Embryos spontanbok // Vad ska författare göra nu?

2.0

Tecknad av embryo.

(Tillägg. Jag frågade embryo vad det var för snören som hängde på boken, och då svarade han:

nej: det är ju bokens små armar och ben 🙂

boken kan gå själv från tid till tid och genom form ur form: från skriven på rullar och i blod och bläck till pärmar och papp till förbiflimrande försvinnande digitala tecken: aldrig obsolet alltid mitt i sin tid

Jag trodde då att snörena till höger var bokens armar och snörena till vänster benen, och undrade om boken var kissnödig? Men så fel jag hade – NU ser jag! Boken står på sina L-formade ben med armarna i sidan, och prickarna är ögon. Det såg ni förstås genast – jag är inte så himla alert nu för tiden.)

***

Allas vår embryo, poeten med det uppfinningsrika språket, har börjat skriva en spontanroman som han lägger ut på nätet här. Målet är att det ska bli tre sidor om dagen utom under helger och ev influensa, och det ska bli hundra sidor han ska hålla på i hundra dagar och han är nu framme vid kapitel 5. Man får betala om man vill (vill man väl?)

Jag har inte skrivit om det, men saken är att vi författare är under belägring just nu. Våra inkomster är hotade. Vårt förbund skickar nödrop efter nödrop till oss, därför att det gäller att få del i vad digitaliseringen ger och att stå emot vissa stora förlag som plötsligt glömt allt de en gång hade av nobel omsorg om kultur och författare. Världen känns som en jätte av sten som sitter på oss, och vi ligger underst och ska uppenbarligen producera utan mat, vatten och luft. Utan oss kan förlagen inte existera, men medan chefer, förläggare, tryckare, bokhandlare och kontorsstädare ska ha betalt, och pirater helst läsa oss utan att betala alls,är vi nederst i näringskedjan.

Alltså börjar vi undra om vi kan använda nätet på vårt eget vis, men det ser inte så lovande ut vid första ögonkastet. Om tusen läsare betalar en femtiolapp var, kan det börja närma sig förskottet för en normalbok. Det förutsätter att ingen snor boken och lägger ut den fritt ”för att sprida kulturen”. Då har vi fått jobba gratis igen. Kanske man själv vill göra det när man fått en viss inkomst, spridd kultur är ju bra, men det ska man ju helst få bestämma över själv.

Heder åt Magnus Carlbring (embryo) som försöker och ger oss nya erfarenheter!!

Girl-reading-758651

Kampanjen mot särskrivning lyckades?

Den 5 november 2000 startade fyra unga killar – Enar Persson, Johan Berglund, John Stäck och Einar Hedman – en kampanj mot den epidemiska särskrivningen genom att lägga ut en ambitiös webbplats kallad skrivihop.nu. Där förklarade de vad de ville, varför särskrivning inte fungerar i svenska språket, och inbjöd läsare att skicka in tokiga och roliga exempel.

Efter nästan tre år, den 5 september 2003, lade de ner sajten osäkra på om de lyckats påverka språkbruket. Här är deras roligaste exempel:

KYCKLING LEVER – ”..han lever, han lever, hurra hurra”
BAD SHORTS – inte är de bra inte…
HUGG ORM – Effektivare än att slå den?
BRUNSTENS BATTERIER – något för massageapparater?
SKUM TOMTE – tar klapparna själv.
RÖK FRITT – bolma på bara!
SLÄNG GUNGAN – den är nog trasig.
SJÖ NÄRA TOMT – inte sjönära då?
KASSA SKÅP – inget att förvara något värdefullt i.
HAND TVÄTTAS – före maten.
KLIPP PYTON – har ormar hår?
NACKA NAPRAPATERNA – ta livet av dem!
LÅNG HÅRIG – men kanske snaggad?
BIND GALEN – innan han skadar någon!
SNOR KRÅKA – stjäl en fågel.
JÄST SVAMP – alkoholhaltig?
ETT STYCK MORD – vill ni beställa något mer?
SKYGG LAPP – skraj same?
HÅLL PLATSEN – så ingen annan tar den.
SJUK GYMNAST – kan behöva en sjukgymnast.
MORGON ROCKAR – kväll suger?
BARN UNDER KLÄDER – rädda dem innan de kvävs!
SUPER UNDER STÄLL – dricker alkohol medan han sladdar?
ETT TRUMPET SOLO – tutar lite motvilligt?
SNODD MAPP – Åhléns kränger hett kontorsmateriel för 19:90

”Är du djur och naturintresserad?” – är inte de flesta djur naturintresserade?
”Skivad kalv lever med kul potatis” – kan skivade kalvar och potatisar vara sambos?
”Extra knäck till jul” – lite julgodis är aldrig fel.
”Svensk general agent för Kinaföretag” – militär med rätt att döda…
”Inte rädd för att visa fram fötterna” – hoppas bara att han tvättade dem innan.

***

Har det hänt något sedan de fyra musketörerna avslutade sitt projekt? frågar jag mig nu 2009 och går ner till Coop, som jag helst skulle vilja fortfarande hette Konsum, för en anspråkslös research. Här är resultatet.

kakor
Ja! Ett långt svenskt hopskrivet ord – havrekakor.

Såpa
Men den här plastförpackningen innehåller lite väl många saker – både tvätt, såpa och ”kulör”. Man får alltså både tvätten som man ska tvätta, såpan och till på köpet färg att färga kläderna med!

choklad
Hm. Här har vi både Mjölk choklad och Schweizer nöt. Sorgligt.

soppa
Även detta en multiförpackning: Man får dels potatis, dels purjolökssoppa (felstavad, det fattas ett ”s”). Det skulle ha stått Potatis- och purjolökssoppa.

honung
Men titta här! Långt honungsnamn utan särskrivning! Det blir en guldstjärna.

Tja, jag tror att medvetandet om hur man ska skriva nog har ökat lite. Antagligen anser särskrivarna att de använder design, inte att de särskriver, och soppfabrikanten tycker väl att & ser roligare ut än -. Men & ersätter ett ”och”, inte ett bindestreck.

Har ni sett något klander- eller berömvärt i särskrivnings- eller hopskrivningsväg?

This it is – Michael Jackson-filmen

(AS-tillägg: På förekommen anledning är det väl bäst att tala om att Michael Jackson inte är min ”idol”. Jag har aldrig köpt en skiva av honom, har inget behov av att ha hans autograf eller någon tröja han haft på sig vid något tillfälle. Om vi stött ihop hade jag inte börjat hojta eller bett om att få ta en bild av oss två, det kan jag lova.)

Jag såg den igår kväll, och en av de saker som värmde mitt hjärta var den lilla åttaårs kille som gick framför mig med sin mamma på väg till tunnelbanan efter filmen. Han var helt fascinerad och stannade hela tiden för att göra Michael Jackson-steg. En annan sak som gladde mig var att publiken i den fullsatta salongen var så ung, medelåldern var säkert inte högre än tjugofem. Med den här filmen når Jackson sin barnbarnsgeneration!

MJ AffischMJfilm flickor
Före filmen kom tio flickor mellan 11-14 år upp på scenen och gjorde en helt fantastisk dansshow med Jacksons sånger och danssteg. Publiken, redan förväntansfull, blev eld och lågor, skrek och applåderade.

Så hur var filmen? Ja, till att börja med kan jag försäkra att det inte fanns en rad standins i den, som pappa Jackson påstod (efter att ha sett 12 minuter) och som togs upp i den svenska dagspressen helt okritiskt som den ENDA bevakningen före denna premiär. Jag har sett hans bästa imitatörer (tack, Matilda för rätt ord på svenska) och det här var inte någon av dem. Jackson hade en mycket speciell kropp med långa armar och ben, vilket nästan bara människor av afrikanskt eller nordiskt ursprung har, och en karakteristisk böj på övre delen av ryggen. Se bild nedan med Ortega. Dessutom hade han ett omisskännligt kroppsspråk och sätt att dansa. Det här var han.

Man behöver inte vara rädd att se honom stappla omkring på scenen. Han hade allting kvar, både dansstegen, energin och rösten, trots att han höll igen eftersom det bara var repetitioner. Han sjöng Earth song helt fantastiskt, till exempel. Man fick se en rad helt otroliga nummer som hade gjort succé i sitt fulla utförande inför en jättepublik på O2-arenan i London. Där är en 3Dfilm för Thriller-avsnittet, där är Jackson inkopierad i gamla fyrtiotalsfilmer med Rita Hayworth och Bogart, där är han uppe på sin kran igen, där dansar han med en ny ung gitarristtjej (”spela en riktigt hög lång ton nu, här ska du glänsa!” säger han åt henne) Han springer, dansar, sjunger, regisserar. Och man tittar bara på honom. De unga dansarna har inte en chans att överglänsa honom, trots att de är hälften så unga, och starka och vackra.

Det som gjorde mig beklämd var att se hur utmärglad han faktiskt var. Det gjorde också att all hans forna skönhet var borta. Ansiktet var inte bara vitt av hans hudsjukdom, det var också grovt och påverkat av tusen olika procedurer och insjunket av undernäring. Istället för att besöka den tvivelaktige doktor Arnold Klein under våren för 179 olika procedurer för att försöka bli vacker igen, borde han helt enkelt gått upp tio kilo och löst problemet den vägen. Det hade fungerat.

Nu kan man känna att han inte riktigt står ut med att visa upp sig. Trots att han jobbar så hårt och hejas på av tio beundrande unga dansare, är han inte helt och hållet där. Jag vet att i det säger jag emot både regissören och en rad entusiastiska kritiker, och kanske är det bara jag som känner så. Troligen hade han blommat upp senare när han mött entusiasmen från en fullsatt arena. Jag tror det.

Dessutom är han tydligen inte riktigt säker på kraften i sina gamla dansrutiner, trots att de fortfarande är häpnadsväckande, för han har hittat på en rad fåniga och tillgjorda handrörelser som han lägger till. Ortega borde haft modet att be honom skippa det där. Dessutom har han (MJ) i några sekvenser en ful och larvig damjacka med uppbyggda axlar. Som den skådis han är agerar han feminint varje gång han har den, och det tar bort en hel del sexighet när han ska sjunga om kärlek ihop med en sångerska.

Det som inte finns med är givetvis hela den mörka sidan av den här tiden, den som ledde till hans död. Ingenting av långa tystnader, frossa, depression, förtvivlan. Efter de här repetitionerna kom han hem till en tom säng, ångest och ruelse, det livsfarliga narkosmedlet Diprivan och en klant till doktor. Filmen är gjord för att visa det fantastiska med honom, hans begåvning och det arv han lämnar efter sig. Som sådan är den hedervärd och välredigerad av en gråtande Ortega. Det är inte en dokumentär.

Det jag får en känsla av när jag ser filmen är att som sakerna stod i maj och juni, hade Jackson kört sitt lopp. Han kan allt det här, han har gjort det tusen gånger förr, och han skapar inget nytt som han t ex gjorde med den otroliga dansen till Dangerous. Frågan är om man inte bara hade kunnat rädda hans liv genom att via en domstolsorder tvinga in honom på sjukhus i tre månader (det hade man förstås, precis som man räddade Whitney Huston), utan också kunnat återuppväcka hans glädje och kreativitet? Det är jag helt övertygad om. Kreativitet försvinner inte bara för att man fyllt femtio. Hade han tagit sig så långt som till konserterna, hade han troligen kommit tillbaka helt och hållet och fått igen sin fingertoppskänsla.

Media spelar en enorm roll i Michael Jacksons död. Efter 1993 har i princip ingen skrivit eller sagt ett gott ord om honom. Det spelade ingen roll hur fantastiska saker han gjorde, han fick aldrig något erkännande igen. Han var helt banbrytande, en stor konstnär, men möttes av småaktighet och dumhet.

Ska man se filmen? Jag tycker det, även om man för tillfället riskerar att tappa bort den unga Michael Jackson som man kanske älskade att höra eller se på scenen eller i otaliga youtube-klipp (eller om det bara är jag som reagerar så, som sagt). Det är en enorm musikfilm.

Mj Ortega
Michael Jackson med sin regissör Kenny Ortega.

UPPDATERAT. Washington Post har en recension där de säger att filmen inte gör Michael Jacksons magi rättvisa och att han troligen inte skulle vilja att vi såg den, eftersom den som repetitionsmaterial inte är perfekt. Fans kommer att vänta på att få gåshud som de brukar och det händer inte, säger recensenten.

Jackson – "This is it" om två timmar

image-14-for-michael-jackson-in-this-is-it-exclusive-pictures-gallery-71149159

Filmen som klipptes ihop av material från Michael Jacksons repetitioner för de femtio konserter han skulle spela i England, de som dödade honom den 25 juni eftersom han varken sov eller åt och använde livsfarliga droger för att försöka genomföra projektet, har nu haft premiär och recensionerna börjar strömma in. Recensenterna är häpna och entusiastiska, de hade inte väntat sig något så otroligt bra.

Så mycket skit har skrivits om denna man sedan mitten av nittiotalet att hans musikaliska geni och troliga karisma på scenen totalt kommit i skymundan. Man har skrivit om pedofilanklagelser utan att undersöka saken närmare, varvid man hade fått veta att det båda gångerna rörde sig om fejkade anklagelser och utpressning, man har skrivit hånfullt om fånigheter som hans vita hud, ansiktsmasker och plastikoperationer till den milda grad att när han nu finns där igen på filmduken, drabbas recensenterna av total chock.

Han var sjuk, han var mager, han repeterar snarare än uppträder, men det hjälps inte – han är kvar, han har sin begåvning, och man ser bara honom. Folk som kommit till biograferna beredda att gråta reser sig upp efteråt och applåderar. ”Hans dröm har till sist gått i uppfyllelse”, skriver Roger Friedman på Hollywood Reporter, ”han är filmstjärna.”

Jag ska gå på sjuföreställningen om en stund. Jag kommer med en rapport efteråt.

image-7-for-michael-jackson-in-this-is-it-exclusive-pictures-gallery-942695418

Dags för miljonfest hos posten?

Gick ut för att posta ett brev, men blev dumt stående framför en tom tegelstensvägg med fruktlöst utsträckt hand. Det fanns ingenting att stoppa brevet i. Postlådorna var borta!

Huh?

Gick bort till S:t Eriksplan, där det finns två trygga lådor, en gul som töms klockan fem och en blå för lokalpost, töms klockan åtta.

Fanns. De var borta, de också. Ett surt regn som käkar postlådor måste ha fallit över huvudstaden.

Frågade i korvmojen. De är på andra sidan gatan, svarade korvkillen. Gick till andra sidan gatan. Där fanns två nya, en gul och en blå, mycket mindre än de tidigare. Och ingen av dem tömdes senare än fem! Dessutom töms de inte alls sön- och helgdagar.

WTF? frestas jag att utbrista trots min nit för det svenska språket. En dam kom förbi och meddelade att sena kvällslådan på Odenplan också är borttagen.

– Så uselt! utropade jag.
– Uselt är bara förnamnet, fnös hon.

Så nu försämras postservicen ytterligare. Ni ska veta att en gång i tiden kom posten tre gånger om dagen. Sedan två. Sedan en.

Det är med andra ord dags för Postverket eller vad det kan heta nu för tiden att fira med en hejdundrande fest som kostar miljoner. Det gjorde de ju när de drog in postkontoren.

Snart kommer de att dricka champagne ur den sista postlådan och vi får leverera vår post själva. Mot en avgift.

Konstiga ComHem

Fick ett samtal från min bredbandsleverantör häromdagen. ”Du har ju nu en kostnad på 189:- i månaden”, inledde han för att sedan börja prata om nya erbjudanden.

Just det, det trodde jag också. Det betyder att jag hittills i år skulle ha betalat 1701 kronor, möjligen plus någon bot för fördröjd avgift. Men det har jag inte betalat. Jag har gett ComHem 4066 kronor via en rad konstiga räkningar. De flesta är på 294 kronor, men vad sägs om en på 483, en på 861 och en på 911? Omväxling förnöjer.

Jag har diskuterat det här förr med dem och jämfört med min granne som inte råkar ut för det här, betalar mycket mindre och och har bättre service, men till ingen som helst nytta. Jag har inte orkat ta tag i saken, men nu har jag tagit ett djupt andetag och mailat dem via hemsidan.

Man borde kanske gå till Sverker Olofsson och klaga? Jag vore nog inte den första. Och det här med räkningarna är en sak – bemötandet av unga otrevliga grabbar är ett annat problem. De finns resonabla personer där, men det finns också rena rötägg som i princip vägrar avsluta samtalet. Det finns också de som lovar högre hastighet till samma pris, varpå nästa ”inte kan se att det är inlagt”. Dessutom kan de aldrig Mac.

Jag får stress och magont bara jag tänker på ComHem. Någon som har förslag på någon annan, någon kunnig, pålitlig leverantör?

Skärp er, ComHem! Vore kul att kunna säga att det är ett nöje att göra affärer med er.

kaktus

Huvudkudde för ComHem att comma hem till.