tänka mig.

      Dessutom – om jag har blivit partnet och kompanjon med en annan människa genom att flytta ihop/gifta mig med honom, blir jag rejält avtänd om han smiter från sin del av hushållsjobbet. Barnslighet är inte attraktivt.

      Men det som från början drar oss till varandra är ju blickar och feromoner och kroppsspråk.

      Gilla

    2. Med just det citatet försökte jag bara sammanfatta vad jag uppfattar att de skriver. Att de inte tänder på jämställda män utan att de behöver tydliga könsroller för att tända på en man. Ungefär som Åsa Mattson replik till dem i Aftonbladet där hon avslutar med att säga att hon tycker jämställda män är bra men själv tänder hon inte på dem utan dras till ”alfahannen”.

      Vad de mer exakt menar med det kan jag ju egentligen inte veta så din gissning är lika bra som min.

      Gilla

      1. Men både Zandén&Gyllenhammar och Åsa Mattson blandar ju ihop saker och ting. Den moderna mannen är ju inte bara den som försöker vara jämställd och en bra kompis med kvinnan, utan det finns också en nytt töntideal som är enormt irriterande. Alltså laid-back över sömnighetens gräns. Där är det energin, självförtroendet och viljan till något som jag tror de här kvinnorna saknar.

        Jag skrev tidigare att en riktig karl behöver inte fundera över om han är en man eller inte. Det vet han redan, det behöver inte bevisas, och det känner även kvinnor. Om han sedan matar bebisar, laddar diskmaskinen, bygger ett hus, kör långtradare eller är kapten på en oljetanker spelar ingen roll.

        Gilla

      2. Bra fråga, slarvigt formulerat av mig. Jag använde begreppet ”riktig karl” i någon sorts motsatsställning till hur det uppfattas konventionellt, och (kan man befara) av Zandén, Gyllenhammar och även Mattson. Konventionellt sett är en riktig karl en som vet var skåpet ska stå, tar för sig, har något ”manligt” yrke, kan byta tändstift och pekar med hela handen – ja, vi vet allihop hur det gammaldags idealet ser ut.

        Gilla

  4. Riktig karl! Ja det var ju ännu en pinne i brasan kan man tycka! Manligt eller omanligt eller det motsatta, är väl upp till betraktaren. Vi är ju olika och vad som är attraktivt för den ena är inte det för den andre, tack o lov! Sedan ska man kanske skilja på passion och kärlek. Verkar som Z och G upptäckt passionens förödande kraft! Ja,bättre sent än aldrig men vad det har med ansvarstagande män att göra begriper inte jag. De båda har råkat ut för en total härdsmälta!

    Gilla

  5. Jag lever i en bdsm relation. Om det är vad Zandén & Gyllenhammar menar med att komma i kontakt med sina ”djupa och mörka” känslor och sedan försoningsknulla så är de felunderrättade. BDSM är inte för alla, ska inte vara för alla. BDSM bygger på samtycke, att slå och därmed orsaka förnedring och smärta, det är inte något positivt utan destruktivt partnervåld. BDSM bygger på kommunikation, det gör också ”vanliga” kärleksrelationer, men när man utsätter någon annan för ett mått av kontroll måste man vara eniga om hur långt man får gå. Jag klappar inte till partnern helt plötsligt bara för att jag känner för det. Och partnern klappar inte till mig heller. Att tända på smärta och dominans i ett sexuellt sammanhang innebär så mycket mer än vad som kan sägas i ett någorlunda kort inlägg. Vad som ska sägas är att någon som gillar BDSM inte är annorlunda mot någon som är homosexuell. Man hämtar inte in någon från gatan och spöar upp den. Jag och min partner varierar våra roller och lekar. Vi har regler, nej ska respekteras, fastställda gränser får inte överskridas utan att vi är överens om det. Och trots det pratar vi alltid om vår erfarenhet. Målet är alltid att ingen ska må dåligt, mår någon av oss dåligt och blir ledsen måste vi prata om det.
    Alla sunda relationer bygger på kommunikation, och ömhet. Också passion bygger på att man respekterar den man är tillsammans med. Partnervåld har inget i och med det att göra.

    Det finns säkert dem som hamnar i dåliga BDSM-relationer. Men att utforska sina mörka känslor…
    Och varför de mörka känslorna kommer upp till ytan och utforskas ligger i att slå upp sin partner och sedan leder till sex som löser allt förblir ett mysterium. Att skjuta hål på någons självförtroende genom våld är inget att ta efter.

    Jag vill upprepa att bdsm inte är lika med partnervåld, jag marknadsför inte heller bdsm. Den som är nyfiken måste söka sig fram men den som på något sätt blir slagen utan att så är överenskommet och ingår i en överenskommen sexuell lek, ska genast lämna ett sådant förhållande, oavsett sina sexuella preferenser.

    Gilla

    1. Ja, det låter som sagt som något de kanske skulle pröva under ordnade former. Men de verkar helt vilse när det gäller att ringa in vad de faktiskt vill, de verkar ha en romantisk dröm om högoktanig sex med någon spännande vettvilling, och så ska allt gå bra ändå, utom ett smärtsamt minne som kliar precis lagom. Ordnade former skulle de säkert se som djupt ospännande, inte det stora brusande ”livet”.

      Jag kan ju ha missförstått, men det är svårt att veta, för de skriver väldigt virrigt.

      Gilla

  6. Ingen jag känner har det så. Inte som Zandén & Gyllenhammar beskriver det. Och vettvillighet går inte ihop med bdsm-lekar, särskilt inte om det kombineras med alkohol, snarare har alla mina erfarenheter varit i nyktert tillstånd just för att inget ska kunna spåra ur, ingen ska kunna bli skadad. Jag sa som sagt att bdsm inte är för alla, vissa förstår inte och det är okej så länge som jag är trygg i mig själv och partnern i sig och att det sammanfaller i vårt förhållande. Jag är inte annorlunda än någon annan, min sexuella identitet syns inte på mig och utöver det livet så finns ju en vardag som vi sköter precis som alla andra. Det som är reserverat för sängkammaren är reserverat för sängkammaren. Vilt våldsamt sex i kristallkronorna är säkert en sexuell fantasi för många. Bara för att det är en vanlig fantasi betyder inte att det ska levas ut, eller att man mår bättre för att man gör det och att man som kvinna då har övervunnit ett tabu eller tagit kontroll över dunkla känslor eller vad de nu väljer att kalla det. Jag tror inte att de har en j-a aning om vad de säger, fast jag är ju ine först om att säga det. Att utforska ”mörka sidor” kräver bra mycket mer än vad Z&G förstår. Vissa saker lämnas bäst åt att inte utforskas alls, inte ens om man är en mycket stabil person, lite grann som be careful what you ask for. Att drömma är en sak. Att genomleva är en helt annan.
    Beklagar om jag har skrivit besvärande mycket om sex.
    Jag har försökt skriva på Z&G men avslogs.

    Gilla

    1. Du behöver inte försvara dig, Mija, det är bara bra att det du skriver om blir belyst. Du kommer med nyttig info.

      Jag förstår inte varför du inte kom in i kommentatorsfältet under JZ&CG:s inlägg. De gjorde samma sak med mig, men då upprepade jag mina poster i nästa kommentar och frågade vad som var så förgripligt med det (nämligen ingenting), och de släppte sin restriktion. Jag fick en känsla av att de inte hade någon vettig regel för vad som släpptes genom och inte – t ex självklart avvisa grovt förolämpande och sexistiska utfall men låta alla andra komma till tals – utan bara gick efter vad de tyckte om och inte tyckte om just då. Så kan man inte driva en förnuftig blogg med öppet kommentatorsfält.

      Gilla

  7. ”Jag skrev tidigare att en riktig karl behöver inte fundera över om han är en man eller inte. Det vet han redan, det behöver inte bevisas, och det känner även kvinnor. Om han sedan matar bebisar, laddar diskmaskinen, bygger ett hus, kör långtradare eller är kapten på en oljetanker spelar ingen roll.”

    Jag vet att du ångrar att du använde begreppet ”en riktig karl”, så det kommenterar jag inte. Men om du fortfarande ställer dig bakom ovanstående citat, och byter ut ”en riktig karl” mot ”en man”, så undrar jag lite hur det resonemanget håller i förlängningen. Om jag, som man, hade skrivit ovanstående rader om kvinnor, hade jag ansetts som en unken och förlegad romantiker:

    ”Jag skrev tidigare att ett riktigt fruntimmer behöver inte fundera över om hon är en kvinna eller inte. Det vet hon redan, det behöver inte bevisas, och det känner även män. Om hon sedan kör bilen, laddar bössan, matar bebisar, är sjukvårdsbiträde eller är barnmorska på en universitetssjukhus spelar ingen roll.”

    Hur vet man om man är en riktigt man, eller en riktig kvinna? Och de som inte vet vad det betyder, var hamnar de på ligglistan?

    Poängen är språket avslöjar var våra gränser går, och var vi fäster vår blick.

    Jag tycker att JZ och CG är mer än lovligt röriga, men uppenbarligen petar de på något ömt. Annars hade inte bloggosfären exploderat i invektiv och jubelrop.
    Som en av de föraktliga mesmännen på det där bröllopet som omnämns i det första inlägget av JZ och CG, blev jag först road och lite ställd. Sen blev jag arg. Och sen förvirrad. En primitiv och plump tanke jag ertappade mig själv med: ”Hur fan ska ni kvinnor ha det? Först kräver ni er rättmätiga plats, vi fattar, försöker ta hand om våra 50 procent, då plötsligt blir vi fjantigt osexiga och ni börjar drömma om att bli påsatta i ett skjul av en full och brötig Persbrandt.”
    En dum och barnslig reaktion. Men den fanns där.
    Nu har jag lugnat ner mig en smula, ser att det handlar om annat också. Inte om vem som får knulla först.
    Men reaktionen springer ju ur något, och jag hör och ser den överallt, hos andra män. Ska man avfärda den som dum och omogen, eller ska man försöka ta ett djupt andetag och försöka reda ut vad det är som väcker så starka reaktioner? Jag tror att JZ och CG eventuellt KAN ha en poäng bakom sina virriga och huvudlösa formuleringar. Någonting jävligt laddat har de uppenbarligen vidrört, något som inte bara har med politik att göra. Men det vore ju bra om någon annan, klokare person vågade närma sig det här utan att häckla, utan att idiotgeneralisera.
    Det skulle vara intressant att höra vad en sådan som Sverigemannen Fredrik Lindström har säga om allt det här.

    Gilla

    1. Det roliga är att jag ingalunda tycker att något unket blir avslöjat om man vänder på det jag skrev och sätter kvinna istället för man.

      För ett av de problem vi tycks ha är ju just att folk inte vågar lita på vilka de är. Jag förutsätts känns mig mer kvinnlig om jag inte trampar runt i sneakers och sweats och tröjor omålad, vilket jag gör, och män förutsätts känna sig mer manliga om de är långa, starka och vet vad överliggande kamaxlar är. Detta är världens största nys. I verkligheten kan jag sjava runt i vad som helst och känna mig som en urkvinna, och du kan vara 1.50 lång och älska brodyr och känna dig som en urman, med alla hormoner och lustar på plats – och om vi själva trivs och känner oss säkra och inte är rädda, kommer det att funka.

      Jag använde alltså ”en riktig karl” i betydelsen ”en som känner sig som en man i alla fibrer utan att behöva bevisa det med skrik, skrän och våld, en som inte är rädd för kvinnor och inte har något behov av att dominera dem.” Män som känner ett enormt behov av att dominera kvinnor – från de där som flinar nedlåtande i diskussioner, till dem som slår – kallar jag omogna män. Pojkar. (Och om du undrar, så finns det sådana ”riktiga män”. Jag har faktiskt träffat en och annan.)

      Annars håller jag med dig – att vända på steken avslöjar väldigt mycket. ”Kan vi verkligen ha en man till med i styrelsen? Vi har ju redan en!”

      Det finns ingen anledning att vara rädd för att dyka ner i diskussionen om hur vi ser på oss själva, både män och kvinnor, och vad vi attraheras av och varför. Antagligen går vi alla och bär på en längtan efter frihet, att leva det liv vi är fysiskt skapta för, vilket inte är att t ex sitta framför en dator hela dagarna. Men hur såg det livet ut? Och hur djupt är vi psykiskt präglade av att ha levt i olika grader av patriarkat de senaste tio-tjugotusen åren? När en kvinna känner en dunkel drift att betvingas av en farlig främling, hur mycket beror det i själva verket på att hon inte vågar rycka tag i någon riktigt attraktiv man på egen hand (skamstämpel)och leva ut sina lustar ohämmat på honom? Använder hon bara hans hänsynslöshet för att komma loss själv? Och varifrån kommer de våldtäktsdrömmar som väldigt många män bär på, hur snälla de än är och hur lite de än skulle vilja utföra dem i verkligheten?

      Det är bara några frågor av många man kan ställa.

      Den mest attraktiva mannen, som jag ser det, är den som väcker passionen, vågar ta emot passionen, och samtidigt är en hundraprocentigt pålitlig vän.

      Gilla

  8. Visst har du rätt i att attraktion oftast springer ur att man känner den andres självklarhet.
    Ur vad sexfantasier och drifter föds, är för mig en för svår fråga att våga resa. Just i dag. Jag har inte en aning. Du kan ha rätt i att det till oerhört stor del handlar om prägling, samtidigt tycker jag också att det förhållningssättet – i värsta fall – kan leda till att skambelägga en viss sorts längtan. Att den sortens lust egentligen är ett tecken på rädsla och förtryck. Att den inte är sund i grunden. Och så har man stigmatiserat åt andra hållet.
    Hur som helt: tack för att du svarade på min kommentar.

    Mija: Fredrik Lindström var ett vildsint förslag. Annars vet jag sannerligen inte. Eller, jo, jag gillar Ebba Witt Brattström, det skulle vara intressant att höra hennes reaktioner på detta debacle.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s