Saltmätargatan/Observatorielunden förr och nu. Del 1.

Den här bilden hittade jag, och blev helt fascinerad. Den visar husen vid Saltmätargatan, tagen uppifrån Observatoriekullen av fotografen Boberg så sent som 1930 – men många av husen är från 1700-1800-talet. De som klänger sig intill åsen ligger vid Saltmätargatan, sedan löper Lilla Bastugatan någonstans i mitten, och längst bort vid de höga moderna husen har Stora Bastugatan förvandlats till Sveavägen. Till vänster utanför bild ligger nybyggda Stadsbiblioteket (1928) och till höger Handelshögskolan (1926). Tvärgatorna som öppnar sig är Rehnsgatan till höger och Markvardsgatan till vänster. Kyrkan som sticker upp är Engelbrektskyrkan på sin kulle.

Man måste klicka på bilderna för att se hela.
Boberg fr observ.kul
Stockholms Stadsmuseum

Idag stod jag på nästan exakt samma plats.
Sveaväg. från Obs.lunden nu
Klicka!

Ni känner igen husen vid Sveavägen? Alla kåkarna nedanför kullen har rivits och lämnat plats för parken med plaskdammen. Till höger Handelshögskolan (ni får scrolla i sidled).

Jag fick använda fyra bilder för att få med lika mycket som Boberg, både himlen och foten av kullen. En del av Engelbrekskyrkan försvann tyvärr i processen att mixa ihop bilder som egentligen inte kan mixas ihop.

Överallt på slänten växer det träd, men inte just här! Jag tycker man kan se hur vatten runnit nerför åsen just här, och där det förut fanns en gård med en öppen dörr in till ett gistet sjuttonhundratalshus med brutet tak, finns det nu en gångväg och den stensatta prydnadsbäcken som rinner ner till dammen, och som det ibland är vatten i. (På fyrtiotalet ansåg man sig ha råd med en stor plaskdamm för barn. För några år sedan var den torrlagd – besparingar! – och nu finns det visserligen vatten där sommartid, men barnen får inte bada, för man ”har inte råd” att rena vattnet. Bullshit, säger jag.)

Saltmätargatan och Bastugatorna fanns på 1733 års karta, men inte Odengatan. Förmodligen såg gatan ut ungefär så här redan 1733, men det var antagligen fler låga trähus och plankomgärdade gårdar.

Nu finns det ett enda litet trähus kvar på Saltmätargatan invid åsen. Det tar vi senare!

Early morning song

Tänk var mörkt det är klockan fem – sex på morgonen en lördag sent i november. Det är becksvart ute, som om jorden hade gått under. Det kanske den har? Det lyser inte i ett enda fönster häromkring, bara julgranen nere på gården står och skiner för sig själv. Så vilken tur då att man tillhör den sortens människor som tycker tidiga morgnar är mysiga!

Det finns ingen vargtimme för mig, snarare gosetimme. Jag älskar att vara vaken innan alla andra har vaknat. Mysigast var det förstås när grabbarna bodde hemma och låg och sov i godan ro i sina rum, då var jag ofta vaken tidigt och låg bara och trivdes i min säng. Skön stämning. Tänk att se det dagas, ljuset precis före gryningen – härligt.

Dessutom tycker jag om kvällar. Jag älskar att gå och lägga mig, sträcka ut mig i sängen, gosa in mig i täcke och filt och ha något att läsa. Så någonstans där i botten är man en okomplicerad själ med anlag för att gilla livet.

När man vaknar vid femtiden och kommer på att det är lika bra att gå upp och ta sin penicillintablett och försöka komma in i en bra rytm med medicinen, ska man helst gå och lägga sig direkt efteråt och sussa. Men gör man det? Nej då! Medan man snabbvädrar sovrummet kan man ju titta om det finns något spännande på TV. (Hm. Barnprogram och antirynkreklam. Är det avsikten, tänkt för pigga ungar som inte vill sova länge och deras trötta mammor som känner att de åldras av sömnbrist?) Sedan vill man kolla om någon möjligen skickat mail (alltså fem på lördagsmorgonen). Jo, det fanns kommentarer hit till bloggen från Lisa och Matilda, trevligt att få!

Sedan vill man kolla lite mer. Och så är klockan plötsligt halv sju och man är hungrig och börjar koka kaffe och göra macka med purjolök. Och öva kognitiv beteendeterapi på sig själv – jag måste verkligen vänja mig av med att lösa sudoku varje gång jag äter.

Fjärde Davidssonboken, Mannen som frös, har tretton kapitel som jag för närvarande skyfflar omkring och byter ordning på, eftersom de äger rum vid olika tidpunkter och på olika platser i världen. Det måste bli jämvikt och det måste bli klarhet för läsaren. Sedan var de ursprungligen väldigt hemliga, det fanns inga riktiga antydningar om hur de olika personerna och händelserna hänger ihop. Det har jag ändrat på, på prov, med tanke på Hitchcocks visa ord att ovisshet och spänning inte är samma sak. Sitter man och grunnar känner man ingenting (utom möjligen irritation). Och jag satsar ju på spänning, eller kanske man ska säga nyfikenhet.

Men grunden är ändå att skildra de här personerna, vad som händer dem och hur de tänker och känner, och jag älskar att se dem från olika håll. X uppfattar sig själv på ett sätt, men så får vi se honom/henne med en helt annan människas ögon, kanske i en helt annat tid – och fram träder en helt ny bild. Det är spännande. Jag blir oerhört nyfiken och engagerad i dem själv. Boken är bara vagt planerad från början, det som händer kommer ur karaktärerna själva, det blir roligast för mig. Om man bara utför en färdigtänkt plan blir det mera en fråga om att göra det så snyggt som möjligt, och vart tar då möjligheten att upptäcka nya saker, att göra nya resor vägen?

Nu är hon över sju och det är fortfarande becksvart ute och alla i Stockholm tycks snarka och sova.

Utom tidningsutdelarna, förstås. Och de på 7-Eleven. Och alla som har kissnödiga hundar och sömndruckna strosar runt på de kalla gatorna. Eller är på väg för att jobba på sjukhus och brandstationer och tunnelbanan och tågen. Och alla som bara är morgonpigga och sitter framför datorn med en kopp kaffe precis som jag. Jag kan tänka mig att min ena son hör till dem. Hej på dig! Hej på er!

Till doktorn – till slut.

Katten bet mig den 29 augusti (vid ett veterinärbesök, en klantig assistent gjorde den illa)och sedan dess har jag inte mått bra. Det är tre månader sedan. Jag har låtsats som ingenting, jag har skrivit färdig fjärde boken, jag har bloggat – men jag mår riktigt, riktigt pyton. Och som vanligt vill jag inte gå till doktorn.

Dagen efter kattbettet rådde mig alerta bloggvänner att genast söka läkarhjälp för mitt infekterade finger – de fattade snabbare än jag, den saken är klar! – och jag lydde och fick penicillin och hade inte hunnit få blodförgiftning. Tack ska ni ha, igen!

Men medicinen klarade bara nätt och jämnt slå ner den akuta infektionen, bra blev jag inte. Käkarna och området intill började stormvärka. Lymfkörtlar blev ömma. Sjukdomskänslan, ni vet när det liksom drar en våg, en rysning genom huvudet när man håller på att få influensa, stannade kvar – halva eller hela dagarna. Käkarna blev bättre men vad det det nu var gick uppåt huvudet och ner i struphuvudet och bronkerna och jag började hosta var. Lågfrekvent, men det ville inte gå över. Ungefär som en lunginflammation som bryter ut i slow motion. Bronkerna bränner och svider hela tiden.

Och i bakhuvudet fanns hela tiden bilden av katten som blev allt räddare för vatten och mat och dog strax efter.

Jag blev inte bara biten av katten. På nätterna rörde hon sig runt mitt huvud. Efter att tag såg jag vad hon gjorde: Hon drack ur min stora mugg vid sängen, på jakt efter vatten som inte gjorde ont, stackars liten. Och jag hade druckit ur samma mugg. Och katten hade varit ute på gården, där det finns fladdermöss, och kommit in och kräkts i dagar tills hon nästan kräktes blod – vad hade hon ätit av där ute?

Jag prövade alla möjliga sätt att få i henne vatten. Nya skålar, nya platser. Några gånger kunde hon lapa vatten som jag hällde ut på nattduksbordet, sedan gick inte det heller. Och hon gömde sig för att slippa se mat och vatten.

Mina tankar gick förstås i en riktning. Och en av anledningarna till att man inte vill gå till doktorn är att man inte vill vara en liten katt-tant som börjar yra om rabies. Finns ju inte i Sverige. (I Danmark finns det, och i Finland tror jag, men inte i Sverige! Absolut inte!) Man är dömd på förhand. Men det som läkare ser i förhållande till en hel befolkning – dvs en praktiskt taget obefintlig risk – ser man på ett helt annat sätt på individplanet, när man inte blir bra och när man minns hur katten backade från vattenskålen.

Men idag kom jag i väg. Gick till samma läkare som såg kattbettet. Att penicillinet inte funkade helt fick sin naturliga förklaring: Doseringen var fel, rekommendationerna har ändrats. Så nu har jag en ny burk tabletter!

Läkaren ringde också till smittskyddsinstitutet angående rabies, och den läkaren började läsa på – alltså precis vad jag har gjort. Kunskaperna om rabies är inte så vitt spridda, tydligen. Jag fick tjata för att onda käkar och kattens rädsla för vatten ens skulle nämnas i telefonsamtalet. ”Det kan ju vara något annat”. Jo, men det hör ju till helhetsbilden.

Nu tog vi rabiesprov (är inte tillförlitligt på katter, så om det är det på människor ska vara osagt) och jag avråddes från att ta rabiesvaccin därför att det alltid finns risker för komplikationer. Det gick inte att få besked om ifall en rabiesspruta fortfarande hjälper efter tre månader, om sjukdomen inte brutit ut (kan ta ett år). Annars är rådet om man misstänker rabiessmitta efter att t ex blivit biten av en hund i Turkiet att ta en spruta direkt. Det kan rädda ens liv. Jag tröstades med att bara en av fem smittas, om djuret är sjukt.

Så nu ska väl i alla fall min bronkit försvinna och förhoppningsvis värkande lymfkörtlar bakom öronen. (Penicillin hjälper inte mot rabiessmitta, som är ett virus). Vad gäller rabiesvaccin är det upp till mig att avgöra om jag vill ta risken och om jag tror det behövs. Jag känner två personer som tagit detta vaccin, som man kan få enkelt på vaccineringscentraler. Den ena mådde bra och den andra blev skvatt galen (en granne till mig). Det måste inte ha berott på sprutan och det läkte ut så småningom, tror jag, men hon blev verkligen helt personlighetsförändrad med paranoida drag. Hon, en mycket städad och borgerlig dam, började umgås med kriminella och trodde polisen spionerade på henne från källaren och kringliggande hus.

Jag tog en första antibiotikatablett redan på apoteket och väntar spänt på resultat. Att gå runt och känna sig riktigt sjuk har inte gjort mig vare sig glad eller produktiv, hur jag blev klar med boken vete fåglarna! Men jag har börjat med fyran i Davidssonserien, och imorgon tänkte jag skriva ett nytt inlägg med bilder från Stockholm förr och nu. Jag hoppas det blir soligt, för jag tänkte ta om några foton! Och jag har hittat en jättefin målning från 1868.

Vardagsliv 1921. // Uppdaterat

Det här måste ni bara se! Christina Alvner publicerar ett foto från 1921 – men inget vilket uppstyltat porträtt som helst, utan en rörande vardagsbild av hennes pappa som baby, med sin pappa i föräldrarnas dubbelsäng.

Hur i hela friden fotografen (troligen Christinas farmor) lyckades ta bilden med de ljusförhållandena kan man fråga sig. Kanske hon var speciellt fotointresserad och hade riggat upp lampor? Lång slutartid måste vara svårt att använda med en baby i bilden. Verkar som om bildintresset går i familjen – Christina är ju tecknare.

Nu har jag dock tyvärr fått veta att Christinas farmor inte alls var det bildsnille jag ivrigt föreställde mig… Jag som redan byggt upp en hel historia för mig själv!

Sedan måste ni läsa Annaa Mattssons betraktelse över hur träning är passiviserande. För att inte säga fördummande! Jag tror det ligger något i det.

När man egentligen borde göra annat.

Jag vet inte hur det är med er, ni kanske alltid gör meningsfulla, förnuftiga saker och aldrig slösar bort tiden med att sitta och googla på kvastfening, gluttsnäppa och gamla filmstjärnor. Eller era forna klasskamrater (nämen tänk – Pille Pjonkryd har blivit kommunfullmäktige i Soffberg!) Men det gör jag.

Idag fick jag för mig att jag skulle googla vårt gamla hus i Kårsta. Har något hänt med det? Bor de som köpte det kvar? Har någon kanske lagt ut en bild?

Det där huset var speciellt, nämligen. Det var resultatet av flera års drömmar, när jag bodde med ungarna på Surbrunnsgatan och de var små och jag sparade för att kunna flytta ut dem på landet, undan avgaserna i innerstan. Jag var i tjugoårsåldern, hade ett hussparkonto och lade undan lite varje månad. Efter många om och men och tittande på hus blev det till sist så att jag köpte en liten, liten stuga i Kårsta, samma stuga som förekom i barnfilmen Hugo och Josfin, om någon minns den.

Det var en gammal parstuga av timmer – alltså liten farstu, ett kök och en kammare, och två rum där uppe – troligen från sjuttonhundratalet. Stugan låg i utkanten av en stor tomt, ett avstyckat jordbruk. Ladorna var sedan länge rivna och det ursprungliga 1600-talshuset på den högsta punkten likaså. Kvar fanns bara husgrunder, några jättehöga granar som varit avseda att bli en häck en gång, urgamla äppelträd och vildvuxna syrener.

Stugan var rejält förfallen. Vi använde den ett tag som den var, köpte ett par spisplattor till köket och någon sorts toahink som placerades i en snedgarderob. Kammaren var oanvändbar, men vi höll till i köket och övervåningen och jag isolerade taket med minerallull. Stora B kom in i våra liv någon gång i den vevan. Så småningom rev vi hela stugan och lagrade timret för att senare bygga upp och ut den på samma plats där det stora huset stått. Jag minns att jag åkte ut till tomten många gånger i snöglopp för att bestryka timret med gift för att det inte skulle ruttna bort i blötan.

Hushistorien var ett långdraget äventyr, bland annat fick jag slåss med myndigheterna för att alls få byggnadslov, men till sist sprängdes grunden ut och murades, timmerhuset monterades, utbyggnaden kom till, och en vacker dag stod det faktiskt klart. Och vi flyttade in. Ungarna fick var sitt litet rum med takfönster och utgång till en gemensam balkong. Hallen fick behålla timmerväggen bar. Vi murade upp vedspisen i köket och en enkel kakelugn utan kakel i det lilla vardagsrummet.

Det finns alltså en massa känslor förbundna med huset i Kårsta. För 22 år sedan sålde jag det till ett ungt par som skulle gifta sig. Av bekanta hörde jag sedan att de gift sig i Kårsta kyrka och två små flickor föddes. Dessa flickor, visste jag, hade vuxit upp i ”vårt” hus och aldrig bott någon annanstans. Och nu är de vuxna.

Och nu googlade jag huset och de kom upp, båda två, och de har Myspacesidor och bloggar, och där i en slideshow flimrar massor av bilder förbi – där står en tjej och plåtar sig själv i ett av grabbarnas rum, där är köket, utsikten från balkongen, och oj – där är hela huset och de har målat fönsterfodren gröna! – och syrenbersån och bjälkarna i vardagsrumstaket… jag känner hela huset som min egen ficka, jag har ritat och fattat beslut och spikat upp gipsplattor och levt där, gråtit och skrattat och haft fest och kramat mina barn, alla minnen…

Det känns starkt och märkligt. Tjugotvå år har gått sedan det huset var vårt, och någonstans kommer det ju alltid att vara vårt. Den känslan har jag skrivit om förr. Men samtidigt är det ju de här tjejernas barndomshem. En av dem har flyttat i väg, läser jag. ”Här har jag bott hela mitt liv”, skriver hon. Jag läser inte så mycket – det känns lite som om jag snokar – men jag hinner uppfatta att de är olika.

Ska jag ta kontakt med dem? Är de intresserade av att se gamla bilder av när huset kom till, eller struntar de i sådant? Alla kan inte vara vanvettigt intressade av sitt gamla hems historia. Och man måste vara beredd på att om man bygger ett hus, bygger man inte bara för sig själv. Man bygger för kommande generationer, och det är något av det fina med det.

Men märkligt känns det. Riktigt märkligt.

Huset i Kårsta
Huset i Kårsta just när vi började riva det.