Michael Jacksons sång Demerol.

Första budet var att Michael Jackson dog tidigt på morgonen av en överdos Demerol, som är ett morfinderivat, ett starkt smärtstillande medel. Sedan kom nyheten att hans medhjälpare Alberto Alvarez, gråtfärdig, inte ringde 911 förrän 12:26 (”He’s not breathing, sir. We’re pumping him, but he’s not breathing”.) Och sedan fick vi veta att läkaren Conrad Murray kopplat honom till påsar med narkosmedlet Propofol i den improviserade vansinnekliniken i vansinnerhuset i Holmby Hills, hyrespris 100 000 dollar i månaden.

Varför bryr jag mig? Hur reder man ut den härvan av trådar?

Nu minns alla att han (”we’re into healthy food”, sa barnen till kocken Kai) spelade in Morphine 1997, efter att Lisa Marie Presley förgäves försökt få honom att sluta med vad hon kallade självdestruktivt beteende på sin hemsida dagen efter att han dog. ”I left and let his fate have him.”

Nu seglar Morphine, med det märkliga mellanspelet Demerol, runt i klipp på youtube. Lyssna och läs. Vid 2:49 händer något, och det går rakt in i mitt hjärta.

Gotland – bilder.

Först måste jag be Håkan i Väskinde om ursäkt.

Väg över fältet

Det var för att kunna gå sådana här fina vägar över fälten som jag åkte till Gotland. Ser ni den sammetsmjuka åkern till vänster? Över den flög ständigt en svärm av svalor.

Här stötte jag på en ny bekantskap, Håkan med de snälla ögonen och hans fina bordercollitjejer, vallhundar, som han kopplade så fort han såg mig på hundra meters håll. ”Man vet ju inte vem som är rädd för hundar.” Han kom ursprungligen från Norrland men har brukat en gård på Gotland med sin gotländska fru. Nyligen har de flyttat till en villa för att pensionera sig, och man förstår att det måste kännas som att flytta in i en sko. Så han tar långa promenader under den vida himlen. Vi bestämde att vi skulle gå en bit tillsammans dagen efter. Tyvärr kunde jag inte komma då för jag hade blivit våldsamt sjuk, och ingen kommunikationsväg fanns det. Förlåt, Håkan!

Jag fick halva måndagen, hela tisdagen och halva onsdagen som semester. Sedan blev jag sjuk. Jag är inte bra än, så jag publicerar bara lite bilder här.

Katten

Nyfikna får
Hundens boll
– Kvinna, titta mig djupt in i ögonen. Du känner nu en obändig lust att sparka den här bollen så att jag får springa efter den… Va?Va?Va?
Det fungerade.
(Obs, inte Håkans vallhund utan granngårdens.)

Gotländsk savann
Jag älskar de här knotiga tallarna.

Blå blommor

På onsdagen gick jag ner till Själsö vid havet, där hästar betar vid det gamla fiskeläget och bränningarna slår mot stranden, som är full av vit sten och många sönderbrutna små fossil.

Fiskeläget SjälsöHästar vid SjälsöLiten stigMot norr
Mot norr…

Mot Högklint
…och mot söder, där Högklint skymtar i fjärran. Själsö ligger norr om Visby, Högklint söder om staden.

Och där någonstans i mitten låg jag. Det är förvånansvärt hur bekvämt man kan ha det på en stenstrand om man riktigt försöker. Sedan kan man ligga och titta upp i himlen,se på moln och plan från Stockholm, eller drömma.
Ligga vid havet 1
Ligga vid havet 2
Initialer 1
Det är kalksten, man kan skriva på dem.

Initialer

Fossil reptilhud?
Det här ser ut som ett avtryck av huden på någon liten ödla som kanske levde under dinosauriernas era. Eller en orm? Eller rent av en liten dinosaurie?

Några timmar efter att jag legat där på stranden blev jag sjuk. Jag har gått ner fyra kilo sedan i onsdags eftermiddag. Jodå, Supergrannen är underrättad och jag lovar, jag går till doktorn om det inte rättar till sig snabbt.

Ändå fick jag ut mycket av det jag ville av min korta tripp. Jag fick vara på landet, se och höra gryningens tystnad, se rapphönsflockar lyfta ur gräset, träffa en hel del tvestjärtar, råka avbryta en lammbagge som just betäckte en tacka, slutade vara så otroligt blek och läste ut två hela böcker. Hade inte tillgång till Internet, vilket jag inte saknade ett enda dugg, men däremot till hjälpsamma hyresgrannar.

Men det är skönt att komma hem också.
Blommor vid havet

Rätt borta.

Jag är så trött att jag knappast kan prata. Jag var inne på banken nyss och orkade inte skriva Bryn på ett papper, det blev Byn. Hejsan, mitt namn är Byn. James Byn.

Hur kan det kännas som om man är färdig att få en hjärtattack bara av att stoppa saker i frysen och posta pjäsen per mail och snigelpost? Jag fixade inte hela listan, men nu har sex teatrar och en amerikansk god vän, språkprofessor, fått den. Supergrannen som bor i lägenheten intill är underrättad om resan och håller ett vakande öga, och nu måste jag bara plocka ner kläder i en väska – hur ska jag orka – och vattna genom blommorna, samt åka förbi mamma och ge henne pengar. Hoppas jag håller tills jag är framme på Gotland där Cecilia som jag hyr av möter mig, kör oss till ett köpcenter så vi kan handla mat, och sedan stjälper av mig vid flygeln till sin gård där jag ska bo ett par dagar.

Jag kommer inte att orka ta kontakt med en enda människa den här gången. Kommer någon förbi på fika är det förstås helt OK om de står ut med en supertrött Byn, men inga middagar eller så.

Ha det bra nu. Vi hörs! (Jag tar med kameran. Tror jag.)

När jag äntligen kom ut

vid sjutiden ikväll gick jag en riktig långpromenad i sommar-Stockholm. men inte i City. Jag tog tunnelbanan till T-Centralen, korsade ett Kungsan fullt av ätande och pratande människor, fortsatte längs kajen mot Skeppsholmen och gick över bron. Skeppsholmen är skärgården mitt i stan, lummigt och grönt. Båtarna – eller snarare fartygen, de är stora – ligger tätt vid träkajen, de flesta är hemma. Några har riktiga små landgångar, medan andra bara håller sig med en liten pall på bryggan som man kan kliva på. På andra sidan vattnet lyser kvällssolen över Gröna Lund och de förtjusta skriken från människor i berg-och-dalbanan och andra hemska attraktioner studsar över till de andra öarna.

Jag gick ut på Kastellholmen, där nöjda och slöa människor satt utspridda på bänkar och i gräset och tittade på hur solen gick ner över Gamla Stan. Utanför vandrarhemmet af Chapman, en gammal skolsegelskuta, satt ännu fler i den gröna slänten. Så skönt det måste vara att vara tjugo år och bo på ett av världens vackrast belägna vandrarhem, ha skoj i sommarnatten i en av världens vackraste städer och träffa andra ungdomar. När man är tjugo bygger man minnen. Kommer ni på Stockholmsbesök, missa inte den här promenaden!

Inte fick jag ont i ryggen heller, trots att jag just tagit tillbaka finskrivbordet i aktiv tjänst och alltså föst omkring möbler i lägenheten. Och hur fick nu den flera centimeter för höga nykomlingen en andra chans? Jo, i sovrummet, lutad mot väggen, har i ett antal år nu stått en begagnad bordsskiva som jag känt på mig inte borde bäras upp på vinden. Och gissa vad? Den är exakt lagom tjock för att passa som golvhöjare under min stol! Jag erkänner att det inte är den fullkomliga estetiska lösningen, men så här långt fungerar det. Och den kommer inte att synas i filmen.

Nu har mörkret sänkt sig över stan, och jag ska fixa lite sen middag och titta på hyrfilm.

Förbaskade Gotlandsflyg! // Ordnat.

Vill köpa flygbiljett till Gotland. Går till flygets sajt. Fyller i allting och följer noga instruktionerna.

Vad händer? Jo, en errorskylt kommer upp. Och inte för första gången.

Error converting data type varchar to numeric,

står det bland annat.

Sajten vill inte ha mina pengar!

Så då ringer man väl den manuella supporten? Visst, men den har stängt under helger. Då ringer man förstås röststyrda supporten. Visst, men där kan man inte beställa biljetter. Den hänvisar till manuella supporten. Då säger man ”dra åt helvete” in i luren.

Sedan mailar man. Än har man inte fått svar. Det är ju helg, ju.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna ringa tänkande människor som kan fixa saker, inte få frustrationsstress som man baske mig utsätts för på ALLA sådana här sajter. Resebyråer, SJ, vad som helst.

Stuga väntar mig på Gotland. Ute på landet. Ro och frid. Men kommer jag dit?

To be continued. I hope.

DIREKTUPPDATERING

Svarsmail har inströmmat. En Sophie undrar om jag inte har ett annat kort att försöka med. Det har jag inte. Nu har jag bett henne ringa mig.

Nu skriver hon att det ska hon. När de har det lite lugnare.

ETT ANTAL TIMMAR SENARE. Nu har jag blivit uppringd av trevlig gotländska och biljetten är bokad. De hade problem med sajten och fler har hört av sig. Det har som sagt hänt förr. De borde nog försöka med bokning per röststyrd support – och ha en mailadress till webbsupporten på sin hemsida!

Det blir ingen lång tid på Gotland alls, men jag tänker njuta av varenda minut.

Och nu tänker jag ta lite eftermiddagsfika och sedan äntligen gå ut.

Språkpolisen lördag

Man hoppas ju att ingen ska bli hotad till livet. De blir de tydligen inte heller längre, de blir ”hotade till döden”. Det står så i kvällstidningars rubriker.

Varifrån kommer detta fånuttryck? Läser inte unga journalister böcker längre? Är det vikarier, eller tror fullvuxna yrkesmänniskor att det heter så? Inte helt uteslutet, ärrade sportjournalister envisas ju med att skriva ”legendar” i stället för ”legend”.

Och ”så slipper du få ont i dina fötter”, exempel från ett kvällstidningslöp igår (faktiskt andra gången på något halvår, jäkla svengelska). Vad är det tänkt att betyda? Vems fötter skulle jag få ont i, om inte mina?

OK, det stämmer förstås om någon annan tar på sig att få mitt ont. Korrekt svenska skulle alltså vara: ”Så slipper du få ont i dina fötter – Pelle Yxskaft fixar så han istället får ont i sina, mot en ringa avgift!”

Det var säkert det artikeln handlade om. Man ska inte dumma i förväg. Alla kan inte läsa bucker. De är ju så himla långa och det finns inga reklampauser.

Tråkigt trädgårdsjobb.

Det betyder för min del att sitta på gården och skriva sidnummer i mina pjäsex, eftersom jag glömde det innan de printades ut.

IMG_4008
Har inte jag ett himla snett knä där till vänster?

Men bortom manushögen finns en trädgård.
IMG_4012

Här är gerillaträdgården nu. Hur kan gerberor ha så olika gener? Några växer ståtligt höga, medan andra kryper blygt intill marken.
IMG_4013

Det är tydligen den här rosa blomman man ska satsa på. Jag har glömt vad den heter Den heter våreld och har tålt allt från torka och hetta till slagregn.
IMG_4014

Visst är det mysigt med träskjul i sol och grönska?
IMG_4016

IMG_4018
The woman in the mirror.

Jag gick upp mellan varje pjäsex och tog en promenix. Hur många jag hann med innan jag nästan dog av leda? Fem!

En skådespelerska har redan fått ett ex, hon har snällt åtagit sig att känna efter om hon tycker det känns spelbart. Sedan har jag gett ett till min moder, den eminenta f d förlagsredaktören och korrläsaren. Hon ska ta till förstoringsglaset.

Nu ska jag äta lunch och titta på film, och sedan gå till bilskolan för tre timmars riskkurs, numera obligatorisk. Den ska lära mig att inte köra bil trött eller spritpåverkad, och att inte ge efter för tanterna som sitter i baksätet och ropar: Kör fortare! Kör fortare!

Vart ska jag åka sedan? Hyra stuga i skärgården några nätter, eller åka till Gotland? Ingen aning.

Dags för lite semester snart.

Igår kunde jag inte hitta stället där jag skulle kopiera teaterpjäsen. Det ligger på Dalagatan och jag var bombsäker på att jag hade varit där förr, för jag kom ihåg diskussionerna kring vad det skulle kosta att kopiera min drygt 500 sidor långa bok, men inte fanns det någon kopieringsbutik där. När jag traskat gatan upp och ner var jag svettig och trött och färdig att börja skrika åt kvinnor och barn. Det var bara att gå hem och byta kläder och ringa, och visst ligger det på Dalagatan – fast åt andra hållet. Och nej, där hade jag faktiskt inte varit. Märkte jag när jag lämnade CDR-skivan på väg till bilskolan och 70 minuters körning. (Vart tog spökkopieringsbutiken vägen?)

Bilen stod parkerad på Karlbergsvägen intill trafikströmmen, så det var bara att sparka i gång. Jag hade tur eftersom taxidamen bakom mig försvann så fort hon såg oss, så att jag hade massor av plats att rulla bakåt.

När vi kör har jag båda öronen riktade mot Youssef (ja, det ser rätt kul ut), lyssnar och koncentrerar mig och gör som han säger. Vi körde runt lite i Frejgatstrakten och det intressantaste för mig var en stor krockad varubil som nästan blockerade en korsning så att jag fick krypköra förbi i ett trångt utrymme utan sikt. Det är roligt med utmaningar. Jag gör fortfarande tabbar, men körningen börjar sitta i ryggmärgen och saker som Youssef påpekat arton gånger sjunker in den ena efter den andra. Utom vid rödljus och framför övergångar med folk på tycker han till exempel inte att man ska stanna helt. Jag tror det är en konstnärlig ådra hos honom. Man ska bromsa in i god tid och sedan rulla snyggt och prydligt så att man inte behöver stanna.

Jag är helt med på detta, det tilltalar min konstnärliga ådra också, det är elegant. Alltså skymtar jag ett rödljus och en stillastående bil längre fram, bromsar in och rullar sedesamt mot den, och idealet är då att ljuset ska slå om lagom tills jag kommer fram. Det börjar bli så att Youssef säger till exempel ”lätta på bromsen” exakt i det ögonblick jag gör det. Det är väldigt roligt att börja känna bilen och bli bekant med hur den reagerar. Jag börjar förstå hur folk blir polare med sin egen privata kärra.

Vi tog Dalagatan, korsade Karlbergsvägen och Odengatan och körde en ny sväng i trakten av Sabbatsberg och Tegnérlunden. (Jag vet, inte så spännande info för er som bor till exempel i Dalarna, Egypten, Australien eller Bergslagen!) Svängar, utfarter, smala gator med bilar parkerade på båda sidor, en hel del skojiga saker alltså.

Det gick bra. Men jag var trött den här gången. Youssef såg det på mig också. Den vanliga entusiasmen när lektionen var slut uteblev. Jag insåg att jag måste bort från stan en vecka. Varför tar jag aldrig semester förrän jag är praktiskt taget halvdöd? Men vi ska inte göra en Stieg Larsson eller Michael Jackson här, minsann. Med Michael Jackson menar jag inte medicinmissbruk, jag tar aldrig annat än en halv Treo åt gången vid huvudvärksperioder, utan det där med att köra femtio konserter fast man vet att man inte orkar. Jag har skrivit en bok, en pjäs och är nu mitt i en långfilm utan paus, samtidigt som jag har hälsoproblem och tar hand om min moder, och det finns mer. Det sliter. Insåg jag när jag gick från bilskolan och trodde att rött ljus betyder att nu kan man gå över gatan.

Så nu ska jag försöka komma iväg någonstans och sedan pigg och nyter köra flitigt och faktiskt ta kortet den 7 september, om jag går framåt och inte direkt regredierar. Youssef tycker chansen till det för ögonblicket är fifty-fifty, tror jag, och jag vill övertyga honom. Han föreslog att om jag åker till Gotland, kanske jag kan ta halkkörningen där?

Men först ska jag skriva lite film, fira moderns födelsedag och ta kontakt med teatrar.

För Stockholmsentusiaster och bilskolenyfikna, här kommer slinga nr 2. Jag körde den röda sträckan om och om igen – dock inte så vingligt som det ser ut!

Körkarta Vasastan