Nehej, inte tredje gången gillt för Gotlandshus

För tredje gången bjöd jag på ett hus på Gotland och det blev inte mitt, det heller.

Sommarhus
Det är det vita huset som gömmer sig blygt till höger. I bakgrunden finns havet – i väster.

Första gången var på gården där jag kände mig så omedelbart hemma och så gärna ville se barn och barnbarn och alla möjliga norska släktingar strosa omkring förnöjt – förutom att jag skulle bli inspirerad och skriva massor av böcker och göra film. Andra gången var det en f d mycket, mycket mindre gård som också kändes rätt, men där fanns det trafikbuller och jag vek mig ganska snabbt efter att ha funderat ut de mest fantastiska bullerskydd men till sist insett att jag nog ville ha bullerfritt helt och hållet. Och nu tredje gången var det ett sommarhus nära havet, tyst och med gästrum och litet skrivrum och allt. Jag blev entusiastisk så fort jag kom dit, men det var jag tyvärr inte ensam om. Enligt e-bud-sidan var vi tre och en envis rackare vars kodnamn började på K höjde två gånger och är nu herre på täppan. Jag gick ända upp en bit över smärtgränsen, men K signalerade tydligt att han/hon inte tänkte ge upp.

Riktigt synd var det. Och nu är huset kvar på mäklarens sajt, men borta från Hemnet. Jag sparade bilderna för att komma ihåg känslan. (Den jag publicerar här har jag tagit själv.)

Nu ska jag skriva klar min teaterpjäs innan jag kastar mig ut i fler körlektioner och mer husletande. Det är roligt men jobbigt att skriva, jobbigt därför att idéerna strömmar till alldeles för snabbt, jag ser allting för mig så starkt och måste försöka kalibrera det hela. En jämn takt vore enklare än de här störtskurarna av bilder och associationer. Var får du allt ifrån? frågar folk. Hur får man stopp på det? undrar jag. Jodå, det kan vara helt tomt ibland, men när det väl har börjat är det faktiskt en pärs emellanåt.

Vad skriver jag? Ja, till exempel:

G: Vad fan vet du? Jag är en intellektuell person, jag tycker om att tänka och är bra på det!

I: Ditt lilla intellekt, G, ditt lilla intellekt är i vägen för din fattningsförmåga!

Det där replikskiftet känner jag djupt för. Det kan låta som en paradox, men jag har under årens lopp träffat ett antal människor vars goda intellekt definitivt suttit i vägen för deras fattningsförmåga.

Vad mer har jag väl gjort idag? Jo, vitsat hej vilt på Lottens blogg, där hon i ett roligt inlägg började ordleka kring ordet klister (det gällde handbollsklister, hon är ju sportfantast). Ett helt litet gäng av hennes läsare blev inspirerade. ”Gå i klister, Ofelia!” skrev jag. ”Klister, klister på väggen där, säg – eh – nåt”, skrev jag inte. Inte heller ”Sjung, oh gudinna, om vreden som brann hos klistret Akilles”. Det är annars (närapå) inledningen till Homeros’ Iliaden, författad på sjuhundratalet f Kr. Det är en halsbrytande helomvändning från den svarta komedi jag skriver, ett andningshål, ett kafferum.

Sedan jagade jag i väg till banken kvart i tre för att hinna betala räkningar före tre eftersom det är Valborg i morgon (nix pix, ringer inte och internetar inte när jag ska sätta in pengar jag fått), jag faktiskt sprang vilket är ytterst ovanligt – pust och stön – bara för att höra att de har öppet i morgon också, till ett! Vacklade hem alldeles svag i lårmusklerna och var tvungen att köpa glass för att ersätta den plötsliga kaloriförlusten.

Och den 26 maj ska jag ståuppa internt på Stockholmshumanisternas pub som vi har en gång i månaden. Det ska bara vara tio minuter, en kvart, en inledning – vad ska jag välja för nummer? För mig som inte började med fem minuters standup på en klubb utan ett timslångt framträdande blir det en ny utmaning.

Nej, nu får man väl gå och lägga sig. Fortfarande utan Gotlandshus.

PS. (Morgonen efter). Men hu. Lägg er aldrig vid tvåtiden för att vakna så där fyra timmar senare, säger jag bara! Huvudet är som kallt potatismos, eller möjligen pitepalt. Här sitter jag och plirar med sömniga ögon mot blå, blå vindar och vatten (dvs egentligen bara en knallblå himmel över Birkastans hustak) och tycker inte det är det minsta roligt att säga Klistret är kastat. Eller Ack klister, jag kände dig så väl. (Shakespeare – nästan).Jag som kände mig så genial när jag kom på det! Och hungrig är jag också. Hmpf.

Annonser

Bloggträffplats?

Jag undrade i förra inlägget om någon hade lust att spela minigolf med mig, och Cruella föreslog att man kunde ha en minigolfbloggträff med efterföljande krogbesök i trakten, vilket jag tyckte lät kul.

Så här ser den aktuella banan ut, med tillhörande utekafé. Just här är det en liten batting som provspringer.

Minigolf i Vasaparken

Den ligger alltså i ena hörnet av Vasaparken, mittemot gamla posten Dalagatan, närmare bestämt i korsningen Odengatan/Dalagatan. Nära Odenplan. Behöver man åka T-bana är det stationen. Buss 4 funkar också, stannar nästan intill minigolfbanan.

Det kostar 25 kronor per person, har det försports. Däremot är det svårt att få dem att säga hur länge det är öppet. ”Beror på hur mycket folk det är – till sex, sju så där?” var det närmaste de kom. ”Vi kan ha öppet till åtta också.”

Ska se om jag kan få någon att framlägga förslaget på blogträffarbloggen.

ETT PAR DAGAR SENARE: Jaha, det är bara att konstatera att man inte precis blivit nersprungen att lystna minigolfspelare! Kanske kan det bli någon sorts bloggträff ändå, i så fall hör jag av mig.

Väntans tider.

Visst är det här en blommande lind? För lönn ser väl annorlunda ut?

De gör i ordning kaféerna i Vasaparken. Denna pittoreska byggnad var för inte så länge sedan ett offentligt dass, men nu kan man fika här och sitta på fina bänkar.

Ena kaféet i parken

Det här året ska det bli av att spela minigolf i parken! Det ska!

Någon som vill spela med mig?

Jordgubbssylt för att hedra Farmor.

Minst en gång varje år kokar jag jordgubbssylt på samma sätt som min norska farmor gjorde och häller på konserveringsglas jag fick efter henne – Norgesglass (glass = glas). Det är tjocka glasburkar som det står NORGE på i sirliga pressade bokstäver. Det är roligt att se en av dem fylld med härligt röd sylt igen!

Farmor i sin krafts dagar kokade massor av sylt och saft. Det kom hela blänkande ståltrådsvagnar med jordgubbskartonger in i hennes soliga kök på Torvgaten och hon tog fram stora järngrytan och många Norgesglass i olika storlekar, invirade i rena fina skurtrasor vill jag minnas, för att inte spricka av den heta sylten.

Jordgubbarna och mängder av socker hälldes i grytan. Farmor gjorde bistert klart att det inte var riktigt som det skulle att ha i extra pektin för att få sylten styvare. Nej, det skulle enbart vara socker och bär och dessutom fick man bara röra åt höger. Det rebelliska barnbarnet ville förstås genast veta varför, och hon log lite generat och svarade avfärdande: ”Vi pleier å si sånn…” (Vi brukar säga så.) Jag förstod att man inte skulle tro på det för mycket men absolut inte negligera det heller. Respekt för traditionerna, och man kan aldrig veta, eller hur? Så jag tror att det bara rördes åt höger i den grytan. Med träslev.

Sedan skulle man skumma den kokande sylten. Mögel växer ur skum, förklarade hon övertygande. Det forskningsglada barnbarnet (eller gökungen, för jag var ju inte biologiskt barnbarn fast jag tror ingen av oss visste det just då) öppnade munnen igen och frågade varför och hur kunde hon veta det och fick återigen inga svar, bara ett mumlande. Barn på femtiotalet skulle inte fråga så mycket och farmor var inte lagd åt forskningshållet.

Utan farmor hade jag inte haft de här roliga minnena och alla de bilder från en förfluten tid som hon gav mig, first hand. Jag hade inte vetat något om syltkokningens hemligheter, hennes barndom på gården, hennes minnen av andra världskriget, hennes roliga historier. Jag hade inte upplevt hennes livsglädje och kärlek, inte våra kvällsstunder med choklad medan skymningen föll över Sandefjord och vi gick och lade oss sent. Jag hade inte fått sova bredvid henne i den stora sängen med norska duntäcken och två änglatavlor på väggen ovanför, en för henne och en för hennes döda man sjökaptenen vars fartyg Sangstad torpederades på Nordsjön 1941. Mitt liv hade varit fattigare, mindre och plattare. Nu blev det tredimensionellt i både tiden och känslan. (Berättar jag detta av en anledning? Ja.)

Nu kokade jag alltså jordgubbssylt för att hedra farmor redan i april, för det hade kommit spanska jättejordgubbar i affären. Fresas de Espana! Eftersom de inte är norska kände jag mig djupt och patriotiskt misstänksam, men kunde förstås inte vänta.

Jordgubbar i durkslag

Lättsockrade jordgubbar

Eftersom min sylt går åt den här veckan, lättsockrar jag bara. Farmorssylt blir som man förstår ganska lös, vilket förstås enligt min uppfattning är precis som sylt ska vara, och jag fick äta den med tesked på en liten assiett. Vansinnigt gott och man kan slicka tallriken efteråt!

Sylt i Norgesglass

Klart! Om man tittar noga kan man se att det står Norge på glaset. Rinnigt men gott att ha på smörgås, och man kan äta som fruktkompott med mjölk. Det gjorde aldrig farmor vad jag kan minnas, det blev nog fruktkräm av det hon skummade från grytan. Om inte jag åt upp det först.

Jordgubbssylt och svart vinbärssaft var farmors specialiteter. De förvarades uppe på vinden. Saften fick man till semuligröten, dvs mannagrynsgröten. Och till gröten skulle det vara kanel och socker…

Det är ganska roligt att ha med sig en uppsättning helt fasta koncept om hur det ska vara med enkla vardagliga saker. Det är lite tryggt med farmors fasta övertygelser – inte för att jag tycker jag behöver följa dem, men för att hennes ande lever kvar lite i luften.

Fast – aldrig pektin i jordgubbssylt. Aldrig!

PS Och hur smakade fresas de Espana? Jo, väldigt gott!

Krukväxt på rymmen?

Men kära nån! När jag tittar på den allt gladare och frodigare gamla grapefruktplantan som skjutit så många nya skott, märker jag plötsligt att den försöker knuffa rötterna rakt genom krukan åt solen till i fönstret.

Kruka

Har ni någonsin sett på maken?

Kan man verkligen plantera om en krukväxt som är i full gång så här års? Eller har jag något val? Tror inte det – här behövs fin planteringsjord och en ny stor fin kruka omgående!

Två dagar i Visby.

Annika på Bromma flygplats

Här sitter en fundersam författare på Bromma flygplats i väntan på planet till Visby. Det rör på sig just nu. Nyligen har jag fått utföra ett detektivarbete på riktigt för att skaffa tillbaka en rätt stor summa pengar till en nära anhörig. Dessutom har jag lämnat in ett rätt stort manus som är lite speciellt , pjäsen är snart klar, jag tänker skaffa körkort och ska se på hus på Gotland och det finns annat som jag ska ta tag i under den allra närmaste tiden.

Jag borde resa mer, för jag träffar alltid en mängd intressanta och roliga människor när jag lyfter baken från stolen och blicken från datorn och ger mig ut. Nu skulle jag t ex träffa en ung man som översätter japanska serier till svenska (vi satt bredvid varandra redan på planet), vi pratade entusiastiskt Tolkienöversättningar och språkansvar inför läsare. Vidare en trevlig dam vid namn Kicki som sa uppmuntrande saker när jag var lite tillfälligt neråt på Ulf Hedbergs kafé, och en nyetablerad byggkonsult som precis som jag älskar hus, Mikael – även han på kaféet.

Ulfs kafé är mitt home away from home när jag är på Gotland. Jag kommer oftast in flera gånger samma dag, äter mackor och kakor och dricker te och pratar med folk och får låna telefonen. Som tack ville jag rycka in och vara busboy en stund, men det fick jag inte – det är noga med reglerna för om folk hjälper till i kaféer, görs det utan att noga antecknas får den arma ägaren böta.

Hedbergs kafé
Den här dagen hade Uffe en helt laglig liten praktikant. Hon var mycket duktig och ordentlig, plockade av bord och serverade. — Klickbara bilder

Värdshuset Lindgården på Strandgatan (huset är från 1605) har åtta rum, alla i en loftgångslänga. Trappan till övervåningen är som gjord att sitta på och läsa deckare en solig morgon. Åt andra hållet har man gatan i maghöjd och ett medeltida kalkstenshus mittemot.
Lindgården

Nästa morgon: Hotellfrukost på Strand Hotell. Ah! Hotellfrukostar!
Hotellfrukost Strand

Jag hade ett rätt digert program. Mötas på flygplatsen av en trevlig mäklare för att titta på hus, fika hos Uffe, checka in (man går genom värdshusets kök till ägarens väl inrökta lilla kontor), åka med annan mäklare för att se på annat hus, äta mer hos Uffe, gå med vännen Gotlands teaterkulturpersonlighet emerita Towan till en improvisationskväll på Länsteatern på Gotland (har övertagit gammal kyrka) och gå ut och äta med henne efteråt. Dagen därpå skulle jag ha en körlektion, träffa en person och minisemestra med en bok. Var det tänkt.

Det ena huset blev jag förtjust i omedelbart. Nu har jag ju vissa idéer om hus varav några säkert är rätt fåniga, de lyder så här:

1. Jag ska tycka om det direkt. Goda vibbar.

2. Ingången ska helst vara från öster (ja, ni hör!)

3. Det behöver inte finnas närbeläget hav, men OM det finns, ska det helst ligga i väster. (Som sagt…)

4. I huset måste finnas en plats där jag känner omedelbums att jag vill sitta och jobba, nynnande och nöjd och utan sol i ansiktet.

5. Det ska finnas ett gästrum.

6. Jag ska kunna vara där solokvist, men samtidigt ska det finnas ett kök/vardagsrum stort nog att ta emot sex gäster utan att de knuffas.

7. Min mamma är 87 år. Jag vill kunna bjuda dit henne, och då ska det finnas fungerande dusch och toa och inte en massa trappor och backar.

8. Det ska vara barnvänligt.

9. Man ska kunna ge sig ut på cykelturer och promenader utan att behöva använda någon stor trafikerad led först.

10. Det ska vara tyst.

Båda husen var fina, ett litet och det andra stort, men jag tyckte bäst om det lilla. Jag vill inte jinxa något här utan berättar mer så småningom!

Towan var som sagt rar och tog med mig på teater, och det var en fruktansvärt rolig improvisationskväll. Alla på scenen – Stefan, Sofia, Kicki, Lena, Evert och Lennart – var helt fantastiska. Vi skrattade alla så vi grät.

Gotlands Länsteater
Lekledaren ut i salongen: Säg något från ett redskapsskjul som man kan ta livet av sig med på ett hemskt sätt! Snille i publiken: Fröpåse!

Wolfgang, Joel
Och vilka stötte jag ihop med på Uffes kafé dagen efter, om inte teaterpedagogen Wolfgang och improvisatören Sofias likaledes skådespelande men pappalediga man, Joel Lundgren?

Efteråt gick Towan och jag längs Vårdklockegatan. Här är hon. Jag tycker hon är så vacker på den här bilden.
Towan 1

Vi gick till Nunnan och åt grekiskt mat och pratade pjäs och teater, fortsatte till Bolaget för att jag ville ha crème brulé(e – ett eller två e?) och stötte ihop med två geniala teatermusiker och skådespelaren Lennart.

Lennart, Towan på Bolaget

Dagen därpå blev det alltså körlektion – en dubbel upplevelse. Den jag körde med var utan tvivel en strålande pedagog och mina gamla körinstinkter började vakna till liv. Jag älskar att växla, till exempel, lyssna till motorns varvtal och känna när det är dags. Det var varmt i solen men kul, jag körde varv efter varv kring ett övergivet industriområde där det kom en bil kanske var tjugonde minut.

Men när lektionen var över blev det snabbt annorlunda. Det hade låtit på ett sätt i telefon (inte med pedagogen), vilket fick mig att tro att det skulle kosta detsamma att ta körkort på Gotland inkl. boende som att ta det här i det svårare Stockholm. Och då tyckte jag det skulle vara kul med Gotland, där jag ändå tänker köra så småningom. Men nu lät det plötsligt annorlunda och jag trivdes inte alls. Jag kände mig som en fisk på kroken som skulle halas in, och det passar mig inte det minsta. Att man måste tjäna pengar förstår jag ju, men man kanske inte behöver vara direkt osmart och lite lätt hotfull? (”Om läraren inte är nöjd med dig avbeställer hon uppkörningen.” Oh yeah?)

Hm. Vad skulle jag göra nu? Dyster i hågen gick jag i den soliga eftermiddagen ner till Stora Torget och Munkkällaren, där jag skulle träffa ägaren som jag redan beställt boende av för tre veckor.

Jag har aldrig varit på detta nöjesetablissemnag, inhyst i flera mycket gamla hus – barer, restaurang, nattklubb, After Work-pub – och nu klev jag in genom dörren till de tomma lokalerna och höll på att svimma. Det var nämligen som att kliva rakt in i min egen bok Morden i Buttle! Där fanns det stora lokalen, där bardisken där Frank sitter mordkvällen.

Munkkällaren dagtid
Spår efter gamla eldstäder, baren, två repeterande sköna amerikanska bluesmusiker, Johnny Mars och Michael Roach om jag inte minns fel, kockar som äter tidig middag före jobbet. De läser inte bordsbön, de läser tidningen!

Ägaren, Lennart Roslund (kallad Lenta) dök upp och vi gick till hans hus där också hans uthyrningshus finns. Vi tittade på huset och muren mot Almedalen dit hans stora trädgård gränsar och klättrade upp på en punschverande, lik ett fågeltorn, varifrån man titta över muren och ut på havet. Jag lade fram mitt dilemma.

”Jag förstår hur du känner det”, sa han. ”Det är OK, ingen annan har ändå försökt hyra, jag missar inga pengar. Du behöver inte betala.”

Eftersom vi faktiskt hade ett muntligt avtal var det mycket schysst av honom. Dagen efter ringde jag med slutgiltigt besked och då tänkte han efter och föreslog att jag ska ge honom en bok när jag kommer ner nästa gång – ”om ett år, eller så” – och han ger mig ett stamkort till Munkkällaren, och så är allt bra. Då känns det som en clean slate för båda parter.

Jag tyckte det var väldigt roligt att prata med Lenta. När man är en människa som sitter ensam framför en dator och stundom har svårt att få ändan ur vagnen, är det fascinerande att träffa en turboentreprenör som fattar beslut på ett litet kick. (”Gillar du inte sängen i huset? Jag köper en ny!”) Lärorikt. Satsa, vinn – eller få åtminstone hjulen i rullning!

Lennart Roslund Visby
Lentas rike.

Och, som ni redan sett – hem i solnedgången.
Boken? Hann jag inte läsa.