Språkpolisen lördag

Man hoppas ju att ingen ska bli hotad till livet. De blir de tydligen inte heller längre, de blir ”hotade till döden”. Det står så i kvällstidningars rubriker.

Varifrån kommer detta fånuttryck? Läser inte unga journalister böcker längre? Är det vikarier, eller tror fullvuxna yrkesmänniskor att det heter så? Inte helt uteslutet, ärrade sportjournalister envisas ju med att skriva ”legendar” i stället för ”legend”.

Och ”så slipper du få ont i dina fötter”, exempel från ett kvällstidningslöp igår (faktiskt andra gången på något halvår, jäkla svengelska). Vad är det tänkt att betyda? Vems fötter skulle jag få ont i, om inte mina?

OK, det stämmer förstås om någon annan tar på sig att få mitt ont. Korrekt svenska skulle alltså vara: ”Så slipper du få ont i dina fötter – Pelle Yxskaft fixar så han istället får ont i sina, mot en ringa avgift!”

Det var säkert det artikeln handlade om. Man ska inte dumma i förväg. Alla kan inte läsa bucker. De är ju så himla långa och det finns inga reklampauser.

Annonser

Tråkigt trädgårdsjobb.

Det betyder för min del att sitta på gården och skriva sidnummer i mina pjäsex, eftersom jag glömde det innan de printades ut.

IMG_4008
Har inte jag ett himla snett knä där till vänster?

Men bortom manushögen finns en trädgård.
IMG_4012

Här är gerillaträdgården nu. Hur kan gerberor ha så olika gener? Några växer ståtligt höga, medan andra kryper blygt intill marken.
IMG_4013

Det är tydligen den här rosa blomman man ska satsa på. Jag har glömt vad den heter Den heter våreld och har tålt allt från torka och hetta till slagregn.
IMG_4014

Visst är det mysigt med träskjul i sol och grönska?
IMG_4016

IMG_4018
The woman in the mirror.

Jag gick upp mellan varje pjäsex och tog en promenix. Hur många jag hann med innan jag nästan dog av leda? Fem!

En skådespelerska har redan fått ett ex, hon har snällt åtagit sig att känna efter om hon tycker det känns spelbart. Sedan har jag gett ett till min moder, den eminenta f d förlagsredaktören och korrläsaren. Hon ska ta till förstoringsglaset.

Nu ska jag äta lunch och titta på film, och sedan gå till bilskolan för tre timmars riskkurs, numera obligatorisk. Den ska lära mig att inte köra bil trött eller spritpåverkad, och att inte ge efter för tanterna som sitter i baksätet och ropar: Kör fortare! Kör fortare!

Vart ska jag åka sedan? Hyra stuga i skärgården några nätter, eller åka till Gotland? Ingen aning.

Dags för lite semester snart.

Igår kunde jag inte hitta stället där jag skulle kopiera teaterpjäsen. Det ligger på Dalagatan och jag var bombsäker på att jag hade varit där förr, för jag kom ihåg diskussionerna kring vad det skulle kosta att kopiera min drygt 500 sidor långa bok, men inte fanns det någon kopieringsbutik där. När jag traskat gatan upp och ner var jag svettig och trött och färdig att börja skrika åt kvinnor och barn. Det var bara att gå hem och byta kläder och ringa, och visst ligger det på Dalagatan – fast åt andra hållet. Och nej, där hade jag faktiskt inte varit. Märkte jag när jag lämnade CDR-skivan på väg till bilskolan och 70 minuters körning. (Vart tog spökkopieringsbutiken vägen?)

Bilen stod parkerad på Karlbergsvägen intill trafikströmmen, så det var bara att sparka i gång. Jag hade tur eftersom taxidamen bakom mig försvann så fort hon såg oss, så att jag hade massor av plats att rulla bakåt.

När vi kör har jag båda öronen riktade mot Youssef (ja, det ser rätt kul ut), lyssnar och koncentrerar mig och gör som han säger. Vi körde runt lite i Frejgatstrakten och det intressantaste för mig var en stor krockad varubil som nästan blockerade en korsning så att jag fick krypköra förbi i ett trångt utrymme utan sikt. Det är roligt med utmaningar. Jag gör fortfarande tabbar, men körningen börjar sitta i ryggmärgen och saker som Youssef påpekat arton gånger sjunker in den ena efter den andra. Utom vid rödljus och framför övergångar med folk på tycker han till exempel inte att man ska stanna helt. Jag tror det är en konstnärlig ådra hos honom. Man ska bromsa in i god tid och sedan rulla snyggt och prydligt så att man inte behöver stanna.

Jag är helt med på detta, det tilltalar min konstnärliga ådra också, det är elegant. Alltså skymtar jag ett rödljus och en stillastående bil längre fram, bromsar in och rullar sedesamt mot den, och idealet är då att ljuset ska slå om lagom tills jag kommer fram. Det börjar bli så att Youssef säger till exempel ”lätta på bromsen” exakt i det ögonblick jag gör det. Det är väldigt roligt att börja känna bilen och bli bekant med hur den reagerar. Jag börjar förstå hur folk blir polare med sin egen privata kärra.

Vi tog Dalagatan, korsade Karlbergsvägen och Odengatan och körde en ny sväng i trakten av Sabbatsberg och Tegnérlunden. (Jag vet, inte så spännande info för er som bor till exempel i Dalarna, Egypten, Australien eller Bergslagen!) Svängar, utfarter, smala gator med bilar parkerade på båda sidor, en hel del skojiga saker alltså.

Det gick bra. Men jag var trött den här gången. Youssef såg det på mig också. Den vanliga entusiasmen när lektionen var slut uteblev. Jag insåg att jag måste bort från stan en vecka. Varför tar jag aldrig semester förrän jag är praktiskt taget halvdöd? Men vi ska inte göra en Stieg Larsson eller Michael Jackson här, minsann. Med Michael Jackson menar jag inte medicinmissbruk, jag tar aldrig annat än en halv Treo åt gången vid huvudvärksperioder, utan det där med att köra femtio konserter fast man vet att man inte orkar. Jag har skrivit en bok, en pjäs och är nu mitt i en långfilm utan paus, samtidigt som jag har hälsoproblem och tar hand om min moder, och det finns mer. Det sliter. Insåg jag när jag gick från bilskolan och trodde att rött ljus betyder att nu kan man gå över gatan.

Så nu ska jag försöka komma iväg någonstans och sedan pigg och nyter köra flitigt och faktiskt ta kortet den 7 september, om jag går framåt och inte direkt regredierar. Youssef tycker chansen till det för ögonblicket är fifty-fifty, tror jag, och jag vill övertyga honom. Han föreslog att om jag åker till Gotland, kanske jag kan ta halkkörningen där?

Men först ska jag skriva lite film, fira moderns födelsedag och ta kontakt med teatrar.

För Stockholmsentusiaster och bilskolenyfikna, här kommer slinga nr 2. Jag körde den röda sträckan om och om igen – dock inte så vingligt som det ser ut!

Körkarta Vasastan

O tider o seder

Det är väl när min bilskolelärare kastar bilnyckeln åt mig och säger: ”Lås upp!” och jag oförstående säger ”Huh?” och han måste säga ”Tryck på bilden med det lilla hänglåset som är öppet”, som han undrar om jag verkligen ska köra upp den 7 september. Jag har aldrig tryckt på små hänglåsbilder förr, men jag minns den roliga scenen i den där Tarantinofilmen där en lufsig DeNiro ska göra samma sak för första gången och misstroget sträcker fram grunkan mot bilen, och bilen säger ”plipp!” till hans stora förvåning.

Det var backa och svänga igår och det började redan vid bilskolan när vi skulle svänga ut från platsen där Youssef ställt bilen. Jag hade fyllt i alla mina körhäftebilder korrekt så teoretiskt fattar jag tydligen hur det ska gå till, och vi kom iväg utan blodvite.

Backandet på stilla gator nio på morgonen gick hyfsat, men jag fick ett problem: Jag kan vrida mig så mycket det behövs för att titta genom bakrutan, men fibron får det att göra så förbaskat ont, och här skulle vi träna ett antal gånger i följd. Not good. Till sist skulle jag fickparkera vilket skedde när vi var tillbaka vid skolan – i en riktigt stor och bekväm lucka, tyckte jag – och Youssef som sett mina plågor tyckte jag kunde nöja mig med att kolla läget först och sedan enbart titta i backspegeln. Mot slutet vred jag mig bakåt ändå, för jag vill verkligen lära mig det där med att veta hur stor bilen är och var den befinner sig.

Det börjar dagas för mig att folk inte har magisk kunskap om detta som jag alltid har trott, utan lär sig bedöma av erfarenhet. Nu såg jag bakomvarande bils hela lyktor, till exempel. När jag gick ut och kollade läget märkte jag att det (för just de här vanliga personbilarna) betydde att jag hade rätt mycket plats kvar. Jag hade kunnat backa lite till, varvid lyktorna försvunnit precis under horisonten, så att säga.

Vi är lite, lite oense om hur lång tid det här ska ta. Youssef har ett statistiskt schema över hur lång tid det tar för elever i olika åldrar och då hamnar jag ju högt upp eller långt ner, hur man nu vill se det. Mycket lektioner anses det skulla bli. Jag tycker att jag är jag och vill inte hålla på till bort i oktober. Redan den 13 augusti har jag tagit ett rätt stort antal lektioner, så jag tycker en veckas paus då och sedan tre veckors mer övning borde räcka. Youssef är osäker. Han säger att jag kan fortsätta ta lektioner och sedan ändå köra upp som privatist i deras bil. Jag säger att i så fall vill jag i alla fall gå genom alla moment ordentligt. Visst, säger han. Vi ska fatta någon sorts beslut idag.

När vi klivit ur bilen gjorde jag en upptäckt. Jag hade kört hela lektionen utan glasögon! Som det står i körkortstillståndet att jag ska använda. Jag hade inte märkt det och Youssef hade inte heller märkt det. Mina glasögon är ju inte särskilt iögonenfallande. (Sorry.)

Sedan gick jag och förmiddagsfikade med min gamla bibliotekskompis Sylvia. Hon bjöd på wienerbröd och berättade att hon tog körkort 1957 i Småland och det gick åt nio lektioner. Alltså nio.

Jag traskade hem med värkande rygg (vi kan inte öva backande idag, då kan det gå åt skogen, det får bli på torsdag) och fixade till pjäsmanuset för utskick. Sedan gick jag och fikade med Odenplansexperten Gabrielle på kafeet Ritorno. Vi satt och pratade och pratade och gick ner i parken och pratade mer, och när Gabrielle till sist tittade på klockan var den halv sju på kvällen.

GabrielleGabrielle har de vackraste bruna ögon som jag försökte fånga på bild, men jag glömde be henne titta in i kameran.

Off topic: Är det inte Anna Sjödin som står där borta och tittar på Prideparaden och ler?
Sjödin på pride?Slängde upp kameran och tog en snabb-bild.

Det är inte Anna Sjödin, säger Bert. Jag googlar lite och det verkar som om original-Sjödin har håret åt andra hållet, så han har nog rätt.

Så varför ler hon mot mig? Är hon van vid att bli tagen för Anna Sjödin, eller vi kanske känner varann? Jag och mitt dåliga ansiktsminne! Men hon får vara kvar, för hon ser så glad ut.

Grannarne.

Ringduvorna har börjat kuttra igen, och när jag satt i solen på gården igår lade jag märke till att en av dem bar sig märkligt åt. Den flög fram och tillbaka mellan brandbalkongerna och räcket till nästa gård, satt ett tag på varje ställe och flaxade sedan iväg igen.

När jag följde den med blicken, såg jag att den landade på min vänstra grannes balkong. Det tycktes finnas en fågelformad skugga där, sedd underifrån. När ”min” ringduva landade började den liksom skaka, medan skuggan förblev stilla, och sedan flög min duva igen.

Oj. Låg det en död fågelkompis på balkongen? Försökte min oroliga duva skaka liv i den? Det här måste redas ut. Jag åkte upp i hissen och ringde på dörren. Den unga mannen som bor i lägenheten öppnade.

”Jo, jag undrar om det möjligen kan ligga en död duva på din balkong, för…”

”Neeej!” utbrast grannen förfärad. ”Jag är JÄTTERÄDD för duvor! Kan inte du komma in och titta?”

Jag klev in. I köket satt grannens tre kompisar. Han öppnade sovrumsfönstret och jag tittade ut – och såg en nervös duvhona som plirade upp på mig och ett påbörjat litet bo med så där tjugo kvistar. Hur sött som helst. Skakandet jag hade sett var kärlek!

Honan flög i väg. Jag berättade den glada nyheten för grannen, men han vred sina händer och blev inte det minsta lycklig.

”Nej! Jag har FOBI för duvor! Jag kan inte ens gå över plattan!” (Han menar Sergels torg, där det bor en stor duvflock.) Och så hämtade han en sopborste och gav mig.

Jaha. Det sista jag vill är att göra två förälskade duvor ledsna, men det är ju grannens lägenhet och han har nog, insåg jag, rätt att slippa duvbon alldeles intill sig. Han skulle inte våga öppna fönstret. Så jag böjde mig ut och borstade bort kvistarna, medan jag inom mig bad fåglarna om ursäkt. Stackarna.

Grannen tackade. Jag gick igen. Tystnaden på gården blev massiv – båda duvorna var borta och inget mysigt kuttrande hördes.

Lite senare ringde det på dörren. Utanför stod Supergrannen, min granne på andra sidan. Återigen böjde han sig förbi mig och kastade en blick uppåt mitt tak för att kolla om nya hallampan kommit upp. Det hade den fortfarande inte. Det var tydligt att han inte skulle få någon ro i själen förrän den jäkla lampan var på plats, så vi började exekvera min plan ”ställa stege på bord så att man når upp”.

”Men har du ett bord stadigt nog?” sa Supergrannen oroligt. ”Jag har inte sett att du har…”

”Det här”, sa jag och pekade på det massiva f d soffbordet av björk (tidigare matbord). Det är 60 cm högt, 1.40 långt och 85 brett.

Vi sköt undan hallbyrån till ytterdörren och jag knuffade det Supergrannen kallar mitt Macmuseum åt andra hållet. Sedan tömde vi bordet och drog det ut i hallen. Sedan ville Supergrannen inte höra talas om att vi skulle ställa min antika trästege på bordet – han litar inte på den – utan kravlade över bord och klättrade över byrå för att komma ut i farstun och kunna hämta sin egen. Jag vek mig dubbel av skratt och gick efter kameran. När han dök upp tog jag en bild.

”Neeej!” protesterade han och stängde dörren igen. ”Jag vill inte hamna på bloggen!”

Jag lovade och han klättrade in igen, försedd med stege, eltejp och peang (för att ev hålla den lilla lampkroken på plats under upphängningen). Allt klart för operation. Sedan klängde han upp på sin fina stege som inte som min är lagad med extra stag och gav sig inte förrän lampan var på plats.

Tack Supergrannen! Vi satte möblerna på plats igen. Nu kan han andas ut, och jag också. Jag berättade om ringduvorna.

”Usch!” sa han. ”Igår kuttrade de utanför fönstret, och när jag tittade ut LÅG DE PÅ MIN TIMJAN!”

”Vad? Älskade de?” frågade jag stjärnögd.

”Inte vet jag! De plattade till min timjan!” sa Supergrannen argt. ”Jag jagade iväg dem.”

Arma fåglar! År efter år försöker de häcka på våra brandbalkonger, och aldrig är de välkomna. Den enda gången de försökte på min, klev dåvarande portvakten in i min lägenhet när jag inte var hemma och tog bort boet. Jag som sett fram mot små fågelungar.

Nå, lampan är i alla fall på plats!

Nya hallampan
Obs – det ska inte vara så där kalt när det blir klart.
Macmuseet till vänster.

Just när jag postat detta flög en skugga förbi fönstret.
Ringduvan.

Pride 3

13. piska
Framför oss hade vi en härskarinna i en liten vagn, hon hade en piska vars ena ände var lindad runt hennes slavs hals. Lägg märke till den prima silvertepjen.

14.Sergels torg15.fotograf copy
Vissa tjejer med kamera ser roligare ut än andra.

16. på brandbilen17.bron slottet

Killarna radade upp sig för att få lite provsmisk av härskarinnan. Det var helt klart att hon behövde träna lite.
Pride smisk 118.Pisk nr 219 man kvinna
Här blev så fascinerad av högra tjejens navelprydnad – tecknen för man och kvinna i ett – att jag helt missade hennes soppåsestövlar. Här finns också en intressant studie i rosa – den fundersamma damen till höger och den mer elaborerade i svandunsboa eller vad det heter till vänster.

I Gamla Stan var jag så genomfrusen och hade så mycket ryggvärk att jag var tvungen att avvika och ta tunnelbanan hem. Mycket tråkigt, för det lär inte bli någon riktig fart på festen förrän man kommer upp på Söder.

Man ser förstås mindre om man går i tåget än om man tittar på, och riskerna som följer med gåendet är att trampa i Vaktparadens nylämnade hästbajs och att få öronen bortblåsta av Dramatenvagnens operamusik på högsta volym. De låg precis före oss. S/M-gänget bestämde sig för att detta lidande var för stort även för dem, så de sackade efter. Tag alltså med öronproppar om ni går med nästa år, och se var ni kliver!

Marcus kom med en intelligent tanke: Om det här vore ett heterosexuellt tåg skulle det se precis likadant ut.

Nästa år skulle jag vilja se att Humanisterna gjorde något kul. Stockholmsordföranden Lisa (syns på allra första bilden i Pride 1) hade sytt den roliga flaggan ”Ät, drick och var glad!”, men vi kanske kunde hitta på något mer?

Pride 2

Fortfarande i Humlegården, där de gående i tåget samlades. Alla bilar stod på en sidogata.
6. stolta föräldrar
När jag såg de stolta föräldrarna blev jag så rörd att tårarna kom.

7. for those
”For those who can’t…” Att marschera för dem som varken får tala eller demonstrera.

8. barnvagnen
9.Väntan
I väntan på att få komma ut på stan. Musik från alla håll, och himlen försöker bestämma sig för om det ska regna eller om solen ska skina.

10. Annika B. Pride
Min meddemonstrant heter Marcus.

10.B11.Bilarna in
Bilarna lotsas in i tåget med jämna mellanrum. Perfekt logistik.

12.I gång
På väg!
Det är Rolf Veidahl, Stockholmshumanist och den mest älskvärda person ni kan tänka er, som håller i ena änden av Humanisternas banderoll. Förra året gick han ensam och tapper – i år är vi lite fler.