På puben

I fyra timmar ikväll har jag suttit och halvt frusit ihjäl ute på en gård på Söder och diskuterat religion, kvinna/man och annat intressant med – upptäckte jag någonstans mitt i – enbart karlar. Det föll sig så bland borden och humanisterna där i sommarkvällen.

Rolf
Rolf, rar norsk hustomte
Sayeed
Sayeed, som jag har så mycket gemensamt med i synen på mans- och kvinnoroller.

Martin, Erik
Martin, konstnär från Jemen (ursprungligen Medina) – Erik, biokemist.

Där satt de i skjortorna medan jag förflyttade min tunna kofta mellan huvudet, axlarna och ändan för att värma en kroppsdel i taget. Körlektion i morgon, tänkte jag. Ögon. Lunch med Roland – jag får inte bli förkyld! Men det var alltför roligt för att gå därifrån.

Till sist kom jag iväg hem med bussen över Västerbron och åt en mycket försenad middag.

Buss över VästerbronFrån VästerbronPå bussen

Nu ska jag leta reda på bloggen om den amerikanska journalisten som levde 18 månader förklädd till man och länka till den eftersom vi pratade om den ikväll. Jaha, humanistkillar, bloggen heter ”När Norah blev Ned” och finns här. Muslimska kanadensisk-amerikanskan Irshad Manji som givit ut en en islamkritisk bok (översatt på Humanisternas förlag) har jag skrivit om här

PS. Jag berättade också livligt och med stora gester för gänget om min pjäs och det började glittra i ögonen på dem och de skrattade utan att ens ha sett den – de fattade poängen med den direkt. Måtte alla andra göra det också.

Jobbig värme för gravida.

Tog mig före att ringa min höggravida svärdotter. Lillpojken låter vänta på sig, och som väntat tycker hon det är lite väl varmt. Kanske går han i sin fars fotspår där – mina tvillingsöner gick redigt över tiden, trots att de var två. Men jag antar att det är mammans fysik som avgör.

Jag fick plats med middagstallriken på magen. Svärdottern, som är bra mycket längre och ståtligare, får i alla fall plats med en kaffekopp, säger hon. De har pratat om lite olika namn men vill förstås först bli lite bekanta med babyn innan de så att säga ser vad han heter. ”Man blir nog lite inåtvänd”, säger A om att vänta barn, och det är precis som det ska vara! Det är hon och lilla bebisen som är viktiga nu, och jag har så goda vibbar om både mamman och barnet. För deras skull önskar jag det ville vara lite svalare.

INTERNET har legat nere mycket, nästan hela dagen både igår och idag. Det är enormt irriterande när man försöker jobba. Tillvand som man är, blir man också helt vilsen utan nätet. Och varmt är det som sagt. Hur tom i huvudet man blir av värme märker man när man försöker lägga en tjuga på Ica-bandet och betala med en Toblerone. Och när man helfrustrerad försöker prata med en person på ComHems kundservice(när man till sist kommer fram) och plötsligt ska bokstavera bokstaven F.

Det första jag kom på var Finkelstein. Var i Herrans namn fick jag Finkelstein ifrån? Hur ser det egentligen ut i min skalle? Den rara killen hörde inte. Då kom jag på FUCK. (Nu VET vi hur det ser ut i min skalle.)

”S?” sa gossen. ”Nej, FUCK! Inte SUCK! Fast det stämmer ju också”, sa jag.

Han skrattade inte. Tror jag. (Rätta ordet är för övrigt FREDRIK.)

Ack ja.

Ögat bättrar sig, men oerhört långsamt. Det blir bättre framåt dagen. Jag tänker ta min körlektion imorgon, fast den är så pass tidigt att svullnaden nog är rätt stor. Sedan ska jag bjuda en filmfotograf på lunch.

Och hela tiden tänker jag på lilla barnet som är på väg och lilla flickan som snart är två år. Och på deras mammor, deras pappa och deras farbror.

Gör inte som jag, sommar och upplysta despoter.

Det här är min utsikt när jag sitter med filmblocket på gården:

skrivutsikt gården

De rosa blommorna tillhör min gerillaträdgård. Jag längtar otroligt efter att vara på landet och ha en egen trädgård, och hade inte Själsöhuset gått upp så i pris, hade jag tagit det utan att tveka. Nu vill jag göra en film istället och ta hus senare om tillfälle skulle uppenbara sig. Jag kan inte göra både-och, inte nu.

Dessutom längtar jag efter att åka och bada, men Supergrannen tycker det är en dum idé. Han tycker just nu hela jag är dum. Han inspekterade mitt öga i morse, konstaterade att det inte blivit värre trots att jag inte tagit ögondroppar sedan halv fem natten till igår men tillrådde mig att börja igen. Å det bestämdaste. Jag påpekade att ögat nu varken värker eller varar. Grufs, sa han och indikerade att han slår huvudet i väggen. En sak är vi i alla fall överens om: Jag är ingen hypokondriker.

Och låt mig säga direkt: Gör INTE som jag! Ta din antibiotika! Risken är nämligen att man får sepsis, blodförgiftning. Jag måste vara på min vakt mot minsta tecken på rodnad runt ögat. Men jag har ett motiv för att bära mig åt så här, och så länge det funkar, fortsätter jag. Just nu har svullnaden gått ner en aning. Jag mår risigt, känner mig förkyld i hela skallen, men har ingen feber. Ligger lågt med allt utom klädtvätt – i den här värmen måste man ju byta kläder hela tiden. och jag behöver inte bestämma det där med körlektion förrän imorgon före ett. Helst vill jag ju gå på den.

Film, film – jag vet vilka skådespelare jag skulle vilja jobba med. Båda har gedigen scenutbildning plus filmerfarenhet. De vet inte om sin lycka än. Anledningen att jag alls tror att jag kan göra en spännande film utan mer än i princip en enda inspelningsplats, är pjäsen jag just skrev. Den fick loss min förmåga att skriva dialog rejält. Jag vet också vilken fotograf jag vill ha. Att få ihop dessa duktiga människor (till råga på allt utan pengar) är en utmaning och kräver ett rackarns bra manus. Wish me luck!

OCH SÅ till de upplysta despoterna. (Upplyst despot: En diktatorsliknande typ som inte bär sig åt som en grobian helt och hållet, utan kan ha förvånansvärt progressiva idéer.) Läste en amerikansk diskussion om islam och burkor och dylikt och där stod det bland annat:

When Mustafa Ataturk, the father of modern Turkey, wished to ban the wearing of burqa he simply issued an executive order to that effect. The next day his advisors notified him that none of the women complied. He asked his secretary to issue what he called an “addendum” to the earlier decree. This addendum stated that prostitutes are excluded from the ban. That same day all women dropped their shrouds, even the prostitutes amongst them.

Alltså, turkiska Atatürk som skulle modernisera Turkiet ville avskaffa burkan. Inga kvinnor lydde påbudet, eftersom ingen ville riskera att betraktas som oanständig. Då kom han med ett tillägg: Alla kvinnor skulle lägga bort burkan – utom prostituerade. Dagen efter hade ingen kvinna burka – inte de prostituerade heller.

Det fick mig att minnas vad jag hörde om Habib Bourguiba i Tunisisen. Bourguiba var en hårdför ledare som tog Tunisien ur det franska kolonialväldet och skapade en egen ”Bourguiba-socialism” (någon demokrati var det dock inte fråga om). Han var ovanligt radikal beträffande kvinnors rättigheter, avskaffade slöjan och polygamin och höjde flickors giftasålder till sjutton år samt gav gifta kvinnor rätt till skilsmässa.

Han bestämde också att byarnas brunnar skulle flyttas närmare bebyggelsen, så att kvinnorna slapp gå så långt när de skulle hämta vatten. Ingenting hände givetvis. Då bestämde han att från och med omedelbart var vattenkånkandet männens uppgift. Pang! Brunnarna flyttades på nolltid.

Något säger mig att det här inte riktigt fungerar.

Klockan 4:35 söndag morgon, efter två nya penicillintablett-tillfällen och två st ögonindroppningtillfällen. Ögat är mer svullet än någonsin, hornhinnan bubblar där till vänster precis som vid ett rejäl allergi och det stormvärker.

Ögon, söndag

Vad gör man en sådan dag? Man borde ju gå och bada och sedan hänga på kafé i skuggan med sitt filmkollegieblock. Och diska. Men kanske inte bada, nej?

Nu tar jag en allergitablett. Och det löser nog sysselsättningsproblemet, för den brukar göra en väldigt sömnig.

Dagens kompensationsbild: Undrar vem som ställt ut den rara blomkrukan på Kungsholmsstrand?

Blommor i stenstaden

Mitt öga är en solnedgång vid stranden

När jag äntligen var hemma igen och sträckte ut fingret mot Supergrannens ringklocka för att säga ”The monster is back!” (jag menar nu mitt knäppa utseende), förekom han mig och öppnade, brett leende, för det ante honom att det var jag. Och så gick vi in i hans tjusiga kök och jag visade upp Ögat. Han har ett perfekt hem så det gjorde mig förtjust att hitta lite damm på det antika sidobordet med intressanta föremål på (mitt hem ser nämligen inte alls ut som hans), och samtidigt slog mig en tanke:

”Får jag använda ditt kök i min film?”

”Va? Nej! Vadå, vadå för film?”

”Min film. Jag behöver ett designerkök, och du har det!” sa jag och förklarade.

”Kan vi tänka på det senare? Nej! Helst inte. Eh”, sa Supergrannen, som slits lite mellan sin stora längtan efter lugn och ro och (hoppas jag) en liten, liten längtan efter äventyr.

DET TOG fyra timmar på ögonakuten. Rummet var nästan fullt av lätt håglösa människor i sommarvärmen. I kassan satt en uttråkad dam som då och då sa: ”Är det ingen som vill komma fram till mig? Här sitter jag alldeles ensam.”

Första timmen av väntan gick bra. Jag hade tagit med mig ett kollegieblock – kom ihåg, för akutmottagningar lämpa sig de små blocken bäst, enär det saknas skrivbord – och två nyvässade pennor. Det enda som störde var skjutdörrarna av glas som lät som stora stenar som skakas omkring på ett lastbilsflak varje gång de öppnade sig för att någon skulle in eller ut, och sedan rasslade ihop igen. Med tiden fick dörrarna spader och dånade fram och tillbaka alldeles utan att någon kom i närheten. Ett tag misstänkte jag starkt en oskyldig karl som satt i närheten och viftade lite med foten och stirrade stint på honom, men det var inte han. Nå, efter två timmar lyckades något snille tämja dörrarna så att de förblev öppna och det blev tyst, och samtidigt fick vi lite luft.

Som sagt, första timmen var OK. Jag skrev och skrev på min film och fick äntligen strukturen klar och några repliker och scener och troligen både öppnings- och slutbilden. Minns att detta ska bli en film där den manliga huvudpersonen inte vid något tillfälle skriker: ”A faan, asså!” och skrämmer den kvinnliga huvudpersonen.

Sedan gjorde det ont i ögat. Och mera ont. Och människa efter människa seglade förbi mig in, en kvinna med präktig blåtira som varit där en halvtimme (både hon och tiran) och satt lugn och sms:ade, och en karl som klagade i sin mobil att nu hade han väntat hela två timmar. Ögat varade och sprängde och det blev olidligt och jag började traska runt och gled sakta och gråtfärdig in i rättshaveristzonen, ni vet – ”varför är de så elaka mot mig?” Min stora oro började bli: Hur ska jag alls orka ta mig hem?

Och varför har de inte ens en chokladautomat på akutmottagningar? Eller ett fat pepparkakor? Folk sitter utsvultna på de nersuttna sofforna. Många är rätt vissna och mår inte bra av tre timmar i trettio graders värme utan något att äta.

Efter fyra timmar blev det som sagt min tur. Den unga ögonläkaren var troligen lika trött hon. Jag var nu som en knippa blåstång i huvudet och lyckades inte förklara någonting på ett vettigt sätt, och hon undrade antagligen hur virriga tanter kan bli. Till slut ringde hon in recept på ny sorts penicillin och nya ögondroppar (samma som du föreslog, Smulan), inte för att den nya penicillinsorten var bättre, tvärtom, utan för att jag inte tyckte jag mådde bra av den förra.

Ut i solen. In på närmsta 7-Eleven för vaniljbulle. Iväg till tunnelbanan. In på pressbyrån för apelsin-Mer och marsipanbröd. Livet började återvända. Till Scheele apotek. Där stötte jag på en sådan där pigg och vaken apotekartjej som man tycker om direkt. Nu är min grundstämning inte svart veklagan, som kanske en del som träffat mig i svåra tider tror, utan solig optimism, och det räcker med en trevlig farmaceut/expedit som säger: ”Vill du ha lite vatten? Ta en tablett direkt så kommer du i gång”, för att jag ska spricka upp i ett stort leende och börja prata.

”Oj vad det är synd om mig! Michael Jackson är död – ha, lappri, jag har ont i ögat!” sa jag självironiskt.

”Eh? Vill du ha en lapp för ögat?” sa hon.

”Nej, nej – lappri betyder ‘äsch, en småsak'”, förklarade jag, något generad. ”Det är liksom ett talesätt.”

Sedan försökte jag ta det där med lappri med Supergrannen också. Han hade heller ingen aning om vad det betydde, och han är bara så där tio år yngre än jag. Kära nån, vad händer med mina referensramar?

MITT ÖGA är som en solnedgång vid stranden, skrev jag. Ja, det är rött och stort och det plaskar längst ner, kan man förtydliga. Svullnaden sitter i och ökade efter ett par timmars sömn, men smärtan har minskat en aning. Den är lite konstig – det värker runt hela ögonhålan i kraniet, ett tag kände jag mig som en statist i Thriller.

Nu får jag se hur det går med körlektionen på onsdag. Jag vill helst inte ställa in den. Tyvärr är den tidigt på morgonen, när ögat kommer att vara som värst. Men alltså vad då, man ska väl kunna köra även om man mår lite visset?

Filmblocket
Eftersom ni förmodligen är utleda på mitt öga, får ni här en bild av mitt intressanta kollegieblock i stället.

I give you: The new, enhanced eye!

Jag trodde inte det skulle bli någon mer ögonblogg nu. Jag tog min medicin igår kväll och sov hur gott som helst, men när jag vaknade halv sju var allting igensvullet, värre än någonsin. Ögat fick försiktig öppnas med hjälp.

Om ansiktet svullnar ska man sluta ta tabletterna och genast kontakta läkare, står det. Hm, jag låter stackaren sova till sju, tror jag.

Det känns konstigt i skallen, men framför allt värker och ömmar ögonhålan och allt däri och omkring. Någon mer än jag som tänker ”allergitablett”?

Efter medicin

Jädrans. Varför kan man inte få en åkomma, ta sin medicin och helt enkelt bli bättre?

För att kompensera er för att ni nu har tvingats titta på mitt läbbiga öga, lägger jag här in en bild på rosorna som just håller på att slå ut på gården.

Rosor

Trevlig helg!

——–

PS. Jag hade inte hjärta att ringa på hos Supergrannen förrän nu fem i nio. Han var redan vaken, lyckligtvis, och tittade på ögat. ”Det är en infektion, men åk till ögonakuten på S:t Eriks”, tillrådde han. ”Det kan ha gått in i tårkanalen.”

Tusan också. Vem har lust att sitta på ögonakuten? Men han har ju rätt. Jag sitter och gruffar här ett litet tag till, sedan gör jag som han säger.