This it is – Michael Jackson-filmen

(AS-tillägg: På förekommen anledning är det väl bäst att tala om att Michael Jackson inte är min ”idol”. Jag har aldrig köpt en skiva av honom, har inget behov av att ha hans autograf eller någon tröja han haft på sig vid något tillfälle. Om vi stött ihop hade jag inte börjat hojta eller bett om att få ta en bild av oss två, det kan jag lova.)

Jag såg den igår kväll, och en av de saker som värmde mitt hjärta var den lilla åttaårs kille som gick framför mig med sin mamma på väg till tunnelbanan efter filmen. Han var helt fascinerad och stannade hela tiden för att göra Michael Jackson-steg. En annan sak som gladde mig var att publiken i den fullsatta salongen var så ung, medelåldern var säkert inte högre än tjugofem. Med den här filmen når Jackson sin barnbarnsgeneration!

MJ AffischMJfilm flickor
Före filmen kom tio flickor mellan 11-14 år upp på scenen och gjorde en helt fantastisk dansshow med Jacksons sånger och danssteg. Publiken, redan förväntansfull, blev eld och lågor, skrek och applåderade.

Så hur var filmen? Ja, till att börja med kan jag försäkra att det inte fanns en rad standins i den, som pappa Jackson påstod (efter att ha sett 12 minuter) och som togs upp i den svenska dagspressen helt okritiskt som den ENDA bevakningen före denna premiär. Jag har sett hans bästa imitatörer (tack, Matilda för rätt ord på svenska) och det här var inte någon av dem. Jackson hade en mycket speciell kropp med långa armar och ben, vilket nästan bara människor av afrikanskt eller nordiskt ursprung har, och en karakteristisk böj på övre delen av ryggen. Se bild nedan med Ortega. Dessutom hade han ett omisskännligt kroppsspråk och sätt att dansa. Det här var han.

Man behöver inte vara rädd att se honom stappla omkring på scenen. Han hade allting kvar, både dansstegen, energin och rösten, trots att han höll igen eftersom det bara var repetitioner. Han sjöng Earth song helt fantastiskt, till exempel. Man fick se en rad helt otroliga nummer som hade gjort succé i sitt fulla utförande inför en jättepublik på O2-arenan i London. Där är en 3Dfilm för Thriller-avsnittet, där är Jackson inkopierad i gamla fyrtiotalsfilmer med Rita Hayworth och Bogart, där är han uppe på sin kran igen, där dansar han med en ny ung gitarristtjej (”spela en riktigt hög lång ton nu, här ska du glänsa!” säger han åt henne) Han springer, dansar, sjunger, regisserar. Och man tittar bara på honom. De unga dansarna har inte en chans att överglänsa honom, trots att de är hälften så unga, och starka och vackra.

Det som gjorde mig beklämd var att se hur utmärglad han faktiskt var. Det gjorde också att all hans forna skönhet var borta. Ansiktet var inte bara vitt av hans hudsjukdom, det var också grovt och påverkat av tusen olika procedurer och insjunket av undernäring. Istället för att besöka den tvivelaktige doktor Arnold Klein under våren för 179 olika procedurer för att försöka bli vacker igen, borde han helt enkelt gått upp tio kilo och löst problemet den vägen. Det hade fungerat.

Nu kan man känna att han inte riktigt står ut med att visa upp sig. Trots att han jobbar så hårt och hejas på av tio beundrande unga dansare, är han inte helt och hållet där. Jag vet att i det säger jag emot både regissören och en rad entusiastiska kritiker, och kanske är det bara jag som känner så. Troligen hade han blommat upp senare när han mött entusiasmen från en fullsatt arena. Jag tror det.

Dessutom är han tydligen inte riktigt säker på kraften i sina gamla dansrutiner, trots att de fortfarande är häpnadsväckande, för han har hittat på en rad fåniga och tillgjorda handrörelser som han lägger till. Ortega borde haft modet att be honom skippa det där. Dessutom har han (MJ) i några sekvenser en ful och larvig damjacka med uppbyggda axlar. Som den skådis han är agerar han feminint varje gång han har den, och det tar bort en hel del sexighet när han ska sjunga om kärlek ihop med en sångerska.

Det som inte finns med är givetvis hela den mörka sidan av den här tiden, den som ledde till hans död. Ingenting av långa tystnader, frossa, depression, förtvivlan. Efter de här repetitionerna kom han hem till en tom säng, ångest och ruelse, det livsfarliga narkosmedlet Diprivan och en klant till doktor. Filmen är gjord för att visa det fantastiska med honom, hans begåvning och det arv han lämnar efter sig. Som sådan är den hedervärd och välredigerad av en gråtande Ortega. Det är inte en dokumentär.

Det jag får en känsla av när jag ser filmen är att som sakerna stod i maj och juni, hade Jackson kört sitt lopp. Han kan allt det här, han har gjort det tusen gånger förr, och han skapar inget nytt som han t ex gjorde med den otroliga dansen till Dangerous. Frågan är om man inte bara hade kunnat rädda hans liv genom att via en domstolsorder tvinga in honom på sjukhus i tre månader (det hade man förstås, precis som man räddade Whitney Huston), utan också kunnat återuppväcka hans glädje och kreativitet? Det är jag helt övertygad om. Kreativitet försvinner inte bara för att man fyllt femtio. Hade han tagit sig så långt som till konserterna, hade han troligen kommit tillbaka helt och hållet och fått igen sin fingertoppskänsla.

Media spelar en enorm roll i Michael Jacksons död. Efter 1993 har i princip ingen skrivit eller sagt ett gott ord om honom. Det spelade ingen roll hur fantastiska saker han gjorde, han fick aldrig något erkännande igen. Han var helt banbrytande, en stor konstnär, men möttes av småaktighet och dumhet.

Ska man se filmen? Jag tycker det, även om man för tillfället riskerar att tappa bort den unga Michael Jackson som man kanske älskade att höra eller se på scenen eller i otaliga youtube-klipp (eller om det bara är jag som reagerar så, som sagt). Det är en enorm musikfilm.

Mj Ortega
Michael Jackson med sin regissör Kenny Ortega.

UPPDATERAT. Washington Post har en recension där de säger att filmen inte gör Michael Jacksons magi rättvisa och att han troligen inte skulle vilja att vi såg den, eftersom den som repetitionsmaterial inte är perfekt. Fans kommer att vänta på att få gåshud som de brukar och det händer inte, säger recensenten.

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

14 reaktioner till “This it is – Michael Jackson-filmen”

  1. Jag vet inte. Visst var Michael Jackson en skicklig artist och visst skrev han poplåtar som blivit klassiker och visst hade han en taskig uppväxt som delvis förklarar varför han den han blev och fått de anklagelser mot sig som han fick (sant eller inte har jag ingen aning om) men låt mannen vila i frid.

    Gilla

  2. Jag är ledsen, jag lyckas inte heller uppbåda något särskilt intresse. Är nästan mer fascinerad av din vurm för honom, Annika! (Om vurm nu är rätt ord, förmodligen inte, men ville inte skriva ‘intresse’ två meningar i rad.)

    Gilla

    1. Och då har jag ändå behärskat mig väldigt här i bloggen! Under åren har jag inte alls brytt mig om Michael Jackson som person, bara blivit helt knockad av hans musik. Rättegång, maskeringar och annat har jag inte engagerat mig i ett dugg förrän han dog och det plötsligt gick upp för mig vem han egentligen varit. Det är en mycket vanlig upplevelse, tydligen, för jag har hittat massor av folk som inte blev fans förrän han dog.

      Jag tänkte att jag researchar väl lite för att komma över det här. Good luck med det, skulle alla som visste mer kunnat säga, för det finns inte en enda sak i denna mans liv som inte innehåller ett mysterium eller en motsägelse eller något unikt. Det är nästan bara när det gäller MJ som det gått så djupt. Beatles, till exempel, beundrar jag utan liknande anfäktelser, inklusive döda beatlar.

      Gilla

      1. Tack, men jag ska försöka att inte tråka ut er! 😉 När man har väldigt mycket att säga om något blir det fort just – för mycket…

        Gilla

  3. Häxan: Gör det!

    Annika: Vi har väl inte mycket val – men det här var ingen vanlig hitlåtssnickare, där har var mannen som framkallade extas. Kvällen efter att han slagit genom med dunder och brak som vuxenartist 1983 kallades han hem till Fred Astaire som förklarade sig lycklig att han levt tillräckligt länge för att se sin efterträdare – Michael jackson – och de gick genom vartenda danssteg. Han är också känd för att inte någonsin ha gjort en enda dålig skiva (beundrad av alla musiker och tekniker), för att aldrig vilja göra B-sidor, bara perfekt musik, för att ha brutit genom rasvallen t ex på MTV. Han var alltid hövlig, alltid vänlig, slog inte sönder hotellrum, romantiserade inte sitt drogmissbruk, var inte jäklig mot flickor. Det här är en epokgörande musikalisk konstnär. Dessutom skänkte han bort 300 miljoner dollar till olika goda ändamål. Trots detta vände folk honom ryggen, medan de stöttar ett bevisat slime som Polanski, som de facto våldtagit en trettonåring medan Jackson frikändes.

    Tyvärr slutar inte problemen med hans död. Jag önskar man kunde slippa allt strunt som händer och höra mer om vad han gjorde dom artist.

    Gilla

  4. Att M J blev frikänd behöver inte betyda att han var oskyldig. O J Simpson blev också frikänd för mordet på sin fru och dennas älskare.

    Jag tycker bara att det är en smula beklämmande med denna allmänna idoldyrkan som dykt upp efter hans död. Det var en tragisk man med en gudabenådad talang. Hans musik kommer att leva vidare. Fine.

    Gilla

    1. Nej, det behöver inte betyda att aldrig något hände, men saken är den att vid första ”fallet” av anklagelser hade familjen känt MJ i en evighet (bl a haft honom boende hos sig) och pappan ville att MJ skulle bekosta hans filmprojekt. När han fick nej försökte han få sonen att anklaga Jackson. Det lyckades först när han drogat pojken (han var tandläkare). Det finns bandinspelade telefonsamtal där han talar om för en vän hur han ska sätta dit Jackson för att utpressa honom på pengar. Det finns mer, men jag kan inte ta det i en kommentar.

      I det andra fallet ansåg TVÅ s k Grand Juries att åklagaren, en man besatt av MJ, inte hade något fall att komma med alls. Han lyckades få ett åtal ändå. Han satte upp en webbsida där vem som helst kunde anklaga MJ, han åkte över halva jordklotet i jakt på offer, men hittade inga, han genomsökte Neverland otaliga gånger utan att hitta något. Rättegången tog två år och det fanns helt inget fall. MJ frikändes på samtliga punkter – men hämtade sig aldrig.

      Efter MJ’s död har flera av dem som misstrodde honom trätt fram och bett om ursäkt, bl a den ökände journalisten Bashir som gjorde en falsk dokumentär om Jackson. (Att den är falsk vet man genom att MJ klokt nog hade en egen kamera på plats).

      Det finns mycket mer. Personligen tror jag rasism spelade en enorm roll, särskilt för åtalet som ledde till rättegång.

      Vad beträffar idoldyrkan är jag lika skeptisk som du. Vad det gäller MJ fanns denna otroliga idoldyrkan i trettio år, den kom inte nu. Det var i pressen det negativa fanns.

      Gilla

  5. Trist att bli riktigt erkänd först efter sin död. Jag har förvånats enormt av hur media svängt. Jag har aldrig varit intresserad av den sortens musik eller stjärnor, men nog har jag märkt hur förlöjligad han blev – och sen upphöjd. Media har stor makt.

    Gilla

    1. En del mediafolk skäms, tror jag. Han höjdes till skyarna från så där 1965-1993, sedan svängde det totalt och blev aldrig riktigt detsamma. Du borde lyssna till några ballader, det kan tänkas du skulle tycka om dem.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s