Teater

Ikväll var jag på Teater Giljotin, som bjöd helt charmant, och såg Karina Holla i enkvinnasföreställningen Étre Blessé – being hurt, being blessed. Anita Ekström, som läste in Den sjätte boken på audio, följde med.

Anita Ekström, Annika Bryn
Anita har varit i Toscana och är mycket brunare än jag.

Vi träffades på kaféet innan – faktiskt första gången vi sågs, men vi har pratat en hel del på telefon – och efteråt gick vi och tog en öl och pratade vidare. Hon har inte sett mig förr, men jag har sett henne, för på sjuttiotalet brukade jag hänga en hel del i salongen på Stadsteatern och hon stod på scenen. Hon har en lång skådespelarkarriär bakom sig och har dessutom regisserat och undervisat på Teaterhögskolan. Anita , som har både Guldmask och Guldbagge, gjorde intryck på mig genom att faktiskt ringa och fråga saker innan hon började sin inläsning. Det var väldigt roligt att få hänga med på ett hörn.

Vi var båda fascinerade av smått legendariska Karina Hollas både utlämnande och starkt kontrollerade föreställning. Anita var mer förtjust än jag – för mig väckte den både min kärlek till teatern och min skepsis inför teatern, samtidigt. Ibland blev jag alldeles fruktansvärt inspirerad, ibland ville jag backa. Det var grovt, det var roligt, det var skickligt, det var modigt, det var finstämt, det var högljutt – för Holla har en röst av Guds nåde. Resan gick genom hennes egen teaterhistoria, vilket i sig var intressant.

Förutom skådespelare och mimartist är hon förresten även en originell koreograf. Jag måste se om något av hennes dansverk finns på Youtube.

För er som är intresserade finns det föreställningar fram till den 5 oktober.

Annonser

Lördagsgodis – Sonya Tayeh, mörkt geni.

Lördagsfrukost – hembakat scones, hallon och blåbär. Och ännu en titt på Sonya Tayehs koreografi ”Garden” ur årets ”So you think you can dance”.

Mörkt, sexigt, udda, starkt – en tour de force mellan dansarna Mark Kanemura och Courtney Galiano. Fantastisk musik (Mirah).

Titta nu, även om du tror du inte gillar dans! Det här är något extra. Och du får se Sonya Tayeh också – mohawk, tatueringar och allt.

Obama-McCain – amerikanska presidentvalsdebatten.

McCain-Obama debate

Klockan tre i natt svensk tid drog den äntligen i gång, debatten mellan republikanska kandidaten McCain och den demoratiska Obama. McCain hade ju hotat utebli ”på grund av den finansiella krisen” som han ansåg att han måste hjälpa till att ta hand om. ”Allting gick bra med förhandlingarna kring den tills McCain dök upp”, skrev en sarkastisk reporter om detta. (Obama satt f ö vid konferensbordet i Vita Huset mittemot sin rival.)

Så hur gick det? Ja, för att börja med de yttre intrycken tittade McCain inte en enda gång på Obama, medan Obama vände sig direkt till honom (det var ju en debatt), och Obama hade en tendens att stamma i början av sina meningar. McCain upprepade oavbrutet att Obama ”inte begriper det här”, även efter långa utläggningar från Obama som framstod som direkt lärda och briljanta i jämförelse med McCains sloganartade yttranden. Obama avbröt ofta när han tyckte McCain kom med direkta vantolkningar eller felcitat av honom, varvid McCain fortsatte prata och upprepa sig som om han vore en uppvriden mekanisk leksak. Den lama debattledaren skötte sig inte vidare bra i dessa lägen.

Ni hör att jag är partisk här. Det stämmer. Jag är direkt skrämd av McCains mörkblå åsikter, och var de kommer ifrån demonstrerades så tydligt man kan önska av hans mycket ytliga sätt att närma sig komplexa problem.

Exempel: Obama målade upp en mycket vidare bild av Irakkriget – vilka enorma summor det låst som kunde använts för att tillgodose andra skriande behov, hur man ju inte fått tag i Bin Laden men hur kriget i sig öppnat Irak för Al Quaida och närmat landet till gamla dödsfienden Iran, hur respekten för USA i andra länder sjunkit drastiskt på grund av dess utrikespolitik, hur Kina utnyttjar situationen för att skaffa sig en starkare position i världen.

På allt detta svarade McCain med ett känslosamt tal om hur mycket han älskade de amerikanska soldaterna i Irak, hur han lovade att ta hand om dem, hur stolt en mamma var över sin döda son. Med tanke på att McCain såvitt jag vet skurit ner olika bidrag för amerikanska krigsveteraner, var det ett ganska fräckt tal, men genomgående för McCains taktik var att låta välbekant och lätt att tycka om och strunta i alla som brydde sig om substansen. Han pratade alltså överhuvudtaget mycket och sa ganska lite. Han litar på att genomsnittsamerikanen inte bryr sig om djupa tankar eller USA:s rykte i utlandet.

Men hur man än ser det var det en debatt utan riktig nerv och utan intelligent meningsutbyte, eftersom bara den ena parten ville få till ett sådant. Obama försökte envist få in en humanistisk och intellektuell analys, och han försökte också få till någon form av kontakt genom att tala om när han ansåg att de var ense – tyvärr genom att säga ”John har rätt”, ett olyckligt ordval i en debatt – medan McCain höll sig till att attackera.

Nästa debatt blir mellan vicepresidentkandidaterna, den oprövade Palin och den erfarna Biden. Jag hoppas han får henne att avslöja mer om till exempel hur hon egentligen ser på vilken roll Gud ska ha i amerikansk politik och om hon ser sig själv som ute på Guds uppdrag inför Harmageddon, domedagen i blod och eld, som enligt hennes kyrka är relativt nära förestående.

McCain-Obama reaktioner
Nederst i rutan fanns rörlig grafik som visade tittarnas reaktioner, uppdelat efter om de var republikaner (rött), demokrater (blått) eller oberoende (grönt). Hur den mätningen gick till har jag inte lyckats få reda på.

Liten utmaning

En liten utmaning från Viktoria i USA, Coolswede.

Fem saker i min frys:
Kött, ärtor, dill, hallon/blåbär… mer är det inte. Jag hade hembakad kanellängd där, men den är dessvärre slut.

Fem saker i min garderob:
Ja, vilken av dem? Klädkammaren har allt utom kläder. Sedan har jag en garderob med kläder som jag inte använder men tänker sy om någon gång, men nu är de så urmodiga att inte ens det hjälper.
Men sedan finns garderob-garderoben förstås.

Där har jag bland annat:

*en nätt kavaj med brun/svart mönster,
*sorterade gamla manus i en papplåda (bl a från när jag var 15-16 år),
*en trasig videobandspelare,
*en livlina för skridskoåkning, den fick jag när jag lett en kurs i stockholmiana på Trygg-Hansa (hur gick det till? Minns inte, men det var roligt!)
*en massa sladdar av glömda ursprung och användningsområden.

Fem saker i mitt badrum:
En tvättmaskin som inte går att använda och som därför tjänstgör som bord, ett klisterhologram som föreställer en dinosaurie, en toaborstehållare i porslin föreställande en prickig hund, en spegel som min mor köpte åt mig att ha i hallen och vars placering hon aldrig riktigt kommit över, en stor korg för toapappersrullar.

Jag utmanar alla som känner sig manade att springa och titta i badrum, frysar och garderober!

Silberskys förlorade taktkänsla.

Ur Expressen:

Englas mamma Carina Höglund klarade inte av att höra Leif Silbersky citera Stig Dagermans ”Att döda ett barn” när han skulle förklara Anders Eklunds känslor efter mordet på Engla.
Hon stormade ut ur rätten – och skrek åt Anders Eklund och Leif Silbersky.
– Jag har respekt och full förståelse för hennes reaktion. Hon har mist ett barn, säger Leif Silbersky när Expressen möter honom efter förhandlingarna.
– Jag kan däremot inte förstå hennes reaktion när jag nämner Dagerman, en erkänt skicklig författare.

Man tror inte sina öron. Stig Dagermans kortnovell handlar om en man som oavsiktligt råkar köra på ett barn som ska springa över vägen för att uträtta ett ärende åt sin mamma. Man får följa barnet och mannen växelvis under minuterna innan, hjärtskärande vanliga och utan alla förebud, innan det tragiska sker. Det är en stark berättelse. Men att läsa den för att förklara känslorna hos en man som fullt medvetet våldtagit och dödat ett barn är så taktlöst att man saknar ord – och sedan försvara sig med att Dagerman är en skicklig författare?

Och så lägger han till att Englas våldtäktsman och mördare, Eklund, blev ”bestört” och tyckte det var ”obehagligt” när Englas mamma rusade ut ur rätten. Hur tänker man när man meddelar något sådant? Ska vi känna medkänsla med mördaren där och då?

Det är möjligt att Eklund har en hjärnskada som utlöst hans mord och våldtäkter. Men det är en helt annan fråga.

Vad är nnzo? /Fonetikuppdaterat. (Fonetik: Hur ord och bokstäver låter.)

Jag brukar fly när reklamen kommer i TV, men om jag glömmer att skruva ner ljudet också förföljer klichéerna mig ut i köket.

Det blir otroligt tjatigt att höra samma röster säga samma saker om och om igen. Konstigt pratar de också. Vissa har tydligen avskaffat bokstaven i, till exempel. ”PÅ kanal nnnzo”, säger en kvinna.

Nnzo? Vart tog i:et vägen? Nnzo?

PS.

Så här låter det när unga människor räknar nuförtiden (”nuförtiden” börjar man säga när man har skaffat sig ett ”dåförtiden” samt en tendens att skaka på huvudet och sucka):

En, tvö (mellanting mellan å och ö),treä (mellanting mellan e och ä), fyöra (ja, ni har fattat galoppen), fäm, säx, chu, åtta, nzo, tzo.