Klockan tre i natt svensk tid drog den äntligen i gång, debatten mellan republikanska kandidaten McCain och den demoratiska Obama. McCain hade ju hotat utebli ”på grund av den finansiella krisen” som han ansåg att han måste hjälpa till att ta hand om. ”Allting gick bra med förhandlingarna kring den tills McCain dök upp”, skrev en sarkastisk reporter om detta. (Obama satt f ö vid konferensbordet i Vita Huset mittemot sin rival.)
Så hur gick det? Ja, för att börja med de yttre intrycken tittade McCain inte en enda gång på Obama, medan Obama vände sig direkt till honom (det var ju en debatt), och Obama hade en tendens att stamma i början av sina meningar. McCain upprepade oavbrutet att Obama ”inte begriper det här”, även efter långa utläggningar från Obama som framstod som direkt lärda och briljanta i jämförelse med McCains sloganartade yttranden. Obama avbröt ofta när han tyckte McCain kom med direkta vantolkningar eller felcitat av honom, varvid McCain fortsatte prata och upprepa sig som om han vore en uppvriden mekanisk leksak. Den lama debattledaren skötte sig inte vidare bra i dessa lägen.
Ni hör att jag är partisk här. Det stämmer. Jag är direkt skrämd av McCains mörkblå åsikter, och var de kommer ifrån demonstrerades så tydligt man kan önska av hans mycket ytliga sätt att närma sig komplexa problem.
Exempel: Obama målade upp en mycket vidare bild av Irakkriget – vilka enorma summor det låst som kunde använts för att tillgodose andra skriande behov, hur man ju inte fått tag i Bin Laden men hur kriget i sig öppnat Irak för Al Quaida och närmat landet till gamla dödsfienden Iran, hur respekten för USA i andra länder sjunkit drastiskt på grund av dess utrikespolitik, hur Kina utnyttjar situationen för att skaffa sig en starkare position i världen.
På allt detta svarade McCain med ett känslosamt tal om hur mycket han älskade de amerikanska soldaterna i Irak, hur han lovade att ta hand om dem, hur stolt en mamma var över sin döda son. Med tanke på att McCain såvitt jag vet skurit ner olika bidrag för amerikanska krigsveteraner, var det ett ganska fräckt tal, men genomgående för McCains taktik var att låta välbekant och lätt att tycka om och strunta i alla som brydde sig om substansen. Han pratade alltså överhuvudtaget mycket och sa ganska lite. Han litar på att genomsnittsamerikanen inte bryr sig om djupa tankar eller USA:s rykte i utlandet.
Men hur man än ser det var det en debatt utan riktig nerv och utan intelligent meningsutbyte, eftersom bara den ena parten ville få till ett sådant. Obama försökte envist få in en humanistisk och intellektuell analys, och han försökte också få till någon form av kontakt genom att tala om när han ansåg att de var ense – tyvärr genom att säga ”John har rätt”, ett olyckligt ordval i en debatt – medan McCain höll sig till att attackera.
Nästa debatt blir mellan vicepresidentkandidaterna, den oprövade Palin och den erfarna Biden. Jag hoppas han får henne att avslöja mer om till exempel hur hon egentligen ser på vilken roll Gud ska ha i amerikansk politik och om hon ser sig själv som ute på Guds uppdrag inför Harmageddon, domedagen i blod och eld, som enligt hennes kyrka är relativt nära förestående.
Nederst i rutan fanns rörlig grafik som visade tittarnas reaktioner, uppdelat efter om de var republikaner (rött), demokrater (blått) eller oberoende (grönt). Hur den mätningen gick till har jag inte lyckats få reda på.
