Här sitter jag och glömmer.

Jag glömde Humanistpuben för ett par dagar sedan, det har aldrig hänt förr, men det var då jag förberedde testfilmning. Jag hade tänkt gå, men det bara försvann.

Sedan blev jag inbjuden för ett bra tag sedan att titta in hos trevlig bekant på Gotland om jag kom över och vi mailade lite om det, men jag glömde skicka ett avslutande mail om att jag inte hann åka dit. Imorgon är de på väg från sin stuga. Sorry!

Och till sist var jag på vippen att glömma att Humanisterna går med i Pridetåget och att det är första gången jag har en konkret anledning att gå med i stället för att stå och heja entusiastiskt från trottoaren. Råkade surfa in på två gaybloggar som påminde mig.

Men jag glömmer inte att en läsare begraver sin mamma idag. Tänker på dig, D.

Det blev lite snopet igår. Jag har inte lagat riktig mat på ett tag och nu gjorde jag kalvfärs i ugn med rosmarin och blandade i ett ägg, och när jag ändå höll på bakade jag en limekaka med ännu fler ägg och hårdkokade de sista två åt modern. När kalvfärsen var färdig skar jag en skiva i mindre bitar och smakade och bjöd Supergrannen – och fick explosiv magvärk fem minuter senare.

Grannen klarade sig bra. Jag misstänkte äggen (allergi?) och delade sorgset upp resten av färsen och kakan i två delar och gav hälften till Supergrannen och lämnade hälften till mamma idag. ”Smaka på kakan!” sa jag till Supergrannen och stod hungrigt och såg på medan han smakade och försäkrade att det var gott. Skoj att han tyckte det.

Modern skulle tas till banken (det glömde jag inte) men ringde återbud på grund av förkylning, så jag gick över med maten och lite pengar och höll mig på avstånd medan hon packade upp och tackade. Sedan lagade jag kyckligsoppa åt mig och fick ont igen, så det enda jag gjort idag är att gå min promenad, tvätta och lulla omkring på Youtube och på brittiska och amerikanska tabloidsidor. Om man är beredd att vada genom strunt hittar man ibland vettiga inlägg på deras kommentatorsfält.

Nu sitter jag här och äter minimala kokta kycklingbitar – man måste ju äta, även om man inte kan! Tänker avsluta med lite festlig pressad grapefrukt och hoppas att natten blir lugn. Så att jag kan gå i Prideparaden i morgon.

Annonser

Kvavt och molnigt

är det, och huvudvärksdag, och jag har haft en dubbel-lektion i bilkörning. Lusten att gå dit var verkligen begränsad, men vad är det som säger att jag inte har huvudvärk när jag kör upp? Så det är lika bra att försöka. Jag tog alltså en promenad runt sjön medan en tablett dämpade värken lite och sedan körde vi ut i Vasastan igen. (Youssef har förresten hittat den här bloggen nu!)

Det går förstås långsamt bättre, men det händer fortfarande en och annan direkt fånig sak som att jag lägger in ettans växel i stället för treans, så att bilen tvärnitar och min arma lärare riskerar whiplash-skada. Det hände vid ett tillfälle idag och jag blev mest förfärad för hans skull och tog det otroligt försiktigt efter det. Annars har jag rätt bra koll och tappar inte fattningen. Rätt få andra trafikanter och fotgängare tar någon särskild hänsyn till att de möter en körskolebil, kvinna med barnvagn kan t ex promenera ut på ett övergångsställe utan signaler rakt framför min kylare där jag står i korsning och uppförslut.

Den verkliga prövningen kom emellertid när vi var tillbaka vid körskolan och jag skulle parkera och Youssef bad mig backa. För att göra det måste jag vända mig i stolen och vrida nacken, och det gjorde så förbaskat ont i mitt redan onda huvud.

Nu har jag kört tio lektioner. Jag tolv lektioner till inbokade före 15 augusti.

Efteråt gick jag ut i parken, köpte te och en smörgås och läste på. När jag kom hem ringde det på dörren och Supergrannen stack in huvudet för att se om nya lampan sitter fast i halltaket. Det gör den ju inte. Han försöker tänka ut något listigt sätt att få dit den, men det finns nog bara tre möjligheter: Lång person eller hög stege kommer in i bilden, eller också tappar jag tålamodet och försöker själv trots allt.

På grund av testfilmningen igår är det så städat här inne att jag blir nervös. Jag är van vid att längta efter att ha det städat, inte vid att faktiskt ha det. I alla fall inte på så stora ytor samtidigt. Hur ska detta gå?

Filmtest.

Roland kom, dignande av bagage. Kameran var ganska lätt, men monitorn vi behövde för att se resultatet var tung som sju svåra år.

Under två fullspäckade timmar hann vi gå genom en rad bildvinklar. Jag var figurant och fick som väntat en chock av att se mig själv, min egen bild av mig har ju stannat vid 45-årsåldern, så vem var denna rulta som dessutom lufsade genom lägenheten? Men mycket av det jag tänkt mig i bildväg verkar fungera, och Roland valde matbord åt mig: Mahognybordet (egentligen ett spelbord) blir bättre på film än det vita. Han gav mig också massor av tips om blickriktningar – man kan fuska, nämligen, för att få in så mycket av ögonen som möjligt i bild. Det är så generöst av honom att dela med sig av åratals erfarenhet.

Vi var också i en annan lokal som vi båda blivit väldigt förtjusta i. Där kunde jag springa – först när vi var där och jag skulle vara stand-in slog det mig att det ska ”hon” förstås göra.

Vi tittade på allt på monitorn och hann också med att prata svensk film. En gång i tiden fanns en stadig filmproduktion i Sverige och folk hann lära sig och bli varma i kläderna. Nu är det snuttifierat, allt är ”projekt” som börjar och slutar utan att det blir någon riktig kontinuitet. Filmproduktionen skars ner därför att TV kom, och sedan skar även TV ner både på film och TV-teaterns fasta ensemble. DI köpte SVT:s båda sista filmkameror. Nu anser TV att det blir billigare med frilansare, men eftersom produktionsklimatet är så hårt, får frilansarna inte heller tillfälle att verkligen lära sig jobbet och utvecklas över tid. Man gör en grej var tredje eller femte år i stället för flera varje år. Konstnärligt är det alltså inget bra läge.

Nu är jag ledig ikväll och har hittat ett körlektions-återbud i morgon. Jag måste skriva manuset färdigt och undrar hur jag ska göra med det svindyra film-skrivbordet. Det är så högt, jag känner mig fastlåst och vet inte hur muskler och senor påverkas. Lämna tillbaka och hyra/låna ett när det blir filmdags? Å andra sidan funkade det väldigt bra i bild, och jag är ju en typ som en gång betalade en resa till Hollywood bara för att titta på Humphrey Bogarts hus. Från gatan. (Det tog trettio sekunder.)

IMG_3903
Roland kopplar in monitorn på köksbordet. Kameran är på diskbänken under film-grytlappen. Vi åt vaniljmunkar under visningen av filmen ”Tant himla fet tant traskar runt i lägenhet och mumlar obegripliga saker.”

Jag behöver en lång person! / Uppdaterat: bye, elaffären?

Jag har köpt en taklampa till hallen, en sådan där med tre små strålkastare, och det är lygens att få upp den. Jag når inte på min gamla trästege, och Supergrannen som klev ur morgonrocken och kom in med egen stege och höll på i en evighet med pillriga krokar tills hans armar blev som kokt spagetti, lyckades inte heller. När han klev ner muttrade han något om att flytta…

Hur fick jag på egen hand (1.62 lång – hela jag alltså, inte handen) upp en taklampa där en gång i tiden? Ska jag kliva näst högst upp på Rickebystegen och försöka? Blir stackars Supergrannen ifrån sig om jag ringer på IGEN och ber honom stå nedanför och vakta?

Jag kan ge mig den på att jag kommer att försöka. Klockan ett i morgon kommer Roland och då vill jag att lampan ska vara på plats. Eller har jag någon lång, tyst och hjälpsam bloggläsare i närheten? 1.80 skulle vara en bra längd.

Uppdaterat.

I min nöd – Roland kommer ju klockan ett – gick jag ner till elaffären om hörnet. OK, det är två hörn, men i samma kvarter, tar tre minuter att gå. I denna elaffär har jag – eftersom jag vill gynna mina lokala handlare – köpt ett antal lampor genom åren. Den senaste kostade över elva hundra. Kanske kunde jag fått den billigare på annat håll, men jag valde medvetet denna butik. Nu i semestertider jobbar två killar där.

Jag frågade den som var ledig om det, kanske, vore möjligt att en av dem tog tio minuter för att sätta upp min lampa, mot ersättning? Nej, sa han, för de är bara två där. Men jag har köpt så mycket lampor här så, sa jag, det tar bara en kort stund, och det vi ska filma snart? Nej, sa han. Och så tillade han på den där respektlösa nusvenskan: ”Jag har ju sagt att vi bara är två. Om du inte förstår vet jag inte vad jag ska säga.”

Om jag inte förstår? Ja, jag förstod det väl som så att en person kan klara rusningen i en lokal elaffär i juli i tio minuter.

Nej, det ingår inte i lamppriset att expediter ska följa med tanter hem och sätta upp lampan. Det begriper även jag. Eller ens mot extra ersättning. Men var det här så smart gjort? Jag ska ju köpa fler lampor, kanske för tusentals kronor. Mamma behöver en ny, till exempel. Och jag själv.

Kanske hade den andra sagt ja, jag vet inte. Han verkade allmänt trevligare. Men de kanske har en policy. Nu känner jag mig hur som helst inte så förbaskat lockad att gå in där igen på ett tag. Eller alls.

Draglägespolletten /Uppdaterat/Igen

(se där en lockande bloggrubrik!) trillade äntligen ner idag. Vi satt i bilen på en trång men lugn gata i Vasatan där man nästan behöver vattenpass för att se att det är lite backe och jag begrep till sist. Jag har alltså kunnat göra det även tidigare med broms/koppling och i verkliga lägen, men inte med koppling/gas på order. Youssef lät mig försöka tre-fyra gånger och det fungerade. Jag måste ha sett rätt förvånad ut.

Och jo, jag var filosofiskt lugn. Och min bilskollärare lade bort sitt ”rakt fram” och sa istället mycket pedagogiskt och med glimten i ögat ”nu svänger alltsä vägen till höger”.

Vi skippade parkeringsplatsen helt idag och även området vid Karolinska, körde bara runt varv efter varv i Vasastan. Jag körde, sedan demonstrerade Youssef, sedan körde jag igen. Det var lite korsningar och övergångsställen och rondeller och dålig sikt här och var och jag tyckte det var underbart. Jag trivs verkligen med att köra runt i stan och upplevde det som att jag fick en massa roliga och intressanta tips om hur jag kan kalibrera körningen mer elegant. En del av dem fastnade, resten kommer att fastna. Bara det att växla ner före en sväng och känna motorn bromsa är kul. Likaså att rulla framåt mot ett övergångsställe med foten löst på bromsen utifall att.

För er som kört i tjugo år är detta förstås lappri, men för mig är det ett nöje.

”Jag tycker om att köra i stan”, sa jag upplivad när vi var klara och jag parkerat ännu en gång utan att ordet parkera nämnts.
”Jag tror du gillar action”, sa Youssef.

Och i morgon kommer Roland för att prata långsfilmsfotografi. Jag ska skicka honom en manussnutt idag. Han kommer kanske att tycka det är väldigt mycket dialog, men det är meningen att det ska samspela med miljön stämningsmässigt.

Senare:
Skrivbordet har kommit.
Hm – kommer det att funka? Jag hade glömt hur känslig jag är rent fysiskt för att sitta på fel sätt och inte kunna ha datormusen exakt där jag behöver ha den. Nu i detta ögonblick har jag den på en bok i knäet.

Måste jag lämna tillbaka bordet?

skrivbordet
Ja, det är Sydfransk by där på skärmen!

Hm igen. Det blir liksom inte samma sak när man börjar skräddarsy, så att säga, nya fina bordet efter sina egna behov.
skrivbordet 2
Glass-skål till vänster. Bloggen på skärmen den här gången är Matildas fikarum.

Morgonkörning.

Tyvärr fanns det inga lediga lektioner på Gotland och Youssef har också varit upptagen, så jag har inte kört på tolv dagar. Men idag blev det av, tio i åtta på morgonen.

Stan är fortfarande rätt tom. Jag var lite ringrostig men inte så farligt och vi körde i godan ro utåt Karolinska som vanligt. Det stora kruxet är fortfarande det förbenade dragläget. Om Youssef ber mig starta i en backe eller jag står still vid ett rödljus i uppförsbacke med bilar och motorcyklar bakom mig – inga problem. Jag lyssnar på motorn och gör automatiskt vad jag ska. Men om han ber mig hitta dragläget innan jag kör iväg på en stilla gata utan trafik tappar jag all savoir faire.

Samma sak när han ber mig köra in till en trottoarkant och stanna och sedan blinka, kontrollera att kusten är klar, och köra ut igen. Det kan jag, det har vi gjort förr. Men han vill att jag ska hitta dragläget innan jag slår på blinkersen. Han vet förstås vad han talar om, men då blir det väldigt konstigt för mig.

Klok av denna erfarenhet ber han mig aldrig parkera, för ”parkera” är ett signalord. Han säger alltså bara kör in där och stanna – backa lite – kör fram lite – stopp. Då går det bra. Dvs någon gång måste jag ju lära mig att stå ut med både orden dragläge och parkera.

Sedan har vi ett kommunikationsproblem vad gäller körriktning. Där kommer vi som sagt på den stilla gatan i Solna och vägen svänger åt vänster, samtidigt som det kommer en korsande mindre väg från höger. Där säger Youssef ”kör rakt fram”. För honom betyder det ”fortsätt på vägen där vi redan befinner oss”, vilket det ju inte betyder för mig som ser en korsning. Det här är ett litet problem, för om jag verkligen fortsätter rakt fram kör jag in i ett staket. Jag anar en språkförbistring här. (På tal om det har jag lärt Youssef ett nytt svenskt ord: gnabbas. Det är inte han och jag som gnabbas, utan jag berättade för honom om min film, eftersom jag satt och skrev i arla morgonen före körlektionen. Mina rollfigurer gnabbas.)

Youssefs uppfattning är att jag på något sätt kan det här, men är för entusiastisk och otränad. Akta dig Youssef, nästan gång (i morgon) kommer jag vara urbilden av zen! Filosofiskt lugn kommer att prägla min körning.

Den här veckan är det också meningen att Roland ska komma med en kamera och prata långfilm, onsdag eller fredag. I morgon kommer skrivbordet.

Annika B körlektion
Youssef tog bilden.

Skrivbord och telefonklotter.

Idag gick jag ut och köpte ett skrivbord och sex små ramar. Skrivbordet därför att jag inte köpt något sedan jag sparade ihop till en sekretär när jag var ungefär tio år, den kostade hela två hundra kronor och mamma betsade den. Min kompis hade en sekretär av mahogny, men det hade vi inte råd med. Jag ville ha en likadan som hon så det här var inte det absolut bästa, men jag och denna sekretär och min munkstol och mammas skrivmaskin blev snart en lycklig enhet. Vi bodde i en liten tvåa på Valhallavägen mamma och jag, och varje dag när jag kom hem från skolan åt jag först vörtlimpa med ost och drack choklad, varpå jag kastade mig över skrivmaskinen i ungefär tre timmar.

Sekretären har hängt med. Nu står den på vinden, vitmålad, och i en av lådorna ligger fortfarande glada brev från en pojkvän. Vi talar nu sextiotal och tjugofyraårsåldern, men vi bar oss åt som tonåringar och sprang hem till varandra och lade brev i varandras brevlådor. Det var rätt kul.

Nu ville jag ha ett gammaldags skrivbord. Jag såg ett autentiskt på blocket med grönt skinn i skivan och allt, men det hade en massa snirkliga beslag som jag vet skulle reta gallfeber på mig. Alltså köpte jag ett fejkgammalt istället, mycket dyrare, men prutade ändå en del. Det kommer på tisdag. Jag undrar hur det kommer att kännas att lämna det här gamla tonårsbordet med vitmålade hurtsar och IKEA-skiva. Jag undrar också om en del av elden i det jag skrev när jag hade sekretären skulle hänga med om jag flyttade ner den hit till lägenheten och började använda den igen.

Sedan började jag leta i min bildlåda för att se vilka bilder som ligger där och väntar på att bli inramade. Där finns en del teckningar, dels sådana jag gjort, dels sådana min tecknande son åstadkommit, bland annat två fina porträtt på hans bror. De måste han få tillbaka. Jag har också samvetsgrant klippt ut små teckningar han gjorde till den tidning där hans bror var chefredaktör, de bör få små ramar också. Sedan hittade jag en rad collage som jag gjorde det produktiva året 2001, och ett telefonklotter.

Telefonklotter

Allt detta har kommit i gång på grund av tanken att filma härinne, och i veckan som kommer är det dags att be Roland komma tillbaka och kika på de förändringar jag hunnit göra och att börja skicka runt pjäsen.

Ikoniska bilder, var det. Jag har flyttat runt möbler och skapat ”siktlinjer”. Jag har köpt en grytlapp som bara ska finnas där i bakgrunden och tittat på svindyra kuddöverdragstyger på NK, men hittat ett användbart rätt fult tyg i mina egna gömmor, det är fult som sagt men skapar en hemtrevlig accent. Och så ska en hallvägg bli klarröd.

Allt det här är roligt men ger samtidigt en svårbestämbar ångest, som alltid när jag ändrar något hemma (eller ibland när jag börjar ett projekt). Jag vet inte varför, men jag vet att det bara är att skita i den. Man måste skilja mellan ångest som betyder ”det här ska jag inte göra” och ångest som betyder ”det här ska jag ta mig igenom”.

Ibland känns det som om man skulle vilja bosätta sig i en trygg och lugn garderob. Men det går ju inte när man samtidigt vill rida bort över prärien.