Papporna och livet.

Jag hade ju två.

Papporna

Den till höger var det jag kände och vars namn jag fick, Thorleif Bryn. På bilden, tagen i USA under tidigt sextiotal, tittar han på sin andra dotter som tänder adventsljus.

Den till vänster var min biologiska far som jag aldrig träffade och inte kände till, Peter Salomonsen. Bilden är tagen i Norge 1958-60. Båda papporna kom från samma norska stad som flyktingar till Sverige 1944. Thorleif först, Peter lite senare. Av allt att döma utbildades de i samma polisförband i Stockholm.

Min mamma var väl förälskad i Thorleif men en attraktion uppstod mellan henne och Peter. De var alla unga, hon och Thorleif skulle fylla 24 och Peter var ett par år äldre.

Hon blev gravid med Peter. Det var inga hemligheter, inget smussel, hon sa som det var till alla inblandade. Peter ville inte ha barnet. Han uppmanade henne att göra abort. Hon vägrade, trots att hon kunnat få en sådan (illegal, abort var förbjudet) av en kompetent läkare via sin kontakt med Elise Ottesen-Jensen. Peter erbjöd då ett kortvarigt låtsasäktenskap. Det tackade hon också nej till.

Men Thorleif ville gifta sig med henne och hon med honom. De gifte sig våren -45 och jag är alltså född inom äktenskapet och lagligt sett Thorleifs dotter. Jag fick dessutom norskt medborgarskap (ironiskt).

Men redan här, senvintern och våren 1945 när jag nyss kommit till, kom också lögnen, från både fäderna och modern, in i det hela med konsekvenser långt fram i tiden – faktiskt ända till nu, och längre. Peter kunde nämligen, vad jag har förstått, inte åka hem till föräldrar och syskon när freden väl kom och säga så här: ”Jag har träffat en ung dam i Stockholm och vi väntar ett barn. Vi tror inte vi passar som man och hustru, så hon ska gifta sig med en annan, men jag tycker ändå det ska bli så spännande att bli far och jag kommer att hålla kontakten.” Varför inte? Ja, inte bara var det fyrtiotal, utan han tillhörde också en mycket sträng, mycket allvarlig, mycket moralistisk kristlig inriktning. Denna moralism i den närmaste familjen drabbar oss alla, över sextio år senare, ännu.

Thorleif, å sin sida, avkrävde av min mamma ett löfte att aldrig berätta för någon vems dotter jag egentligen var. Ett fruktansvärt misstag. Det ledde henne att ljuga till och med för mig om min härkomst, och det slaget blev så hårt att jag inte ens orkar känna efter hur arg och sårad jag är. Ingen menade att göra barnet illa. Men dessa beslut av tre unga människor 1945 blev en fullständig katastrof och jag sitter och plockar ihop skärvorna nu.

Så en liten flicka föddes i november 1945 och hennes mamma stickade en liten dräkt åt henne.

Annika Abrahamsberg

Där sitter jag och undrar vad det är frågan om. Mamma är glad, pappa är glad. Han svingar mig i luften.

Pappa och baby Annika

Barnet tittar ner på en pappa och börjar älska honom och älskar honom fortfarande. Men vad ser pappan? Han ser sin frus barn. Men han ser också Peters barn. Peter, som på den tiden inte var riktigt snäll.

Och vad ser mamman? Hon ser sitt lilla barn, som hon älskar. Men hon ser också Peters barn. Hon trängde undan allt som hade med honom att göra, brände hans faderskapserkännande som han undertecknat med en flickvän i rummet (vilken förödmjukelse, jäkla karl), försökte glömma att han velat att hon skulle göra abort.

Hur djupt kan man förtränga saker? Ingen är mer än människa. Gissa vem som fick kärlek när allt var bra, men fick stötarna när det inte var bra? Gissa vem som såg trygg kärlek i sina föräldrars ögon ena minuten och något helt annat, något konstigt och oroväckande, något som fick henne att känna sig annorlunda och utanför, nästa?

Kanske hade det kunnat gå bra, om flickan varit en mer robust typ. Det var hon – till hälften. En som klättrade i träd, klättrade i berg, hade en outsinlig energi. Men till hälften var hon känslig som en seismograf, en drömmare, en som upptäckte att hon ville skriva och fotografera, en som kände att något var djupt och otäckt fel. En drömmare blev hon som gömde sig i ladan, på vinden, under sängen och fantiserade.

Helsingfors

Här är jag i Helsingfors. Jag är tio år och sängen som jag brukar ligga under tillhör min pappa och hans nya amerikanska fru, som är höggravid. Den här julhelgen får jag för första gången äta amerikanska frukostar – plättar, ägg och bacon – och amerikanska tårtor med frosting. Ljuvligt! Det är också i Helsingfors jag ser Humphrey Bogart på film för första gången och blir för evigt förälskad. Året efter får han cancer.

Jag blir allt mörkare och mer lik Peter, skulle jag tro. Och mer olik min pappa i utseende, intressen, allt. Vi förstår oss inte på varann. Borta i Norge ska Peter gifta sig så småningom och min första halvsyster födas. Han är intresserad av böcker och filosofi – som jag. Och som min mamma. Att mina biologiska föräldrar hade dessa intressen gemensamt, hann de aldrig upptäcka.

Men den här helgen, på nyårsafton, föds den jag tror är min halvsyster, Nina. Jag blir överlycklig, och lycklig att se glädjen i min pappas ögon. ”Du har en syster!” säger han. Och vi åker och tittar på babyn. Bara några timmar innan hon föddes ställde jag mig på min säng och höll tal för pappa och hans fru, lyckönskade dem till det nya barnet och gav dem en leksaks-hästsko som jag köpt till dem. Den hade en blå rosett, minns jag.

Jag ville så gärna ha en familj där alla tyckte om varandra. Men nya frun vägrade träffa min mamma och avskydde mig, det konstiga barnet som låg under sängar, skrev historier, höll tal och sa åt henne att hon var hennes andra mamma. ”Jag är inte din mamma!” svarade hon. ”Jag är Ninas mamma!”

På somrarna var jag hos den farmor jag kände i Norge. Hela somrarna. Jag lämnades på en internatskola när jag var sju år tills jag var nio och till farmor tre månader om året. Farmor har berättat hur jag skrek och grät när jag var mycket liten, hon bar mig fram och tillbaka. Mamma har berättat hur jag inte kände igen henne och pappa när de kom dit på semestern första året för att tillbringa den med mig.

Det ska de ha gjort varje år. Jag minns nästan ingenting av det.

Annika Norge -58

Här är jag 1958 i Sandefjord, båda mina fäders barndomsstad som också blir min. Jag har nyss fått både bröst och mens och funderar mycket över livet. Jag har bästisar och konstigt Christiane Amanpour-hår. Kanske bilden av Peter ovan togs samma år. Min farmors syster har en butik i gatuplanet till farmors hus – den var farmors från början – och nu har jag fått höra att Peter alltid gick dit för att köpa delikatesser. Men alla gick alltid dit. Många av mina biologiska släktingar var kunder i butiken. Och jag visste ingenting.

Fortsättning följer.

Det drar ihop sig… /Uppdaterat

till bloggträff igen. Just nu är lokalvalet lite osäkert – det står mellan Café Giljotin på Torsgatan nära S:t Eriksplan eller restaurangen Grappa tjugo steg därifrån, eller Giljotin först och Grappa sedan. Men tiden är nu på lördag eftermiddag-kväll. Följ traffas-bloggen och kolla in läget!

Jaha, det blev alltså Café Giljotin omkring kl 16, 16:30 lördag 31. De stänger klockan sju på kvällen, och då spatserar hugade iväg t ex till närbelägna Grappa (det är femtio steg emellan, jag råkade gå förbi idag). Café Giljotin ligger på Torsgatan i kvarteret mellan Odengatan och T-baneuppgång Torsgatan, S:t Eriksgatans station. Det brukar brinna en lykta utanför ingången. Kaféet hör ihop med teatern, som var Pistolteatern i en tidigare tillvaro.

My yiddische momme

judeholocaust
Alla judar måste bära en gul judestjärna på kläderna. Ni ser hålen efter säkerhetsnålarna.

27 januari 1945 befriades de överlevande i Auschwitz, koncentrationslägret i Polen som byggdes av den tyska nazismen som ett väldigt fabriksområde för mottagande, sortering och dödande av framför allt judar. Byggnader och baracker byggdes i snörräta rader.

När de tyska nazisterna kom till makten och senare lade under sig större delen av Europa, ålades först judarna olika förbud och restriktioner. Sedan makades de ihop i ghetton. Sedan fördes de till arbetsläger, och så startade en statlig, industriell mass-slakt. Det var det som var förintelsen. Även romer, homosexuella och andra gasade ihjäl, men den allra största mängden var judar. Vanliga människor. Skolbarn, hemmafruar, postanställda, expediter, lärare, musiker.

I Auschwitz hade man till en början en gaskammare som rymde 350 män, kvinnor och barn. Det tog flera timmar att vädra ut den efter dödandet med gasen zyklon B. Man installerade fläktar och fick ner tiden till en halvtimme. Krematorierna byggdes intill. Fler gaskammare byggdes, fler krematorier. Snart kunde man avliva 3000 människor samtidigt. Rekordet var 24 000 ihjälgasade på en dag – det var när de ungerska judarna kom.

Snart räckte inte krematorierna, utan man brände kropparna utomhus. Människor som inte gasades sköts innan de brändes – om de hade tur.

Folkmord har skett både förr och senare. Rwanda måste komma närmast i metodiskt mördande. Och för den som dör spelar det ingen roll om den dör i ett läger, i en afrikansk by, i Gaza eller Israel eller som offer för religiösa lagar i Iran. Men ingenstans har en nation som betraktades som ett sofistikerat kulturland så chockerande vänt, blåst liv i en gammal pyrande antisemitism och förvandlat den till ett bisarrt, byråkratiskt, statligt reglerat folkmord. Mördarna och torterarna och de experimenterande läkarna, som till exempel gång på gång slog ett barns huvud för att se vad som hände, hade till och med en semesterstuga att koppla av i. Därifrån finns bilder av skrattande och spexande statsanställda människoutrotare.

När ryssar och allierade efter fem års krig och helvete äntligen öppnade lägren, möttes de av en mardrömsvärld av döda kroppar i lager, staplade på varann, liggande i snön. De fångar som fortfarande levde och orkade, jublade. Andra satt apatiska.

Sex miljoner judar mördades.

Auschwitz25
Gaskammare i Auchwitz.

auschwitzvrouwenbarak
En av kvinnobarackerna.

Efter befrielsen
En barack har tömts strax efter befrielsen.

För att hylla minnet av dem som dog låter jag den amerikanska burlesksångerskan Sophie Tucker sjunga My yiddische momme i en inspelning från 1928. Sophie var judinna som utvandrat med sin familj från Ryssland, ett land känt för sina judeförföljerlser (pogromer).

Av någon anledning har det här klippet – tyvärr – tagits bort på Youtube. När jag gick till personen som lagt upp det, var hela hans/hennes konto borta – och det var massor av filmer. Och ingenstans kan man fråga vad som har hänt! Tråkigt – den här sången i Tuckers tappning var helt fantastisk.

Det har tagit mig större delen av dagen att orka posta den här bloggen. Jag har googlat, läst och mints det jag hört under hela mitt liv. Vi måste gå vidare och vi har gått vidare, men det här får inte glömmas, och när vi märker att tidsandan och de tongivande börjar glida utåt kanterna och låta på ett sätt som känns spöklikt bekant, måste vi vara på vår vakt och reagera.

Oväntat möte.

Jag hade ett ärende i badrummet för en stund sedan, störtade in och störtade ut.

På väg ut kastade jag en blick i spegeln som man gör, men istället för den 63-åriga tant som brukar häcka där tittade en tjugofemårig tjej på mig.

Vad…? Jag tvärstannade. Hon också. Det tog en sekund innan jag fattade att det var håret – jag hade tvättat håret och inte satt i papiljotter eller ens kammat det, och nu flödade det glatt och ungt och tjockt åt alla håll. Och så hade jag en tjock halsduk som dolde en del. Men det var något i blicken också, en glad och lite spjuveraktig glimt. Jag tittade på mig själv som ung.

Det var ett kort möte, men det var riktigt kul. Jag hade inte trott vi skulle ses igen så där.

Och om håret är ett tecken på hur man mår psykiskt (det finns säkert några som tror det), är jag frisk som en nötkärna.

Söndagsgodis

På femtio- och sextiotalen, och in på sjuttiotalet, gick ett uppskattat underhållningsprogram i amerikansk TV. Det hette ”What’s my line?” och gick ut på att en panel genom frågor skulle lista ut t ex vilket yrke en gäst hade. När gästen var en kändis, fick panelen ta på sig masker för att inte se och kändisen försökte maskera sin röst.

Här är ett program från mitten av femtiotalet med en ung, glad, flirtig och modemedveten Lauren Bacall, som ju var gift med Humphrey Bogart (och hade en mycket känd mörk, hes röst, som hon gör allt för att dölja här). Lägg märke till den vänliga atmosfären och hövligheten. Vilket inte betyder att det inte kunde finnas en viss sälta.

”Are you married?”
”Oui…”
”Is your husband a strong man?”
”Mhmmm…..”
”I think the lady got weak just thinking about it.”

När gästen går tar hon panelen i hand, och enligt etikettsreglerna sitter damerna ner medan herrarna reser sig.

Det finns massor av klipp på youtube, och alla de dåtida stjärnorna var med – till exempel Elizabeth Taylor, Bette Davis (två gånger, båda gångerna med stämbandsinflammation), Jack Lemmon, Jane Fonda, Tony Perkins, Alfred Hithcock.

Fråga till Hitchcock: Are you a gentleman? Svar: Sometimes..

Jag hittade två svenskar: Anita Ekberg och Ingemar Johansson (boxaren).