Gott nytt år!

Ni vet ju att vi går mot ljusare tider! Snart är det vår, så njut av det karga vackra vinterljuset, isen och himlen medan tid är.

 Isludd

Isen lägger sig

Karlberg dec

Karlberg sjön

Karlberg svan och änder

Karlberg slottet

Annonser

Once upon a time 2.

Vi var ju inne på det här med barnstolar för ett tag sedan. Så här såg de ut 1965-66. Det enda man kan säga är väl att de var säkrare än inga barnstolar alls. (Och att våra små barn kunde somna på en flaggstång. Vi bodde allihop i en liten etta, så de vande sig vid ljud.)

Lägg märke till bakrutan – det här är en blå Folkabubbla med det ”nya, stora” fönstret bak! Innan dess var bakrutan delad och stor som en pratbubbla.

För att ev läsande söner inte ska behöva grubbla: P till höger, U till vänster.

Barnstolar -65

Vi var också inne på det här med små pojkar som tycker om att göra sig fina och hur rosa och blått har använts som könsmarkörer. På sextio- och sjuttiotalen, har jag skrivit, bröt vi med det där (tycks inte ha slagit igenom än, att döma av att diskussionen fortfarande pågår). Det var alltså fullt OK att klä små pojkar som nedan. Jag tror inte ens barnens kära farmor, född på 1800-talet, reagerade.

Vid Surbrunnsg 4

Och hur var det med små pojkar som vill vara fina med glitter och smycken? Nedan är det pappa (född 1917, tyckte inte det var det minsta konstigt) som hjälper ena lilla sonen att prova mammas örhängen. För mer än fyra decennier sedan.

mammas örhängen

Det är ju det jag säger – världen blir mer konservativ, inte tvärtom, på det här området.

Once upon a time.

Korgstolen

Sjuttiotal på Surbrunnsgatan, en trappa upp. Ena sonen sitter och läser Tarzan i en av korgstolarna som jag tyvärr inte har längre.

Jag ser vilken av mina vackra söner det är. Han har bruna manchesterbyxor och en brun polotröja på sig, och om några år ska naturen plötsligt ge honom krulligt hår som med tiden blir allt mörkare. Men än så länge är det ljust och vågigt, och det är en skön och avslappnad dag.

Sönerna och deras damer kan få gissa – är det U eller P?

Blodsfejden

Hamas bröt vapenvilan och skickade in raketer i Israel. Fint tänkande, det gör säkert allting bättre.

Israel svarade med blodiga attacker som dödat 300 människor. Smart, nu blir nog allting bättre. Det ska lära palestinierna. Blod och massakrer har alltid fungerat, eller hur?

Hamas uppmanar nu till nya självmordsattacker. Strongt! Det gör säkert allting bättre. Det ska lära israelerna.

För helvete, hur gamla är de – sexton år? – och hur tänker de?

Det finns ingen annan lösning än en palestinsk stat bredvid Israel. Den staten måste vara demokratisk (förutsättningarna för det ser inte goda ut, medges) och levnadsförhållandena måste vara bra. Folk måste få mat och mediciner och kunna försörja sig. Det skulle minska basen för aggressiva handlingar avsevärt, förutom att det är det enda etiskt riktiga. Terrorist-agerandet på båda sidor måste få ett slut, det måste ske någon sorts mognad.

Alla vet egentligen det här, så varför styr de mest aggressiva och mest religiöst förvirrade? Det som sker nu och skett i så många decennier är tragisk idioti. Man kan inte koncentrera sig på fördelande av skuld, man måste koncentrera sig på lösningar.

Kognitiv konceptuell beteendeterapi.

Då och då blir man tvungen att reda ut varför man reagerar som man gör. Oftare än man tror har det att göra med semantik, alltså hur man använder ord och vändningar när man tänker på vad man har för sig.

Jag har varit tvungen att grunna på varför det ofta är så svårt för mig att komma utanför dörren, även när vädret är fint och jag faktiskt gärna vill. Och jag kom fram till att det är det oskyldiga och synbarligen trevliga begreppet ”ta en promenad” som ställer till det.

”Ta en promenad” betyder att gå utomhus, gå en sväng och sedan komma hem. Man kan, om man är jag, gå långa svängen runt sjön, den kortare svängen runt parken eller åka eller gå in till stan. Men tanken på att ”ta en promenad” stressar mig av någon anledning. Har jag tid, när jag bör göra x,y och z? tänker jag bekymrat. Hur lång tid kommer det att ta? Vad är klockan?

När jag tänkte på saken, kom jag fram till att jag betraktade konceptet ”ta en promenad” som något av ett uppdrag, hur mysigt det än verkar. Något som bör göras för att det är nyttigt och för att man ska ha det trivsamt genom att röra på sig. Tanken på någon form av sträcka som ska tillryggaläggas får mig att glida in på uppfattningen att det är ett uppdrag, ett jobb, och jag börjar automatiskt undra 1. hur långt och 2. hur länge.

Alltså har jag omdefinierat hela saken. Jag tar numera inte promenader, jag ”är ute”. Det betyder att så fort jag stängt dörren om mig, är jag fri. ”Vara ute” kan betyda vad som helst och vara hur länge som helst, tjugo minuter eller tre timmar. Det har liksom ingen början och inget slut. Eftersom jag inte ska någonstans, kan jag till exempel stanna på bron över till Karlbergsparken och stå hur länge jag vill med näsan i vintersolen, som jag gjorde idag. Jag har ingen färdig rutt.

Det är otroligt att något så enkelt faktiskt fungerar, att man kan vara så låst av uppfattningar man inte ens vet att man har.

Idag var jag alltså ute i Karlbergsparken, stod med näsan i solen och stod sedan och tittade ut över det stilla vattnet, där isen lägger sig över vidare ytor för varje dag. Den är andlöst, betagande vackert. Sjön skimrar i mörkt och ljust och där svanarna simmar bildas gyllene stråk efter dem. Gräsmattan är frostig och de höga trädstammarna dämpat svartbruna. Vid halv-ettiden är solen på väg ner bakom Kungsholmen, men den lyser fortfarande på det vita slottet med sin svartmålade källarmur och himlen är blå.

Bortom slottet står några rödmålade stugor från sextonhundratalet. I en av dem finns en charmig liten loppisbutik som jag aldrig varit inne i förr, men nu var det öppet och jag drogs förstås dit. I den lilla storstugan med sitt låga tak och kakelugn finns allt möjligt från linnehanddukar och porslin till asiatiska sjalar.

De där sjalarna ledde till att butikesinnehavaren (mera korrekt, han är hennes man) och hans kunder började prata om Afghanistan, där han varit insatschef under många år. En lite oväntad bonus när man tittar på fruktknivsställ, fotpall och bordsborste.

Så nu har jag ”varit ute” å det trivsammaste och tänker ta ett varmt bad.

Bättre sent än aldrig.

Jag avbryter mig efter att ha skrivit rubriken, för jag måste gå och hämta en tredje lussekatt. Sent omsider har nämligen även jag bakat saffransbullar.
Lussekatter

(Nu har jag stuckit emellan med bulle nr 4 – mm, de blev sådär mjuka och goda.)

Gick ut i parken idag och tittade på folk som åkte skridskor. Man skulle kunna ta en film till Sveriges roligaste hemvideor, ”18 sätt för en välstoppad unge att trilla på isen utan att egentligen slå sig”. Små overallklädda knattar halkar till höger och vänster och det fars in mot sargen och kan inte stannas och det ser väldigt roligt ut. Igår såg jag en liten sjuårig tjej som flög fram över isen med en mer sävlig pappa i släptåg. Hon kom verkligen som ett jehu och förblev stående på fötterna, lätt framåtlutad med ett beslutsamt uttryck i ansiktet. Det är för den upplevelsen jag tycker om konståking – skönhet tillsammans med halsbrytande, härlig fart.

Sedan har jag småpratat via telefon med en kär bloggvän och via mail med George i Washington. Vi har haft en rätt animerad diskussion om det upprörande/visa i Barack Obamas beslut att be högerkristna token Rick Warren läsa bönen under presidentsedssceremonin den 20 januari. Ingen av oss gillar RW, men George har en idé om att inkluderandet på något sätt ska mildra och närma. Jag är mer krass och känner definitivt som rasande och djupt besvikna liberaler och gayfolk. Till slut skrev George (författare, journalist, Vietnamveteran) en liten pjässcen om oss där vi sitter och gnabbas om saken över frukosten som ett gift par.

Nu ska jag frysa in bullarna och lägga dem bredvid kiwikakan.