Svårt att kommentera?

Christina Alvner mailade mig igår och suckade: Nej – inte igen!

Hon kunde inte kommentera, precis som för ett tag sedan. Då påstod mitt bloggverktyg att det berodde på att en annan, tydligen utomvärdslig spök-Christina hade första tjing på detta namn, och den riktiga Christina blev tvungen att kalla sig Christina 2. Vilket hon ju inte är.

Och nu, som sagt, får hon inte vara det heller. Och inte 3, 4 eller Mångubben för den delen. Vad göra?

Nu undrar jag om ni är fler som råkat ut för detta – Nisse är ett offer, vet jag – och om ni nu ilsket undrar ”Och hur tänkte du dig att vi ska tala om det?” så föreslår jag: Maila mig på infoatannikabrynpunktcom! För så här kan vi ju inte ha det.

Det rör på sig.

Fick mail igår från ytterligare en skådespelare som jag verkligen vill ha med och som är intresserad av pjäsläsningen. Tyvärr fick jag inte iväg pjäsen till henne genast, det får bli idag. Pratade med lite fler människor efter att haft jacket ur i princip på heltid under en lång period.

Bankaffärer å moderns vägnar. Tittade in på Indiska på väg till henne och fick syn på en härlig tvärrandig tunikalång stickad tröja i grått och svart, med stor svart polokrage, och köpte den till henne. Roliga kläder är något som hon fortfarande är intresserad av, så vi komponerade en hel outfit åt henne med röd scarf i halsen, ljusgrå byxor och tvärrandiga strumpor i svart och rött. Det blev så snyggt att jag önskade jag hade tagit med kameran. Sedan höll jag henne sällskap medan hon åt (jag kan inte äta lunch).

Lockad av stengolvet försökte jag diskret visa henne moonwalk i ett hörn av restaurangen.

”Vad är det där?” sa hon oförstående.
”Moonwalk! Det ska föreställa att man går framåt medan vinden blåser en bakåt.”
”Men borde du inte luta dig bakåt då?”
”Nej, jag lutar mig framåt och liksom strävar mot vinden.”

Hon såg fortfarande oförstående ut. När vi gick satte jag henne i den långa ljusa hallen och gjorde ett nytt försök. Omkringstående fnissade.

”Men vad ska det vara bra för?” envisades mamma utan att dra på munnen.
”Det är dans! Michael Jackson gjorde det. Fast bättre.”

Hon bara skakade på huvudet. Det blev inga applåder alls. Och jag som gjort succé med min moonwalk på mina standup gigs – visserligen för att jag trasslade in fötterna i mattan båda gångerna, men i alla fall.

Idag börjar jag peta i pjäsen inför nya utskrifter, och märker att jag har hamnat i en farlig fas som jag stött på förr – plötsligt tycker jag ingenting är bra. Varenda replik och tanke är urusel, konstruerad och hemsk på alla vis. Det var exakt vad som hände när jag fått min första bok ”Den sjätte natten” antagen och gick hem och gick genom manuset under natten. Det var den sämsta bok jag läst, hur kunde förlaget vilja ha den? Hade de ingen smak?

Det var en riktig djupdykning i självförakt, och det tycks hända varje gång andra börjar uppskatta det jag gör. Men nu har jag lärt mig hur jag fungerar och vet att jag ska akta mig för att börja ändra medan det här pågår, för det slutar med att ingenting blir kvar. Det behövs säkert ändringar, det är inte det, men man måste visa sig själv och sitt verk respekt. Nere i djuphavsgraven har man inget pålitligt omdöme.

Jag tog också kontakt med ännu en skådespelare som jag fruktansvärt gärna skulle vilja ha i en fjärde roll eftersom han är så bra. Nu får jag inte det eftersom han (förutom att vara otroligt inbokad) tyvärr inte tycker han fungerar just på uppläsningar. ”Om du sätter upp pjäsen så är det en annan sak” sa hans impressario. ”Men inte en läsning.” Jag frågade ändå om jag får skicka pjäsen, för man vet inte vad som händer framöver.

Så har jag köpt biljett till filmen om Michael Jacksons This is it-repetioner, en film jag har mycket kluvna känslor inför. Han var mager som ett streck, kunde inte sova och knappt äta, och hade tacklat av fruktansvärt sedan i maj. I maj mötte en gammal god vän honom och han var utan smink, utan livvakter, vältränad (visade stolt upp sin nya sexpacksmage) och glad. I maj skrattade han så han grät på en familjeträff och hans nya kock tyckte hon hamnat i ett lyckligt hus. Han kunde komma ner i köket i pyjamas på kvällen, heja på henne och titta in i kylen.

Sedan kom den olycksaliga dr Conrad Murray och Michael Jackson började med propofol som sömnmedel, ett narkosmedel som förutom att vara livsfarligt utanför sjukhusmiljö inte ger verklig sömn, alltså ingen vila. Fem veckor senare var stämningen i huset (enligt kocken) helt annorlunda och Jackson var hjärtskärande mager, nervös och omväxlande uppvarvad och deprimerad – samtidigt som han repeterade. Redan 2000 sa han att en ny turné skulle döda honom, därför att han blir manisk under förberedelserna och varken äter, dricker eller sover. Mer än en gång har han fått köras till sjukhus för dygnslånga droppsessioner – eller traskat runt på scenen med dropp inkopplat.

Nu avled han. Vill jag se dessa repetitioner? Fler tycks tveka – det finns gott om biljetter. Men det är den sista glimten av honom. Jag går dit, kommer att gråta som en gris, och sitter så att jag kan gå därifrån. Men förmodligen kommer jag att stanna kvar.

Årlig överraskning.

Nu är det dags för nya varma tankar till alla er som lånar mina böcker på bibliotek! Fast det var tre år sedan det kom ut en bok av mig, lånas mina böcker ut lika mycket och det ger mig en bra slant på höstarna. Jag räknar ju förstås aldrig med det, så det blir en lika glad överraskning varje gång.

Ersättningen ges i proportion till antalet utlån. Från den summan dras en del till Författarfonden, som delar ut stipendier. Resten får författaren själv. Jag har aldrig ansökt om något stipendium – men det kanske jag borde göra?

A Bryn Tre böcker

Pjäsläsningen.

Idag sitter jag och pratar med olika skådespelare för att arrangera en läsning av min pjäs framöver. En sådan går till så att skådespelarna sitter i någon lämpad lokal och läser från manus, medan dramaturger, teaterchefer och andra lyssnar. Eventuellt läser jag en roll själv (såvida inte regissören, dvs jag, ger mig sparken), men jag fattar inte riktigt hur man ska stå ut med att sitta still med manus när det rycker i alla spelnerver man har.

På torsdag kommer en skådespelare hit för en förhandsgenomgång, och det blir väldigt roligt att ses och allra första gången jag får höra mina repliker sägas på riktigt. Att jag traskat runt här och sagt dem för mig själv räknas inte.

Håll tummar!

Runda bordet
Det är hit jag vill ha dem – till mitt runda bord.

Nyhetsbyrån AP trasslar till det.

Det här händer inte ofta, men idag hände det!

Regissören Roman Polanski har just arresterats i Schweiz därför att han har en 31 år gammal amerikansk efterlysning på sig för våldtäkt på en då trettonårig flicka. Alltså en ”riktig” våldäkt, inte någon sorts förförelse av underårig. Detta ska förstås AP skriva om (ska han utlämnas? Varför händer detta nu?), men ut till de stora tidningarna New York Times och Washington Post kom istället nyhetsbyråns interna mailväxling.

Så här ser det ut just nu (direktöversättning, inga stora bokstäver i originalet):
———

Schweizisk häktning av Polanski på USA’s önskemål i på sexanklagelser.

The Associated Press
Sunday, September 27, 2009; 10:41 AM

— OK, kan du undersöka lite närmare? New York kommer att vilja veta

frank är inte här idag.

jag har redan kollat, och zürich också. de säger frågan är irrelevant. han svarade med citatet jag använde, om att vi vet när han kommer den här gången. vi tror han (alltså Polanski, min anm.) har varit här många gånger förr.

tack brad. aptn vet om det, men kommer inte att hinna i tid, men hoppas få med slutet.

jag skickar ut en bearbetning till med lite mer bakgrundsdetaljer före presskonfrensen.

ingen överraskning, new york är verkligen heta på det här.

särskilt vill de veta varför just nu. (har han aldrig satt foten i Schweiz förr?) sheila, har en teori att det är för att de är under stark press pga ubs och vill kasta ett köttben åt USA, men kan du kolla med källor på justitiedepartementet där?

är frank där också, eller är du ensam?

du kan säga till aptn press konf (kl) 1700 (15 gmt) i bern i parlamentet

jag ser på det live på internet

—-

Rätt kul att få lite inblick så där – som i en film!

NU (en stund senare) har de stoppat in en artikel från Reuters istället.

Undrar om någon stackare på AP får sparken? Det kan i alla fall inte bli ”frank”. Han är ju inte där idag.

Om du har en liten film… /Videouppdaterat

Om du har en häftig liten film, kan du skicka in den till kortfilmssajten Babelgums tävling om Metropolis Art Prize, vinna det stora priset på 20 000 dollar och visas på Times Square i New York. Ena domaren är Isabella Rossellini, Ingrid Bergmans dotter, som gjort sig känd för sina minifilmer för datorer och mobiler GREEN PORNO, dvs om hur valar, spindlar och växter förökar sig.

Tiden går ut 18 oktober och tävlingen är öppen för bildartister i hela världen, även för dig som är en skygg nörd. Så här står det:

In case you happen to be a friendless hermit living under a log in a lightless forest deep in the heart of nowhere… With 26 million visitors a year Times Square is the centre of downtown New York and the heart of the entertainment district. The competition gives you a chance to shine alongside the world’s biggest Broadway shows in one of the busiest places on the planet. (You really should get out more).

Jag känner mig träffad.

mofilm_image
Isabella Rossellini samarbetar bl a med Robert Redford när det gäller utvecklingen av filmer i mobiltelefoner, s k mofilms. Distribution på nätet är den enorma möjligheten – men frågan är. hur organiserar och finansierar man?

Originella Rossellini berättar på Sundancechannel om sina animerade kortfilmer, där hon själv spelar ena parten av det kopulerande insektsparet – det finns åtta olika minutlånga filmer.

– Är det sant att spindelhonan biter huvudet av hannen efter att de har parat sig?
– Hon biter huvudet av honom medan de håller på, och han fortsätter jucka… Jag spelar hannen och bara fortsätter… du förstår, hans organ är inte kopplat till hjärnan…
– Nej, det visste vi väl redan att det inte är kopplat till hjärnan…

Susan Boyle åker till Amerika.

Om ni skulle ha missat att rysa åt hennes fantastiska röst och känsla när hon sjunger Rolling Stones’ Wild Horses på America Got Talent, här är klippet (hon börjar sjunga vid 2:50, det är lite förhistoria i bild först):

WILD HORSES

Childhood living is easy to do
The things you wanted I bought them for you
Graceless lady you know who I am
You know I can’t let you slide through my hands

Wild horses couldn’t drag me away
Wild, wild horses, couldn’t drag me away

I watched you suffer a dull aching pain
Now you decided to show me the same
No sweeping exits or offstage lines
Could make me feel bitter or treat you unkind

Wild horses couldn’t drag me away
Wild, wild horses, couldn’t drag me away

I know I dreamed you a sin and a lie
I have my freedom but I don’t have much time
Faith has been broken, tears must be cried
Lets do some living after we die

Wild horses couldn’t drag me away
Wild, wild horses, well ride them some day

Wild horses couldn’t drag me away
Wild, wild horses, well ride them some day

Här är originalet från 1976.