Mobbande komiker i Storbritannien fick säga upp sig. // Faktauppdaterat

En högt betald komiker på BBC har fått säga upp sig sedan hans skämt dragit på sig 27 000 arga protester från allmänheten. Skämtet gick ut på att ringa Andrew Sachs (den snälla spanska kyparen i Fawlty Towers, nu 78 år) och anklaga honom på hans telefonsvarare för sex med ett barnbarn skoja om att hans dotterdotter var en slampa och att den ena haft sex med henne.

Vad är det som får killar som den här att tycka det är kul? Om man analyserar det s k skämtet så är huvudingredienserna sex (gärna grovt och så jävligt som möjligt, helst incest, tidelag eller våldtäkt) eller kiss och bajs, och så någon oskyldig person i skottlinjen. Själva poängen är just att mottagaren ska vara oskyldig, försvarslös och intet ont anande. Det vill säga – skämtaren själv har makten, han är överlägsen, och gör sig lustig på en just i det sammanhanget underlägsen människas bekostnad. (Varianter kan vara att ställa avancerade frågor till någon oskyldig men obildad person som alltså – hehe! – svarar fel, eller busringa.)

Skratten som kommer är elaka. Man pekar finger åt någon som är inget ont har gjort och den som utsätts blir ledsen. Man erbjuder en ventil för publiken att lufta sin inkapslade ilska över allt möjligt i sina egna liv och ta ut det på någon annan. Tanken på offrets överraskade och sårade min är själva poängen.

Dvs – mobbing.

Vi har massor av den sortens skämtare i svensk TV och radio och på standup-scenerna, och det är en ynklig syn. Deras skämt bygger inte på deras och publikens gemensamma upplevelser av allehanda bekymmer och tillkortakommanden och upplevelser av överhetspersoners dåliga fasoner, till exempel. Det är inte intelligent satir som tar ner samhällsföreteelser som behöver tas ner, det gisslar inte pösighet, dryghet och förtryck. Det ger alltså inte oss i publiken en riktig katharsis som utvecklar oss och ger nya insikter – det ger den bara utlopp för riktigt unkna och outredda känslor, och förstärker dem dessutom.

Det vi behöver, det vi verkligen saknar, är komiker som svider som fan i skinnet på dem som fattar korkade och hjärtlösa beslut, riktar vår indignation mot det vi faktiskt är arga på, eller hjälper oss att skratta åt våra egna dumheter och svagheter och vår egen tendens att skylla på fel saker.

UPPDATERAT
Lillan i Cornwall (se kommentarerna) har lämnat en länk till en BBC-sida som visar vad som hänt, dag för dag. Tack!

Uppenbarligen satt de två komikerna i studion och hetsade upp sig på det där fyllefnissiga viset ni vet. De pratade om att ringa Sachs och den ena sa att hade försökt få till det med Sachs’ dotterdotter – alltså komikern, inte Sachs själv – och när de väl ringde bättrade de på med att dotterdottern (Georgina) dansade i en burleskgrupp som hette ”satanic sluts”, Satans Slampor. Georgina var följaktligen en satanisk slampa och han hade faktiskt knullat henne. På utskriften ser det inte ut som om de direkt var ute efter att såra Sachs, de är helt och hållet upptagna av hur vågade och himla roliga de är och hur hemskt alla kommer att tycka att det låter.

Två klagomål kom in. Sedan fick nyheterna tag i det och klagomålens antal ökade dag från dag, tills de var uppe i över 30 000. Man kan gissa att de flesta av dem – liksom jag – inte hört programmet.

Hur ändrar det här vad jag skrev ovan? Ja, den som utsattes var ju inte så mycket Sachs som dotterdottern, Georgina, och lustigheterna var av den vanliga underlivssorten som så många tonårspojkar (och de som är tonårspojkar i själen) tycker känns så vansinnigt spännande, men för tjejer är ohyggligt trista och tröttsamma. Den typen av skojiga små missiler som flinande avfyras i skolor, på arbetsplatser och i media.

Så jag kanske ska ändra rubriceringen från mobbing till trakasserier, även om de överlappar varann. Jag tror de här komikerna tycker de har varit lite fåniga, men inte begriper vilket stort och obehagligt mönster de ingår i. De känner sig nog rätt oskyldiga. Lite oartiga så där, men vad då, de menade ju inget illa. Liksom.

Slutsats: Skicka dem på kurs! BBC kan starta obligatoriska medvetandegörande kurser. Bland annat kan man tala om för dem hur tjatigt det här är.

Vad gäller mer direkt illasinnad komikermobbing som går under namnet humor, står jag för vad jag sagt.

Annonser

Fortfarande kvar /Blyertspenneuppdaterat

Jag har inte försvunnit! Jag skulle vilja blogga om amerikanska presidentvalet (6 dagar kvar), vilka realityprogram jag tittar på, vad jag tänkte på när jag var tolv-tjugofem, samt klaga över att jag inte har någon pennvässare. Varför går moderna blyertspennor inte att vässa med en gammal oslipad vågtandad kniv från sextiotalet? frågar jag mig harmset. Är det inte trä i dem, utan konstig hoplimmad träfiber?

Och så skulle jag vilja ta upp den mycket fina bloggen Språkmakargatans för mig helt nya uppgift att det finns folk som säger potatismosen istället för potatismoset. Potatismosen! Hur kan man? Man skulle lika gärna kunna börja prata om det söta lilla hundet. Men det är sant, jag har kollat, det finns folk på nätet som pratar om att hälla sirap på ”potatismosen” (ja, hu, men det är en annan femma). När började detta? Och varför, VARFÖR är det alltid de fåniga språkliga missförstånden som överlever?

För övrigt vill jag rekommendera Språkmakargatan, som skrivs av en trevlig och duktig lärare, Liza.

Men jag har inte en chans att gå in på alla dessa superintressanta saker just nu. Det tar mer tid än jag trodde att göra en första redigering av 540 sidor (för ögonblicket 541). Varför har jag gett två helt olika personer samma förnamn, till exempel? Två gånger? Och har inte personen T redan kånkat iväg med de där papperen i ett tidigare kapitel? Och har jag fått iväg gänget X från en intressant plats innan Y klampar in där?

Å andra sidan märker jag till min lättnad att jag redan har rättat en del konstigheter som jag fortfarande oroat mig för. Hjärnan fungerar på märkliga vis!

Återkommer!

Fem minuter senare.

Dessutom skulle jag vilja blogga om att jag hörde Kaj Fölster, Alva Myrdals dotter och Jan Myrdals syster, på humanistpuben i tisdags. Hon talade om intressanta intelligenta ting, en ren njutning som rensade själen, och lät dessutom exakt som sin mamma, samma nasala a:n. Och när jag kom hem och satte nyckeln i låset, var dörren öppen. Precis som i en film. Och precis som i en film klev jag på utan att be grannen följa med (han sov säkert) och skred sakta in i det mörka vardagsrummet utan att tända. Hur många gånger har man inte retat sig på detta korkade beteende på bio? Men dels har jag ingen taklampa att tända, dels ville jag inte att den eventuella skurken skulle se mig. (Nej då, helt omöjligt i motljus från farstun.) Nå, lägenheten var skurkfri, jag hade bara glömt att låsa.

Som sagt, återkommer!

Uppdaterat///

BLYERTSPENNOR uppfanns redan på femtonhundratalet i England, kan man läsa sig till här. På sjuttonhundratalet hittade en tysk på att innesluta grafitstiften i trähylsor. Voilá!

Pelargonologer, hitåt!

VAD är detta?

Pelargon 2

Jag klippte av halvvissna blommor på pelargonerna och märkte plötsligt att några av dem fått märkliga gröna utskott, mitt i blomman. Ärligt talat (påverkad av erotiska garn- och kakbloggen längre ner) tycker jag det ser misstänkt bekant ut – formen, svullnaden längst ner (försöker komma på ett mindre skämskänslobefrämjande ord, men hittar inget) och till och med den lilla tofsen längst ut.

Pelargon

Men oj! tänkte jag förfärad, har jag brutalt kastrerat blomman just som den efter långvariga mödor lyckats producera sin, hm, mannakraft? Var nästan på väg att be om ursäkt och limma fast stjälken igen. Men det finns fler gröna utskott på andra, kvarvarande blomklasar, så det fixar sig.

Vad ÄR de? Pelargonens frukter? Hur har de två exemplaren jag har lyckats föröka sig i så fall, är de tvåkönade? För det är ont om flugor och bin här inne, och jag tror inte mal och pälsängrar är till mycket hjälp.

Kan inte minnas att jag stt sådana här förr. Finns det någon pelargonolog i läsekretsen som kan förklara??

Nu har läsekretsen förklarat. Det är frökapslar! säger cruella. Just det, och blomman kallas pelargon för att frökapseln ser ut som en storknäpp, (stork-näbb, inte stor-knäbb) och stork heter pelargos på gerkiska! säger annela.

Tackar!

Se valet var?

Betade av sexton kapitel under sex timmar i förmiddags. Redigerade ett kapitel, pausade genom att gå ut på Internet, redigerade ett nytt kapitel, pausade, och så vidare. Tur att jag hade mat hemma och slapp gå ut och handla, för när man väl har avbrutit en seans där man har flyt, brukar det vara nästan omöjligt att börja om igen.

Men efter sex – sju timmar var det verkligen dags att gå en sväng. Kroppen sa ifrån, sitta framför en dator är helt enkelt inte vad den är konstruerad för. Särskilt inte min kropp. Jag har ju väldigt mycket ont, och i morse var det högra ljumsken som värkte, ner i benet och upp i höftkammen och ut i ryggen. Det gick hyfsat att jobba ändå, även om jag satt lite konstigt, men efter en stund fick jag ta en halv Treo. Jag tar små doser, men det blir allt färre dagar som jag kan vara utan helt.

Värken tonade ut för några timmar. Rädsla urholkar själen, men det gör sannerligen smärta också. Man blir väldigt dränerad. Är man ihop med folk, blir man lite kort i tonen och disträ och ibland inte alls skojig. Och det som får mig att känna en viss hopplöshet nu är att jag inte kan gå femtio meter utomhus utan att få ont i skuldrorna. Det är kappan och halsduken som gör det – de trycker lite lätt mot axlarna, och det räcker för att jag ska få vrålont, så ont att jag nästan börjar gråta till slut. Betyder det att jag inte kan ta en promenad i fortsättningen utan att förbereda mig med en Ipren? Verkar dystert.

Men enligt rubriken var det ju inte alls det jag skulle skriva om, utan amerikanska presidentvalet som jag är väldigt engagerad i. Häromdagen fick jag en vild idé att åka till USA och tillbringa valnatten i Chicago, Obamas hemstad. Troligast tillbringar han valnatten i Illinois. Jag är inte helsåld på Obama – jag anser att Clinton skulle ha blivit president med honom som VP – men i jämförelse med McCain är han rena underverket. Och hur valet än går blir det ett historiskt tillfälle, för smutsigare än så här har nog republikanerna aldrig drivit en kampanj och demokraterna har den första svarta kandidaten i landets historia. Men jag besinnade mig – jag vet inte riktigt hur jag skulle bära mig åt i Chicago för att verkligen insupa valet på bästa möjliga sätt. Nu undrar jag istället om det går att se valet tillsammans med amerikaner här i Stockholm.

Jag mailar lite med två amerikaner (i USA) varav den ena kampanjar för Obama och den andra på skämt frågar om hon får ta familjen till Sverige, om McCain vinner. Hon är inte den enda som låter så. Många människor tvivlar på att valet kommer att gå hederligt till, och det är bara början. Det känns som om landet går genom en väldigt riskfylld tid där den grundläggande respekten för demokratin faktiskt är i gungning. Vad händer om folks ilska över det passerar något sorts kritisk gräns?

Nej, nu får det räcka för idag.

Whisky.

Det här är verkligen lustigt.

Dan snurrade mig runt igen så att jag stod vänd mot baren och Kay räckte fram ett glas. Jag tog det. Det innehöll whisky – mörk, rund whisky som smekte munhålan innan den exploderade i strupen och rann ner i magen som gyllene lava.

står det i ett kapitel som jag läser genom just nu. Och det är väldigt roligt, för var fasen har jag fått ovanstående ifrån? Jag tycker ju att whisky smakar som möbelpolish.

Det är inte någon direkt originell beskrivning, men ändå har jag faktiskt inte snott den från någon annan författare. Just när jag skrev, kändes det som det står. Jag var så helt inne i min rollkaraktär att jag kunde känna smaken i munnen. Jag blev riktigt sugen och ville ha mer.

Måste skratta för mig själv. När man skriver, får man en rad oväntade upplevelser av saker man inte alls varit med om.

Hjälp, en garnsn*ppa! // Sn*ppbrödsuppdaterat

Expressen meddelar att folk blivit upprörda över att en tjej stickat det här. Fast egentligen var det inte så många som blev upprörda, tydligen. Och jag förstår inte vari det upprörande skulle ligga?

Förresten, det var väl inget! Har ni aldrig sett klenäter? Och de finns på julbordet och allting!

Klenäter

Klenäter gör man så att man skär ut strimlor av degen, gör en skåra i mitten och drar ena snibben genom hålet. Sedan flottyrsteker man dem. De får en väldigt speciell form.

Klenäten kom till Sverige på fjortonhundratalet och namnet kommer av klenod, juvel. Just det. Själv har jag alltid föreställt mig att det är ett forntida bakverk som kommit till som en hyllning till kvinnan. Eller också var det någon som satt och lekte med degen, kom på det här och ropade till de andra: Titta vad det ser ut som! Men det är ju inte lika kul. Nej, jag föredrar att se det som en hommage till det kvinnliga, uppfunnen under en hednisk era.

Antagligen fick jag den ingivelsen efter att ha sett receptet – med bild – i ärevördiga Prinsessornas Kokbok, utgiven 1932. Jag ärvde böckerna efter min svärmor.

Klenät 1

Ni ser? Omöjligt att inte få associationer!

På tal om hedniska eror var jag på fjälltur med ett gäng norska kvinnor en gång, högt över trädgränsen, i en stuga utan vatten och värme. Eftersom det var Norge var stugan välbyggd och trivsam. Vatten fanns i bäcken intill, mulltoan fungerade, och alla åtta sov bekvämt i varsin säng värmda av järnkamin och öppen spis. På kvällarna läste vi högt ur Eddan, vill jag minnas, i alla fall var det fornnordiska berättelser som handlade om hingstars torkade organ och diverse s*xsånger och lekar med dessa tingestar som hedniska nordiska kvinnor hade för sig under spex och glam. Undra på att munkar som kom för att kristna landet blev chockade – stickade sn*ppor var nog det minsta de hade att oroa sig för. Dessa glada fruntimmer liknade inte jungfru Maria ett dugg.

Hur som helst, vi skulle ha en passande tårta med små sn*ppar av marsipan, hade mitt norska fjällgäng tänkt sig. Men ingen hade tagit med sig marsipan, så det fick bli små söta skulpturer av brunost istället. (Ingen norsk grupp på utflykt är utan brunost.)

Ja, detta om julkakor, tårtor och stickade konstverk.

Klenät 3

PS – via Åsna i kommentarerna blev jag påmind om de här fina knäckebrödsgubbarna, bakade 2005 på anrika konditori Dalpojken på Rörstrandsgatan. Detta klassiska kondis finns tyvärr inte mer, utan en modern variant har tagit dess plats. Säkert utan dessa gubbar. Jag misstänker att de inte passar i konceptet alls. Men jag har inte kollat!

gubbar

PS. Blygsamma skrivningar i efterhand för att undvika spam.

Champinjonsoppa á la Bryn

Ja, jag blev alltså inspirerad av kommentator Annikas trattkantareller och bestämde mig för att göra champinjonsoppa från scratch. Varför det heter scratch när man börjar från början kan man ju undra, eftersom scratch betyder ”klia”, men hur som haver – här inköptes svamp och så improviserade jag vilt, och det blev otroligt lyckat.

Först skivade jag champinjonerna och stekte dem i smör, så här:

Snart champinjonsoppa

Jag kryddade med salt och svartpeppar och tillsatte hackad lök.

Medan champinjonerna låg och gonade sig i smöret, gjorde jag fruktsalladen:

Fruktsallas

Delade druvor, bananer och blodröd grapefrukt.

När champinjonerna och löken slaknade i pannan, hällde jag i vatten och lät det koka ett tag. På det här stadiet såg soppan inte kul ut, ärligt talat, men jag hoppades den skulle skärpa sig. Jag silade bort de flesta champinjonerna och hällde spadet i en kastrull, vispade ur pannan med lite grädde (vispgrädde, faktiskt!) och hällde ner i kastrullen.

Nu kom de genialiska ingivelserna slag i slag! Först hällde jag i lite mer grädde, sedan gjorde jag en redning på mjölk och vetemjöl (bara lite) för att få soppan att tjockna. Men hur få lite sting på det hela utan buljong? Jo, jag pressade i en aning lime (det får inte smaka citron) och skar sedan en liten bit lagrad västerbotten och lät den smälta i soppan. Smakade av med mer salt och peppar och lät sjuda –

och det blev riktigt bra, utan sherry!

Champinjonsoppa
Färdig champinjonsoppa

Först nu när jag skulle soppblogga slog det mig att jag kunde ju ha letat rätt på ett recept ur någon av mina eminenta kokböcker…