Teater

Ikväll var jag på Teater Giljotin, som bjöd helt charmant, och såg Karina Holla i enkvinnasföreställningen Étre Blessé – being hurt, being blessed. Anita Ekström, som läste in Den sjätte boken på audio, följde med.

Anita har varit i Toscana och är mycket brunare än jag.

Vi träffades på kaféet innan – faktiskt första gången vi sågs, men vi har pratat en hel del på telefon – och efteråt gick vi och tog en öl och pratade vidare. Hon har inte sett mig förr, men jag har sett henne, för på sjuttiotalet brukade jag hänga en hel del i salongen på Stadsteatern och hon stod på scenen. Hon har en lång skådespelarkarriär bakom sig och har dessutom regisserat och undervisat på Teaterhögskolan. Anita , som har både Guldmask och Guldbagge, gjorde intryck på mig genom att faktiskt ringa och fråga saker innan hon började sin inläsning. Det var väldigt roligt att få hänga med på ett hörn.

Vi var båda fascinerade av smått legendariska Karina Hollas både utlämnande och starkt kontrollerade föreställning. Anita var mer förtjust än jag – för mig väckte den både min kärlek till teatern och min skepsis inför teatern, samtidigt. Ibland blev jag alldeles fruktansvärt inspirerad, ibland ville jag backa. Det var grovt, det var roligt, det var skickligt, det var modigt, det var finstämt, det var högljutt – för Holla har en röst av Guds nåde. Resan gick genom hennes egen teaterhistoria, vilket i sig var intressant.

Förutom skådespelare och mimartist är hon förresten även en originell koreograf. Jag måste se om något av hennes dansverk finns på Youtube.

För er som är intresserade finns det föreställningar fram till den 5 oktober.

Lördagsgodis – Sonya Tayeh, mörkt geni.

Lördagsfrukost – hembakat scones, hallon och blåbär. Och ännu en titt på Sonya Tayehs koreografi ”Garden” ur årets ”So you think you can dance”.

Mörkt, sexigt, udda, starkt – en tour de force mellan dansarna Mark Kanemura och Courtney Galiano. Fantastisk musik (Mirah).

Titta nu, även om du tror du inte gillar dans! Det här är något extra. Och du får se Sonya Tayeh också – mohawk, tatueringar och allt. Här.

Obama-McCain – amerikanska presidentvalsdebatten.

Klockan tre i natt svensk tid drog den äntligen i gång, debatten mellan republikanska kandidaten McCain och den demoratiska Obama. McCain hade ju hotat utebli ”på grund av den finansiella krisen” som han ansåg att han måste hjälpa till att ta hand om. ”Allting gick bra med förhandlingarna kring den tills McCain dök upp”, skrev en sarkastisk reporter om detta. (Obama satt f ö vid konferensbordet i Vita Huset mittemot sin rival.)

Så hur gick det? Ja, för att börja med de yttre intrycken tittade McCain inte en enda gång på Obama, medan Obama vände sig direkt till honom (det var ju en debatt), och Obama hade en tendens att stamma i början av sina meningar. McCain upprepade oavbrutet att Obama ”inte begriper det här”, även efter långa utläggningar från Obama som framstod som direkt lärda och briljanta i jämförelse med McCains sloganartade yttranden. Obama avbröt ofta när han tyckte McCain kom med direkta vantolkningar eller felcitat av honom, varvid McCain fortsatte prata och upprepa sig som om han vore en uppvriden mekanisk leksak. Den lama debattledaren skötte sig inte vidare bra i dessa lägen.

Ni hör att jag är partisk här. Det stämmer. Jag är direkt skrämd av McCains mörkblå åsikter, och var de kommer ifrån demonstrerades så tydligt man kan önska av hans mycket ytliga sätt att närma sig komplexa problem.

Exempel: Obama målade upp en mycket vidare bild av Irakkriget – vilka enorma summor det låst som kunde använts för att tillgodose andra skriande behov, hur man ju inte fått tag i Bin Laden men hur kriget i sig öppnat Irak för Al Quaida och närmat landet till gamla dödsfienden Iran, hur respekten för USA i andra länder sjunkit drastiskt på grund av dess utrikespolitik, hur Kina utnyttjar situationen för att skaffa sig en starkare position i världen.

På allt detta svarade McCain med ett känslosamt tal om hur mycket han älskade de amerikanska soldaterna i Irak, hur han lovade att ta hand om dem, hur stolt en mamma var över sin döda son. Med tanke på att McCain såvitt jag vet skurit ner olika bidrag för amerikanska krigsveteraner, var det ett ganska fräckt tal, men genomgående för McCains taktik var att låta välbekant och lätt att tycka om och strunta i alla som brydde sig om substansen. Han pratade alltså överhuvudtaget mycket och sa ganska lite. Han litar på att genomsnittsamerikanen inte bryr sig om djupa tankar eller USA:s rykte i utlandet.

Men hur man än ser det var det en debatt utan riktig nerv och utan intelligent meningsutbyte, eftersom bara den ena parten ville få till ett sådant. Obama försökte envist få in en humanistisk och intellektuell analys, och han försökte också få till någon form av kontakt genom att tala om när han ansåg att de var ense – tyvärr genom att säga ”John har rätt”, ett olyckligt ordval i en debatt – medan McCain höll sig till att attackera.

Nästa debatt blir mellan vicepresidentkandidaterna, den oprövade Palin och den erfarna Biden. Jag hoppas han får henne att avslöja mer om till exempel hur hon egentligen ser på vilken roll Gud ska ha i amerikansk politik och om hon ser sig själv som ute på Guds uppdrag inför Harmageddon, domedagen i blod och eld, som enligt hennes kyrka är relativt nära förestående.

Nederst i rutan fanns rörlig grafik som visade tittarnas reaktioner, uppdelat efter om de var republikaner (rött), demokrater (blått) eller oberoende (grönt). Hur den mätningen gick till har jag inte lyckats få reda på.

Liten utmaning

En liten utmaning från Viktoria i USA, Coolswede.

Fem saker i min frys:
Kött, ärtor, dill, hallon/blåbär… mer är det inte. Jag hade hembakad kanellängd där, men den är dessvärre slut.

Fem saker i min garderob:
Ja, vilken av dem? Klädkammaren har allt utom kläder. Sedan har jag en garderob med kläder som jag inte använder men tänker sy om någon gång, men nu är de så urmodiga att inte ens det hjälper.
Men sedan finns garderob-garderoben förstås.

Där har jag bland annat:

*en nätt kavaj med brun/svart mönster,
*sorterade gamla manus i en papplåda (bl a från när jag var 15-16 år),
*en trasig videobandspelare,
*en livlina för skridskoåkning, den fick jag när jag lett en kurs i stockholmiana på Trygg-Hansa (hur gick det till? Minns inte, men det var roligt!)
*en massa sladdar av glömda ursprung och användningsområden.

Fem saker i mitt badrum:
En tvättmaskin som inte går att använda och som därför tjänstgör som bord, ett klisterhologram som föreställer en dinosaurie, en toaborstehållare i porslin föreställande en prickig hund, en spegel som min mor köpte åt mig att ha i hallen och vars placering hon aldrig riktigt kommit över, en stor korg för toapappersrullar.

Jag utmanar alla som känner sig manade att springa och titta i badrum, frysar och garderober!

Och vad…

… är detta?

OCH – Qi gissade rätt! Det är faktiskt en liten purjolöksrot. Priset är äran!

Silberskys förlorade taktkänsla.

Ur Expressen:

Englas mamma Carina Höglund klarade inte av att höra Leif Silbersky citera Stig Dagermans ”Att döda ett barn” när han skulle förklara Anders Eklunds känslor efter mordet på Engla.
Hon stormade ut ur rätten – och skrek åt Anders Eklund och Leif Silbersky.
– Jag har respekt och full förståelse för hennes reaktion. Hon har mist ett barn, säger Leif Silbersky när Expressen möter honom efter förhandlingarna.
– Jag kan däremot inte förstå hennes reaktion när jag nämner Dagerman, en erkänt skicklig författare.

Man tror inte sina öron. Stig Dagermans kortnovell handlar om en man som oavsiktligt råkar köra på ett barn som ska springa över vägen för att uträtta ett ärende åt sin mamma. Man får följa barnet och mannen växelvis under minuterna innan, hjärtskärande vanliga och utan alla förebud, innan det tragiska sker. Det är en stark berättelse. Men att läsa den för att förklara känslorna hos en man som fullt medvetet våldtagit och dödat ett barn är så taktlöst att man saknar ord – och sedan försvara sig med att Dagerman är en skicklig författare?

Och så lägger han till att Englas våldtäktsman och mördare, Eklund, blev ”bestört” och tyckte det var ”obehagligt” när Englas mamma rusade ut ur rätten. Hur tänker man när man meddelar något sådant? Ska vi känna medkänsla med mördaren där och då?

Det är möjligt att Eklund har en hjärnskada som utlöst hans mord och våldtäkter. Men det är en helt annan fråga.

Vad är nnzo? /Fonetikuppdaterat. (Fonetik: Hur ord och bokstäver låter.)

Jag brukar fly när reklamen kommer i TV, men om jag glömmer att skruva ner ljudet också förföljer klichéerna mig ut i köket.

Det blir otroligt tjatigt att höra samma röster säga samma saker om och om igen. Konstigt pratar de också. Vissa har tydligen avskaffat bokstaven i, till exempel. ”PÅ kanal nnnzo”, säger en kvinna.

Nnzo? Vart tog i:et vägen? Nnzo?

PS.

Så här låter det när unga människor räknar nuförtiden (”nuförtiden” börjar man säga när man har skaffat sig ett ”dåförtiden” samt en tendens att skaka på huvudet och sucka):

En, tvö (mellanting mellan å och ö),treä (mellanting mellan e och ä), fyöra (ja, ni har fattat galoppen), fäm, säx, chu, åtta, nzo, tzo.

Idag har jag känt mig som Miami Ink. //Bilduppdaterad.

Jag gav mig äntligen på en liten tavla som har väntat en evighet på att bli färdig. Jag lade till ett par bokstäver som hörde dit och stod sedan på knä på köksgolvet vid köksbordet, stödde högra handen med vänstra ungefär som om jag skulle skjuta med pistol, och pillade in mörk bakgrund mellan och i bokstäverna.

Det var då jag kände mig som en person i Miami Ink, TV-programmet som handlar om en tatueringssalong i Miami där de sitter lutade över kunderna (patienterna, höll jag på att skriva) och tatuerar in fantastiskt vältecknade, raka, snygga motiv. Alla är våldsamt tatuerade själva. Den raraste är en flicka, Kat, som är expert på porträtt. Hon är översållad med tatueringar som tycks ha hamnat huller om buller, och hon är den enda i hela serien – nybörjarkunder inräknade – som tycker det gör hemskt ONT. Det skar en i hjärtat när hon satt och led och nästan grät när en god vän gav henne ännu en tatuering.

När tavlan äntligen var klar visade den sig vara misslyckad. Jag måste torka bort den nya färgen och börja från början. Jag hade tänkt visa en bild på den här ändå, men kameran förvred färgerna totalt. Knallröd färg blev plötsligt urvattnad och vinrött med dragning åt brunt blev knallrött. Mycket märkligt.

Nu får ni istället en bild på mina smygsådda blommor, som vid det här laget utgör en mindre blåklintsdjungel i en av de rostiga blomlådorna.Det här är ett litet hörn av den. Solen skiner i Stockholm nu, som ni ser!

Uppdaterad:
Här är Kat i Miami Ink. En flicka som startat en fanklubb för henne vill ha Kats ansikte tatuerat på sin skuldra.

Tandläkare och kommande bloggträff – fast inte samtidigt.

Ibland är det bra att saker går med snabba ryck, för då hinner man inte oroa sig. Jag har en tandläkartid i början av oktober, men nu hade det hampat sig så att jag lyckats tandborsta av en bit av emaljen på en visdomstand. Detta var ett tag sedan. Eftersom jag inte är på sprillans attackhumör för närvarande (men mycket renlig), har jag prokrastinerat det nödvändiga samtalet med min tandläkare, ätit glass med försiktighet och borstat den uschliga tanden efteråt.

Men. Nu skulle jag ffg på länge drista mig att gå trekilometersrundan runt sjön i det fina vädret, och vem passerar jag då om inte min tandläkare. Alltså slängde jag kappan över lufskläderna, gav mig ut i sagda väder och gick faktiskt in på mottagningen. Och fick en tid en timme senare.

Hu, hjälp! och så bra, var mina spontana känslor. Jag knatade alltså runt sjön i expressfart och tittade på vackert gulnande lövverk, blå himmel, plattfotade fina svanar med mera, störtade sedan in i duschen, frukosterade och tandtrådade och tandborstade (och kollade mejlen), och satt sedan i tandläkarstolen utan att hinna ängslas. Fast det var en visdomstand, som är ytterst svårbedövad i mitt fall.

Det gick helt OK, faktiskt. Och nu slår det mig att jag glömde betala i rena lättnaden. Men vi känner ju varann sedan flera år, så jag tror inte de tror att jag tänker rymma till Las Vegas med stålarna.

Det hände en annan sak på den där promenaden. Ungefär mitt på sträckan finns Hemska Trapporna, stentrappor som leder från stranden och upp till S:t Eriksterrassen. När jag inte gått dem på ett tag, brukar jag vara tvungen att stanna i den sista trappan och beundra utsikten. Den här gången stod jag plötsligt uppe på terrassen och hade glömt att bli trött. Varför? Jo, jag var mitt inne i en dialog i en rolig pjäs jag skulle vilja skriva. Någon del av mig noterade gnöligt att det liksom var lite segt att gå, men det nådde inte riktigt in i medvetandet.

Och så var det då den stundande bloggträffen. Bokmässan i Göteborg är ju mer eller mindre i gång, och den gör bloggträffssugna bloggare med vänner alldeles extatiska med sina många träffmöjligheter. Tradition är en lunchträff på Skybar på Gothia (Heaven 23, man kommer direkt dit från Bokmässehallen), i år sker den klockan 14-16 på fredagen. På torsdagskvällen (alltså i övermorgon) är det bloggmiddag på Gyllene Prag, detta håller Översättar-Helena i, eftersom hon bor på plats. (Dock inte på själva krogen). Många vill också kändismingla på Park Hotell, så vill du det också men känner blygt för lite sällskap, är det bara att haka på.

Nu ska ni inte ta mig helt på orden här, utan bums gå och kolla på Bloggträffsbloggen med kommentarer. Mycket sker i kommentarerna, så läs dem!

Som vanligt gäller att ALLA ÄR COOLA, och ALLA ÄR VÄLKOMNA. Du behöver inte känna en kotte, det är bara att gå dit och säga t ex ”Hej- jag heter Per Ulrik, jag har ingen egen blogg men…” och alla svarar: ”Hej! Kul! Slå dig ner!” Eller ”Eh – hej, jag heter Märta Stina och har en blogg om hur man stickar lusekoftor”, och alla blir jätteglada och omhuldar dig. Garanterat! (Vill du vara med på middagen behöver Helena få reda på det, t ex via bloggkommentar där eller mail, hon har lämnat sin adress.)

Själv kommer jag inte att vara där, men jag lovar – det blir jätteroligt.

Vad gäller egna kommande Bokmässeplaner andra år, är jag väldigt kluven mellan två alternativ. Antingen ska jag hyra en husbil, har alltid längtat efter att få sova och innan dess trängas och dricka vin med glada människor i en husbil! Eller också ska jag spela Allana, bli rik och hyra en svit på Park. Deras små sviter är väldigt söta och slående lika små tvåor i Farsta, med balkong och utsikt. Jag hade faktiskt tänkt göra detta i år, men inte blev det av inte.

Matt Damon om republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin

”Jag tror det finns en reell möjlighet att Sarah Palin kan bli president. Och jag tycker att det är riktigt skrämmande, för jag vet ingenting om henne. Jag tror inte jag kommer att veta något om henne om åtta veckor heller.

Jag vet att hon var borgmästare i en väldigt liten stad, och hon har varit guvernör för Alaska i mindre än två år. Jag förstår inte hur – jag tror att hon valdes av politiska skäl, men när det gäller att regera är det en katastrof.—- Om McCain inte överlever sin första period och då blir det president Palin, och verkligen – vi pratade om det förut, det är som en riktigt dålig Disneyfilm. Hockeymamman, ”oh, jag är bara en hockeymamma från Alaska”, och hon är president och hon ska klara av Vladimir Putin med alla käcka grejor hon lärt sig vid hockeyrinken – det är absurt.

Det är fullständigt absurt, och jag förstår inte varför inte fler pratar om det, hur vansinnigt det är. Det är en verkligt skrämmande möjlighet, det faktum att det har gått så här långt, att vi är så här nära att detta blir verklighet, det är inte klokt.

Jag behöver verkligen veta om hon tror att dinosaurierna fanns här för fyra tusen år sedan. Det är viktigt – jag vill veta det, det vill jag verkligen, för hon kommer att ha kärnvapenkoderna. Jag vill veta om hon tror att dinosaurierna var här för fyra tusen år sedan. Eller om hon har bannlyst böcker, eller försökt bannlysa böcker.

Jag menar – vi kan bara inte ha det så.”